Jag får knottror på armarna och blir lite lätt tårögd. Att se alla dessa drivna, engagerade och upprörda människor samlas för att manifestera sitt stöd för oss barnmorskor och visa sitt missnöje för den situation som vi befunnit oss i så länge nu gör mig varm i själen. Det är ju precis det som vi har stångat oss blodiga för i så många år. Rätten att bli värderade för vår utbildning och kompetens. Rätten att få ge en annan vård än den vi ser på så många ställen idag.

Men någonstans i denna varma känsla av gemenskap och solidaritet så växer sig också en klump i min mage och en oro i min själ.

Var finns alla män? Jag vet att det finns män som är engagerade, jag följer flera av dem i mina egna sociala medier och känner många av dem personligen (en del av dem är barnmorskor). Men när jag ser alla som samlats för att protestera mot de villkor som barnmorskor tvingas arbeta under, vilket leder till att vården som barnmorskorna ska ge blir undermålig, så ser jag, om jag anstränger mig riktigt mycket, några enstaka män här och där. Och de som hörs i inlägg som florerar i tidningar, på Facebook och Instagram, i Tv-intervjuer och i debatter; kvinnors röster, åsikter och protester.

Varför hörs inte fler män i debatten? Har inte ni en mamma, syster, vän eller kanske partner som drabbats eller kan drabbas av den ojämlika, och faktiskt ovärdiga vården? Är det här en ”kvinnofråga”?

Kanske fram tills er partner arbetar som barnmorska och kraschlandar in i väggen pga den belastning hen har på sitt arbete. Eller tills din partner drabbas av skador i samband med en förlossning pga att stressen på förlossningsavdelningen var för hög. Eller, hemska tanke, tills DITT barn skadas för att arbetsmiljön är under all kritik på kvinnokliniken på stans sjukhus.

För det händer faktiskt, idag, i Sverige. Enligt IVO´s granskningar kan flera skador och dödsfall av barn relateras till bristande bemanning och platsbrist.

Det är något som är riktigt sjukt i svensk kvinnosjukvård.

Vi som kämpar för att förändra är starka individer som verkligen vill förändra. Men vi behöver också stöd från våra partners, våra brorsor, våra pappor och manliga vänner. Det här är inget som bara drabbar barnmorskor och kvinnor. Det drabbar dig också.

Jag vill förändra kvinnosjukvården på djupet. Jag vill förändra värderingen av kvinnodominerade professioner. Och jag vet att många män också vill det. Så varför hörs ni inte mer i debatten?

Ju fler vi är som hörs, desto större chans har vi att förändra. Styrkan i att vara många innefattar också det manliga könet.