Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

2020 – vilket år!

by

År 2020 blev nog inte som någon hade tänkt sig. Vem kunde ana att en pandemi skulle komma och ställa hela vår värld på kant? 2020 hade vi tänkt som ett år som skulle hylla barnmorskor världen över då Världshälsoorganisationen (WHO) utsett året till sjuksköterskans- och barnmorskans år.

Barnmorskorna har funnits mitt i pandemin. Kvinnor fortsätter vara gravida och föder barn – precis som vanligt – med den skillnaden att nu kunde kvinnorna bära på ett okänt virus som vi visste väldigt lite om. Samtidigt drogs det ner på mycket av kvinnohälsovården och kvinnosjukvården . Många regioner stängde sina gynekologiska cellprovsmottagningar, barnmorskor blev förflyttade ibland frivilligt och ibland beordrat och mycket av den planerade verksamheten pausades.

Barnmorskorna fick bemöta mycket oro från blivande föräldrar och deras anhöriga, i en tid då det inte fanns svar på de frågor som ställdes.

Som yrkeshandläggare för barnmorskor i Vårdförbundet har året varit mycket händelserikt. Pandemin har såklart påverkat mitt arbete, men många positiva saker på barnmorskesidan har hänt under året. En av de stora händelserna är barnmorskebroschen som lanserades under hösten. En brosch som designats av Syster P och symboliserar helhet,

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är broschbloggbm-1024x820.jpg

och solidaritet och där en del av intäkterna skänks till organisationen Kvinna till kvinna och deras viktiga arbete för kvinnors rättigheter runt om i världen. Broschen gör på det viset skillnad.

Vårdförbundets Stockholmsavdelning förnyade detta år det lokala kollektivavtalet med arbetsgivaren gällande ”Min barnmorska” på BB Karolinska Huddinge. Flera förbättringar skrevs in i avtalet för att bland annat öka möjligheten till en hälsosam schemaläggning

Barnmorskenätverket i Stockholm

och för att säkra ersättningsnivåerna när beräkningsgrunden ändrades.

Vårdförbundet har fortsatt att arbeta aktivt med barnmorskans yrkes- och professionsfrågor. Flera nya samarbeten har etablerats och många möten och dialoger har under året förts med myndigheter, organisationer och barnmorskor. Vårdförbundet finns med och påverkar vården både i stort och i de frågor som berör barnmorskor specifikt.

Flera nationella debattartiklar har skrivits av Vårdförbundet och publicerats i ett antal medier under året,  artiklar som lyft barnmorskans profession och viktiga ämnen där barnmorskor berörs.

Vårdförbundets nationella barnmorskenätverk, har under året haft flertalet digitala möten. Här finns möjlighet att snabbt få en nationell överblick på barnmorskesituationen runt om i landet. Nationella barnmorskenätverket har en bred kompetens vad gäller fackliga frågor och en bred kompetens gällande barnmorskans professionsfrågor. Vi täcker in många av

Vårdförbundets nationella barnmorskenätverk

barnmorskans specialistområden och vårat samlade nätverk är stort. Bra när specifika professionsfrågor finns på agendan.

I oktober anordnades det första nationella yrkesspecifika webbinariet för barnmorskor i Vårdförbundet. Barnmorskor runt om i Sverige kopplade upp sig och lyssnade till Åsa Wahlberg, specialistläkare inom obstetrik och gynekologi, som berättade om sin avhandling ”Second victims – om våra möten med svåra händelser”. Efter henne tog Carita Fallström, förbundsjurist på Vårdförbundet, över och föreläste i ämnet ” Fel och misstag i vården – vad händer vid en anmälan till IVO och HSAN?”. Håll ögonen öppna för i vår kommer det bli fler webbinarier.

Som sagt 2020 blev inte som vi trodde, men trots pandemi och slitsamma arbetsmånader så känner jag att sammanfattningsvis har det varit ett positivt barnmorskeår i Vårdförbundet med stor synlighet och mycket möjlighet till påverkan både lokalt, nationellt och internationellt. Vårdförbundet som majoriteten av Sveriges barnmorskor valt som sitt förbund har stora möjligheter att påverka sin yrkesvardag och barnmorskans professionsspecifika frågor.

En stor förmån jag hade innan pandemin tog fart var att åka och träffa barnmorskor runt om i landet. Något jag hoppas att snart kunna göra  igen, kanske ses vi då.

Jag hoppas att du får en vilsam och mysig julhelg och ett gott nytt år oavsett om du jobbar eller är ledig.

Julkram till er alla,
från yrkeshandläggaren för barnmorskor i Vårdförbundet
Carita Sturesson

“Så länge det behövs kommer jag fortsätta strida för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrskadad generation”

by

Det gångna året har varit speciellt för alla, särskilt för oss som arbetar inom vården. För mig har dock det här året främst handlat om att mitt andra barn har fötts. Jag har under nästan hela Coronapandemin suttit hemma med två barn och uttömt alla idéer kring lekar för en treåring på hemmaplan. Inte samma utmaning som att jobba tunga pass på IVA, vårdavdelningar eller äldreboende såklart, men att för femte gången samma dag höra att man tagit fram fel tallrik, smörat på fel sida av smörgåsen eller inte leker kurragömma tillräckligt bra, kan även det vara påfrestande. 

Som så många andra vänder jag mig ibland till sociala medier för avkoppling och tidsfördriv från vardagen med barn. En dag i augusti skrev jag ett inlägg i en Facebookgrupp som handlade om mitt jobb. Jag arbetar som barnmorska på en ungdoms-mottagning och trots att jag då var hemma på föräldraledighet fanns det saker jag tänkte på och engagerade mig i – även som privatperson.  

Jag skrev ett inlägg om hur jag på mitt jobb möter tjejer som söker för smärta vid sex, som har sex de inte alltid har lust till och som de ibland till och med känner sig pressade till. Sex som deras partner blivit inspirerade till från porren och som ibland till och med ger tjejerna fysiska besvär.

Jag skrev om många tjejers syn på lust, att det är viktigare att killar tänder på dem än att de själva är tända, att sex är något de ibland har för sin partners skull och att man inte avbryter sexet fast det gör ont.

Jag skrev även om tjejers syn på sina kroppar och då särskilt sina underliv, att en bristande kunskap om kroppen bl.a. gör att många tror att de ser konstiga ut eller att det är något fel på dem om de inre blygdläpparna sticker ut utanför de yttre.

De söker för besvär orsakade av hårborttagning på vulva och av att de tvättar sina underliv med olika parfymerade produkter, jag har hört flertalet gånger om hur de absolut inte kan sluta raka sig eftersom deras pojkvänner föredrar rakat utifrån preferenser från porren. 

Det jag skrev exploderade. Det delades vidare från gruppen och spreds över både Facebook och Instagram. Det spreds av både dem som kände igen sig och av de som förvånades och förfärades över det jag beskrev. Under hösten har jag medverkat i tidningar, tv och radio och pratat om vad jag och andra barnmorskor möter. Jag har medverkat i poddar, blivit intervjuad till gymnasiearbeten och flera högskoleuppgifter.

Det har diskuterats porr på många olika håll, med olika infallsvinklar och regeringen har äntligen fått tummen ur och bestämt att det ska vara obligatoriskt på lärarprogrammen med utbildning i sexualitet och relationer. 

Jag tog upp detta problem för att jag brinner för ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa. Min övertygelse är att det inte finns något positivt med att barn under 18 år har tillgång till porr. Jag har dock varit tydlig med att en begränsning av porren inte är den enda lösningen, utan att vi i vuxenvärlden måste ta ett större ansvar. Skolorna måste bli bättre på undervisningen om sexualitet och relationer, måste våga ha porrkritiska samtal. Föräldrar och vårdnadshavare måste bli bättre på att prata med sina barn om samtycke, relationer, känslor och porr. Vi som jobbar med barn och ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa måste bli bättre på att sprida vår kunskap, det utåtriktade arbetet på ungdomsmottagningar måste prioriteras och utökas. 

Att resurser läggs på ungdomsmottagningar kan bara ses som en enorm vinst. Det är till ungdomsmottagningen som många söker vård eller stöd för första gången utan att deras vårdnadshavare är involverade. Det är vi som möter ungdomar som tar ansvar för sin sexuella och reproduktiva hälsa genom att söka sig till oss med sina frågor. Att jag ska möta individen med hens specifika frågor är självklart, men jag måste också kunna lyfta blicken och se bakomliggande strukturer och normer som påverkar oss på olika sätt.

Inget sker i ett vakuum, inte heller sex. Rådande könsnormer påverkar oss även där och gör att unga tjejer ibland är med om saker som inte är okej.

Att arbeta utifrån ett sexpositivt synsätt betyder inte för mig att allt är okej, för mig betyder det att jag ska stå upp för och sträva efter alla ungas rätt till en trygg och bra start på sitt sexuellt aktiva liv, oavsett när, hur eller med vem det sker. 

Under hösten har många unga tjejer hört av sig via sociala medier till mig, de har tackat mig för att jag har berättat om något som de själva upplevt. Jag brukar svara med att be om ursäkt från vuxenvärlden och sedan lova att jag ska fortsätta att prata om detta så länge det behövs för att det ska bli en förändring. Så länge det behövs för att inga fler ungdomar ska ha bristande kunskaper om sina kroppar och sina rättigheter. Så länge det behövs för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrkultur och är en del av en porrskadad generation. Jag kommer fortsätta strida för detta, kommer du? 

Katarina Svensson Flood
Barnmorska på ungdomsmottagning

“Jag bär broschen med stolthet för yrket och som en symbol för att jag snart är färdig legitimerad barnmorska”

by

Barnmorskeexamen närmar sig med stormsteg och det gör att jag reflekterar mycket över vägen som har lett mig hit; till barnmorskedrömmen. Hur stolt jag kommer känna mig den dagen jag tar examen och kan titulera mig själv barnmorska. Barnmorska som är en så oerhört viktig profession för samhället – och för världen. Efter tio års tid ska jag nu nå mitt mål; legitimerad barnmorska. Det är ett mål som jag har haft vid varje nytt moment under grundutbildningen, under jobbet som sjuksköterska, under barnmorskeutbildningen och under sommarmånaderna på BB-avdelningen. 

Under sjuksköterskeutbildningen längtade jag verkligen till examen och den broschutdelning som skulle äga rum. En brosch som sammanfattade att det första delmålet var avklarat (om jag inte räknar svenska som andraspråk som ett delmål i sig). Tre år av studier på universitet i Sverige. En brosch som visade för alla i min omgivning att jag var sjuksköterska, men framförallt ett bevis till mig själv. En liten rund bit av metall, som sammanfattade allt jag gjort under tre år. För min del var broschen viktigt. Efter examen bar jag den dagligen på jobbet. Broschen blev en tydlig påminnelse av vad jag hade klarat av.

I början av termin tre på barnmorskeprogrammet började jag fundera på barnmorskeexamen och om det fanns en brosch från vårt barnmorskeprogram på universitetet, men det fanns det inte. Jag började leta själv efter något smycke som skulle passa som min alldeles egna barnmorskebrosch. Jag tänkte i första hand till mig själv, men jag tänkte även på mina klasskamrater. Jag hann kolla och hittade några riktigt fina broscher på nätet, men det kändes ändå lite konstigt att försöka hitta en egen brosch för att symbolisera något så stort som den barnmorskeexamen jag nu skulle ta. 1,5 år av hårt arbete.

När nu Vårdförbundet lanserar vår barnmorskebrosch känner jag att den brosch jag tidigare letat efter och saknat äntligen finns!

Här kan du beställa broschen

Det är en brosch som påminner mig om vad jag klarat av för att få titeln legitimerad barnmorska. En brosch som jag kan bära dagligen i mitt arbete och som förenar oss barnmorskor. En brosch att bära inte bara för mig själv utan för att visa att jag är barnmorska. Att den finns där i alla de möten jag kommer ställas inför med kvinnor i olika faser i livet, att kunna stödja och främja deras sexuella och reproduktiva hälsa. Jag kommer bära broschen med stolthet för yrket och som en symbol för att jag nu uppnått mitt mål; legitimerad barnmorska.

Är du barnmorska och medlem i Vårdförbundet? Eller är du medlem och studerar till barnmorska? Varsågod, broschen är till dig.

Gemma Safikhani
Barnmorskestudent
VFU Linköping förlossning

P-piller- kvinnlig frigörelse eller ensidig ansvarsbörda?

by

Läser om en ung kvinna som fick en stroke när hon var i tonåren, orsakat av hennes p-piller. Kvällstidningen blåser upp en stor artikel om det och spär på skrämselpropagandan om preventivmedel. Vad är syftet? Det är såklart tragiskt att kvinnan drabbades av detta, det är en oerhört sällsynt komplikation av bla kombinerade p-piller, men som,när det händer, kan orsaka stort lidande. Men är då budskapet att kvinnor inte ska använda preventivmedel?

När läste vi senast om att någon drabbats av trombos under graviditet eller tiden efter barnet var fött?


Faktum är att risken att drabbas av komplikationer i form av trombosbildning är betydligt högre under graviditet och puerperium (tiden efter en förlossning) än vid användning av kombinerade p-piller. Så om vi ska varna och slå på stora trumman gällande tromboser så behöver vi alltså varna för graviditet?

Venös tromboembolism (VTE) är en allvarlig komplikation vid användning av kombinerade hormonella preventivmetoder alltså preparat som innehåller östrogen+gestagen. Det är dock en sällsynt komplikation. Det förekommer hos 5–12 per 10 000 kvinnor och år, att jämföra med 2 per 10 000 kvinnor som inte använder hormonella kombinerade preventivmedel. Vid graviditet och puerperium är risken för VTE betydligt större och uppskattas till 10–30/10 000 respektive 50–100/10 000.

Det är dessutom år 2020 nu och det finns fortfarande inte något vettigt preventivmedel för män, förutom kondom (vilket såklart är ett suveränt preventivmedel eftersom det dessutom är det enda som skyddar mot sexuellt överförbara infektioner). Det pågår visserligen studier om manliga preventivmedel, men att vi inte kommit längre är otroligt märkligt. Eller så är det inte det. För kvinnan har alltid fått ta ansvar för att skydda sig mot graviditet. Och om något fallerat gällande skydd så kan hon också bli hårt ifrågasatt om hon väljer att avbryta en oönskad graviditet. En graviditet som hon då skulle riskera att bland annat få en trombos av.

Självklart är det viktigt att skildra människors öden i media. Lidandet för de kvinnor som drabbats av svåra komplikationer och biverkningar orsakade av p-piller och andra preventivmedel är djupt beklaglig. Det är ju verkligen inte syftet med preventivmedel. Preventivmedel ska möjliggöra njutning utan oro och risk för oönskad graviditet. Jag önskar bara att media kunde fundera över vad deras vinklingar av kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa faktiskt kan leda till, att de kunde lägga till fler perspektiv i sina reportage.

När p-pillret kom på 60-talet så ledde det till en enorm frigörelse för kvinnan. Kvinnor kunde själva ta kontroll över sitt sexliv och bestämma när och om hon ville föda barn. Det var också då som debatten om fri sexualitet och kvinnlig frigörelse tog fart på allvar. Vi borde lägga mer tid och mediautrymme på att hylla preventivmedel istället, men samtidigt ställa krav på kontinuerliga förbättringar av de varianter som finns på marknaden idag. För en del kvinnor är det svårare att finna någon metod som fungerar för dem.  Barnmorskors roll för att kunna identifiera riskfaktorer, vägleda kvinnan till rätt preventivmedel och vid behov remittera till gynekolog är en nyckelfaktor för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Vi behöver också ifrågasätta varför det inte finns fler alternativ för män. Och varför efterfrågar inte män det? Att kunna skydda sig mot oönskad graviditet är ju inte bara av kvinnans intresse. Mig veterligen krävs det både ägg och spermie för att en graviditet ska uppstå.

Åsa Mörner, leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Polen, varför har ni backat in er i Medeltiden?

by

Det tar bara en och en halv timme med flyg eller sex timmar med färja att ta sig dit från Sverige. Men trots att vi ligger så nära varandra, så befinner vi oss numera inte bara extremt långt ifrån varandra. Våra nationer är även i olika århundraden.

Polen, varför har ni backat in er i Medeltiden?

Innan vår nuvarande abortlagstiftning trädde i kraft 1975, reste svenska kvinnor till vårt ”nästan grannland ”Polen, för att få hjälp med att avsluta en oönskad graviditet på ett tryggt sätt. Faktum är att svenska kvinnors resor till Polen under 60-talet var startskottet för en debatt som sedermera ledde fram till den moderna abortlag som vi har idag. Nu är situationen totalt omvänd. Polen har sedan länge haft en av Europas strängaste abortlagar. Men lagen, som förbjuder halva Polens befolkning från att bestämma över sina egna kroppar, var ändå inte tillräckligt strikt, enligt det regerande högerpopulistiska PIS. Sedan PIS (Lag och Rättvisa) tog över makten så har landet klivit många steg ner i det djupt konservativa katolska träsket.

Nu har de sjunkit ännu djupare i träsket. Den polska författningsdomstolen har beslutat att abort av foster strider mot konstitutionen.

Innebörden av beslutet är att ett av de fåtal undantag som finns för att få göra abort, nu förvinner. Nu får inte polska kvinnor längre välja att avsluta graviditeter där grava fosteravvikelser upptäckts. De få aborter som har tillåtits i Polen har i princip endast varit relaterade till fosteravvikelser. Det här beslutet innebär alltså att det kommer att råda i princip ett totalförbud mot aborter i Polen.

Vad vinner dessa abortmotståndare egentligen? Att kvinnor skadas, förlorar sin fertilitet eller dör pga osäkra, illegala aborter? Eller att kvinnor tvingas föda fram oönskade barn? Vem ska ta hand om de oönskade barnen? Och vem ska ta hand om den troligtvis livslångt traumatiserade kvinnan som tvingats genomgå en graviditet, förlossning; föda ett barn mot sin vilja? En sak är i alla fall säker; det blir inte färre aborter. Eller en lyckligare tillvaro.

Jag vet att vi har en ansträngd situation i svensk sjukvård. Men av solidaritetsskäl borde våra dörrar stå öppna för de polska kvinnor som behöver hjälp med att avsluta en graviditet. Vi skulle kunna använda en del av våra biståndspengar för att hjälpa dessa kvinnor. Vi borde kunna hjälpa Polens kvinnor såsom de hjälpt oss!

Aborträtten är under konstant hot. Vi känner kulregnet svepa förbi örsnibbarna när den polska regeringen sänker sig djupare ner i träsket och trappar upp kriget mot kvinnors rättigheter. Polska kvinnor som behöver genomgå aborter behöver hjälp med att fly från ett krig. Ett krig som aldrig tycks ta slut.

Åsa Mörner, Leg barnmorska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#WyrokNaKobiety #strajkkobiet

Att arbeta som sexolog på en Cancerrehabiliteringsmottagning

by

Det är snart 30 år sen jag blev leg. barnmorska. Jag har hunnit arbetat inom alla genrer inom mitt skrå och kan konstatera att sexuell hälsa ofta lyser med sin frånvaro i vården. Jag har ofta känt mig ensam i att bära denna fråga på mina tidigare arbetsplatser. Att jag skulle arbeta med inriktning mot onkologi efter att jag tagit min master i sexologi 2015, var inte givet. Men jag förstod under utbildningen att det skulle vara både utmanande och tacksamt. Både sex och cancer är två starka stigman som väcker mycket tankar och känslor. För många, både i och utanför vården, kan det vara svårt att se att det trots allt är två begrepp som är kompatibla med varandra och att det ena inte utesluter det andra.

Till mig kommer man av många skäl men främst för att få information om sexuell hälsa kopplat till cancerdiagnos och behandlingar. Ibland träffar jag patienter som nyligen fått sin diagnos och väntar på behandling och ibland kommer patienter många år efter avslutad behandling. Ålder, kön, levnadshistorier skiftar men en sak har de gemensamt, vetskapen om hur det känns att leva med cancer.

Tidiga och sena biverkningar efter en cancerbehandling är viktiga att patienten blir medveten om så att hen kan reagera och agera tidigt genom att antingen själv lindra besvären eller söka hjälp i vården. Jag lägger stor vikt vid att utgå från anatomiska bilder, ffa när det handlar om bäckencancer. Att peka och rita, förklara samband har jag noterat är en nyckel till framgång. Ofta sätter sig bilder bättre än text. Strukturerade bedömningar är viktigt. På så sätt minimerar vi i vården risken att viktiga frågor glöms bort. Urin- och avföringsinkontinens är just en sådan viktig fråga att lyfta då dessa besvär ofta ger patienterna ett stort lidande som inte bara kan kopplas till sexuella problem. Det är viktigt att hela människan blir sedd.

Nedsatt sexuell lust och relationsproblem är vanligt att patienterna söker för. Ibland saknar patienten sin sexuella lust själv. Ibland kommer kravet från den andre partnern. Slitningar i relationen kan lätt uppstå när bristen på intimitet och närhet uteblir under en längre tid. Kraven från den friska partnern kan vara tuffa och inte förhandlingsbara ”- sök hjälp eller så skiljer oss”. Men det händer också att båda passivt väntar på att den andre ska första steget. Båda känner att det saknas något men den ömsesidiga hänsynen till den andre förlamar båda i att ta steget och bjuda in.

Att lära sig tycka om sitt nya jag med de kroppsliga förändringar som blivit efter cancerbehandlingarna kan vara svårt. Rädslan att visa sig naken inför en annan kan vara stor. Uppfattas jag som mindre kvinnlig utan mina bröst? Äcklas andra av min stomipåse? Vill någon ha mig när jag inte kan få barn? Vem är intresserad av mig nu när jag inte kan få erektion?

För mig är det en ynnest att få bli insläppt i människors allra hemligaste rum. Jag känner en stor vördnad och respekt inför det. Jag vågar och kan prata om sexuell hälsa just för att jag är barnmorska. Den gedigna kunskap som följer med utbildningen och alla år av erfarenhet av att röra mig i människors mest intima sfär har gjort att jag känner mig trygg där. I samband med att jag skrev min masteruppsats ”Får vi lov att ha sex? – En kvalitativ studie om barnmorskors och sjuksköterskors erfarenheter av att beröra sexologiska frågor i sin professionella praktik”, fann jag studie på studie som visade på cancerdrabbades behov av upprepad information kring sexuell hälsa. Så även om jag då och då möts av ironiska kommentarer så vet jag att jag att det finns gott om evidens för att en bibehållen god sexuell hälsa är viktig för de allra flesta och att jag har en meningsfull roll att fylla i vårdkedjan.

Eva Mossberg
Leg. barnmorska med masterexamen i sexologi
Sexolog på Cancerrehabiliteringsmottagningen i Helsingborg
Regional koordinator för bäckencancerrehabilitering i södra sjukvårdsregionen, RCC syd.
Sexolog och föreläsare i det egna företaget, Din sexolog- Eva Mossberg

Är vi nöjda med att ungdomars sexualkunskap grundar sig på ”Teen gets banged in every hole”?

by

Allt fler tonårstjejer och unga kvinnor söker kontakt med ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar pga besvär av sår i underlivet och en uppgivenhet över sexlivet: ”Ska det vara så här när jag har sex?

Denna vidriga utveckling från lite fumlande petting, tafatta penetreringsförsök och pinsamma misslyckanden när jag var tonåring (för flera decennier sedan) till dagens berättelser av förtvivlade tonåringar som utsätts för nästintill våldtäkt och övergrepp när myshånglet i soffan övergår till brutal förnedringssex. Vad är det som gått så fel?

Det tycks vara två anledningar. Porr och bristande undervisning. Den ofta kvinnoförnedrande och våldsglorifierade porren är en av anledningarna. När jag var barn fanns porren dold i skambelagda veckotidningar som smusslades runt bland tonåringar som var nyfikna på sex och nakenhet. Självklart speglade dåtidens porrtidningar ingen verklighet då heller. Men till skillnad från nutidens gedigna utbud, så var porren undanskuffad in i ett mörkt hörn och betydligt mer svårtillgänglig än den är idag. Dagens utbud av porr är uppdukat som ett gediget smörgåsbord mitt framför ögonen på informationstörstande nyfikna barn och tonåringar. Bara ett litet klick på datorn så finns möjligheten att plöja genom timtals med mer eller mindre förnedrande eller våldtäktsliknande gangbangs. Är vi nöjda med att dagens ungdomars sexualkunskap grundar sig i ”Teen gets banged in every hole”?

Det är 2020 i Sverige. Borde vi inte kunna ge barn och ungdomar bättre kunskaper i sex och samlevnad? Det handlar såklart om bristande sexualundervisning i skolan. När jag undervisar studenter på universitetet, alltså mestadels unga vuxna, om sexologi och kvinnohälsa, så brukar jag fråga den oftast välfyllda hörsalen om de som fått en god sex och samlevnadsundervisning kan räcka upp sina händer. Det brukar resultera i ett fåtal händer, kanske 2-3 stycken studenter som uppfattat att de fått med sig goda kunskaper från grundskola och gymnasium. Detta brukar starta en lång diskussion hos studenterna. Ofta uttrycker de förtvivlan över att inte ens ha fått veta exakt hur menscykeln funkar. Att det finns kvinnligt stånd och att det krävs lubrikation för att få till en njutbarhet gör att många ser ut som frågetecken. Många studenter blir upprörda över att de faktiskt brister så pass mycket i kunskapsnivån i dagens moderna, frisinnade (?) Sverige.

Vi behöver alltså se över hur vi ska kunna ge god sexualundervisning i skolorna, i rätt tid.

Men ansvaret ligger inte bara hos skolan. Man måste också ta ett större ansvar som förälder. Vet du vad dina barn gör med sina mobiler, vad de tittar på sin dator och hur de beter sig generellt? Porren finns där, hur lättillgänglig som helst. Och tills den är raderad från cyberspace (kommer den någonsin vara det?) så måste vi skydda våra barn från att bygga sin kunskap om relationer, kärlek och njutning på våld, förnedring och tvång.

Men åter till skolan. Har egentligen lärarkåren i grundskolan rätt förutsättningar för att ge sex-och samlevnadsundervisning? I vilket ämne ska man prata om det? Sexualkunskap innefattar många olika faktorer som är svåra att låsa in i ett ämne. Det handlar inte om att enbart beskriva hormonella och anatomiska faktorer på en biologilektion. Det innefattar också samhällskunskap och sociologi.

Om vi ska välja ut en yrkeskår som faktiskt redan har grundläggande kunskaper så är det legitimerade barnmorskor. Men även vi barnmorskor måste fortbilda oss för att få rätt kompetens för att ge en god, uppdaterad sexualkunskap. Det är dags att utbilda specialistbarnmorskor inom sexualkunskap!

Den bristande sex- och samlevnadskunskapen hos ungdomar, och egentligen en stor del av den vuxna befolkningen, i kombination med det oändliga utbudet av porr, riskerar att påverka en stor del av vår befolkning på ett mycket negativt sätt. Både i relationen till sig själv och till andra. Både fysiskt och psykiskt.

Vi måste ta det här på allvar! Det är dags att förändra den utbildning som ges till dagens barn och ungdomar. Och det är verkligen dags att se över ungdomars tillgång till den sjukliga snedvridning av sex och närhet som förmedlas av porrindustrin.

Och det måste ske nu. Inte sen, efter en flera år lång utredning. Våra barn och ungdomar förtjänar bättre. Sex ska ge njutning. Inte rädsla och trasiga kön.

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Både givande och otillräcklig- En sommar på BB

by

Nu är det sensommar, och jag har återvänt till BB efter en välbehövd semester. Jag läser barnmorskeutbildningen med utbildningstjänst, som gör att jag under semesterperioderna arbetar på BB som sjuksköterska.

Om man läser nyheter eller följer Vårdförbundets arbete så inser man att den situation som uppstår på sommaren är återkommande varje år. Vårdpersonal värnar om patientsäkerheten, men … ingenting händer. Vårdpersonalen larmar runt om i landet. Bemanningen räcker inte till för att personalen ska få sin välbehövliga semester och patientsäkerheten säkras. Samma sak varje år. Oron ökas på inför att gå till jobbet. För min del leder det till en osäkerhet inför min nya och blivande profession som barnmorska och den arbetsmiljö som väntar mig på min nya arbetsplats. Jag tror inte att någon vill arbeta i en arbetsmiljö där man inte räcker till och där tiden inte finns för att göra det som patienten behöver.

För mig själv är arbetet på BB en vidareutveckling av min tidigare roll som sjuksköterska på neonatal intensivvårdsavdelningen. Skillnaden är att jag har ansvar för dubbelt så mycket patienter, och för första gången vårdar jag både mor och barn och inte enbart barnet. Det är spännande och givande att kunna tillämpa den kunskap att jag har fått under mina två terminer på barnmorskeprogrammet. Jag får möjlighet att anpassa min tidigare kunskap och erfarenheter som sjuksköterska. Jag blir glad för de extra kurser kring amning jag har läst under den tiden jag arbetade som sjuksköterska, och den känslan att ha en trygg bas att arbeta ifrån. Jag blir också glad av det stöd att jag får från alla kollegor på jobbet, som alltid har tid att besvara mina frågor eller funderingar oavsett vad de är.

Arbetet på BB handlar mycket om stöd den första tiden efter förlossningen, men det varierar stort i vad det är för stöd som behovs. Tillfällena är många då jag önskade att arbetsbelastningen var mindre så att känslan av att hinna med fanns. Jag upplever BB som en tuff miljö där mycket ska observeras, mycket stöd ska ges, och mycket ska dokumenteras, helst samtidigt.

Jag har haft dagar där jag har känt mig lyckad och nöjd med den vård jag har kunnat ge, men också dagar där jag känner mig helt otillräckligt och inte alls kunnat ge den vård som jag strävar efter att kunna ge. Det är något som jag ofta tampas med efter jobbet, känslan av otillräcklighet trots att jag sprunigt och ansträngt mig hela passet. På sommaren kommer känslan oftare. Jag önskar i framtiden att det kan bli förbättring och att politikerna fattar att kvinnohälsovården och kvinnosjukvården måste prioriteras året om och särskilt på sommaren.

Snart börjar jag min sista termin på barnmorskeprogrammet. Examensarbetet ska skrivas klart, praktik på förlossningen och gyn avdelningen väntar. Jag hoppas på lite återhämtning innan dess – jag har hört att svamp redan finns i skogen om jag har tid att ta mig dit 😉

/Gemma Safikhani

Gemma Safikhani

Barnmorskestudent, Sjuksköterska på BB

Barnmorskor från East End, Haparanda, San Salvador och Kabul

by

Det är viktigt att kunna koppla bort arbetet under semestern. Men någonstans mitt i den efterlängtade ledigheten så sitter jag klistrad och streamar den brittiska serien ”Call the Midwife”. Det är mitt i natten och tårarna trillar nerför mina kinder. Varje gång. Varje avsnitt. Och varje avsnitt gör mig så otroligt stolt över att vara barnmorska.

Skildringen av kvinnors behov i livets olika skeden är en blandning av fiction och verkliga händelser som ursprungligen bygger på barnmorskan Jennifer Worths biografi. Den skildrar hennes och kollegors arbete , både som sjuksköterskor och barnmorskor, bland de mindre bemedlade medborgarna i Londons fattiga East End på 60-talet.

Berättelserna om kvinnorna i serien, både de som får vård; föder barn, blir svårt sjuka eller dör av komplikationer efter illegala aborter samt de barnmorskor som hjältemodigt ger allt av sin kunskap, empati och kompetens, gör mig varm i hjärtat. Men också djupt besviken.

Det glädjer mig att se hur långt vi har kommit, både gällande den medicinska kunskapen, men främst när det gäller kvinnors rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Det har inte hänt av sig själv; mycket blod, svett och tårar har spillts för att uppnå det vi har i Sverige och i många andra länder. 

Men det är också skrämmande att se att många delar av världen inte kommit någonstans.

”Call the Midwife” må vara en serie på SVT Play, Men det är också en verklighet som skildras, en verklighet för kvinnor runt om i världen som inte har tillgång till en barnmorska eller rätt att avsluta en oönskad graviditet. Och varje avsnitt visar vilken skillnad en barnmorskas närvaro kan bidra med, oavsett om det handlar om en komplicerad graviditet, våld och övergrepp eller en obeskrivlig lycka när det nyfödda barnet tar sitt första andetag.

Vi har mycket kvar att kämpa med. Det är inte ens perfekt här i Sverige. Alla borde ha tillgång till en barnmorska, oavsett om du är rik eller fattig, oavsett om du bor i Haparanda, San Salvador eller Kabul. Eller East End.

Tack till alla er som arbetar med kvinnors hälsa och som kämpar för att kunna ge kvinnor i Sverige och världen över tillgång till mödrahälsovård, preventivmedel, trygga förlossningar och aborter samt ett ovärderligt stöd genom livets alla skeden. Tiderna förändras. Men barnmorskors kompetens är och kommer alltid vara oumbärlig.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#enbarnmorskaunderlivet

#SRHR

21 strategier om vad som är bäst?

by

Det pågår en pandemi. Men det är inte bara själva viruset som kan göra oss sjuka. Eftersom vårdens resurser var begränsade redan innan pandemin slog sitt grepp om vårt land (och hela världen), mycket pga en politisk ovilja att inse att det krävs investeringar i vårdens professioner, så påverkas många delar i vård och omsorg när vården måste omprioriteras för att kunna ta hand om de som drabbas av COVID-19. Men vad kommer de långsiktiga konsekvenserna att bli när den ”vanliga” vården trycks på paus;  kallelser till gynekologiska cellprovskontroller ställs in, föräldrautbildningarna utgår, prevenetivmedelsbesök sållas bort och vissa besök ur basprogrammen plockas bort från mödrahälsovården?

Det märkliga är att det ser olika ut runt om i landet när det gäller inställda eller minskade möjligheter för kvinnor att få kontakt med en barnmorska. I vissa delar rullar det på nästan som vanligt, medan det i andra har beslutats om stora förändringar i tillgången till vård. Kommer vi att se en geografisk påverkan i hälsan hos de som exempelvis inte kan delta i screening för cellförändringar nu?

Många barnmorskor känner oro över att inte kunna ge den vårdsökande den vård hen behöver. Det kan skapa en etisk stress över att inte ha möjlighet att bidra med den vård som faktiskt kanske behövs. Det kostar på i hälsan även hos den anställda. Och för de unga personer som inte längre kan komma till ungdomsmottagningens dropin eftersom den är stängd, så kan det ha stor inverkan i livet, både nu och i det långa loppet.

Det gäller både fysisk och psykisk hälsa. Ett exempel på hur den psykiska hälsan kan påverkas är möjligheten att kunna ha en partner eller anhörig på BB. Att bli lämnad ensam med ett litet knyte som inte vill suga, hormonsvängningar och kanske ett operationssår på buken är kanske inte det man föreställde sig när man gick och längtade efter sitt barn under graviditeten.

 Inte heller i den frågan finns en nationell samordning om vad som är det bästa ur både kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Vissa kliniker tillåter inte någon besökare under denna unika situation i livet, som bjuder på både svår smärta och obeskrivlig lycka. Att vara ensam, utan någon vid sin sida, riskerar att påverka den nyförlösta på många olika nivåer. Exakt hur kan vi dock inte veta idag, det kommer att visa sig längre fram. Det ställer också högre krav på barnmorskan, som då får en ännu större betydelse för de som vårdas på BB samt fler arbetsuppgifter som kanske hanterats av en partner eller anhörig i normala fall.   

De är fullt förståeligt att vi måste ha ett säkerhetstänk i vården och att vi måste förändra och ställa om för att kunna ge akut vård under pandemin. Ingen vet heller ännu allt om viruset och dess effekter, något som gör att vi kanske behöver agera med både hängslen och livrem. Men att i teorin kunna ha 21 olika strategier och riktlinjer för vad som är bäst för personer som identiferar sig som kvinnor, barn och ungdomar är inte bara märkligt, det signalerar en oseriös hantering av en situation som är av allra högsta allvar.

Nej, det är ingen som har något facit. Ingen vet heller hur länge vi kommer att behöva anpassa oss efter covid-19. Men för att ge både den vårdsökande och den anställde någon slags trygghet så krävs en gemensam, nationell samordning som måste baseras på både nulägesanalys och ett långtgående perspektiv. För om det inte har någon påverkan att vi ställer in provtagningar, undersökningar och informationstillfällen så kan man ju undra varför vi har dem överhuvudtaget? Och om det, vilket är högst troligt, har stor inverkan på den fysiska och psykiska hälsan; kommer vi då ha resurser att ta hand om de som kommer ha behov av undersökningar, behandlingar och stöd längre fram?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet