Att arbetssituationen för barnmorskor är ohållbar är inget nytt för oss som arbetat eller arbetar på golvet. Jag har under mina tolv år som barnmorska varit med om tre uppror och börjat förlora tilltron till kraften att demonstrera. Jag har sett seniora kollegor säga upp sig i sjok och har förlorat förebilder på arbetsplatser jag varit på. Jag själv har övergett golvet till förmån för min fysiska och min psykiska hälsa.
Jag läser om spädbarnspsykologi och slås av flera tankar. Framförallt påminns jag om hur otroligt viktiga vi barnmorskor är för att stötta den gravida och medföräldrar i sin resa till att bli förälder. Och fylls av skräck vid tanken på hur mycket våra arbetsvillkor kan förstöra föräldrars anknytning. Hur ”löpande-band”-vården gör att vi missar tecken på psykisk ohälsa, förlossningsrädsla, stress, minoritetsstress, ätstörningar, våldsutsatthet. Vi missar riskfaktorer som kan leda till förlossningskomplikationer och risker för barnet, en traumatisk
förlossningsupplevelse, postpartumdepression och amningskomplikationer. Vi missar kanske ångest och nedstämdhet som bland vissa dämpas genom alkohol, droger, självskadebeteende och suicid/försök.
För om vi är ärliga mot oss själva, prioriterar vi ibland bort att se individen framför oss för att vi inte har tid att arbete individ- och familjecentrerat? Låter vi bli att t.ex. boka tolk inför besök på barnmorskemottagningen och under förlossningen för att vi inte har tid, eller fått höra att det är en för stor kostnad? Har vi tid att ställa öppna frågor och arbeta med motiverande samtal?
Mitt syfte är inte på något sätt att du som kollega ska känna dig mer otillräcklig än vi har en tendens att göra redan. Min tanke kommer bara ur en lätt uppgivenhet kring att vi är de som går hem och mår piss. Trots att vi själva inte bär någon direkt skuld i allt det vi inte hunnit med. Spelar det någon roll vad vi säger eller kräver från ledningen och politiker? Vad skulle
egentligen fungera för att graviditets- och förlossningsvården ska prioriteras högre? Ska vi behöva påminna politiker om att landets BNP och framtid är beroende av att vi vill föda barn, små nya skattebetalare och framtida arbetskraft?
Var ska vi hamna om det inte vänder nu? Ska vi hålla insamlingsgalor till förmån för graviditets- och förlossningsvården? Ska vi låta graviditet och förlossning blir något man sköter för sig själv, hemma? Ska vi tillverka robotbarnmorskor som kan ta hand om patienterna? För om några år kommer landets barnmorskeutbildningar bli överflödiga om vi inte kan locka med en attraktiv arbetsmarknad, schyssta arbetsvillkor och nöjda seniora kollegor som stannar och kan dela med sig av sina kunskaper kring det som sitter i händerna och inte går att googla fram.
Jag vill ha en massa nya kollegor som kan få en trygg start i sin yrkesroll, och ha kvar de med så enormt mycket erfarenhet. Det är det som gör förlossningsvården great again.
