Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Vad finns det för utmaningar efter lång tid i yrket som barnmorska? – Kristina Landeborg

av

Kristina Landeborg

Kristina Landeborg, koordinerande barnmorska i Luleå

Jag tänker tillbaka på mitt yrke sedan 33 år. Med lite fantasi kan man vända 3:orna mot varandra och skapa ett tecken som står för evighet. Nog är det speciellt att verka i världens äldsta, eller möjligen näst äldsta yrke!

För mig var det ett otippat val. 1974 kom jag för första gången in på en förlossningsavdelning. Det var på kvinnokliniken i Borås där jag fått sommar vik. Som sjukvårdsbiträde. Jag var ung, outbildad (jo, de tog in folk från gatan) och hade nog fördel av att ha norrbottnisk dialekt. Jag betraktades därmed som arbetsvillig och pålitlig. Snabbt lärde jag mig att balansera långa rostfria tråg med blod och fostervatten. Det är något med de där dofterna som är beroendeframkallande, som talar om att här uträttas storverk! Barnmorskorna var kvinnor som utstrålade kunskap, kraft och hade skinn på näsan.  Klart att det var sån jag ville bli! – Det här ville jag ägna mig åt, varje arbetsdag, hela livet.

Det tog tid, jag lärde mig mycket på vägen. Erfarenheten av åren som sjuksköterska har alltid varit ovärderlig i mitt barnmorskejobb. Yrket spänner över alla specialiteter och områden, som det intellektuella hantverk det är.

Barnmorskeutbildningen i Sundsvall var tuff men så fantastiskt rolig! 1985 fick jag mitt första barnmorskejobb. De första åren var det många fjärilar i magen. Jag sänder en tacksam tanke till de erfarna kollegor som fanns där då, som gått före och lämnat över så mycket bra knep och trygghet inför allt som vi måste kunna hantera. För varje avverkad komplikation jag kunde stryka från listan så blev jag tryggare. På den mentala hårddisken formaterades en beredskap inför nästa gång. Nu är både den och ryggsäcken ganska full av avklarade svårigheter och härliga minnen. Numera är jag aldrig orolig för att inte kunna hantera medicinska svårigheter då jag går till jobbet. Jag har en plan A, B och C för de flesta problem man kan tänka sig. Däremot finns ständigt en oro för om vi är tillräckligt med personal för att kunna prestera en god och säker vård, att jag som senior barnmorska och koordinator har tillräcklig koll på läget och kan bistå mindre erfarna barnmorskor och läkare, samtidigt som jag har ”egna patienter” att sköta. När man jobbar på en mindre enhet, vi har strax under 2000 förlossningar/år, är koordinatorns roll komplex och det ställer höga krav på kapacitet och flexibilitet.

I början av mitt barnmorskeliv fanns tid att verkligen vara närvarande hos den födande kvinnan. Jag kunde ofta sitta på en stol och småprata mellan värkarna, kanske sticka på en liten minimössa som lades i en korg till försäljning. Jag tror vi lätt skulle kunnat sticka ihop till en ny ultraljuds- el. CTG- apparat! Det fanns inte tillgång till EDA men jag tror att närvaron på rummet hade betydelse för föräldrarnas upplevelse.

Förlossningsvården i min region har centraliserats, på gott och på ont. Vi har ett betydligt större flöde nu. Det tillför mer erfarenheter och fler utmaningar. En del patienter har mer än 25 mil till oss, andra har 5-8mil att åka medan de i närområdet kan komma in på en kvart. Det måste gå, i alla slags väglag och väder. Telefonrådgivning under dessa omständigheter är en grannlaga uppgift!

Vad finns det för utmaningar kvar efter så lång tid i yrket? Som jag ser det så är jag på toppen av min kompetens och kunskap!

Att bibehålla kunskap och att dela vidare till yngre kollegor är det bästa bidrag jag kan ge.

POTT, ”Praktisk Obstetrik Träning” är ett sätt! Jag medverkar som instruktör i ”skill drill” och teamträning på vår klinik.  Att kunna ”störta kontrollerat”, -att helt enkelt att vara en fena på crew resource management som det kallas i flygbranschen känns både meningsfullt, stimulerande och roligt. Bibehållen kompetens i till exempel vag. Sätesförlossning är viktigt, liksom att kunna samarbeta och lösa en skulderdystoci, hantera förlossning med sugklocka, tvillingar, eklampsi eller stor blödning. Att samtliga yrkeskategorier vet sina uppgifter och kommunicerar på ett strukturerat sätt är ovärderligt för bra utfall.  Ett prestigelöst samarbete mellan barnmorska, läkare och undersköterska är en viktig framgångsfaktor som vi måste träna på. Jag har deltagit som revisor i Säker Förlossning-projektet. Det har visat väg för att utveckla förlossningsvården i Sverige. Vi måste hela tiden vrida och vända på det vi gör för att bli bättre!

Min förhoppning är att man ser den kompetens som erfarna barnmorskor äger och värderar den högt. Jag tycker att vi ska kunna åldras i vårt yrke, att få möjlighet att jobba 85% med heltidslön efter 60 års ålder. Det skulle göra att fler orkar stanna inom förlossningsvården! Samtidigt behöver vi input och inspiration. Det finns alltid något nytt att lära sig!

Vid en resa i Danmark för många år sedan blev värdet av en duglig barnmorska tydligt. Maken, som är historiskt intresserad, ville se Harald Blåtands grav. Jag vandrade ensam runt på kyrkogården i Jelling och blev stannande framför en massiv sten. Där under vilade en barnmorska, borta sedan länge. Folket i bygden hade rest stenen till hennes minne.  Den uthuggna skriften talade om hur mycket hon betytt för kvinnorna och släkternas fortlevnad i trakten genom sitt arbete.

Att få vara en del av det största i de flesta människors liv, det är både stort och uppfodrande. Minnet av ett barn som fötts med stor möda finns där för alltid. Då är det viktigt att vi har en arbetsmiljö som låter oss vara den bästa versionen av vårt sanna jag, varje dag, hela arbetslivet!

Vårvinter hälsningar från vår Nordliga Provins!

/Kristina Landeborg, barnmorska, förlossningen Sunderby sjukhus, Luleå

Att vara barnmorska är att förutse det oförutsägbara – Charlotte Stenström

av

Charlotte Stenström

Charlotte Stenström

Dämpad belysning. Intensiv kvinnokraft. En stegrande klagan i takt med intensiteten i värken. Hon skall föda deras barn, han stöttar, jag är barnmorska. Klagan kommer från honom, en blivande barnafader –  ”aj, aj, aaj”! Värken avtar och min irritation växer. Ska han hålla på såhär varje värk, i kanske åtta timmar till, är det rimligt? Så möter han min blick, en bedjan om hjälp. Jag ser då vad han inte säger; vitnande knogar i smärtsamt grepp om ömtåligt gäddhäng. Han har naturligtvis fruktansvärt ont; irritation övergår i samförstånd och tacksamhet när jag lossar hennes grepp. Hon märker ingenting, han stöttar där och då på sitt allra bästa sätt. Ett barn föds och allt stannar upp. Världen håller andan.

Barnmorskan är viktig. För födande kvinnor, för unga kvinnor, för gamla kvinnor, för sjuka kvinnor, för partners och anhöriga till alla kvinnor. Vi är jätteviktiga. Vi som med varma, kompetenta händer stöttar och lotsar kvinnor genom livets alla skeenden. Vi är med i de lyckliga stunderna och stunderna när lyckan blir till sorg, när meningen med livet ifrågasätts och livet får ny mening.

Att vara barnmorska är ett sätt att göra skillnad. Att göra skillnad för kvinnor som bär på erfarenheter och upplevelser som gör dem rädda att föda barn, att söka hjälp, att genomgå en abort. Att göra skillnad för de kvinnor som tvingas föda sitt barn i ett främmande land, på flykt och på ett språk hon inte förstår. Alla passerar de förlossningen; här finns inga filter, alla är välkomna och alla kommer. Att föda barn är ett kort, men ändå så stort ögonblick i livet och vetskapen om att vi kan göra skillnad där och då är oändligt viktig. Vi har instrumenten för att i detta flyktiga ögonblick, skapa ett tillfälligt rum av lugn, frid och trygghet för människor som flytt för sina liv. Ingen vill fly, men de vill alla välja livet och vi är stolta över att som barnmorskor kunna göra skillnad om så bara för en liten stund.

Att vara barnmorska är att förutse det oförutsägbara; att på ett ögonblick ställa om när det normala blir allt annat än just det, vetskapen om att från och med detta ögonblick utgör mina handlingar kanske skillnaden mellan liv och död. När det sedan plötsligt återgår till dämpad belysning och intensiv kvinnokraft; kanske är det just det som gör det så fantastiskt. Fantastiskt att vara barnmorska och att vara så närvarande i livet.

Jag är barnmorska. Ett barn föds och allt stannar upp. Världen håller andan.

/Charlotte Stenström

Barnmorska på förlossningen

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

av

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma i november 2017 enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

Läs Emmas tidigare blogginlägg: Jag är barnmorska – Känn på den!

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Stockholmsbloggen

Vi är barnmorskor som jobbar för barnmorskefrågor inom Vårdförbundet

av

Ibland kan det kännas som att barnmorskefrågor inte syns tillräckligt inom en så stor organisation som Vårdförbundet. Detta har vi också funderat på och därför bildat ett nätverk av förtroendevalda barnmorskor inom Vårdförbundet. Vi finns här för stötta våra barnmorskemedlemmar. Det här gör vi tillsammans!

På bilden ovan syns några av oss i Barnmorskenätverket.

Inom en idéburen medlemsorganisation sker ju bara de initiativen som medlemmen själv vill driva. Om inte vi själv är aktiva och lyfter fram olika frågor, då blir ingen aktivitet. Men med en mindre yrkesgrupp i en stor organisation kan man behöva, stöd och styrka. Det vill vi ge varandra – och dig som barnmorska och dig som förtroendevald barnmorska i Vårdförbundet.

Det här är vi

Vi är ett nätverk på runt 25 erfarna barnmorskor från hela landet (se hela listan längst ned), vi har i gruppen tillsammans lång erfarenhet i att vara fackligt aktiva, och förstår därför var och hur det är möjligt att påverka. Vi förstår spelet inom vården; båda det övergripande, men också det nära i vardagen på arbetsplatsen. Vi är liksom du barnmorska i hjärtat och vill ju ha möjlighet att vara barnmorska på riktigt, alltså göra det vi är utbildade för!

Vi vill ha bra betalt för det kvalificerade arbete vi gör, och vi vill ha möjlighet för att göra karriär också i det nära arbete med kvinnan, familjen och ungdomen. Vi tror på att vi kan dra nytta av att vara i en stor organisation, men att vi ska vara aktiva för att se till att barnmorskefrågorna är på agendan.

Det här gör vi

Gemensamt har vi inspirerat varandra till att se till att det kommit in fler motioner till kongressen, som handlar om barnmorskefrågorna.

Vi har ifrågasatt att det inte finns barnmorskor i Förbundsstyrelsen och avdelningsstyrelserna. Så vi måste börja med att se till att det finns barnmorskor nominerade. Därför är det positivt att det nu finns tre barnmorskor som är nominerade till förbundsstyrelsen.

Demokrati börjar lokalt och i ett fackförbund börjar det på din arbetsplats.

  • Har du en förtroendevald?
  • Är du förtroendevald? Ta en diskussion om vad som är relevant att driva på just er arbetsplats.
  • Har ni behov för inspiration då är ni välkommen till att ta kontakt med oss i nätverket.

Har ni ingen förtroendevald och vill ändå gärna prata om era utmaningar – går det alltid att ta kontakt med er lokalavdelning, och en av oss kan kunna komma och prata med er.

Så knyt inte näven i fickan, hör av dig till oss!

Lis Munk, barnmorska och kontaktperson för barnmorskor nationellt.
08-14 78 46

lis.munk@vardforbundet.se
Läs även Emma Jonssons blogginlägg i Stockholmsbloggen: Att gå isär, hur gör det oss starkare?

I Barnmorskenätverket finns:

Ximena  Fernandez Oviedo, barnmorska avd Dalarna
Ann Samuelsson, barnmorska avd Gotland
Karin Cardesjö, barnmorska avd Gävleborg
Susanne Persson, barnmorska avd Halland
Ann-Sofie Blixt, barnmorska avd Jönköping

Linda Svensson, barnmorska avd Kalmar
Carita Sturesson, barnmorska avd Kronoberg
Elisabeth Lindblad, barnmorska avd Norrbotten
Anna-Lena Norberg, barnmorska avd Skåne
Marie-Charlotte Nilsson, barnmorska avd Skåne

Emma Jonsson, barnmorska avd Stockholm
Gustav Kristensson, barnmorska avd Stockholm
Dorieth Sone Zidaric, barnmorska avd Stockholm
Louise Bonnevier, barnmorska avd Stockholm
Sofia Heimer, barnmorska avd Södermanland
Kerstin Lilja, barnmorska avd Jämtland

Elisabeth Brynolf, barnmorska avd Värmland
Erika Häggblad, barnmorska avd Västerbotten
Katarina Söderström, barnmorska avd Västernorrland
Ingrid Edman, barnmorska avd Västmanland
Ann-Catrin Ahlgren, barnmorska avd Västra Götaland

Åsa Sundin, barnmorska avd Västra Götaland
Malin Bergander, barnmorska avd Västra Götaland
Rosa Ólafsdóttir, barnmorska avd Örebro
Åsa Mörner, barnmorska avd Örebro
Pernilla Blomqvist, barnmorska avd Östergötland

Vad är nästa steg i överenskommelsen om förlossningsvården?

av

Sedan 2015 har det tillförts extra resurser till förlossningsvården och kvinnors hälsa. Dessa pengar benämns oftast som ”överenskommelsen mellan regeringen och SKL” eller populärt ”förlossningsmiljarden”.

I början var retoriken att det skulle användas till satsningar, där man ville öka kvaliteten och att det fick inte ge merkostnad när överenskommelsen tog slut. Vårdförbundets lokala förtroendevalda har på olika sätt bevakat hur dessa resurser har varit använst, för att säkra att det faktisk gick till förlossningsvården och kvinnors hälsa. Utmaningen har varit, att det som där har varit behov för, helt enkelt har varit att få fler barnmorskor, DET fick pengarna inte användas till. I de senaste överenskommelserna har innebörden tydligt ändras. Nu får pengarna även användas till att säkra kompetensförsörjningen!  Om regeringens budget blir beslutad i slutet av november, kan vi se fram emot extra pengar till förlossningsvård och kvinnors hälsa och det fortsätter tills 2022.

Det blir dock fortfarande en utmaning att se till att pengarna används på rätt sätt. Och vi behöver fortsätta jobba tillsammans för en arbetsmiljö som gör det attraktivt för barnmorskor att jobba inom kvinno- och förlossningsvården.

/Lis Munk

Legitimerad barnmorska och yrkeshandläggare på Vårdförbundet

Hur svårt kan det va? Gästinlägg Anne-Sofie Blixt

av

Ane-Sofie Blixt

Anne-Sofie Blixt. Stolt barnmorska.

Körde nästan i diket i går när jag körde hem från Jönköping. SKL s kartläggning om sommarsituationen var nu klar och visade på att vi inte har någon förlossningskris i Sverige. Allt var som vanligt, procent antalet som hänvisades till andra kliniker var som vanligt! Det bekräftades också av en vårdenhetschef att det var ingen fara, för att vi barnmorskor hjälpte varandra genom att jobba lite extra!

Hur kan statistiken och verkligheten skilja sig så mycket?
Vi barnmorskor som försöker påvisa vår arbetssituation blir sågade vid fotknölarna! Och framstår som gnällspikar! Gnälla är det sista vi vill. Vi vill bedriva en säker och trygg vård och som verkligheten ser ut just nu på våra lands förlossnings kliniker så är det mycket tveksamt om vi har en säker vård trots SKL s kartläggning.

  • Vi som jobbar kliniskt och nästan dagligen får sms om vi kan ta extra pass, var beror det på?
  • Vi som ofta går på samverkansmöte där en stående punkt är bemanning av barnmorskor, vad beror det på?
  • Vi som tog extrapassen i somras och fortfarande inte kunnat ta ut vår semester, vad beror det på?
  • Vi som ständigt får nya arbetskamrater i form av arbetskamrater i form av bemanningsbarnmorskor, vad beror det på?
  • Vad händer om vi som ställer upp börja säga NEJ?
  • Vad händer om våra pensionerade kollegor plötsligt slutar?
  • Vad händer om man bara kan anställa andra yrkeskategorier på våra förlossnings kliniker?

Min och flera av mina kollegor har känslan av att förlossnings vården är på väg att kapsejsa. Beslutsfattare i alla led har möte, det är krismöte, projektmöte, personalmöte och möten. Arbetsgivaren anställer fler och fler HR och andra administrativa personer för att kunna rekrytera flera till våra olika sjukhus men effekten blir tvärtom, fler och fler slutar. Nu är det dags att byråkratin byts ut mot sunt förnuft och
handling!
Här kommer dagen tips!
Vi (sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker röntgensjuksköterskor) vill ha ett hållbart yrkesliv

  • där vi värderas rätt i lönekuvertet. Vi har mellan 3-4,5 års högskoleutbildning).
  • där vi kan ta rast.
  • där vi har tid för våra patienter (i förlossningsvården one-to-one care).
  • där vi får tid till reflektion, vidareutbildning. Våra yrkesgrupper kan inte ersättas med andra yrkeskategorier vi är legitimerade med specialistkunskaper inom våra yrken.

Vi är stolta över våra yrken men när arbetsbelastningen är så stor att samvetsstressen tar över vågar vi inte fortsätta jobba med det yrke som vi utbildat oss till. Man väljer våra yrken för man vill hjälpa den enskilda individen. För att varje möte är unikt, för att ingen dag är den andra lik. För att det kräver både medicinskt och teoretiskt kunnande.

Så gör våra arbetsplatser attraktiva igen (kallet i våra yrken är för längesedan förlegat).
Ge oss nya möjligheter, ibland måste man radera gamla normer och börja från 0 igen. Tillsätt en grupp där våra fyra yrken är representerade ta med några som arbetade när det var en fungerande vård där man hade tid för patienten när sjuksköterskor och barnmorskor gjorde det dom var utbildade till. I gruppen bör det finnas med politiker och ekonomiskt kunniga samt den dom har mandatet att driva igenom förändringen.
Ska vi få till en förändring är det dags att vi som jobbar i vården får vara med och det dag att vi som jobbar i vården får vara med och besluta. Det är så tröttsamt att läsa om att beslutsfattare hänvisar till att – det visste inte jag när det blir fel någonstans och vår arbetsbelastning ökar istället för att minska och bli bättre.

Det värsta är att den enskilde individen är den som blir hårdast drabbad. Hörde att ett svenskt par valt att väntar med att skaffa barn så länge det är en förlossningskris!! Ska man 2017 behöva tänka på så???

Vi har toppmoderna sjukhus. Det renoveras och investeras men frågan är kommer det kunna nyttjas om vi inte har våra yrken representerade?

/Anne-Sofie Blixt
Stolt Barnmorska

Barnmorskor på frammarsch – Gästinlägg Mia Ahlberg

av

Mia AhlbergDen 5:e maj det Internationella Barnmorskedagen och det är verkligen någonting att fira. Barnmorskor är på frammarsch inte bara i Sverige utan i hela världen. Barnmorskor arbetar med kvinnorna och deras familjer, hands-on i det verkliga livet, vi forskar alltmer och för varje dag ökar vi på vår kunskap om att det vi gör är riktigt bra för kvinnor och barns hälsa.

Läs gärna Lancet-serien om Midwifery care och känns er stolta över det oerhörda folkhälsoarbete som vi tillsammans utför. Barnmorskor tar också allt oftare chefs- och ledarpositioner vilket är helt centralt för att utveckla och vidmakthålla vårt område. Barnmorskor utbildar och arbetar även politiskt. Vi “äger” helt enkelt som mina barn brukar säga.

Den svenska och nordiska barnmorskan är unik i sitt kompetensområde och autonomitet och står ofta som förebild för många andra runt om i världen. Som en Australiensisk barnmorska sa till oss på vår senaste vetenskapliga konferens: You are the big five, come on help us develop and set the standards for midwifery care!

Det gör vi så gärna, eller hur!

/Mia Ahlberg
Leg Barnmorska/RNRM, PhD
Omvårdnadsansvarig Nya Karolinska
Ordförande /President
Svenska Barnmorskeförbundet/Swedish Association of Midwives

Jag jobbar på Sveriges minsta BB – Gästinlägg Susanne Lindblad

av

Bild på bebisfot och vuxenhand

Foto: Ulf Huett

Jag sitter på expeditionen på jobbet när jag hör hur dörren i korridoren öppnas. Jag reser mig genast för att möta dem. Det är en treföderska och hennes partner. Jag skyndar emot dem. Kvinnan är mitt upp i ett otroligt intensivt förlossningsarbete. Hon profylaxandas och andetagen är korta och koncentrerade.

– Välkomna, säger jag samtidigt som jag lägger min arm om kvinnan. Hennes man stödjer henne från andra sidan. Han tittar lättat på mig och hälsar. Han känns lite stressad men trygg på samma gång. Han håller om sin kvinna i ett stadigt tag samtidigt som han manar henne att gå några steg till.

Paret är välkända för mig. När de väntade sitt första barn träffade jag dem på MVC. När andra barnet föddes träffade jag dem efteråt på BB. Och under denna graviditet har jag träffat dem när de kommit för viktskattning av sitt barn och en CTG var beställd innan ultraljudet. Det var också jag som svarade när pappan ringde och berättade att de var på väg. Jag hade väntat en liten stund på dem.

Värken avtar och kvinnan ler igenkännande mot mig. Hon hälsar och säger sedan  -Det är jätteintensivt nu. Jag vill ha smärtlindring nu direkt och vet du, det trycker otroligt nedåt.

– Bra säger jag och ler tillbaka. Tor du att du orkar gå till slutet av korridoren. Jag nickar mot förlossningsdelen av vår Kvinnoklinik. Korridoren är ca 35 meter lång och en glasdörr skiljer BB från förlossningen.

Hon nickar, nästa värk sköljer in över henne och hon hänger tungt på mig och sin man. Andas igenom värken. Flämtar till på toppen av värken och är helt upptagen av det jobb hennes kropp just nu utför. Hon är rödblommig och varm. Vi tar korridoren på 4 värkar. Tysta och stödjande står vi jämte kvinnan, hennes man och jag. Vi nickar emellanåt till varandra. Jag för att stödja och bekräfta och pappan för att han ser och tar emot.

Väl inne på förlossningssalen har jag hunnit förbereda det mesta innan de kom och vi hjälper kvinnan upp på sängen. Vi hjälps åt att ta av alla kläder. Jag gör en yttre palpation. Huvudet är väl nedträngt. Fosterljuden avlyssnas med tratten först och jag kopplar sedan upp henne på CTGt. Jag undersöker henne. En rejält buktande hinnblåsa palperas och huvudet står vid spinea. Hon är öppen 8 cm.

25 minuter senare har deras familj utökats av ytterligare ett barn. En mörkhårig liten pojke tar sina första andetag och hans första skrik välkomnas av mor och far med tårar i deras ögon.   Och jag var med! Jag bistod kvinnan med vad hon än behövde. Jag höll koll på hennes barn genom förlossningen och jag bekräftade hennes man som gjorde ett mycket intensivt jobb han med när han andades med sin kvinna genom varje värk. Tätt och otroligt nära födde de sitt barn. Och jag hade den stora äran att jag gick vara med!

Paret blev kvar i 2 dygn hos oss på BB. Det var en bit för dem att åka, 8 mil enkelväg, och ute var det fortfarande vinter och halt väglag. Jag jobbade båda dagarna och fortsatte att följa dem på BB. Jag pratade ut dem och var med på barnläkarronden. Jag klippte av banden på mor och barn och kramade om de när de åkte hem.

Jag jobbar på Sveriges minsta BB. Här föddes förra året 399 barn. Vi är ett tio-tal barnmorskor som jobbar 3-skift. Och några till barnmorskor som våningen under oss har Spec.MVC, MVC och gynmottagning.

Jag har fått den oerhörda gåvan att jag kan få följa ett par genom graviditet, förlossning och BB-tid. De föräldrar som kommer från vårt stora upptagningsområde, Västerbottens inland, kan jag få följa genom förlossning och BB-tid. Det ger en otrolig kontinuitet.  Genom mina färgade ögon är det just den vård jag önskar ALLA kvinnor i Sverige.

Jag älskar mitt jobb. Jag känner mig tacksam varje dag jag stämplar in. Det händer saker på mitt jobb som naturligtvis inte är rosenrött eller ens det minsta positivt. Som t ex nu när vår ledning dragit in vår fjärde semestervecka under sommaren. Stämningen blir lätt upprörd och uppgiven. Vi är alldeles för få barnmorskor i Sverige och det här sista draget känns inte som ett väl genomtänkt drag i avseende att locka nya barnmorskor. Men – trots det –  och trots obekväm arbetstid över årets alla dagar – älskar jag mitt jobb. Jag är engagerad i Vårdförbundet för jag är övertygad om att vi kan och kommer att vända på denna skutan med, med gemensamma krafter. Jag tänker inte ge upp den tanken i alla fall!

 

//Susanne Lindblad

Legitimerad barnmorska

Lycksele Lasarett,  Västerbotten

 

Världens bästa jobb men också ett privilegium

av

Lis Munk – Barnmorska och förbundsombudsman på Vårdförbundet

Ja, det är världens bästa jobb. Det är ett fantastiskt privilegium att få vara guide för den gravida kvinnan/paret, som genom graviditeten växer fysiskt och mentalt för att klara av förlossningen och därefter ta emot en ny liten människa och bildar familj. Att stötta och stärka den unga människan till att ta vara på och hitta sig själv och sin sexualitet.

Att vara med helt nära i svett, tårar, skratt och förlossning. Att kunna stå fast, utstråla och ge trygghet, professionalitet, empati, säkerhet och omsorg, på ett sätt att kvinnan och paret hittar sina egna förmågor och går långt själva, men också att kunna guida och agera där det behövs. Att med stöd och uppmuntran, ro och ostördhet vara med om att barnet använder sina instinkter och hittar bröstet för första gång. Att kunna uppvisa tålamod över alla gränser men också förmåga till extremt snabba beslut när det behövs.

Det är ett privilegium att se kvinnor så starka och stolta, och vara den som kan ge styrka och kraft om det behövs. Att vara den som gör en förfärlig, outhärdlig händelse till en fin upplevelse, med rätt kunskap och etiskt förhållningssätt. Barnmorskan kan observera, råda och agera, för att hon har kunskap och erfarenhet som gör det möjligt för henne att vara i rummet med det normala och spontana, men också beakta när det normala går in i en gråzon och agera innan eller när det blir patologisk. Barnmorskan kan jobba helt självständigt utan bemyndigande av annan fackperson, en rättighet som också ger ansvar och plikt.

Att vara barnmorska är världens bästa och mest fantastiska jobb.

/Lis Munk

Distriktssköterskebarnmorska – vad är det? Gästinlägg Marjo-Riitta Wahlberg

av

På vissa håll i landet finns så kallade distriktsköterskebarnmorskor inom vården, men hur många av oss vet vad denne egentligen gör? För många år sedan fanns det i de nordligaste delarna av landet gott om distriktsköterskebarnmorskor. De flesta vårdcentraler var bemannade av sådana. Luleå kommun hade i princip bara distriktsköterskebarnmorskor anställda vilka kunde ta hand om familjerna hela vägen ifrån graviditeten tills det att barnen började i skolan.

Hur ser verkligheten ut idag? I Luleå finns bara tre stycken yrkesverksamma distriktssköterskebarnmorskor kvar när nu en av oss har precis gått på pension. Vad har då hänt med de andra tjänsterna? De har blivit tillsatta av barnmorskor eller distriktsköterskor/barnsjuksköterskor.

Vad är det då som gör distriktsköterskebarnmorskan så speciell? Idag ligger tyngdpunkten inom mödra- och barnavården på friskvård och förebyggande arbete.
Vi börjar detta arbete redan vid det första tillfället då vi träffar kvinnorna och det är vanligtvis inte i samband med att hon har blivit gravid och vill skriva sig in på mödravård. Vi arbetar med dessa frågor exempelvis redan vid preventivmedelsbesök, när kvinnorna kommer och lämnar sina cellprover men också när de vill testa sig vid misstanke om STI. Vid STI-mottagning träffar vi även partnern. Oftast tar den gravida med sin partner till mödravården och i och med detta kan vi samtala med de båda blivande föräldrarna samtidigt. På så sätt kan vi fånga bådas syn och åsikter. Båda får dessutom samma direkta information i olika frågor. Under åren som barnen växer och kanske får småsyskon lär man som distriktssköterskebarnmorska att känna hela familjen allt bättre. Det samma gäller föräldrarnas relation till oss. Familjen har därigenom lättare att vända sig till sin distriktsköterskebarnmorska med problem och funderingar kopplat till både sig själva men också till barnen då de vet att de möts av en ”bekant” person och de därigenom slipper att berätta sin livshistoria i från början.

Varför tror jag att vi håller på att försvinna som yrkesgrupp?
Det kan bero på olika saker men troligen i första hand en oförståelse hos arbetsgivaren om fördelarna med vår breda kunskap men också att ingen orkar bemöda sig att skaffa denna dubbelkompetens då den inte visat sig löna sig ekonomiskt. Trots detta ångrar jag idag inte mitt val i livet då jag bestämde mig för att bli distriktssköterskebarnmorska.

/

Marjo-Riitta Wahlberg

Distriktssköterskebarnmorska