Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

21 strategier om vad som är bäst?

by

Det pågår en pandemi. Men det är inte bara själva viruset som kan göra oss sjuka. Eftersom vårdens resurser var begränsade redan innan pandemin slog sitt grepp om vårt land (och hela världen), mycket pga en politisk ovilja att inse att det krävs investeringar i vårdens professioner, så påverkas många delar i vård och omsorg när vården måste omprioriteras för att kunna ta hand om de som drabbas av COVID-19. Men vad kommer de långsiktiga konsekvenserna att bli när den ”vanliga” vården trycks på paus;  kallelser till gynekologiska cellprovskontroller ställs in, föräldrautbildningarna utgår, prevenetivmedelsbesök sållas bort och vissa besök ur basprogrammen plockas bort från mödrahälsovården?

Det märkliga är att det ser olika ut runt om i landet när det gäller inställda eller minskade möjligheter för kvinnor att få kontakt med en barnmorska. I vissa delar rullar det på nästan som vanligt, medan det i andra har beslutats om stora förändringar i tillgången till vård. Kommer vi att se en geografisk påverkan i hälsan hos de som exempelvis inte kan delta i screening för cellförändringar nu?

Många barnmorskor känner oro över att inte kunna ge den vårdsökande den vård hen behöver. Det kan skapa en etisk stress över att inte ha möjlighet att bidra med den vård som faktiskt kanske behövs. Det kostar på i hälsan även hos den anställda. Och för de unga personer som inte längre kan komma till ungdomsmottagningens dropin eftersom den är stängd, så kan det ha stor inverkan i livet, både nu och i det långa loppet.

Det gäller både fysisk och psykisk hälsa. Ett exempel på hur den psykiska hälsan kan påverkas är möjligheten att kunna ha en partner eller anhörig på BB. Att bli lämnad ensam med ett litet knyte som inte vill suga, hormonsvängningar och kanske ett operationssår på buken är kanske inte det man föreställde sig när man gick och längtade efter sitt barn under graviditeten.

 Inte heller i den frågan finns en nationell samordning om vad som är det bästa ur både kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Vissa kliniker tillåter inte någon besökare under denna unika situation i livet, som bjuder på både svår smärta och obeskrivlig lycka. Att vara ensam, utan någon vid sin sida, riskerar att påverka den nyförlösta på många olika nivåer. Exakt hur kan vi dock inte veta idag, det kommer att visa sig längre fram. Det ställer också högre krav på barnmorskan, som då får en ännu större betydelse för de som vårdas på BB samt fler arbetsuppgifter som kanske hanterats av en partner eller anhörig i normala fall.   

De är fullt förståeligt att vi måste ha ett säkerhetstänk i vården och att vi måste förändra och ställa om för att kunna ge akut vård under pandemin. Ingen vet heller ännu allt om viruset och dess effekter, något som gör att vi kanske behöver agera med både hängslen och livrem. Men att i teorin kunna ha 21 olika strategier och riktlinjer för vad som är bäst för personer som identiferar sig som kvinnor, barn och ungdomar är inte bara märkligt, det signalerar en oseriös hantering av en situation som är av allra högsta allvar.

Nej, det är ingen som har något facit. Ingen vet heller hur länge vi kommer att behöva anpassa oss efter covid-19. Men för att ge både den vårdsökande och den anställde någon slags trygghet så krävs en gemensam, nationell samordning som måste baseras på både nulägesanalys och ett långtgående perspektiv. För om det inte har någon påverkan att vi ställer in provtagningar, undersökningar och informationstillfällen så kan man ju undra varför vi har dem överhuvudtaget? Och om det, vilket är högst troligt, har stor inverkan på den fysiska och psykiska hälsan; kommer vi då ha resurser att ta hand om de som kommer ha behov av undersökningar, behandlingar och stöd längre fram?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

“Skrev jag den här texten med hjälp av min penis?”

by

Ja, det är en rubrik som kräver sin förklaring. Nej, det är ingen överpubertal individ från en dokusåpa som skrivit den här texten genom att använda tangentbordet på ett högst ohygieniskt sätt. Utan det är jag, Er kollega.

Jag är legitimerad sjuksköterska sedan 2010, legitimerad barnmorska sedan 2013. Av manligt kön sedan födseln. Det senare är inte en kompetens, ändå är just det faktum att jag är man en faktor som påverkar i kombination med att jag är barnmorska. I yrkeslivet såväl som civilt.  

Jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag valde att studera till barnmorska. Men jag valde aldrig att bli man. Det råkade bara bli så när jag skapades och sen dess har jag tyckt det varit ok.

Men jag har utifrån positionen att jag är just man och just barnmorska blivit intervjuad av media. Jag har ofta fått förfrågningar om att skriva insändare samt fått en del inbjudningar till debatter och föreläsningar.

Allt detta har inte skett för att jag är en kompetent barnmorska, utan på grund av att jag dessutom har en penis. Jag är medveten om att andra saker spelar in. Till exempel att jag har nära till att utrycka mig. Både i min fackliga roll som förtroendevald på min arbetsplats och som aktiv politiker behöver jag ta ställning och våga uttrycka mig. Men det ändrar inte det mycket tydliga att jag drar fördel genom tidigare nämnda faktum – att jag är man. Det är inte ok att jag av den anledningen oftare än mina kollegor får chansen att uttrycka mig i olika medier, att min åsikt eftersöks mer frekvent. Det är fel.

Men vems fel är det? Mitt, ditt och samhällets.

Det här kan jag skriva tusen inlägg om. Men idag vill jag istället påpeka att det går åt rätt håll, och hur vi gemensamt kan påskynda det. Det var inte på grund av mitt kön som Jag fick chansen att skriva den här texten, utan genom en förfrågan från min fackliga kollega Åsa. Hon sökte något annat.

Åsa är barnmorska och fackligt engagerad. Vi arbetade några år tillsammans på Vårdförbundets lokalavdelning i Örebro. Trots gemensamma mål, en facklig kamp och tydliga sakfrågor som dök upp högt och lågt insåg vi att vi inte alltid var överens. Jag tror till och med att vi insåg att vi ganska ofta inte var överens, att många frågor gick att diskutera och söka nya perspektiv på. Ibland efter veckolånga diskussioner. Vilken otrolig rikedom.

Jag känner mig säker på att anledningen jag fick chansen att skriva den här texten är den friktion vi hade i våra diskussioner. Det vittnar även om att sådana diskussioner ger något, till exempel nya perspektiv, ny kunskap, rätt ofta huvudvärk men också ett förtroende. Ett förtroende som går åt båda håll och därför ger en tillit.

Jag hyser en stor respekt för Åsa alla andra fackliga som med en ständig strävan försöker att göra tillvaron bättre för alla medlemmar i Vårdförbundet, för vårdpersonalen och för våra patienter. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till.

Vi behöver diskutera mer med varandra, vi behöver mer engagemang, fler nävar som åker i bordet i fikarummet och lika sakliga och spetsiga inlägg i debatten.

Jag vill med denna text uppmuntra att söka den sunda friktion som jag och Åsa har haft genom åren. Var noga med att kommunicera den i god ton och markera sakligt när du möter en ton du själv inte mår bra av. Var beredd på att även vi inom vården tycker väldigt olika, men omfamna det som den rikedom det är.

Varför då? I år får vi mycket uppmärksamhet. Världshälsoorganisationen har utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Under rådande pandemi har vi ögonen på oss och en ökad möjlighet att nå ut. Det finns en möjlighet för oss barnmorskor att visa hur vi bidrar till folkhälsan, hur vi lyfter och stöttar ungdomar och kvinnor i deras egna val.

Genom barnmorskans kompetens får människor möjlighet att göra egna, välinformerade val. Jag är stolt över att kunna bidra till en sådan fantastisk sak i min roll som barnmorska på en ungdomsmottagning.

Där får jag genom min profession ge ungdomar möjlighet att utnyttja sin rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Jag ger dem möjlighet att ha säkert sex, undvika sjukdomar och oönskade graviditeter, ge dem förutsättningar för att bli unga föräldrar om de så väljer och även vara en ventil för de som bara vill prata om sådant som hjärtat är fyllt av när man är ung. Vi barnmorskor bidrar med så mycket. Och vi behöver ha goda förutsättningar för att kunna fortsätta med vårt hälsofrämjande arbete.

Så diskutera, skriv insändare, posta inlägg i sociala medier, skrik ut i kassakön om hur vi som vårdpersonal har det.  Det är så vi kan nå ut till många och försöka påverka för att kunna förändra. Det ska jag fortsätta göra.

Jonas Åkerman, stolt och engagerad barnmorska

“Att vara student under en pandemi är något som jag aldrig trodde jag skulle vara med om”

by

I början av januari och februari kändes corona/covid-19 något som skedde långt borta och distanseringen var stor. Vi koncentrerade oss på vårat examensarbete och våra teoriveckor handlade om preventivmedel och komplicerade förlossningar. Under teoritiden trängde sig covid-19 allt närmre och i samband med att andra terminens praktik började, blev det allt tydligare att världen skulle bli oerhört påverkad av det nya viruset. Att vara student under en pandemi är något som jag aldrig trodde jag skulle vara med om.

Min första praktikplacering termin två var på samma mödrahälsovårdsmottagning som jag haft en kort placering på under första terminen. Direkt när jag kom dit kände jag en skillnad. Ingen tog i hand för att hälsa, inga kramar till mina fantastiska handledare jag haft under min första termin.

Det fanns en distans mellan varandra. Oron fanns hos både personal och patienter.


Gemma som barn med syster i knäet.

Patienternas frågor var många och de kom vid nästan varje besök, särskilt de som var i slutet av sin graviditet. Det var frågor om hur rutinerna nu var på förlossningen, om partnern fick följa med, om det fanns tillräckligt med personal och så vidare. Frågorna handlade även om gravida räknades som riskgrupp och hur de skulle förhålla sig till sitt arbete om de fanns risk för smitta. Förvirringen var total eftersom andra länder hade andra rekommendationer. England rekommenderade till exempel att gravida skulle isolera sig själva de sista tolv veckorna av sin gravitet, då de räknades som riskgrupp. Men i Sverige var gravida inte en riskgrupp och skulle arbeta som vanligt. Det var lätt att förstå att osäkerheten fanns både bland personalen och gravida.

Mitt under praktiken ändrades våra riktlinjer på mottagningen och inga anhöriga fick vara med på besöket och inte heller på ultraljudsbesöket. Detta väckte mycket känslor, men de flesta var förstående. Många gravida uttryckte sin oro för att partnern kanske inte skulle kunna vara med under förlossningen eller på BB och det väckte såklart många känslor.

Under veckorna som har gått har jag själv haft en stor oro över om det skulle bli en hel VFU-period eller inte. Universitetet gick ganska snabbt över till distansundervisning och i samband med det blev vissa VFU:er inställda. Informationen jag fick kom mestadels från min handledare som i sin tur fått den från Universitetet. Den information som kom till mig från skolan tog ofta lite längre tid och var ganska generellt riktad. I efterhand förstår jag att det var mycket som måste fixas och ordnas – det går inte att vara blixtsnabb med att fatta beslut, men just då kändes det svårt att inte riktigt veta vad som skulle hända.

Under praktiken hade jag mitt lärandemål att följa för att bli godkänd. I det osäkra läge som var så försökte jag få så mycket som möjligt gjort de första veckorna för att så snabbt som möjligt komma upp i mitt lärandemål om det blev så att min praktik ställdes in, jag blev sjuk eller behövde vabba. Jag la in extradagar de första veckorna. Det kändes som att jag på det viset fick en viss kontroll över situationen och just då kändes det viktigt. Cellprovtagning och preventivmedelsrådgivning var två viktiga delar av vår VFU på MVC. Dessa mottagningsbesök hade redan minskat på grund av covid-19. Det fanns ett beslut att cellprovsmottagningen skulle upphöra strax innan påsk och preventivmedelsmottagningen hade många avbokade besök och en stängd drop-in mottagnigning. Det gällde då att försöka få så många av dessa besök som möjligt, men det var inte helt lätt då vi var tre studenter med samma mål. Som tur var så lyckades jag uppnå kursmålen trots väldigt få besökande till cellprovsmottagningen.

Jag känner mig tacksam för all hjälp jag fick från flera barnmorskor på MVC som lät mig ta hand om deras patienter.

Trots rådande situation har jag en mycket positiv känsla efter min placering på MVC och gillar den vård de bedriver.  Jag har alltid tänkt att jag ska bli förlösande barnmorska när jag är färdig med utbildningen, men den här praktikplatsen har varit mycket inspirerande. Nu är den här praktikperioden slut och vem vet hur framtiden ser ut?

/ Gemma Safikhani
Barnmorskestudent

Den multiprofessionella barnmorskan är en styrka i krisen

by

Barnmorskor är också drabbade av coronakrisen. Ett stort personalbortfall pga myndigheternas rekommendationer om att stanna hemma i samband med minsta symtom, skapar hål i schemaraderna runt om i landet. Dessutom är många av de vårdsökande oroliga och behöver extra stöd och mer tid, och vid misstänkt eller konstaterad smitta krävs rätt kunskap och kompetens för att kunna hantera situationen. Men barnmorskor förknippas inte med den frontlinje som kämpar och strider mot viruset, på intensivvårdsavdelningar, vårdavdelningar och akutmottagningar.

Barnmorskor är multiprofessionella. Vi har två yrkeslegitimationer som ger bred kompetens och möjligheter att arbeta både med sexuell och reproduktiv hälsa, men även som legitimerade sjuksköterskor. Det ger både oss och samhället en gedigen och välinvesterad grund i samband med att katastrofer inträffar då många behövs för att akut vårda människor som skadats eller insjuknat av elaka virus eller resistenta bakterier. Det ger oss möjlighet att fortsätta vårda gravida och födande med sjuksköterskans kunskaper i ryggen. Men det finns också möjlighet för barnmorskor att finnas på platser i verksamheter som normalt inte inrymmer barnmorskekompetens.

Ingen hade nog kunnat föreställa sig den kris vi befinner oss i nu i samband med att COVID-19 sprider sig bland vår befolkning. Vi vet inte heller vad framtiden kommer att bjuda på, även om vi såklart vill tro på en ljus och positiv bild, så finns orosmoln som säger att det här kanske inte är sista gången vi drabbas av en medicinsk kris.

Men våra barnmorskemottagningar och förlossningsavdelningar är knappast riggade för någon stor anstormning av smittade gravida och födande. Det brukar finnas ett fåtal isoleringsrum på förlossningsavdelningarna. Och våra mottagningar är i princip inte rustade för detta alls. Men trots COVID-19 och eventuella framtida smittor, så måste gravida kvinnor kunna få mödrahälsovård och våra sjukhus måste kunna erbjuda trygga förlossningar. Och vi måste även kunna erbjuda preventivmedel, screena efter cellförändringar och sexuellt överförbara infektioner, låta ungdomar träffa oss för samtal och stöd och finnas där för kvinnor som ska avsluta sina graviditeter.

Vi kanske måste möta de vårdsökande på ett annorlunda sätt om det finns risk för smittspridning. Kanske måste vi arbeta iförda skyddsutrustning även på abortmottagningen och på ungdomsmottagningen?

Oavsett om barnmorskans kompetens används i vården som kopplas till sexuell och reproduktiv hälsa, eller om vår kunskap kommer att behövas på andra ställen i vården för att kunna lösa en krissituation, så är våra dubbla legitimationer en stor nytta, båda för oss själva, men också för samhällets utmaningar och befolkningens trygghet.

Ingen vet när pågående kris kommer att vara över, även om vi såklart hoppas att det kommer att vara snart. Och barnmorskor är redo för att finnas med i frontlinjen. Det är tillsammans vi kommer att segra mot viruset.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och legitimerad sjuksköterska

Att kunna inge lugn när världen är upp och ned

by

Som barnmorska får man mängder med frågor från de kvinnor, ickebinära, partners, och familjemedlemmar som vi möter, oavsett om det är under en graviditet, vid en cellprovsmottagning, på en ultraljudsscreening eller under en förlossning. Barnmorskor brukar kunna hantera en hel arsenal av frågor, det är en naturlig del av professionen.

Vi har inte alltid svar. Och det läge vi befinner oss i just nu är exceptionellt. Barnmorskor bombarderas med frågor från oroliga blivande föräldrar, nyblivna föräldrar, cancersjuka och preventivmedelssökande som alla undrar hur COVID-19 kommer att påverka dem och vad de kan göra för att minska risken för att utsätta sig själva och sina nära och kära för viruset.

Det finns en oro bland barnmorskor att inte kunna ge tillräckliga svar, en känsla av otillräcklighet och frustration. Vissa saker har vi svar på. Men inte när det gäller allt. Och just nu så är det ok att faktiskt säga att vi inte har svar på allt och att följa den utveckling som sker och den information som myndigheterna ger oss.

Det finns också en oro hos barnmorskor när det gäller den egna säkerheten. Hur många patienter passerar under en eftermiddag med cellprovsmottagning? Och hur ska vi kunna hålla avstånd från födande, där ett nära samspel är naturligt under en förlossning? Vad gäller när det handlar om min säkerhet när jag arbetar som barnmorska?

Vi behöver nationella riktlinjer när det gäller förhållningssätt och information. Till viss del finns det redan, men olika regioner har valt att hantera rådande omständigheter olika. Det är inte ok. Vi behöver samla oss gemensamt och agera unisont. Ska vi ställa in föräldragrupperna? Ska vi separera moder och barn vid misstanke om coronavirus? Hur många anhöriga får vara med under förlossningen? Ska vi fortsätta kalla patienter till gynekologisk cellprovskontroll?

Det ska inte vara ett bud i Norrköping, ett annat i Helsingborg och ett tredje i Kiruna.

Vi vill kunna erbjuda en enhetlig, jämlik vård i Sverige, något som kräver en nationell samordning, både när det gäller den vård och information som vi ske ge till de vi möter i vårt arbete, men även när det gäller vår egen säkerhet. En tydlig struktur bidrar till högre säkerhet för både vårdsökande och vårdpersonal.

Läget kan förändras snabbt. Men trots all osäkerhet som råder just nu så finns det vissa saker som vi kan vara säkra på. Barnmorskor kommer fortsätta att finnas där när den ofrivilligt gravida avslutar sin graviditet och när det nyfödda barnet tar sitt första andetag. Det kan vi vara helt säkra på.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

#enbarnmorskaunderlivet

Barnmorskor kan inte arbeta hemifrån. Det behövs rätt förutsättningar för att kunnna arbeta tryggt och säkert, bland annat gällande rätt skyddsutrustning, Vill du veta mer om vad som gäller i ditt arbete kopplat till coronaviruset? Läs mer HÄR.

En seger för kvinnan!

by

En rungande majoritet av Sveriges barnmorskor känner sig stolta över att kunna stötta kvinnor genom livets alla skeden, oavsett om det handlar om graviditet, att förhindra graviditet, att lindra sjukdomar och skador eller att lotsa fram ett barn eller avbryta en oönskad graviditet. Det är ju därför vi väljer att utbilda oss inom sexuell och reproduktiv hälsa. Att stötta kvinnan genomsyrar professionen.

Men kvinnors rättigheter har alltid varit en kamp. Genom århundraden och årtusenden så har vi kämpat, och gör det fortfarande, för att kvinnor ska äga rätten till sin egen kropp, för att kvinnan själv ska få avgöra vad som är rätt för henne själv gällande sexuell och reproduktiv hälsa, och för att kvinnor ska få göra sitt eget val. I Sverige har vi kommit långt, men mycket arbete återstår i många av världens inskränkta regimer där kvinnor döms till långa fängelsestraff och där även vårdpersonal fängslas för att de bistår vid aborter eller förskriver preventivmedel.

Men så dök det upp personer här i Sverige som kallade sig ”barnmorskor”, utan att stå för kvinnans rättighet att själv välja. Personer som ville få laglig rätt att vägra ge kvinnor den vård de har laglig rätt till- Vårdvägrare.

”Barnmorskorna” var beredda att gå till strid över att få tillfredsställa sina egna behov, att få prioritera sin egen agenda före den vårdsökande kvinnans.

Men tack vare ett starkt och tryggt rättssystem så gick svenska kvinnor och svensk sjukvård segrande ur striden. ”Barnmorskorna” äger ingen rätt att bedriva sin egen agenda i vården, avgjorde det svenska rättsväsendet.

Men “barnmorskorna” ville kriga mer för sin egoistiska agenda. En hel inskränkt lobbyverksamhet ända från andra sidan Atlanten, vars främsta syfte är att fjättra kvinnan vid spisen för att föda barn och kasta oss tillbaka till grottorna, slöt upp bakom ”Barnmorskorna” för att driva ärendet ända till Europadomstolen. En skrämmande tanke som fick det att värka i själen hos många riktiga barnmorskor i vårt avlånga land.

Men nu kan vi blicka framåt igen och släppa Medeltidsmörkret; Europadomstolen har idag meddelat att de INTE kommer ge de bakåtsträvande ”barnmorskorna” prövningstillstånd. Framtiden är ljus igen! En seger för kvinnan, för vården och för mänskliga rättigheter! 

Och de så kallade ”barnmorskorna” kan sätta sig i sin tidsmaskin och åka tillbaka till den tidsepok som de kom ifrån. I svensk kvinnosjukvård hör de absolut inte hemma.

Åsa Mörner, stolt barnmorska
#ståuppföraborträtten
#dethetervårdvägran
#SRHR
#enbarnmorskaunderlivet

När många vuxna runt ungdomarna bara pratar, vill vi agera!

by

Hur såg man på sex i antikens Grekland och hur var det nu med tidelagen? Det råder fortfarande förvirring i ämnet och f.d. jordbruksministern gjorde ju inte saken tydligare när han påstår att ett totalförbud är mer komplicerat än man kan tro. Men i all förvirring drabbades han tydligen av vikingasjukan, som för övrigt visst drabbar mest kvinnor. Det gör ju att man i nästa led börjar funderar på om han kanske har bytt kön…nej, nu spårar det ur totalt, men det är också en helt vanlig dag för mig på jobbet som barnmorska på ungdomsmottagningen i Ljungby.

Idag fick elever på en gymnasieskola i kommunen lära sig om sex genom historien, tidelagen och hur många av våra könssjukdomar en gång i tiden har uppstått. Och visst tyckte de att det var lite äckligt när deras hjärnor direkt projicerade bilden på näthinnan av apan och jägare… Åt han den, låg han med den, eller åt han den först och låg med den sen’? Vi lämnar det lite öppet…

Ja, hos oss är det högt och lågt och ibland lite mitt emellan. Mitt emellan våra undersökningsrum på ungdomsmottagning hittar vi vårt ”vardagsrum”. Där bor Snoppen och Snippan. Våra trogna kompisar som man på sociala medier även kan följa i olika situationer. I vardagsrummet har vi också chans att träffa våra ungdomar för lite småprat, innan eller efter besöket eller om de är med som stöd till en kompis. Och det är sådär lite småmysigt som man ofta har det i ett vardagsrum. Vi uppfyller alla krav på vad ett vardagsrum skall innehålla enligt Wikipedia; vi har en soffa, en fåtölj, en tv och en stereo. Som pricken över i:et dimrar vi ljuset sådär alldeles lagom lugnande och förhöjer stämningen ytterligare med lite högst olevande ljus. Där spelar vi låtar som berör, förstör, om att någon dör och vad två gör när man är skör…Om att vågar du, vågar jag, vågar vi. Och att just ungdomarna vågar komma till oss är ibland något som berör. Att just vi fick vara de som delar deras historia. Vi brukar säga att vi har hört det mesta, men varje ungdom är unik. Varje ungdom har sin egen version av livet där vi måste, likt en kameleont, anpassa oss efter vad som kan dyka upp. Att möta ungdomar här och nu måste vara bland det coolaste som finns och när Coronaviruset sprider oro i lägret passar man på att fråga oss. Vi är och skall vara en verksamhet med låg tröskel och även om vi inte kan ett dugg om Coronavirus, kanske vi är den enda arenan inom sjukvården som många unga har kontakt med. Det är faktiskt inte hela världen att säga att man inte vet allt. Vi tittar lite tillsammans med ungdomarna på vad som verkar trovärdigt på t ex Google. Ibland slussar vi vidare till någon som kan lite mer än vad vi själva kan.

Att vilja förbättra, förnya och förenkla för våra ungdomar är något vi brinner för. När den psykiska ohälsan ökar bland våra ungdomar vill vi finnas där och göra vad vi kan. Ett exempel är att bjuda in cirka 2300 högstadie- och gymnasieelever i kommunen, på en förmiddagsföreläsning där Hampus Nessvold slår hål på myten om den stereotypa mannen och Clara Henry undrar: Har du mens eller? När många vuxna runt ungdomarna bara pratar, vill vi agera!

Kreativiteten flödar ofta över och mycket hamnar av olika anledningar i papperskorgen. Vi ger och vi tar och ur kaos föds ofta en stjärna. Vår stjärna har vi döpt till LiViT. LiViT är ett screeningvertyg där vi på ett standardiserat sätt frågar ungdomar kring levnadsvanor kopplat till psykisk ohälsa. Projektet känns numera som en självklarhet i vår verksamhet. Ungdomar vill att vi frågar och när ungdomarnas hälsa sviker måste vi finnas där.

När jag som barnmorska tittar tillbaka på hur mitt jobb såg ut för säg, fem år sedan, har det nästintill skett ett mirakel. Så sent som 2017 öppnade vi vår egna ungdomsmottagning i Ljungby och från att ha varit en mottagning där man mest förskriver preventivmedel är vi nu en mottagning där vi förmedlar att vi tar hand om hela dig, därför vill vi veta hur du mår. När livet ibland går likt en berg- och dalbanan har vi vår chans att vara där och den bollen måste vi springa på. Ibland spelar det inte så stor roll vad eller hur vi gör något bara att vi gör något. Glöm inte att där skratt saknas görs få framsteg och det är ju som bekant ur misstagen som framgång föds. Allt behöver inte alltid vara så perfekt och heller inte vi. Vi gör om och gör rätt och förhoppningsvis till det bättre nästa gång.

Vi på ungdomsmottagningen i Ljungby satsar alltid på rymden och ibland hamnar vi bland molnen, men vad gör det när det bästa kanske inte hänt än…

 

Emma
Barnmorska på Ungdomsmottagningen i Ljungby

Följs oss gärna på Snapchat, Instagram och TikTok #ungdomsmottagningenljungby

Vi är inga hjältar. Vi är barnmorskor.

by

Vart är vi på väg? Den välkända frågan ställs på fredagar i tv-programmet ”På spåret”. Men jag hör frågan i många fler sammanhang och allt mer ofta. Vart är vi på väg: med hälso- och sjukvården? I Stockholm? I Sverige?

Vi hör vittnesmål om hur de som söker vård far illa, personal vittnar om hur de inte kan arbeta i enlighet med sitt yrkes etiska kod, utan tvingas till tveksamma etiska och medicinska prioriteringar som inte bara påverkar den vårdsökande utan också arbetsmiljön. INGEN mår bra!

I Stockholm svarar styrande politiker när de får frågor om kaoset på sjukhusen, att de satsar på primärvården, det är där det mesta av vården ska ske. Bara de som absolut inte klarar sig utan akutsjukhusets resurser ska vara där och då så kort tid som möjligt.

Emma Jonsson

Emma Jonsson

Det byggs mycket nytt i Stockholm och politikerna slår sig ofta för bröstet med hur mycket de satsar. Det är bra att det byggs mer ändamålsenliga lokaler än de gamla slitna och urvuxna som används. Men det räcker inte med lokaler. Lokalerna behöver personal också.

Vi kan ha hur många förlossningsrum som helst, men finns inte barnmorskor nog att bistå de födande spelar det ingen roll.

Den nya operationssalen inne på förlossningsavdelningen kan inte användas om det inte finns tillräckligt med personal på anestesi och operation för att kunna lämna sin avdelning och bemanna operationssalen på förlossningen.

För födande gäller omvänt mot andra vårdsökande. De flesta politiker och beslutsfattare vill inte alls att förlossningar sker någon annanstans än på akutsjukhus (förutom där förlossningskliniker läggs ned och födande med berått mod skickas längs långa, smala och mörka vägar, mil efter mil med värkar, för att komma till det akutsjukhus som politikerna valt att låta vara kvar). Att öppna upp för birth centers, hemförlossningar eller barnmorskeledda lågriskenheter finns inte alls med i förändringarna framåt. Här gäller fullt pådrag för alla; friska som sjuka. Alla födande är potentiella medicinska kriser som kan komma att kräva akutsjukhusets totala arsenal av livräddande åtgärder.

Missförstå mig inte nu, den där arsenalen av livräddande åtgärder är fantastisk när den behövs, ett av mina barn lever tack vare den. Men kanske har vi ändå här en kostnadsdrivande organisering av förlossningsvården? Samtidigt ska familjen stanna så kort tid som möjligt när barnet väl är fött. Då är det plötsligt farligt att vara på sjukhus och mycket bättre att vara hemma. Fler kontroller efter förlossningen läggs ut till barnmorskemottagningarna. Det kan vara bra. OM det finns barnmorskor. Amningsmottagningar flyttas ut till BVC. Det är bra. OM det finns barnmorskor.

Häromdagen berättade en barnmorska att hon fått skäll av sin chef när hon började informera om bäckenbotten och bäckenbottenträning i samband med cellprovtagning. “Det är bara cellprovtagning som ingår i uppdraget”. Screeningverksamheten är ju fantastisk och unik. Men tänk om barnmorskan kunde få arbeta utifrån sitt hela kunskapsområde och göra ännu fler insatser för folkhälsan. Genom cellprovtagningen möter barnmorskan kvinnor i alla olika skeden av det vuxna livet. Tänk vilken möjlighet att ta vara på, till exempel för klimakterierådgivning och kanske förskrivning av läkemedel (kommer vi att få det framöver, tro?), rådgivning vid sexuell ohälsa av olika slag, preventivmedelsrådgivning, rådgivning vid bäckenbottenbesvär och urininkontinens och så vidare.

Listan kan göras lång. Men nu läser jag att undersköterskor börjar ta cellprov i vissa verksamheter…

Det är dags att politiker och beslutsfattare på olika nivåer bekänner färg. Vart är vi på väg? Vilken vård kan medborgarna förvänta sig? Vi hör förslag på försäkringslösningar, taskshifting, nya lokaler som behöver byggas om direkt för att de är anpassade efter en bemanning som inte finns. Vi hör om enkätsvar bland nyblivna föräldrar där de skattar vården högt “vi är såå nöjda, det fanns äntligen plats när vi verkligen inte kunde vara hemma längre”. Jag brukar skoja med de jag vårdar om det här; “det är lite så vi jobbar, genom att sänka förväntningarna så blir betygen bra. Är oron att behöva åka till Finland så blir en jätteglad om det bara blir söder om stan! Det är likadant med den inplastade ostmackan jag kommer med, den kommer att vara det godaste du har ätit nu när du fastat så länge”.

Ibland får vi som arbetar inom hälso- och sjukvården höra att vi är hjältar. Men vi är inga hjältar. Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, fritidsodlare och matnördar, bastubadare och akvarellmålare. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är barnmorskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö. Och vi behöver veta vart vi är på väg.
#intedinhjälte
#enbarnmorskaunderlivet

Det som inte får hända

by

Vi barnmorskor arbetar med avancerad vård och våra beslut kan vara skillnaden mellan liv och död. Samtidigt som det vore omänskligt att de aldrig skulle ske fatala misstag, så är det såklart fruktansvärt, och ofta obegripligt när det händer. Vi måste ha system som minimerar risken för att det hemska ska ske, hängslen och livrem! Men hur väl riggat vi än kommer att ha, så kan det ändå hända. Det där som inte får hända.

Barnmorskans vardag är ofta präglad av stress, otillräckligt med återhämtning, och ibland alldeles för få uppdaterade riktlinjer att följa. Och vem har inte varit med om den där jouren, som ”absolut inte vill bli störd, utan som verkligen behöver sova”? Det krävs en  hel del kraft för att ta sig mod att ringa och fråga, kanske bara för säkerhets skull. Och vi vill ju kunna arbeta säkert. Vågar jag ringa utan att bli utskälld?

När det fruktansvärda händer, det som bara inte får hända, men som ändå gör det. Ska vi då leta efter en syndabock att hänga ut? Är det verkligen Tingsrätten som är den rätta instansen för att bedöma professionens kompetens och om vården gav rätt förutsättningar för att arbeta säkert; om det verkligen fanns hängslen och livrem i verksamheten? Har Tingsrätten rätt kompetens att göra dessa bedömningar?

Det finns alltid omständigheter till att något avvikande, mer eller mindre allvarligt, sker. Och när dessa omständigheter orsakar skada och lidande så ska orsaken utredas.

Idag sörjer jag alla de som drabbas av det som inte får hända i vården. Det är alltför många, för det borde såklart inte vara någon, och självklart tänker vi på de vårdsökande som tar skada av en vård som borde ha hjälpt dem istället. Men också för de som oavsiktligt orsakat skadan, på barnmorskan, som utbildat sig med en önskan om att kunna göra gott.

 

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, Legitimerad barnmorska

Hur mycket lyssnar vården (VÄRLDEN) på kvinnor?

by

Idag tillåts kvinnor berätta om sina besvär som uppstått under graviditet och förlossning. Urin och avföringsläckage, kroniska smärtor, depression och nedstämdhet och ett samliv som varit söndrat i flera år pga alla fysiska och psykiska besvär som graviditets-och förlossningsrelaterade skador har lett till. Det var inte längesen som kvinnor led i tystnad. Många gör det även idag, men det finns ett mer tillåtande klimat för att berätta och söka hjälp för sina plågor idag.

Men hur mycket lyssnar vi på kvinnorna som kommer till vården? Och hur stor är kompetensen gällande dessa skador egentligen?

Läser i ett av alla forum som finns i sociala medier för kvinnor som drabbats av skador efter förlossning. Det gör ont att läsa deras berättelser, det plågar mitt barnmorskehjärta och det river i min kvinnosjäl. Ett oräkneligt antal kvinnor har, efter mer eller mindre lång tids plågor, samlat kraft och mod för att till slut söka sig till vården pga de skador de drabbats av. Vad de genomlidit fram till dess kan jag bara föreställa mig. En av kvinnorna, vars historia publicerades häromdagen, hade utsått sådana smärtor sedan hon fått sitt barn fem månader tidigare, så att hon planerade att avsluta sitt liv.

Och allt hon möts av i vården är att “Allt ser fint ut”

Men det var inte fint. Det var en allvarlig skada som hon drabbats av, trots att flera olika läkare gett besked om att “allt var som det ska”. 

Kvinnornas berättelser är smärtsamma att läsa. Men den smärtan är såklart inget i jämförelse med den verklighet som kvinnorna tvingats leva i, ibland i decennier. Gemensamt i deras berättelser är den konstanta bristen på lyhördhet och empati från vården. Självklart handlar det också om bristande kunskap och kompetens.

Jag skulle kunna anklaga professionerna som arbetar i kvinnosjukvården, att vi inte kan bättre än så här. Men det största problemet ligger faktiskt inte där. Självklart så är också pressad arbetsmiljö och stress en faktor som påverkar vilken vård vi har möjlighet att ge, men det är inte bara där skon klämmer. Det handlar främst om samhällets syn på kvinnan, på barnafödande och på kvinnlig sexualitet.

Många barnmorskor upplever att vi får lära oss för lite om sexualitet, att suturera bristningar och slidans anatomi. Ändå är vårt huvudämne ”sexuell och reproduktiv hälsa”. Varför är det inte en självklarhet att barnmorskeprogrammen rustar oss med rätt förutsättningar? Varför är det inte en självklarhet att vi får delta i kompetensutveckling, eller att det ens finns tillräckliga möjligheter att överhuvudtaget hitta tillfällen för kompetensutveckling?

Kvinnorna som delar med sig av sina förskräckliga upplevelser har alltför ofta mötts av en nonchalans. Oavsett vad vi kan se vid en undersökning, så är det kvinnans upplevelse som vi måste ta på allvar. Vi behöver definitivt utveckla våra kompetenser och vi behöver skapa utrymme för att det ska finnas tid för att bemöta och utreda ordentligt, utan att behöva hänvisa till att det inte finns resurser. En politisk fråga som vi kommer att fortsätta kämpa för.

Men vi behöver också förändra samhällets syn på kvinnan. Och där har vi ett stort arbete framför oss. Men vi har redan börjat och är på väg framåt. Och vi vänder aldrig.

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner
Leg barnmorska