Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Hur mycket lön ska en barnmorska ha egentligen?

av

Vad tycker du är rimlig lön för en barnmorska? Efter 4,5 års universitetsutbildning, dubbla yrkeslegitimationer och ansvar för graviditet, förlossning, oönskade graviditeter, preventivmedelsförskrivning, rådgivning kring klimakterium, sex och samlevnad, provtagning av sexuellt överförbara infektioner och cellförändringar…ja, listan kan göras betydligt längre än så. Hur mycket ska en barnmorska tjäna? Är 95 000kr ok?

Jo det är sant. Om du arbetar för ett bemanningsbolag och tjänstgör i Region Västernorrland nu i sommar så får du inte bara 95 000 kr i månadslön. Du får också betalt boende och fria resor som grädde på moset.
Vad finns det då att klaga på kanske du undrar?

Vad tror du att de barnmorskor som får fast anställning får i lön? Ca en tredjedel av vad en inhyrd, tillfällig barnmorska får i lön! Är det konstigt att det inte utbildas tillräckligt många? Är det konstigt att det inte går att rekrytera till fasta anställningar? Är det konstigt att folk säger upp sig? 

Vem vill arbeta åt en arbetsgivare som hävdar att de inte har råd att ge sina anställda en schysst lön och en rimlig löneutveckling när denne samtidigt hyr in samma personalkategori för hutlösa summor pengar. För det kostar inte 95 000kr i månaden per inhyrd barnmorska. Det är lönen som barnmorskan får. Bemanningsbolaget ska såklart få sin del av kakan också. Det är sanslösa summor av skattemedel vi talar om…

Om du har funderat på vad vår avtalsrörelse, den som pågår i brinnande nuet, egentligen handlar om så har du ett av många svar i den här texten. Visst finns det pengar. Det handlar bara om att omfördela.

Åsa Mörner
Leg barnmorska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#enbarnmorskaunderlivet

Vill du veta mer om vad som pågår just nu i vår avtalsrörelse? Följ Avtalsbloggen för att få regelbundna uppdateringar!

En Barnmorska Under Livet!

av

Sverige har möjlighet att uppnå fantastiska resultat gällande landets kvinnohälsa. Men trots den unika möjligheten så finns stora brister i den vård som ska täcka kvinnors behov genom livet.

Hos landets unga ökar den psykiska ohälsan alltmer och många söker därför kontakt med vården. Det kan handla om alltifrån relationer och övergrepp till sexuell identitet eller bara om livet självt, och många söker sig då till barnmorskan på ungdomsmottagningen. Andelen kvinnor som lider av förlossningsrädsla ökar också i landet. Många unga kvinnor uttrycker oro långt innan de ens är gravida och budskapen om överfulla förlossningsavdelningar med sönderstressad personal bidrar knappast till sinnesro. När och om de senare uppnår en graviditet och förlossning bör deras oro kunna tas på allvar och samtalsmottagningar med specialutbildade barnmorskor behöver finnas lättillgängligt. Och viktigast av allt; Kvinnor ska kunna känna tilltro till den svenska vården. Inte rädsla och oro.

Det måste också finnas gott stöd efter genomgången graviditet och förlossning. Många studier visar på fördelarna med att amma sitt barn och det är en viktig samhällsfunktion att kunna stötta nyblivna familjer i amningsfrågor. Likväl behöver vi ockå kunna ge goda råd till de föräldrar som inte kan eller vill amma sitt barn. Trots det ser möjligheten att få stöd och hjälp kring amning och matning, väldigt olika ut i landet och på vissa ställen är det mycket svårt att få amningshjälp eller annat stöd kring matningsprocessen. Likaså ser möjligheten att få kontakt med vården efter att ha drabbats av förlossningsskador, mycket olika ut över landet. Det är ofta långa köer till rätt vårdinstans och många kvinnor uttrycker också att de inte får gehör för sin oro.

Sexuell och reproduktiv hälsa är en av hörnstenarna i svensk hälso-och sjukvård. Tillgång till en trygg och säker graviditet och förlossning tas som en självklarhet i den moderna västvärlden, precis som möjligheten till jämlik tillgång till preventivmedels- och abortrådgivning, något som dock ifrågasatts av bakåtsträvande politiska viljor under den senaste tiden. När den fertila perioden i livet sedan har passerat och klimakteriet infinner sig sker en ny fas i livet där många fysiska och psykiska förändringar sker. Kvinnor som önskar rådgivning kring övergångsperioden är ofta utlämnade till att boka tid hos läkare på vårdcentral och får istället för råd och stöd, endast ett recept på ett läkemedel i handen. Klimakteriemottagningar med legitimerade barnmorskor med specialistkunskap borde vara en lika självklar del av kvinnohälsovården som ungdomsmottagningar, preventivmedelsrådgivning och mödrahälsovård.

Den legitimerade barnmorskans kunskapsområde löper som en röd tråd genom kvinnors olika faser i livet. Möjligheten att möta upp behoven är stor i och med den unika kompetens som just barnmorskeprofessionen har.

Men det fattas gehör för att utveckla möjligheten att nyttja den kunskapen. Istället för att utveckla, fördjupa och tillgängliggöra, sker en konstant försämring för barnmorskors möjligheter att arbeta för kvinnors hälsa genom livet. Barnmorskor vet vad som behövs för att kvinnor, barn, ungdomar och familjer ska få den allra bästa vården.
Men istället för att vara med och driva vården framåt, tvingas barnmorskor kämpa med ohälsosamma arbetstider, orimlig arbetsbelastning och minimal löneutveckling.

Professionen sitter inne med svaren på hur vi ska utveckla och förbättra kvinnosjukvården i vårt land. Vårdförbundet vill att politiker och beslutsfattare ska ge barnmorskor möjligheten att ta svensk kvinnohälsa till nya nivåer.

Men först krävs åtgärder i barnmorskors arbetsvillkor och löneutveckling.

Det finns mycket vi kan vara stolta över med svensk kvinnosjukvård. Ur ett globalt perspektiv står sig vården vi förser landets halva befolkning med högt. Men om vi ser till de möjligheter som faktiskt finns när det gäller utvecklingen av vården så finns det betydligt mer att önska. En nyckelfaktor för att nå toppnivå är att nyttja den kunskap och kompetens som finns hos den svenska barnmorskeprofessionen. Professionen har viljan och styrkan att förse kvinnor med en barnmorska under livet- Hela livet! Nu är det dags att verkligen göra det! 

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#enbarnmorskaunderlivet

Vad har hindrat barnmorskor från att vara synliga?

av

Jag har skrivit om det sorgliga med vår splittrade profession tidigare. Tyvärr blir splittringen mer och mer tydlig. Allt fler barnmorskor tjafsar med varandra på sociala medier och på raster om vilket förbund som är bäst och ”ni gjorde så” eller ”ni gjorde inte så”. Det gör ont i mitt barnmorskehjärta. Och framför allt: Det är verkligen inte konstruktivt.

Vad som är ännu mer tragiskt är att Svenska Barnmorskeförbundet tycks skuldbelägga Vårdförbundets förtroendevalda för den värdediskriminering som professionen utsatts för i evighet. Som om det vore vårt fel att politiker och beslutsfattare har skygglappar och hörselskydd. Om vi hade fått bestämma så hade lön, arbetstider och arbetsmiljö sett helt annorlunda ut. Det intressanta är också hur det hade sett ut om vi INTE hade jobbat för att barnmorskor ska få det bättre? Jag kan garantera att det hade varit betydlig värre än idag i alla fall.

En annan sak med Svenska Barnmorskeförbundet är att de hävdar att barnmorskor har varit osynliga i Vårdförbundet. Jag bara undrar vad som hindrat barnmorskor från att vara synliga? Vi har alla ett eget ansvar och kan ju inte förvänta oss att andra ska arbeta för oss och samtidigt vara synliga som profession. Det har aldrig jag gjort. Eller någon annan av alla de fantastiska barnmorskor som engagerar sig i Vårdförbundet. Däremot så är det en styrka att vi är enade med tre andra professioner, eftersom det kan vara svårt att ta plats när man tillhör en liten yrkeskår. Egentligen är det ju förresten två andra professioner. För vi barnmorskor är ju faktiskt sjuksköterskor.

Så när vi nu är splittrade i två förbund, det ena bestående av endast en liten yrkeskår bland en hel drös av andra yrken såsom optiker, lotsar och trafikledare, så blir också Vårdförbundet ett mindre förbund. För om flera väljer att lämna Vårdförbundet blir förbundet försvagat och tappar mandat. Det finns bara en vinnare i det här- Arbetsgivaren. Och de som inte tycker att barnmorskor förtjänar mer. Och jag kan lova att det finns sådana individer. För många.

Personligen känner jag större samhörighet med sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker än vad jag gör till logopeder, arbetsförmedlare och tandhygienister.

Jag läser på webben att Svenska Barnmorskeförbundet vill att det ska vara en barnmorska per födande. Det vill såklart även Vårdförbundet, även om det framstår som om det vore en unik fråga för Svenska Barnmorskeförbundet. Vi jobbar för att  barnmorskor i alla verksamheter ska ha möjlighet att arbeta tryggt och säkert;  på ungdomsmottagningar, gynavdelningar, barnmorskemottagningar, specialistmödravård, klimakteriemottagningar…ja, vi jobbar för en barnmorska under livet. Hela livet! Vi har alltid kämpat för att vi brinner för barnmorskor. Vi har kämpat för att vi brinner för kvinnohälsa. Och vi fortsätter att kämpa. I Vårdförbundet. För jämlikhet och jämställda villkor. Det fanns en anledning till att vi enades från första början. Ensam är nämligen inte stark. Ensam är svag.

Är du barnmorska och vill vara med och påverka, förändra och driva oss framåt? Bli en av oss- gör din röst hörd i Vårdförbundet!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska och sjuksköterska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#enbarnmorskaunderlivet

 

Här kan du se en film om Vårdförbundets historia och om hur fyra professioner enades i ett förbund

Barnmorska till barnmorska

av

Marie-Charlotte Nilsson

Marie-Charlotte Nilsson, Barnmorska, ledamot i förbundsstyrelsen och med i barnmorskenätverket

Jag har varit barnmorska i mitt hjärta sen jag var barn, legitimerad och verksam i yrket sedan 1990. Vi är starka individer med skiftande intressen, erfarenhet och kompetens, men tillsammans är vi BARNMORSKOR.

Svenska Barnmorskeförbundet utreder om de ska bilda ett eget fackförbund. Jag skriver ”de”, men hallå – jag är ju också medlem! Så för mig blir det ”de”, då jag inte delar den uppfattningen. I 18 år har jag engagerat mig fackligt i Vårdförbundet för jag inte har varit nöjd med framförallt lönen.

Fram tills nu så har vi barnmorskor varit antingen oorganiserade eller fackligt anslutna i Vårdförbundet. Om Svenska barnmorskeförbundet bildar eget fackförbund blir vi en tredje grupp. Jag kan inte se det på något annat sätt än att vi splittras.

Svenska barnmorskeförbundet har presenterat att de kommer ansluta sig till SRAT. De fakta jag kunnat ta del av gör att jag ser brister i den nya tänkta organisationen. Jag tänker då främst på hur enskilda medlemmars frågor ska säkras när de är i behov av hjälp till exempel vid en långtidssjukskrivning, IVO anmälan eller konflikt på arbetsplatsen.

Vårdförbundet är en stor och stark facklig organisation som även arbetar med professionsfrågorna, men inte på samma sätt som SBF. SBF gör ett mycket bra arbete utifrån professionsfrågorna. Det är min absoluta övertygelse att detta gynnar oss barnmorskor bäst inför framtiden, och istället för en splittring vill jag se ett ökat samarbete mellan förbunden. 1+1=3.

Vi får inte glömma att det är arbetsgivaren som är vår ”motpart” när vi till exempel inte blir lönesatta utifrån vår utbildning, vårt ansvar, vår kompetens och erfarenhet. Vi barnmorskor ska vara enade och agera tillsammans!

En annan sak som jag reflekterat över är att frågan om att bilda en yrkesförening i SRAT verkar vara störst i Svenska barnmorskeförbundets lokala del i Stockholm. Jag hoppas verkligen att alla barnmorskor i hela vårt avlånga land, inom alla våra specialiteter, sätter sig in i vad som gäller. Om det blir en realitet med ett fackförbund i Svenska barnmorskeförbundet – får man då ha kvar de avtal och villkor som Vårdförbundet förhandlat fram? Har SRAT några avtal? Vad är det som gäller?

Var och en får själv ta ställning, men det gäller att vara medveten om vad man väljer eller väljer bort. Jag lever med denna fråga varje dag, och min erfarenhet så här långt är, att barnmorskor utan facklig erfarenhet är mer positiva till Svenska barnmorskeförbundets planer jämfört med de barnmorskor som är fackligt engagerade och har kunskap om de fackliga frågorna.

Jag är övertygad om att Vårdförbundet, som har en välfungerande organisation, bäst tillgodoser våra fackliga frågor, och det är därför jag är här! Det är i Vårdförbundet jag fortsätter engagera mig och göra min röst hörd för att kunna påverka arbetsgivaren! Vi barnmorskor bär själva ansvaret för om vi velat/ vill engagera oss fackligt i Vårdförbundet eller inte.  Min uppfattning är att det tyvärr är för få som velat engagera sig! Ni som inte har förtroendevalda på era enheter, se till att du eller en kollega med intresse för våra frågor blir vald, så blir Vårdförbundet ännu starkare! Glöm aldrig att vårt fackliga arbete är långsiktigt, även om jag personligen vill se snabbare resultat, och tänker ofta – ”hur svårt kan det vara egentligen?”

Jag är medlem i både Vårdförbundet och Svenska Barnmorskeförbundet och vill fortsätta vara det.

Hör gärna av Dig om du vill diskutera!

/Marie-Charlotte Nilsson, marie-charlotte.nilsson@vardforbundet.se

Leg. barnmorska Ystad BB

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

och med i Barnmorskenätverket i Vårdförbundet

 

Tips på mer läsning i ämnet

Fler blogginlägg i ämnet av förtroendevalda barnmorskor:

Detta är inget kall – om yrket, det som skaver och organisering – Milla Belkacem

av

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm.

Allt för ofta hörs påståendet, från såväl kollegor, chefer och beslutsfattare, att det behövs fler män i vården för att höja yrkets status. Men påståendet säger mer om synen på kvinnor och kvinnodominerade yrken än något annat.

Jag anser att jämställdhetsarbetet är en av de viktigaste frågorna för Vårdförbundet. Jämställdhetsfrågan integreras i allt vi gör och sträcker sig långt bortom oss på golvet. I synen på kvinnan och kvinnodominerade yrken och för vilka förutsättningar vi ges gällande löner, budget och möjlighet till bättre arbetsvillkor. Vi behöver inte fler män. Vi behöver fler kollegor oavsett hon, han eller hen och att chefer och politiker får till sina värderingar och prioriteringar rätt. Fackorganisationen är vårdarnas trygghet och stöd. Vårt ansikte utåt och en stark röst i arbetet för oss.

Jag tog sjuksköterskeutbildningen på stort allvar, men utan tvivel var det festen, fyllan och att träffa nya människor, som var det bästa under studietiden. Att plugga till sjuksköterska var en trygghet, att aldrig behöva stå utan jobb, men det var aldrig mitt drömyrke och ännu mindre var det ett kall. Mina tonårsdrömmar var andra. Jag såg mig istället vara ute sena kvällar på restauranger. Vakna sen morgon, ta en kaffe och cigg på fiket runt hörnet. Innan jag skulle vidare till något obskyrt konstnärsjobb. Jag har dock aldrig varit i närheten av det livet. Utan istället blev det nattjobb, kardemummaskorpor och rävgift till kaffe. Den något naiva tonårsdrömmen finns ändå kvar, minus ciggen.

Vägen mot barnmorskeyrket
Det gick en sommar och en höst som nyutexad sjuksköterska och jag kände att sammanhanget inte var något för mig. Jag gillade jobbet i sig. Jag uppskattade mötet, att för den lilla människan göra skillnad. Jag var bra på det jag gjorde, men något skavde. Jag sa därför upp mig och tog ett år i Berlin, började dreja, tog språkkurser och blev det året även tysk mästare i amerikansk fotboll. När pengarna började sina var jag glad att jag hade min utbildning. Åkte hem till Sverige och började jobba igen. Under tiden sökte jag nya utbildningar och kurser, bland annat till bibliotekarie, pilot och barnmorska. Hade behörighet, kom in och valde det sistnämnda. Och har sedan 2011 gjort just det.

Ensam är inte stark – en övertygelse
Det som skavde redan som nyutexad sjuksköterska skaver än idag, om det inte gör mig än mer förbannad. Hierarkier, ofta dolda strukturer som missgynnar kvinnor och utlandsfödda, att ”sådana som jag” med annat påbrå än svenskt, sällan är representerade i ledningsgrupper och inte minst sagt de dåliga arbetsvillkoren. Men jag trivs för bra på jobbet och med arbetsuppgifterna för att nu dra iväg och hitta annat att göra. Jag vill istället vara en del av en förändring och en förändring gör vi bäst tillsammans. Genom att organisera oss.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit i kontakt med Vårdförbundet mer än att skriva för bloggen. Men trots det är inte jag en av dem som behöver övertygas. Jag är och kommer förbli medlem. Ensam är inte stark.

Milla Belkacem, barnmorska

…..

Läs Millas tidigare inlägg:  Barnmorskor gör skillnad!

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

av

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma i november 2017 enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

Läs Emmas tidigare blogginlägg: Jag är barnmorska – Känn på den!

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Stockholmsbloggen

Vi är barnmorskor som jobbar för barnmorskefrågor inom Vårdförbundet

av

Ibland kan det kännas som att barnmorskefrågor inte syns tillräckligt inom en så stor organisation som Vårdförbundet. Detta har vi också funderat på och därför bildat ett nätverk av förtroendevalda barnmorskor inom Vårdförbundet. Vi finns här för stötta våra barnmorskemedlemmar. Det här gör vi tillsammans!

På bilden ovan syns några av oss i Barnmorskenätverket.

Inom en idéburen medlemsorganisation sker ju bara de initiativen som medlemmen själv vill driva. Om inte vi själv är aktiva och lyfter fram olika frågor, då blir ingen aktivitet. Men med en mindre yrkesgrupp i en stor organisation kan man behöva, stöd och styrka. Det vill vi ge varandra – och dig som barnmorska och dig som förtroendevald barnmorska i Vårdförbundet.

Det här är vi

Vi är ett nätverk på runt 25 erfarna barnmorskor från hela landet (se hela listan längst ned), vi har i gruppen tillsammans lång erfarenhet i att vara fackligt aktiva, och förstår därför var och hur det är möjligt att påverka. Vi förstår spelet inom vården; båda det övergripande, men också det nära i vardagen på arbetsplatsen. Vi är liksom du barnmorska i hjärtat och vill ju ha möjlighet att vara barnmorska på riktigt, alltså göra det vi är utbildade för!

Vi vill ha bra betalt för det kvalificerade arbete vi gör, och vi vill ha möjlighet för att göra karriär också i det nära arbete med kvinnan, familjen och ungdomen. Vi tror på att vi kan dra nytta av att vara i en stor organisation, men att vi ska vara aktiva för att se till att barnmorskefrågorna är på agendan.

Det här gör vi

Gemensamt har vi inspirerat varandra till att se till att det kommit in fler motioner till kongressen, som handlar om barnmorskefrågorna.

Vi har ifrågasatt att det inte finns barnmorskor i Förbundsstyrelsen och avdelningsstyrelserna. Så vi måste börja med att se till att det finns barnmorskor nominerade. Därför är det positivt att det nu finns tre barnmorskor som är nominerade till förbundsstyrelsen.

Demokrati börjar lokalt och i ett fackförbund börjar det på din arbetsplats.

  • Har du en förtroendevald?
  • Är du förtroendevald? Ta en diskussion om vad som är relevant att driva på just er arbetsplats.
  • Har ni behov för inspiration då är ni välkommen till att ta kontakt med oss i nätverket.

Har ni ingen förtroendevald och vill ändå gärna prata om era utmaningar – går det alltid att ta kontakt med er lokalavdelning, och en av oss kan kunna komma och prata med er.

Så knyt inte näven i fickan, hör av dig till oss!

Lis Munk, barnmorska och kontaktperson för barnmorskor nationellt.
08-14 78 46

lis.munk@vardforbundet.se
Läs även Emma Jonssons blogginlägg i Stockholmsbloggen: Att gå isär, hur gör det oss starkare?

I Barnmorskenätverket finns:

Ximena  Fernandez Oviedo, barnmorska avd Dalarna
Ann Samuelsson, barnmorska avd Gotland
Karin Cardesjö, barnmorska avd Gävleborg
Susanne Persson, barnmorska avd Halland
Ann-Sofie Blixt, barnmorska avd Jönköping

Linda Svensson, barnmorska avd Kalmar
Carita Sturesson, barnmorska avd Kronoberg
Elisabeth Lindblad, barnmorska avd Norrbotten
Anna-Lena Norberg, barnmorska avd Skåne
Marie-Charlotte Nilsson, barnmorska avd Skåne

Emma Jonsson, barnmorska avd Stockholm
Gustav Kristensson, barnmorska avd Stockholm
Dorieth Sone Zidaric, barnmorska avd Stockholm
Louise Bonnevier, barnmorska avd Stockholm
Sofia Heimer, barnmorska avd Södermanland
Kerstin Lilja, barnmorska avd Jämtland

Elisabeth Brynolf, barnmorska avd Värmland
Erika Häggblad, barnmorska avd Västerbotten
Katarina Söderström, barnmorska avd Västernorrland
Ingrid Edman, barnmorska avd Västmanland
Ann-Catrin Ahlgren, barnmorska avd Västra Götaland

Åsa Sundin, barnmorska avd Västra Götaland
Malin Bergander, barnmorska avd Västra Götaland
Rosa Ólafsdóttir, barnmorska avd Örebro
Åsa Mörner, barnmorska avd Örebro
Pernilla Blomqvist, barnmorska avd Östergötland

Hur svårt kan det va? Gästinlägg Anne-Sofie Blixt

av

Ane-Sofie Blixt

Anne-Sofie Blixt. Stolt barnmorska.

Körde nästan i diket i går när jag körde hem från Jönköping. SKL s kartläggning om sommarsituationen var nu klar och visade på att vi inte har någon förlossningskris i Sverige. Allt var som vanligt, procent antalet som hänvisades till andra kliniker var som vanligt! Det bekräftades också av en vårdenhetschef att det var ingen fara, för att vi barnmorskor hjälpte varandra genom att jobba lite extra!

Hur kan statistiken och verkligheten skilja sig så mycket?
Vi barnmorskor som försöker påvisa vår arbetssituation blir sågade vid fotknölarna! Och framstår som gnällspikar! Gnälla är det sista vi vill. Vi vill bedriva en säker och trygg vård och som verkligheten ser ut just nu på våra lands förlossnings kliniker så är det mycket tveksamt om vi har en säker vård trots SKL s kartläggning.

  • Vi som jobbar kliniskt och nästan dagligen får sms om vi kan ta extra pass, var beror det på?
  • Vi som ofta går på samverkansmöte där en stående punkt är bemanning av barnmorskor, vad beror det på?
  • Vi som tog extrapassen i somras och fortfarande inte kunnat ta ut vår semester, vad beror det på?
  • Vi som ständigt får nya arbetskamrater i form av arbetskamrater i form av bemanningsbarnmorskor, vad beror det på?
  • Vad händer om vi som ställer upp börja säga NEJ?
  • Vad händer om våra pensionerade kollegor plötsligt slutar?
  • Vad händer om man bara kan anställa andra yrkeskategorier på våra förlossnings kliniker?

Min och flera av mina kollegor har känslan av att förlossnings vården är på väg att kapsejsa. Beslutsfattare i alla led har möte, det är krismöte, projektmöte, personalmöte och möten. Arbetsgivaren anställer fler och fler HR och andra administrativa personer för att kunna rekrytera flera till våra olika sjukhus men effekten blir tvärtom, fler och fler slutar. Nu är det dags att byråkratin byts ut mot sunt förnuft och
handling!
Här kommer dagen tips!
Vi (sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker röntgensjuksköterskor) vill ha ett hållbart yrkesliv

  • där vi värderas rätt i lönekuvertet. Vi har mellan 3-4,5 års högskoleutbildning).
  • där vi kan ta rast.
  • där vi har tid för våra patienter (i förlossningsvården one-to-one care).
  • där vi får tid till reflektion, vidareutbildning. Våra yrkesgrupper kan inte ersättas med andra yrkeskategorier vi är legitimerade med specialistkunskaper inom våra yrken.

Vi är stolta över våra yrken men när arbetsbelastningen är så stor att samvetsstressen tar över vågar vi inte fortsätta jobba med det yrke som vi utbildat oss till. Man väljer våra yrken för man vill hjälpa den enskilda individen. För att varje möte är unikt, för att ingen dag är den andra lik. För att det kräver både medicinskt och teoretiskt kunnande.

Så gör våra arbetsplatser attraktiva igen (kallet i våra yrken är för längesedan förlegat).
Ge oss nya möjligheter, ibland måste man radera gamla normer och börja från 0 igen. Tillsätt en grupp där våra fyra yrken är representerade ta med några som arbetade när det var en fungerande vård där man hade tid för patienten när sjuksköterskor och barnmorskor gjorde det dom var utbildade till. I gruppen bör det finnas med politiker och ekonomiskt kunniga samt den dom har mandatet att driva igenom förändringen.
Ska vi få till en förändring är det dags att vi som jobbar i vården får vara med och det dag att vi som jobbar i vården får vara med och besluta. Det är så tröttsamt att läsa om att beslutsfattare hänvisar till att – det visste inte jag när det blir fel någonstans och vår arbetsbelastning ökar istället för att minska och bli bättre.

Det värsta är att den enskilde individen är den som blir hårdast drabbad. Hörde att ett svenskt par valt att väntar med att skaffa barn så länge det är en förlossningskris!! Ska man 2017 behöva tänka på så???

Vi har toppmoderna sjukhus. Det renoveras och investeras men frågan är kommer det kunna nyttjas om vi inte har våra yrken representerade?

/Anne-Sofie Blixt
Stolt Barnmorska

Jag är barnmorska – Känn på den! Gästinlägg Emma Jonsson

av

I dryga 15 år har jag kunnat säga det; jag är barnmorska. Det känns fortfarande speciellt att säga det.
Ofta väcker det också något speciellt hos den jag säger det till. De flesta människor har någon uppfattning om eller relation till en barnmorska. Otaliga är de förlossningshistorier jag har fått höra på middagar och fester, ibland är historierna väldigt detaljerade. Privat kanske jag kan tröttna lite, samtidigt säger det ju en del om det förtroende som finns för just barnmorskor. Människor är vana att barnmorskor kan ta emot och förvalta förtroenden, med en barnmorska kan du dela allt! Sett ur det perspektivet blir varje berättelse viktig!

När jag var 7 år ville jag bli sjuksköterska och rädda världen, eller åtminstone några sjuka och skadade i världens katastrofer. När jag på gymnasiet insåg, dels att betygen aldrig skulle räcka till läkarutbildningen, dels att sex och sådant var rätt kul så bestämde jag mig för att bli sjuksköterska och barnmorska med siktet inställt på arbete på ungdomsmottagning. Jag blev ett antal år senare samtidigt antagen till både specialistsjuksköterskeutbildningen i anestesi och barnmorskeutbildningen.

Mina kollegor på anestesikliniken retades med mig när jag valde barnmorskeutbildningen och frågade (med visst allvar i rösterna) om jag verkligen skulle bli en SÅDAN DÄR som bara kladdade med blod och moderkakor och sa att ALLT var normalt. Jag svarade (med ett stort leende och allvar i rösten) att jag skulle bli en SÅDAN DÄR barnmorska som lägger placentan på avsedd plats, byter handskar och inte kladdar ner samt försöker hålla allt normalt men förstår när det inte är det.

Arbete på ungdomsmottagning ligger fortfarande framför mig och det är möjligt att mina troligen minst 20 kvarvarande år i yrket tar mig dit. Hittills har jag i mitt barnmorskeliv befunnit mig i sammanhang kring förlossningar, eftervård på BB och neo, liv och död, gråt och skratt, lycka och katastrof, friskt och sjukt, sjuksköterskestrejk, barnmorskeuppror, födelsevrål, vårdförbund, barnmorskeråd, politikermingel, sommarkaos, snökaos, it-kaos, besparingsåtgärder, förlossningssatsningar, lean, personcentrerad vård, värdebaserad vård, utvärdering, uppvärdering, nedvärdering, utbildning, inbillning, evidens, beprövad erfarenhet, oerfarenhet och mycket, mycket, mer.

Jag har omgetts av kollegor som varit beredda att svara på mina frågor, diskutera, stötta i vått och torrt, kollegor som har slutat, som har börjat, som har sjukskrivits och kommit tillbaka.  Mycket har positivt har hänt sedan jag började min barnmorskekarriär. Något jag är extra glad för är att psykisk ohälsa i samband med barnafödande uppmärksammas på ett helt annat sätt än när jag började, att det är betydligt större fokus på att minska separation mellan föräldrar och nyfödda samt att det pågår mycket arbete för att minska bristningar och förlossningsskador.

Det finns dock stora utmaningar framöver. Dessa handlar om differentierad förlossningsvård, personcentrerad vård med one-to-one care, men också om basala arbetsmiljöfrågor som att ha förutsättningar att orka arbeta heltid, få rast, vettiga arbetstider, tillräckligt med kollegor, löneutveckling utifrån erfarenhet och kompetens och möjlighet att arbeta enligt forskning och evidens.

Barnmorskor är en stark och stolt grupp. Jag hoppas att beslutsfattare på olika nivåer börjar våga lyssna till barnmorskor på riktigt. Samhället har mycket att vinna på det.

JAG ÄR BARNMORSKA!
Emma Jonsson, leg sjuksköterska och leg barnmorska, anställd på Karolinska Universitetssjukhuset

Att arbeta som barnmorska idag bör ge mer i lönekuvertet

av

Barnmorskeyrket är inte ett kall, utan ett yrke på en hög akademisk nivå. 

frida-lindgren-karlssonBarnmorskeyrket är ett av våra äldsta yrken. Förr i tiden var barnmorskan ofta en äldre kvinna i byn som kom hem till familjen för en hemförlossning. Det var ett primitivt arbete som heller inte gav någon högre lön och då var också mödra- och barndödligheten stor. Det var precis som nu ett hantverk och ett nära arbete tillsammans med kvinnan och dennes anhöriga och man hade en stor respekt och tillit för barnmorskan och hennes kompetens.

Barnmorskeyrket är ett hantverk idag också, men också så mycket mer. Idag har vården utvecklats framåt och kräver både god högteknologisk kunskap om medicinteknisk utrustning och en lång högskoleutbildning på magisternivå på 4,5 år. Vi har utvecklat vården så att mor- och barnadödligheten i princip är noll idag. Men det är ingen självklarhet att bli barnmorska och heller inte att man ska klara av jobbet i praktiken. Det kräver en starkt, stresstålig individ som kan ta snabba och kreativa beslut. Det kräver mod och tålamod för att få med sig patienten i alla moment. Man ska vara oerhört kompetent, både kunskapsmässigt och socialt. Nästan som en kameleont och kunna anpassa sig efter varje enskild individ och familj. Och jag vill hävda att barnmorskor är väldigt bra på just det mötet.

Barnmorskeyrket utvecklas ständigt då våra patienter blir alltmer komplicerade i sin medicinska status, även om själva hantverket är detsamma. Händerna är barnmorskans verktyg och ingen kan slå henne på fingrarna i att vara oerhört skicklig i sin specifika kunskap. Det normala barnafödandet. Det är barnmorskan bäst på!

Men följer lönen med i denna utveckling. Tveksamt? Frågan man ställer sig då är om det är en kvinnofråga. Beror det på att det är ett kvinnodominerat yrke och för att man i första hand vårdar just kvinnor? Är det rimligt att vi halkar efter i lön utifrån att vi ska hantera allt mer komplicerade fall, uppgifter och situationer. I andra yrken när man får mer komplicerade uppgifter följer löneutvecklingen med, men inte när det gäller barnmorskans löner. I alla fall inte på samma sätt. Även om det självfallet inte går att jämföra olika yrkeskategorier hur som helst, eftersom barnmorskan arbetar med människor och har ansvar för två liv. En enda felbedömning kan vara förödande för både kvinnan och barnet. Men värderas verkligen den kunskapen och det ansvaret lönemässigt?

Att arbeta som barnmorska idag bör ge mer i lönekuvertet.

Det är inte ett kall som någon utvald kvinna utför. Vi har läst många år för att få göra det vi är bäst på. Vi utför ett oerhört ansvarsfullt och komplicerat arbete som inte alltid går obemärkt förbi. Många gånger är det också både ett preventivt arbete som gynnar hela samhället rent samhällsekonomiskt. Så när ska våra politiker inse att vi måste ha barnmorskor inom sjukvården för att samhället ska kunna fungera? När ska våra politiker tillsätta mer pengar som är riktade till att höja våra löner och locka oss att vilja stanna kvar?

Frida Lindgren Karlsson

Leg. Barnmorska Förlossningen/BB Vrinnevisjukhuset

Förtroendevald och skyddsombud för Vårdförbundets medlemmar

Huvudhandledare BB/Förlossning