Barnmorskebloggen

  • Om bloggen
  • Om Vårdförbundet
  • Vårdförbundetbloggen
Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Endast det bästa borde vara nog

13 juli, 2021 by Åsa Mörner

Vården har varit underdimensionerad länge, något som uppmärksammas gång på gång i media. Kajsa Dovstad skriver i Expressens ledare (210713) om den kris som alltför länge härbärgerat svensk kvinnosjukvård. So far so good. Krisen behöver uppmärksammas. Men det är mycket i texten som, minst sagt, skapar frustration.

De s.k. ”lösningar” på krisen, som arbetsgivare runt om i landet försöker att desperat skapa, medför ofta risker för både personal och vårdsökande. Barnmorskor har länge larmat om att bristen på tillräckligt attraktiva villkor bl.a har lett till en urlakad förlossnings-och eftervård, där födande hänvisas till långa, riskabla resor för att finna en förlossningsplats och där nyförlösta tvingas lämna BB-vården baserat på barnmorskebrist istället för av egen vilja och baserat på en trygg medicinsk bedömning.

Bristen på barnmorskor beror inte på att barnmorskor ”gör allt”, som det insinueras i ledarkrönikan. Barnmorskors utbildningsnivå är lika hög som en civilingenjörs. Men arbetsvillkoren är sannerligen inte i närheten av varandra. Erfarenhet och hög kompetens lönar sig dock inte och löneutvecklingen stagnerar snabbt. Och trots den uppenbara bristen på barnmorskor i verksamheterna, så är villkoren som erbjuds inte tillräckligt attraktiva för att kunna rekrytera och behålla barnmorskor. En uppenbar genusfråga, där den starkt kvinnodominerade professionen som arbetar med främst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, har löneutveckling och arbetsmiljöförhållanden som inte rimmar med nutiden eller med den kompetens och kravnivå som yrket medför.

Barnmorskor är nyckelpersonerna inom kvinnohälsovården och kvinnosjukvården, en yrkesgrupp med specifik kompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa och dubbla yrkeslegitimationer. Arbetsuppgifterna för en högutbildad barnmorska bör således vara riktade mot just sådant, där kompetensen tillvaratas. Forskningen talar sitt tydliga språk; Där vårdpersonal har hög utbildningsnivå, ses betydligt färre vårdskador. En god vård kräver dock teamarbete där många olika professioners kompetens behövs- Rätt person på rätt plats är en förutsättning för en välfungerande vård.

Vården är i ständig utveckling. Det är även barnmorskeprofessionen. Självklart ska barnmorskeyrket och därmed också BB-vården utvecklas, något som den också gjort under många år. Barnmorskors ansvarsområde har utvidgats och fördjupats, något som lett till att kompetensen hos professionen blivit allt högre. Som gravid, födande och nyförlöst ska du ha rätt att möta en profession med specifik kompetens inom området. Och kunskapen ska följa forskningsutvecklingen.

Som barnmorska är jag överens gällande en sak i texten: Det är en skam att vi inte kan erbjuda personcentrerad vård med möjlighet till rätt stöd från en legitimerad barnmorska i ett välfärdsland som Sverige. Om barnmorskor fick rätt förutsättningar för att bedriva vården på det sätt som vi vet är förankrat i beprövad erfarenhet och forskning så skulle vi faktiskt kunna ge den allra bästa vården till gravida, födande och nyförlösta, utan ett det skulle innebära någon form av urvattnad ”light-variant”. Endast det bästa borde vara nog.

Åsa Mörner, Leg barnmorska. Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Filed Under: Politik, Profession, Villkor Tagged With: Barnmorska, BB, eftervård, enbarnmorskaunderlivet, förlossning, genus, kvinnohälsa, srhr, Villkor

Sväva i det blå, vissla på odefinierade melodier och låtsas att det regnar.

7 juli, 2021 by Åsa Mörner

Så var sommarkaoset igång. Barnmorskor larmar om att de gråter av trötthet och känner oro för hur säker vården som ges egentligen är när det är proppfullt och stressad personal hetsar runt för att, åtminstone försöka, hinna med att vara ett stöd åt de gravida, födande och nyförlösta.

Samtidigt hos den politiska ledningen:” Ingen oro finns gällande säkerheten.”

Vi barnmorskor har länge påtalat bristen på rätt villkor men inte fått gehör från våra styrande; något som lett till en alltmer hårt belastad kvinnosjukvård. Det har i sin tur lett till en ”Agatha Christie-effekt”– En efter en försvinner barnmorskorna från slutenvården, och kanske till och med från yrket i sig.

…och så var de bara en…

Men det är inget mysterium, ingen mordgåta som ska lösas av Mrs Marple eller Hercule Poirot. ALLA vet vad kaoset beror på. Men de som borde kunna lösa det, genom att värdera den högutbildade, kvinnodominerade professionen så att goda förutsättningar för en trygg och säker kvinnosjukvård skulle kunna finnas, tycks sväva i det blå, vissla på odefinierade melodier och låtsas att det regnar.

Av någon oförklarlig anledning så tycks patientsäkerheten aldrig vara äventyrad, oavsett om de som faktiskt har kompetens och kunskap om området varnat om det i åratal. I sociala medier ses en närmast upprorisk stämning bland gravida och nyblivna föräldrar och flera petitioner om en förbättrad kvinnosjukvård finns att signera.

Vad är det egentligen som krävs för att beslutsfattare ska förstå att vården vi ger riskerar att skada både personal och vårdsökande?

Du ska kunna känna dig trygg när du träffar en barnmorska, oavsett om det handlar om en graviditet, ett nytt preventivmedel, förlossning, amningsstöd och eftervård eller en abort. Så snälla, ge oss rätt villkor så att vi barnmorskor kan förse alla de som söker vård hos en barnmorska, en trygg, skräddarsydd och god vård! En efter en dukar vi under och lämnar det som en gång varit ett drömyrke och en eftertraktad arbetsplats: Det krävs superkrafter för att orka arbeta heltid ett helt yrkesliv i vården utan negativa konskevenser! Men det går faktiskt att skapa förutsättningar för en schysst arbetsmiljö, något som också leder till en värdig vård året om.

Nu är det dags för våra beslutfattare att ta bort skygglapparna, rensa öronen och faktiskt ta ANSVAR för den vård som bedrivs.

Vi behöver bli fler i vården- inte färre!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Filed Under: Politik, Villkor Tagged With: #geossrättvillkornu, Barnmorska, kvinnohälsa, livsviktigayrken

Normalläge för barnmorskor-Skitläge i största allmänhet

14 juni, 2021 by Åsa Mörner

Vad är normalläge kontra krisläge för en barnmorska egentligen? Är det kris när toalettbesök räknas som lyx? Kan indragen semester ses som något avvikande? Räknas det som normalt att tvingas hänvisa födande till ett annat sjukhus för att det är fullt?

Det enda solklara svaret borde självklart vara: KRIS!

Men på något totalt obegripligt vis så tycks överfyllda urinblåsor, tomma schemarader och oroliga, rädda gravida, födande och nyblivna föräldrar vara normalläge. År ut och år in.

Media rapporterar om förlossningskliniker som tvingas stänga, om barnmorskor som fått sin sommarsemester minimerad och om risker för både vårdsökande och personalens hälsa. ”Kris i förlossningsvården”, ”Ingen amningsmottagning öppen i sommar”, ”Risk att tvingas föda i vägkanten”, ”20 barnmorskor har sagt upp sig”….Historien upprepar sig gång på gång.

Borde det klassas som ett normalläge? Välfärdslandet Sverige kan inte tillgodose vare sig drägliga arbetsvillkor för barnmorskor eller trygg och säker kvinnosjukvård under sommarmånaderna för att man inte har investerat tillräckligt i barnmorskors villkor. Låter som ett skämt i mina öron.

Men det är allt annat än ett skämt och jag skrattar verkligen inte. Jag är förbannad, less och uppgiven. Hur kan vi sjunka så lågt? Och ännu värre; Hur kan vi låta det fortgå?

Vi barnmorskor har utbildat oss i 4,5 år på universitetet och har två yrkeslegitimationer. Vi har kämpat med blod, svett och tårar genom tentor, uppsatser och verksamhetsförlagd utbildning då vi jagat rätt antal förlossningar, graviditetsundersökningar, spiralsättningar och cellprover. Vi brinner för sexuella och reproduktiva rättigheter. Men vi är inte mer än människor, och vårt yrke är inte hela vår person. Vi har annat i våra liv än våra jobb; vänner, familj, intressen..

Det funkar ett tag; att arbeta utan raster, regelbundna måltider och möjlighet att gå på toaletten när det behövs. Men efter ett tag så tar energin slut. För att inte tala om den etiska stressen. När jag flexar ut och cyklar hem efter arbetspasset och vet att jag skulle kunna gjort så mycket mer för paret som kämpade inne på sal 12. Men jag hann inte. Och blev det rätt dosering i droppet? Kollade jag CTG-kurvan ordentligt? Hann jag ge smärtlindringen till den unga förstföderskan i sal 2? Dokumenterade jag allt? Ytterligare en sömnlös natt innan nästa pass börjar.

Det gör ont in i själen att känna så här. Och till slut orkar man inte. Säga upp sig eller gå in i den berömda väggen?

Det är svårt att kalla något som uppstår igen och igen och igen för kris. När det dessutom inte längre endast är centrerat till semesterperioden i vissa delar av vårt land utan sker även under höst, vår och vinter. Egentligen är det ju såklart kris, eller snarare katastrof. Katastrof att det får vara så här. Men för de som lever och arbetar i det, och för de som behöver vård, råd och stöd av en barnmorska så blir det ju någon sorts normalläge. Eller skitläge, kanske vi borde kalla det istället. För det är verkligen skit.

Hur länge ska vi ha det här skitläget egentligen? Hur vore det att få tummen ur röven och se till så att vi får schyssta villkor för barnmorskor, något som dessutom ger en ”bonus” i form av tillgänglig och säker vård? Kan någon svara mig nu?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Filed Under: Politik, Profession, Villkor Tagged With: #enbarnmorskaunderlivet, #geossrättvillkornu, kvinnohälsa, kvinnosjukvård, patientsäkerhet, säker vård, trygghet

Vi finns överallt i livet; från innan din födelse till besvär på ålderns höst

10 juni, 2021 by Gästbloggare

I Sverige finns det runt 7000 barnmorskor, lite beroende på om man räknar de som kanske arbetar med annat än barnmorskans ansvarsområde, eller arbetar i andra länder. Det är lätt att försvinna i mängden, då det finns 10 miljoner människor här. Men det är då vi behöver bryta oss ur mängden för att lyfta vår oro kring kvinnosjukvårdens prioriteringar och barnmorskans villkor och arbetsmiljö.

I mitt fackförbund, Vårdförbundet, finns det två barnmorskor i förbundsstyrelsen, ett nationellt nätverk med barnmorskor från hela Sverige, och flera engagerade barnmorskor i avdelningsstyrelserna. Vi skriver debattartiklar, engagerar oss i samarbeten nationellt och internationellt, och kämpar dagligen med att förbättra för alla barnmorskor och kvinnosjukvården.

Trots att vi är förhållandevis få i Sverige, så har vi ändå med gemensamma krafter skapat en bra debatt och en synlighet.

Men vi finns ju också överallt i livet, från innan din födelse till besvär på ålderns höst.

Vi syns, vilket ger oss möjligheter att förändra, men det ger oss också ett ansvar. Vi ska tala för alla barnmorskor och behöver tänka på vad vi lyfter fram. Och för att ha möjlighet att lyfta frågorna ska vi finnas i rätt rum. Jag sitter i Vårdförbundet Avdelning Uppsalas styrelse och är barnmorskornas representant där. Sen sitter jag också i TCO:s avdelningsstyrelse, där vi har möjlighet att lyfta andra bredare frågor ut i närsamhället eller högre i förbundsorganisationen.

Jag värnar om mina blivande kollegor, lyfter arbetsmiljöfrågor och villkorsfrågor, engagerar mig i debatten om att kvinnor ska ha rätt till god och jämlik vård. Jag går i barnvagnsmarschen, och alla uppror som vi kan hitta på för att hjälpa kvinnosjukvården framåt!

Har du funderat på vad du kan göra för någon eller alla de 7000 barnmorskorna – och för i princip alla Sveriges invånare, som kommer ha behov av en barnmorska för sin hälsas skull?

Ida Persson 
Barnmorskestudent & Operationssjuksköterska 
Styrelseledamot Vårdförbundet Uppsala

Filed Under: Profession

Det är spännande att gå från student till barnmorska

19 maj, 2021 by Gemma Safikhani

Några månader har nu gått sedan examen. Legitimationen har kommit och inskolningen är avklarad på förlossningen. Covid-19 har gjort sig påmind dagligen, med ändringar i arbetssätt och rutiner som gör att man inte alltid vet hur man ska göra. Vi befinner oss återigen i en våg, och trots påbörjad vaccinering av befolkningen och personalen kommer smittan närmare än någonsin. Man gör sitt yttersta att för att både förhindra smittspridning och skydda blivande föräldrar och kollegor, samtidigt är man ny barnmorska. Mycket att tänka på!

Det är spännande att gå från student till barnmorska på den avdelning man haft sin praktik på. Det känns som samma men ändå inte, man tillhör personal gruppen på ett annat sätt, men ändå är man fortfarande ny. Jag har fått äran att höra väldigt många historier om att vara ny, till exempel hur det var när man tog examen precis inför sommaren och fick genomföra sommaren på förlossningen direkt efter examen (i Linköping ändrade de starttermin så att barnmorskorna blir klara i januari). Eller hur det var att vara ny när det inte var brist på barnmorskor på förlossningen och det kunde ta några år innan man ens fick börjar där. Eller om förväntningar från arbetsgivaren att rotera till andra avdelningar innan man ens blev varm i kläderna, eller att bli flyttad från avdelning till avdelning enbart utifrån verksamhetens behov. Det känns inte helt som en överraskning att det finns brist på förlösande barnmorskor i dagsläget, utifrån vad många har upplevt som nya i yrket.  Trots detta finns många av mina kollegor ändå kvar.

Jag började på BB i januari, där jag jobbade förra sommaren. För mig har det känts viktigt att inskolas på förlossningen i god tid inför sommaren, mestadels för att kunna komma igång med arbetet och tempot men också att lära alla rutiner och dokumentation som jag verkligen vill få till så bra som möjligt. Så att jag kan prioritera min tid att vara hos den blivande familjen, att stödja där det behövs.

Jag tänker ofta på den tidspress som finns som barnmorska.

Har jag tid att förklara, att inhämta samtycke, att ge familjen det som de efterfråga?

Etiska dilemman som uppstår dagligen i mitt arbete. Jag kan tyvärr inte klona mig och alla mina kollegor har också mycket att göra hela tiden. Jag önskar att det fanns mer resurser, fler barnmorskor och mer tid för att kunna vara ett stöd för den födande.

Det är så många känslor som snurrar, både på jobbet och hemma. Det som är bäst för mig och för min familj, det som är bäst för de födande, för verksamheten och/eller regionen. Tankarna kommer även på hur sommaren ska bli? Kommer jag klara av det här? Det finns många kollegor som uttrycker att det första året på förlossningen är en utmaning.

Utmaningar vill man ha, men det ska vara utmaningar som går att klara av och är rimliga. Frågan kommer ibland; är denna utmaningen det, det vill säga rimlig och hanterbar? Jag hoppas att svaret på den frågan är ja då barnmorska är det bästa yrket som finns!

Filed Under: Profession

”Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta”

2 maj, 2021 by Gästbloggare

Som en rymdfarare känner jag mig på förlossningsrummet. Instängd i ett alldeles eget system och utestängd ifrån paret på rummet.

Eller som en fågelskrämma. Utklädd. Min mun syns inte, ögonen är gömda bakom både glasögon och visir och på händerna har jag handskar. Hela tiden. Det prasslar ifrån skyddsförklädet och i bruset från lustgasen måste jag använda ett röstläge som inte är mitt för att höras. Svetten börjar rinna utefter ryggen nästan direkt, glasögonen immar och det kliar på näsan. (Inte klia, inte klia.) Alla normala kommunikationsvägar blir avskurna och liksom suddiga med den skyddsutrustning jag har på mig.  Visst har jag förstått hur mycket vi människor förmedlar genom våra ansiktsuttryck, gester, röster och sättet vi tar i varandra. Men inte förrän nu, nu när allt ställts på sin spets begriper jag det fullt ut.

Hur i hela friden ska jag bära mig åt för att skapa en relation och inge trygghet nog för en kvinna att föda?  

Jag har inte de fysiska verktyg jag helst använder mig av att tillgå. Att med lugn röst, avspänd kroppshållning, ögonkontakt och en varm hand stötta en kvinna så att hon med egen kraft kan utföra stordåd känns plötsligt långt borta.  Åhhhh, jag vill ju vara ”en närvarande barnmorska i rummet ”. Helt inklädd i plast rasslar jag istället omkring och får kämpa med att inte utstråla distans och låta bli att skrika för att höras.

Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta.

Det har varit ett märkligt år. Ja, faktiskt mer än ett år nu. Ett märkligt barnmorske-år. Alla vi kollegor i Sveriges avlånga land har blivit påverkade. Alla de som söker sig till oss, oavsett i vilken verksamhet vi arbetar, har påverkats. Viktig kvinnovård har satts på paus. Omhändertagandet av den gravida kvinnan och hennes partner har sett helt annorlunda ut. Tillgängligheten till ungdomsmottagningarna har begränsats. Detsamma med abortmottagningarna. Barnmorskor har flyttats runt och arbetat med annat än det vi är utbildade för. Visst, vi har utvecklat nya smarta arbetssätt och lärt oss att prioritera på ett annat sätt. Barnmorskor har skaffat sig nya erfarenheter som kanske kan komma till pass. Men…. pandemin har gett och ger oönskade effekter som kommer ta tid att reparera.

När kvinnan som föder barn tappar bort sig, inte orkar mer eller bara vill ge upp. Då finns jag där. Nära, lugnt och stadigt. Då säger jag: ”se mig i ögonen. Du klarar det här!” Detsamma säger jag till er, alla fina kollegor: håll ut, tillsammans klarar vi det här! Och grattis på vår yrkesdag!                              

Men. Herregud. Vad. Jag. Längtar. Tillbaka. Till tiden innan covid-19.

Malin Bergander
Förtroendevald barnmorska VGR och medlem i Nationella barnmorskenätverket.

Filed Under: Profession Tagged With: #Barnmorskedagen, #MinYrkesdag

”I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång”

28 april, 2021 by Gästbloggare

Nu påbörjar jag kursen som avslutar första terminen av barnmorskeprogrammet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tagit mig igenom detta halvår. Det är verkligen jätteintressant, men också så otroligt mycket nytt att lära sig i kurslitteraturen som uppgår till hela 12 kg efter ett halvår! Trots att jag upplever en nytta av mina 12 års erfarenhet som sjuksköterska, så är allt nytt i ett nytt perspektiv. I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång. Något som behöver hanteras, men inte självklart med kunskap om olika läkemedel, utan kanske med massage, värme, akupunktur eller lugnande ord.

Nu ska jag också veta hur jag hjälper och stöttar någon som går igenom sin värsta smärta någonsin, men kanske inte vill ha smärtlindrande läkemedel.

En barnmorska fokuserar på det naturliga förloppet, men har samtidigt kontroll på när det avviker och insatser krävs. Som sjuksköterska har jag bedömt sjukdomar och skador, som barnmorska ska jag bedöma något som är naturligt men kan bli en skada.

Mitt i en pandemi ska vi lära oss att våga vara nära i en människas intimaste stunder. Och det gör vi framför en dator, isolerade i våra hem. För alla grupprum är avstängda, alla föreläsningar sker på datorn och våra grupparbeten gör vi i delade dokument och chattar. Mina kurskamrater har jag aldrig sett annat än på en skärm, och ändå delar vi privata berättelser med varandra. Vi pratar om våra graviditeter, förlossningar, och andra gånger om yrkeslivets utmaningar. Denna pandemi var en utmaning som sjuksköterska, men är också en större utmaning som student än vad jag kunde tänka mig.

Halva utbildningen är praktisk, så nu har vi läst en stor del av teorin bakom det praktiska. I höst kommer mina kurskamrater att gå ut på verksamhetsförlagd utbildning och jag kommer få gå igenom det vi läst i praktiken då jag själv ska föda barn, vilket också blev ett intressant perspektiv i det hela. Jag har lärt mig mycket denna termin om barnmorskors kompetens som gör att jag känner mig tryggare på ett helt annat sätt i det som ligger framför mig.

Barnmorskor har en unik och bred kunskap, och att vara i en barnmorskas händer är att vara i trygga händer. Jag förstår också nu varför det finns så många fantastiska barnmorskor. Det är för att man måste vara engagerad och målinriktad, man måste satsa och man måste lägga sitt fokus på utbildningen för att klara den.

Och det är svårt, om man inte vet att det är rätt. Men jag har hamnat rätt, och ser verkligen fram emot resten av utbildningen!

Ida Persson
Barnmorskestudent
Barnmorskeprogrammet i Uppsala (första terminen)

Filed Under: Profession, Utbildning Tagged With: barnmorskestudent

Hon ligger på rygg, naken i sin säng med regelbundna värkar och ett lugn, samtidigt som hon är fokuserad i smärtan med jämna mellanrum

12 mars, 2021 by Gästbloggare

Telefonen väcker mig kl. 02.39. Det är kollegan Lovisa som är inne på förlossningen Huddinge, med en kvinna som snart ska föda. En annan kvinna i Lovisas team, planerad för hemförlossning, har ringt henne och berättat att hon har värkar sedan ungefär en timme. Lovisa är upptagen och ber mig om hjälp. Jag ringer upp kvinnan och hon har nu värkar var femte minut. Jag hör hur hon behöver pausa samtalet, andas koncentrerat och lugnt.

Ok, jag inser att detta blir min uppgift men jag känner också tydligt att nej, jag vill inte…

Jag känner motstånd att lämna sängen, ut i den svarta januarinatten och till den nästan läskigt utmanande uppgiften som kommit till mig i mitt arbete sedan några månader. Jag kalibrerar om mentalt. Tankar bilen, köper en croissant och en stor kaffe på en nattöppen mack, radion på hög volym. Styr kosan söderut. Ensam på mörka vägar.

Jag ringer till teamledaren på förlossningen och berättar för en bekant röst och kollega att nu beger jag mig iväg på en hemförlossning. Det känns som ett ankare i tillvaron just då. Min enda kontakt med omvärlden. En kollega och jag kan mötas i en liten frustning över det nya inslaget i mitt jobb, hur galet det känns men så skönt att jag vet att hon vet vad jag gör. Universitetsjukhuset stöttar mig och är med mig, mitt i natten i min ensamhet. Kollegan i telefonen blir en länk till omvärlden. Nu känner jag mig modig och levande. Går igenom scenarier och handlingsplaner för akuta situationer i huvudet. Jag kör om en bil, kan det vara kollegan Cecilia jag ringt och som också ska vara med?

Lena Westholm och Cecilia Andersson

Framme en dryg timme efter att jag pratade med kvinnan i telefonen. Hon ligger på rygg naken i sängen med regelbundna värkar, trygg, lugn, fokuserad, i smärta med jämna mellanrum. Maken står bredvid och stöttar upp ett ben. Hon vill inte röra sig ur fläcken för att inte tappa koncentrationen. Kollegan Cecilia anländer kort efter mig. Det ger trygghet. Vi är två. Jag är inte alls motvillig eller osäker längre.

Kvinnan är öppen 9 cm, bebisens hjärtljud är perfekta. Lugn, vänlighet, trygg atmosfär, värme.  Plötsligt måste maken kräkas av anspänningen, lite rörelse i rummet men snart är lugnet åter. Rytmiska, regelbundna stön av smärta, pauser emellan. Lugn, vila, trygghet, fina hjärtljud. Kvinnan vill krysta och gör det. Bebisens huvud skymtar i slidmynningen, vila, paus, intensitet igen. Det böljar fram och tillbaka. Huvudet föds, kroppen kommer på nästa värk. En kraftfull och vital pojke kommer till sin mors famn och spänningar släpper.

Glädjen! Kärleken… Det har gått 1 timme och 40 min sedan min ankomst. Efter ungefär en kvart känner kvinnan sammandragningar och vi tänker att moderkakan är på väg. Jag tar försiktigt i navelsträngen, kvinnan krystar lätt och det kommer en fontän av blod. Hela min underarm täcks, jag känner att knäna jag står på i sängen blir blöta av blod, det slaskar inne i handsken. Den i hemförlossningssammanhang fruktade postpartumblödningen. Cecilia och jag tittar på varandra. Vi är två. Jag blir inte rädd, som jag trodde att jag skulle bli om detta – som nu händer – skulle hända. Cecilia pratar tydligt, vänligt och kompromisslöst med kvinnan om att hon nu behöver en injektion av livmodersammandragande läkemedel som hon först velat avstå ifrån. Kvinnan samtycker. Jag ser att det inte blöder mer nu men moderkakan kommer inte. Vi avvaktar och förhåller oss lugna. Efter ytterligare en stund kommer den och livmodern drar ihop sig. Vi väger blödning som ligger i överkant precis. Vi hjälper maken att ordna det torrt och rent i sägen. Vi pustar ut.

Sen dricker vi morgonkaffe och äter rostade mackor som maken ordnar till oss medan vi tittar ut över morgonen som gryr. Klockan 09 lämnar vi familjen.

Vård på rätt nivå. Rätt kompetens. Rätt utrustning. Bra kollegialt samarbete. Förankring i en organisation. Förtroende från chefer, ledning och läkare. Allt detta gör att jag kan jobba så här. Att jag, som tidigare varit skeptisk, vågar. Så rätt det blir för denna och andra familjer som önskar få föda mer på sina villkor och slippa sjukhusets alla möjligheter och resurser men som också kan bli hinder. Vi gör det i samarbete med familjerna och en ny typ av förlossningsvård är möjlig i Sverige. Sjukhusansluten hemförlossning.

Lena Westholm
Barnmorska, ingår i projektet ”Min barnmorska””
Karolinska Huddinge

Filed Under: Profession

Kvinnors berättelser river hål i min själ

8 mars, 2021 by Åsa Mörner

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan,  kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika ”fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden.  Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Filed Under: Politik, Profession, Villkor Tagged With: Barnmorska, jämlikvård, kvinnohälsa, Villkor

Varför går det att tjäna pengar på kvinnoförtryck och patriarkala myter ?

8 februari, 2021 by Åsa Mörner

Redan för snart sex år sedan avslöjade Kalla Fakta att så kallade ”oskuldhetskontroller” genomfördes på svenska vårdcentraler. Och alldeles nyligen rapporterade tidningen Ottar om att privatkliniker genomför ”hymenrekonstruktioner” , något som inte bara innebär att klinikerna skor sig på förtryckta kvinnors rädsla, utan som dessutom späder på den totalt felaktiga bilden av kvinnors kön, sexualitet och rättigheter. Som kvinna, barnmorska och svensk medborgare värjer jag mig mot denna vidriga syn på kvinnor och det förkastliga sättet att tjäna pengar på. Vi behöver agera kraftfullt mot sådana medeltidsfasoner!

”Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck är allvarliga samhällsproblem som medför stort lidande för dem som utsätts”, står det att läsa på regeringskansliets webb. Det går också att läsa om att ”den nationella strategin att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor är en långsiktig och omfattande satsning för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.”

Men hur lång tid ska det egentligen behöva ta för att dessa övergrepp på kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa ska upphöra att existera i landet Sverige? En snabb googling om ”oskuldsoperation” leder till resultat med artiklar från 2011. Det är 10 år sedan. Är det rimligt att det ska ta så pass lång tid? Detta borde stoppas omedelbart! Vad väntar vi på?

Kunskapsnivån om kvinnans kön och sexualitet ska genomsyras av vetenskap och av nutid. Inte patriarkala maktordningar och tidsförskjutningar till en mörkare period i historien.

Det är uppenbart att vi behöver utbilda fler om hur kvinnans kön ser ut och är utformat, samt förändra synen på sex och samlevnad. Även där krävs krafttag för att förändra och förankra vad som är påhittade, falska myter skapade för att förtrycka kvinnor, i förhållande till vad som är verkligt och sant.

Äktenskap som bygger på fabricerade bilder av ”oskuldhet”, ”renhet” och ”mödomshinnor” är sannerligen en del av hedersrelaterat förtryck av kvinnor, något som inte är förenligt med svensk lagstiftning. Ändå förekommer kliniker som erbjuder kvinnor påhittade operationer för dyra pengar, något som således späder på galna, patriarkala myter för att de inte ska ”behöva vara rädda för att bli mördade” av sina blivande makar om de inte kan ”bevisa” att de är ”oskuld” på bröllopsnatten.

Det här är allvarligt. Och oacceptabelt. Nu måste vi agera med full kraft och stänga ner dessa kvinnoförtryckande kliniker samt arbeta fram en tydlig plan för hur vi kan utbilda vår befolkning om sexualitet, genus normer och rättigheter. Svensk sjukvård, vare sig den är privat eller inte, ska inte bedrivas och dessutom försöka skapa intäkter baserat på en kvinnosyn som hör hemma i en annan tidsepok. Varför är det ens lagligt att utföra sådana vidriga ingrepp?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Filed Under: Politik, Profession Tagged With: Barnmorska, förtryck, genus, kvinnosyn, myter, oskuld, patriarkat, srhr

« Previous Page
Next Page »

Carita Sturesson är barnmorska och yrkesansvarig

Carita Sturesson

Senaste inläggen

  • Magisk och speciell med konstförståndiga händer
  • Bara barnmorska för 100 000
  • Alla hinner inte åka till Blåkulla
  • Etisk stress på hyllan
  • En dräktig ko får inte transporteras.

Arkiv

Barnmorska på facebook

Barnmorska på facebook

Vårdförbundet på Facebook

Vårdförbundet på Facebook
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary
Alltid aktiverad
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Non-necessary
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
SPARA OCH ACCEPTERA