Några månader har nu gått sedan examen. Legitimationen har kommit och inskolningen är avklarad på förlossningen. Covid-19 har gjort sig påmind dagligen, med ändringar i arbetssätt och rutiner som gör att man inte alltid vet hur man ska göra. Vi befinner oss återigen i en våg, och trots påbörjad vaccinering av befolkningen och personalen kommer smittan närmare än någonsin. Man gör sitt yttersta att för att både förhindra smittspridning och skydda blivande föräldrar och kollegor, samtidigt är man ny barnmorska. Mycket att tänka på!
Det är spännande att gå från student till barnmorska på den avdelning man haft sin praktik på. Det känns som samma men ändå inte, man tillhör personal gruppen på ett annat sätt, men ändå är man fortfarande ny. Jag har fått äran att höra väldigt många historier om att vara ny, till exempel hur det var när man tog examen precis inför sommaren och fick genomföra sommaren på förlossningen direkt efter examen (i Linköping ändrade de starttermin så att barnmorskorna blir klara i januari). Eller hur det var att vara ny när det inte var brist på barnmorskor på förlossningen och det kunde ta några år innan man ens fick börjar där. Eller om förväntningar från arbetsgivaren att rotera till andra avdelningar innan man ens blev varm i kläderna, eller att bli flyttad från avdelning till avdelning enbart utifrån verksamhetens behov. Det känns inte helt som en överraskning att det finns brist på förlösande barnmorskor i dagsläget, utifrån vad många har upplevt som nya i yrket. Trots detta finns många av mina kollegor ändå kvar.
Jag började på BB i januari, där jag jobbade förra sommaren. För mig har det känts viktigt att inskolas på förlossningen i god tid inför sommaren, mestadels för att kunna komma igång med arbetet och tempot men också att lära alla rutiner och dokumentation som jag verkligen vill få till så bra som möjligt. Så att jag kan prioritera min tid att vara hos den blivande familjen, att stödja där det behövs.
Jag tänker ofta på den tidspress som finns som barnmorska.
Har jag tid att förklara, att inhämta samtycke, att ge familjen det som de efterfråga?
Etiska dilemman som uppstår dagligen i mitt arbete. Jag kan tyvärr inte klona mig och alla mina kollegor har också mycket att göra hela tiden. Jag önskar att det fanns mer resurser, fler barnmorskor och mer tid för att kunna vara ett stöd för den födande.
Det är så många känslor som snurrar, både på jobbet och hemma. Det som är bäst för mig och för min familj, det som är bäst för de födande, för verksamheten och/eller regionen. Tankarna kommer även på hur sommaren ska bli? Kommer jag klara av det här? Det finns många kollegor som uttrycker att det första året på förlossningen är en utmaning.
Utmaningar vill man ha, men det ska vara utmaningar som går att klara av och är rimliga. Frågan kommer ibland; är denna utmaningen det, det vill säga rimlig och hanterbar? Jag hoppas att svaret på den frågan är ja då barnmorska är det bästa yrket som finns!
Lämna ett svar