2021 är över. Ett tufft och turbulent år, som bjudit på fortsatt pandemi med mutationer, ansträngd sjukvård, barnmorskeuppror och en fortsatt snedvärdering av kvinnodominerade vårdprofessioner.
Men någonstans har vi kunnat skymta en strimma av hopp. De medicinska framstegen har bjudit på massvaccineringar (om än fortsatt ojämlikt fördelade i världen), stort fokus på sjukvårdsfrågor, löften om en förändrad kvinnovård och, för första gången i Sveriges historia- en kvinnlig statsminister.
Ett år av både hopp och förtvivlan. Ett år då många barnmorskekollegor runt om i landet gav upp och lämnade in sin avskedsansökan. Inte bara i Stockholms förlossningsvård. Vi ser det runt om i hela landet, i hela vårdkedjan. Ny forskning av barnmorskan Malin Hansson visar att de kvantitativa kraven på barnmorskor ligger signifikant högre än genomsnittet. Arbetstempot är högre och barnmorskor måste jobba i ett högt tempo under hela arbetspasset. Den känslomässiga pressen som en barnmorska ställs inför är hög, högre än för de flesta andra yrkesgrupperna i Sverige. Det är således ett faktum att barnmorskors arbetssituation är mer pressad jämfört med arbetande referenspopulation.
I Vårdförbundets senaste enkätundersökning till barnmorskor uppgav en stor andel av de svarande att de arbetar deltid för att orka. Och hela 21 % arbetar inte längre som barnmorskor, främst pga de otillräckliga villkor som arbetsgivare envisas om att hålla fast vid.
Vi ser också en successiv nedmontering av förlossningsvården. Vårt lands befolkning har ökat stadigt och fler barn föds, samtidigt som de medicinska kraven på vården blir allt högre. Men trots det så har över hälften av alla förlossningsenheter lagts ner sedan 1970-talet, samtidigt som landets befolkning ökat med nästan 30 procent.
Jag får inte ihop det.
Det är sannerligen dags att, inte bara våra beslutfattare, utan även vi i befolkningen i stort, tar en rejäl funderare över vad vi anser att vården borde kunna erbjuda. I nuläget stöttas den upp av både kryckor, käppar, rep och rollatorer. Och det är de som arbetar i vården som är kryckorna, käpparna, repen och rollatorerna. Vi håller vården under armarna medan vi betalar priset med vår egen hälsa. Tillslammans med de gravida, födande och nyblivna föräldrarna. Och det är ett högt pris att betala. Inspektionen för vård och omsorg; IVO, konstaterar efter sin genomgång av anmälningar gällande förlossningsvården att ”en återkommande orsak som bidrar till att det går fel under förlossningen är att det är hög arbetsbelastning på avdelningen. Det kan handla om att det exempelvis är fullt på avdelningen eller att det är många akuta och svåra ärenden som handläggs samtidigt. Bemanningen är helt enkelt inte anpassad utifrån den belastning av patienter som verksamheten har.”
Borde inte det generera en akut kriskommission?
Ja du, 2022. Du har mycket att jobba med.
Men det finns som sagt också ett ljus. Det kan kännas som det är långt borta och ibland är det svårt att se ljuset pga allt mörker som lägger sig som en tung, blöt filt över oss. Men hoppet och ljuset finns hos oss. Hos oss som inte ger upp, som kämpar gemensamt för att förändra och förbättra. Som rabblar som papegojor för att få politiker att förstå, som nöter ut jobbskorna mil efter mil genom sjukhuskorridorer och mottagningsrum för att ge den bästa möjliga vården trots bristande resurser, som stångar oss blodiga gång på gång. Och det är inte för oss själva vi gör det. Det är för att vi vill att alla ska få det bra. Du, jag, din dotter, hans son, grannens barnbarn och kompisens mormor.
Vi har en styrka när vi är många som driver frågor gemensamt. Och den styrkan lyser starkare än någonsin nu när vi kastar oss in det än så länge okända 2022. För vi gör det tillsammans. Sida vid sida.
Nu ska det blir bättre! Välkommen 2022!
#enbarnmorskaunderlivet
