Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

av

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma i november 2017 enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

Läs Emmas tidigare blogginlägg: Jag är barnmorska – Känn på den!

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Stockholmsbloggen

Vi är barnmorskor som jobbar för barnmorskefrågor inom Vårdförbundet

av

Ibland kan det kännas som att barnmorskefrågor inte syns tillräckligt inom en så stor organisation som Vårdförbundet. Detta har vi också funderat på och därför bildat ett nätverk av förtroendevalda barnmorskor inom Vårdförbundet. Vi finns här för stötta våra barnmorskemedlemmar. Det här gör vi tillsammans!

På bilden ovan syns några av oss i Barnmorskenätverket.

Inom en idéburen medlemsorganisation sker ju bara de initiativen som medlemmen själv vill driva. Om inte vi själv är aktiva och lyfter fram olika frågor, då blir ingen aktivitet. Men med en mindre yrkesgrupp i en stor organisation kan man behöva, stöd och styrka. Det vill vi ge varandra – och dig som barnmorska och dig som förtroendevald barnmorska i Vårdförbundet.

Det här är vi

Vi är ett nätverk på runt 25 erfarna barnmorskor från hela landet (se hela listan längst ned), vi har i gruppen tillsammans lång erfarenhet i att vara fackligt aktiva, och förstår därför var och hur det är möjligt att påverka. Vi förstår spelet inom vården; båda det övergripande, men också det nära i vardagen på arbetsplatsen. Vi är liksom du barnmorska i hjärtat och vill ju ha möjlighet att vara barnmorska på riktigt, alltså göra det vi är utbildade för!

Vi vill ha bra betalt för det kvalificerade arbete vi gör, och vi vill ha möjlighet för att göra karriär också i det nära arbete med kvinnan, familjen och ungdomen. Vi tror på att vi kan dra nytta av att vara i en stor organisation, men att vi ska vara aktiva för att se till att barnmorskefrågorna är på agendan.

Det här gör vi

Gemensamt har vi inspirerat varandra till att se till att det kommit in fler motioner till kongressen, som handlar om barnmorskefrågorna.

Vi har ifrågasatt att det inte finns barnmorskor i Förbundsstyrelsen och avdelningsstyrelserna. Så vi måste börja med att se till att det finns barnmorskor nominerade. Därför är det positivt att det nu finns tre barnmorskor som är nominerade till förbundsstyrelsen.

Demokrati börjar lokalt och i ett fackförbund börjar det på din arbetsplats.

  • Har du en förtroendevald?
  • Är du förtroendevald? Ta en diskussion om vad som är relevant att driva på just er arbetsplats.
  • Har ni behov för inspiration då är ni välkommen till att ta kontakt med oss i nätverket.

Har ni ingen förtroendevald och vill ändå gärna prata om era utmaningar – går det alltid att ta kontakt med er lokalavdelning, och en av oss kan kunna komma och prata med er.

Så knyt inte näven i fickan, hör av dig till oss!

Lis Munk, barnmorska och kontaktperson för barnmorskor nationellt.
08-14 78 46

lis.munk@vardforbundet.se
Läs även Emma Jonssons blogginlägg i Stockholmsbloggen: Att gå isär, hur gör det oss starkare?

I Barnmorskenätverket finns:

Ximena  Fernandez Oviedo, barnmorska avd Dalarna
Ann Samuelsson, barnmorska avd Gotland
Karin Cardesjö, barnmorska avd Gävleborg
Susanne Persson, barnmorska avd Halland
Ann-Sofie Blixt, barnmorska avd Jönköping

Linda Svensson, barnmorska avd Kalmar
Carita Sturesson, barnmorska avd Kronoberg
Elisabeth Lindblad, barnmorska avd Norrbotten
Anna-Lena Norberg, barnmorska avd Skåne
Marie-Charlotte Nilsson, barnmorska avd Skåne

Emma Jonsson, barnmorska avd Stockholm
Gustav Kristensson, barnmorska avd Stockholm
Dorieth Sone Zidaric, barnmorska avd Stockholm
Louise Bonnevier, barnmorska avd Stockholm
Sofia Heimer, barnmorska avd Södermanland
Kerstin Lilja, barnmorska avd Jämtland

Elisabeth Brynolf, barnmorska avd Värmland
Erika Häggblad, barnmorska avd Västerbotten
Katarina Söderström, barnmorska avd Västernorrland
Ingrid Edman, barnmorska avd Västmanland
Ann-Catrin Ahlgren, barnmorska avd Västra Götaland

Åsa Sundin, barnmorska avd Västra Götaland
Malin Bergander, barnmorska avd Västra Götaland
Rosa Ólafsdóttir, barnmorska avd Örebro
Åsa Mörner, barnmorska avd Örebro
Pernilla Blomqvist, barnmorska avd Östergötland

Hur svårt kan det va? Gästinlägg Anne-Sofie Blixt

av

Ane-Sofie Blixt

Anne-Sofie Blixt. Stolt barnmorska.

Körde nästan i diket i går när jag körde hem från Jönköping. SKL s kartläggning om sommarsituationen var nu klar och visade på att vi inte har någon förlossningskris i Sverige. Allt var som vanligt, procent antalet som hänvisades till andra kliniker var som vanligt! Det bekräftades också av en vårdenhetschef att det var ingen fara, för att vi barnmorskor hjälpte varandra genom att jobba lite extra!

Hur kan statistiken och verkligheten skilja sig så mycket?
Vi barnmorskor som försöker påvisa vår arbetssituation blir sågade vid fotknölarna! Och framstår som gnällspikar! Gnälla är det sista vi vill. Vi vill bedriva en säker och trygg vård och som verkligheten ser ut just nu på våra lands förlossnings kliniker så är det mycket tveksamt om vi har en säker vård trots SKL s kartläggning.

  • Vi som jobbar kliniskt och nästan dagligen får sms om vi kan ta extra pass, var beror det på?
  • Vi som ofta går på samverkansmöte där en stående punkt är bemanning av barnmorskor, vad beror det på?
  • Vi som tog extrapassen i somras och fortfarande inte kunnat ta ut vår semester, vad beror det på?
  • Vi som ständigt får nya arbetskamrater i form av arbetskamrater i form av bemanningsbarnmorskor, vad beror det på?
  • Vad händer om vi som ställer upp börja säga NEJ?
  • Vad händer om våra pensionerade kollegor plötsligt slutar?
  • Vad händer om man bara kan anställa andra yrkeskategorier på våra förlossnings kliniker?

Min och flera av mina kollegor har känslan av att förlossnings vården är på väg att kapsejsa. Beslutsfattare i alla led har möte, det är krismöte, projektmöte, personalmöte och möten. Arbetsgivaren anställer fler och fler HR och andra administrativa personer för att kunna rekrytera flera till våra olika sjukhus men effekten blir tvärtom, fler och fler slutar. Nu är det dags att byråkratin byts ut mot sunt förnuft och
handling!
Här kommer dagen tips!
Vi (sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker röntgensjuksköterskor) vill ha ett hållbart yrkesliv

  • där vi värderas rätt i lönekuvertet. Vi har mellan 3-4,5 års högskoleutbildning).
  • där vi kan ta rast.
  • där vi har tid för våra patienter (i förlossningsvården one-to-one care).
  • där vi får tid till reflektion, vidareutbildning. Våra yrkesgrupper kan inte ersättas med andra yrkeskategorier vi är legitimerade med specialistkunskaper inom våra yrken.

Vi är stolta över våra yrken men när arbetsbelastningen är så stor att samvetsstressen tar över vågar vi inte fortsätta jobba med det yrke som vi utbildat oss till. Man väljer våra yrken för man vill hjälpa den enskilda individen. För att varje möte är unikt, för att ingen dag är den andra lik. För att det kräver både medicinskt och teoretiskt kunnande.

Så gör våra arbetsplatser attraktiva igen (kallet i våra yrken är för längesedan förlegat).
Ge oss nya möjligheter, ibland måste man radera gamla normer och börja från 0 igen. Tillsätt en grupp där våra fyra yrken är representerade ta med några som arbetade när det var en fungerande vård där man hade tid för patienten när sjuksköterskor och barnmorskor gjorde det dom var utbildade till. I gruppen bör det finnas med politiker och ekonomiskt kunniga samt den dom har mandatet att driva igenom förändringen.
Ska vi få till en förändring är det dags att vi som jobbar i vården får vara med och det dag att vi som jobbar i vården får vara med och besluta. Det är så tröttsamt att läsa om att beslutsfattare hänvisar till att – det visste inte jag när det blir fel någonstans och vår arbetsbelastning ökar istället för att minska och bli bättre.

Det värsta är att den enskilde individen är den som blir hårdast drabbad. Hörde att ett svenskt par valt att väntar med att skaffa barn så länge det är en förlossningskris!! Ska man 2017 behöva tänka på så???

Vi har toppmoderna sjukhus. Det renoveras och investeras men frågan är kommer det kunna nyttjas om vi inte har våra yrken representerade?

/Anne-Sofie Blixt
Stolt Barnmorska

Jag är barnmorska – Känn på den! Gästinlägg Emma Jonsson

av

I dryga 15 år har jag kunnat säga det; jag är barnmorska. Det känns fortfarande speciellt att säga det.
Ofta väcker det också något speciellt hos den jag säger det till. De flesta människor har någon uppfattning om eller relation till en barnmorska. Otaliga är de förlossningshistorier jag har fått höra på middagar och fester, ibland är historierna väldigt detaljerade. Privat kanske jag kan tröttna lite, samtidigt säger det ju en del om det förtroende som finns för just barnmorskor. Människor är vana att barnmorskor kan ta emot och förvalta förtroenden, med en barnmorska kan du dela allt! Sett ur det perspektivet blir varje berättelse viktig!

När jag var 7 år ville jag bli sjuksköterska och rädda världen, eller åtminstone några sjuka och skadade i världens katastrofer. När jag på gymnasiet insåg, dels att betygen aldrig skulle räcka till läkarutbildningen, dels att sex och sådant var rätt kul så bestämde jag mig för att bli sjuksköterska och barnmorska med siktet inställt på arbete på ungdomsmottagning. Jag blev ett antal år senare samtidigt antagen till både specialistsjuksköterskeutbildningen i anestesi och barnmorskeutbildningen.

Mina kollegor på anestesikliniken retades med mig när jag valde barnmorskeutbildningen och frågade (med visst allvar i rösterna) om jag verkligen skulle bli en SÅDAN DÄR som bara kladdade med blod och moderkakor och sa att ALLT var normalt. Jag svarade (med ett stort leende och allvar i rösten) att jag skulle bli en SÅDAN DÄR barnmorska som lägger placentan på avsedd plats, byter handskar och inte kladdar ner samt försöker hålla allt normalt men förstår när det inte är det.

Arbete på ungdomsmottagning ligger fortfarande framför mig och det är möjligt att mina troligen minst 20 kvarvarande år i yrket tar mig dit. Hittills har jag i mitt barnmorskeliv befunnit mig i sammanhang kring förlossningar, eftervård på BB och neo, liv och död, gråt och skratt, lycka och katastrof, friskt och sjukt, sjuksköterskestrejk, barnmorskeuppror, födelsevrål, vårdförbund, barnmorskeråd, politikermingel, sommarkaos, snökaos, it-kaos, besparingsåtgärder, förlossningssatsningar, lean, personcentrerad vård, värdebaserad vård, utvärdering, uppvärdering, nedvärdering, utbildning, inbillning, evidens, beprövad erfarenhet, oerfarenhet och mycket, mycket, mer.

Jag har omgetts av kollegor som varit beredda att svara på mina frågor, diskutera, stötta i vått och torrt, kollegor som har slutat, som har börjat, som har sjukskrivits och kommit tillbaka.  Mycket har positivt har hänt sedan jag började min barnmorskekarriär. Något jag är extra glad för är att psykisk ohälsa i samband med barnafödande uppmärksammas på ett helt annat sätt än när jag började, att det är betydligt större fokus på att minska separation mellan föräldrar och nyfödda samt att det pågår mycket arbete för att minska bristningar och förlossningsskador.

Det finns dock stora utmaningar framöver. Dessa handlar om differentierad förlossningsvård, personcentrerad vård med one-to-one care, men också om basala arbetsmiljöfrågor som att ha förutsättningar att orka arbeta heltid, få rast, vettiga arbetstider, tillräckligt med kollegor, löneutveckling utifrån erfarenhet och kompetens och möjlighet att arbeta enligt forskning och evidens.

Barnmorskor är en stark och stolt grupp. Jag hoppas att beslutsfattare på olika nivåer börjar våga lyssna till barnmorskor på riktigt. Samhället har mycket att vinna på det.

JAG ÄR BARNMORSKA!
Emma Jonsson, leg sjuksköterska och leg barnmorska, anställd på Karolinska Universitetssjukhuset

Att arbeta som barnmorska idag bör ge mer i lönekuvertet

av

Barnmorskeyrket är inte ett kall, utan ett yrke på en hög akademisk nivå. 

frida-lindgren-karlssonBarnmorskeyrket är ett av våra äldsta yrken. Förr i tiden var barnmorskan ofta en äldre kvinna i byn som kom hem till familjen för en hemförlossning. Det var ett primitivt arbete som heller inte gav någon högre lön och då var också mödra- och barndödligheten stor. Det var precis som nu ett hantverk och ett nära arbete tillsammans med kvinnan och dennes anhöriga och man hade en stor respekt och tillit för barnmorskan och hennes kompetens.

Barnmorskeyrket är ett hantverk idag också, men också så mycket mer. Idag har vården utvecklats framåt och kräver både god högteknologisk kunskap om medicinteknisk utrustning och en lång högskoleutbildning på magisternivå på 4,5 år. Vi har utvecklat vården så att mor- och barnadödligheten i princip är noll idag. Men det är ingen självklarhet att bli barnmorska och heller inte att man ska klara av jobbet i praktiken. Det kräver en starkt, stresstålig individ som kan ta snabba och kreativa beslut. Det kräver mod och tålamod för att få med sig patienten i alla moment. Man ska vara oerhört kompetent, både kunskapsmässigt och socialt. Nästan som en kameleont och kunna anpassa sig efter varje enskild individ och familj. Och jag vill hävda att barnmorskor är väldigt bra på just det mötet.

Barnmorskeyrket utvecklas ständigt då våra patienter blir alltmer komplicerade i sin medicinska status, även om själva hantverket är detsamma. Händerna är barnmorskans verktyg och ingen kan slå henne på fingrarna i att vara oerhört skicklig i sin specifika kunskap. Det normala barnafödandet. Det är barnmorskan bäst på!

Men följer lönen med i denna utveckling. Tveksamt? Frågan man ställer sig då är om det är en kvinnofråga. Beror det på att det är ett kvinnodominerat yrke och för att man i första hand vårdar just kvinnor? Är det rimligt att vi halkar efter i lön utifrån att vi ska hantera allt mer komplicerade fall, uppgifter och situationer. I andra yrken när man får mer komplicerade uppgifter följer löneutvecklingen med, men inte när det gäller barnmorskans löner. I alla fall inte på samma sätt. Även om det självfallet inte går att jämföra olika yrkeskategorier hur som helst, eftersom barnmorskan arbetar med människor och har ansvar för två liv. En enda felbedömning kan vara förödande för både kvinnan och barnet. Men värderas verkligen den kunskapen och det ansvaret lönemässigt?

Att arbeta som barnmorska idag bör ge mer i lönekuvertet.

Det är inte ett kall som någon utvald kvinna utför. Vi har läst många år för att få göra det vi är bäst på. Vi utför ett oerhört ansvarsfullt och komplicerat arbete som inte alltid går obemärkt förbi. Många gånger är det också både ett preventivt arbete som gynnar hela samhället rent samhällsekonomiskt. Så när ska våra politiker inse att vi måste ha barnmorskor inom sjukvården för att samhället ska kunna fungera? När ska våra politiker tillsätta mer pengar som är riktade till att höja våra löner och locka oss att vilja stanna kvar?

Frida Lindgren Karlsson

Leg. Barnmorska Förlossningen/BB Vrinnevisjukhuset

Förtroendevald och skyddsombud för Vårdförbundets medlemmar

Huvudhandledare BB/Förlossning

 

Varför är det brist på barnmorskor?

av

frida-lindgren-karlssonEn efter en av Sveriges barnmorskor lämnar sitt drömyrke. Orken finns inte längre. Och visst vore det fantastiskt om förlossningsvården idag var full bemannad. Men så ser inte verkligheten ut. Bristen är ett faktum. Frågan man ställer sig är varför bristen så stor och omfattande över hela landet? Varför lämnar man ett arbete som man läst så många år till på högskola? Och varför väljer inte fler sjuksköterskor att läsa vidare till barnmorska och specialisera sig? Är lönen för låg så det inte lönar sig att läsa vidare? Eller är det arbetsmiljön som inte lockar till att läsa vidare, eller ens att stanna kvar?

Flera studier visar tydligt på hur förlossningen blir normal av barnmorskans närvaro. Men finns den tiden? Finns det tillräckligt med barnmorskor? Personalen springer mellan rummen så det glöder om skosulorna, men räcker inte till. De är för få och har för lite resurser.

Är lönen så hög att det är lönt att läsa vidare? Lönespannet mellan en sjuksköterska och en barnmorska är knappt märkbar. Den kan till och med vara högre för en allmänsjuksköterska än för en barnmorska. Hur hög är motivationen då att läsa vidare och få större ansvar när man inte får mer betalt?

Sommaren är ett återkommande problem. Och det är inte en självklarhet att man får semester när man önskar. Många får jobba mer än heltid över sommaren via extrapass. En situation som inte håller i längder. Och hur ser arbetsmiljön ut? Hur lyckas andra verksamheter fungera över somrarna? Har de också hyrpersonal som vare sig kan rutiner, lokaler eller dokumentationssystem.

Medlemmar som arbetar inom vården idag vittnar om att man endast är en schemarad och att man är utbytbar. Vem värnar om att personalen ska arbeta kvar? Ger schemat tid för återhämtning? Syns det i lönekuvertet att man är trogen sin arbetsgivare? Eller tvingas man byta arbetsplats för att få upp sin lön.

Det är många saker man borde titta närmare på. Men en sak är säker och det är att vården idag är haltande. Man skulle göra många vinster genom att öka lönen för barnmorskor. Det skulle locka fler sjuksköterskor till att läsa vidare. Det i sin tur skulle ge en bättre personaltäthet och ett bättre välmående för personalen. Då skulle man troligen också behålla befintlig personal. En välmående personal gör ett bättre jobb. Det är också mer rekryteringsfrämjande att ha personal som trivs på arbetet och pratar väl om sin arbetsplats. Vi som fackförbund slåss mot orimliga arbetstider och arbetssituationer. Vi vill att våra medlemmar ska ha en dräglig arbetssituation och rätt lön utifrån sin kompetens och utbildning, men utan politiska medel når vi inte i mål och i slutändan är det inte bara personalen som blir lidande utan även patienten.

/Frida Lindgren Karlsson –  förtroendevald, barnmorska och författare

Vårdförbundet avdelning Östergötland

Det är juli månad och fullt i förlossningsvården – Gästinlägg Ia Jeppsson

av

“Det är juli månad o äntligen en ledig dag! Jag sticker upp huvudet som en drunknande o suger i mig luft.. eller i det här fallet; en dags komprimerad vila. För imorgon är det dags att dyka ner igen. Tillbaka till Stockholms förlossningsvård där vi i kaoset försöker räcka till för de födande, för alla nya oerfarna kollegor och för varandra. Det handlar inte så mycket om kvalitet o trygghet längre utan att göra så gott vi kan med minsta möjliga skada.

Jag är inte rädd när jag går till jobbet men många av mina kollegor vittnar om just det. De är erfarna barnmorskor o de är rädda för att gå till sitt jobb! De stängda förlossningsrummen öppnas o nya icke existerande förlossningsrum oxå för den delen. Med minibemanning måste vi bara klara det, för det finns ingen annanstans att skicka de födande.

Det är juli månad och det är fullt i stan. Proppfullt! Vad gör ni? Anna Starbrink Ella Bohlin Dag Larsson Håkan Jörnehed Sineva Ribeiro  ‪#‎stockholmsförlossningsvård‬‪ #‎sommarkaos‬ ‪#‎vemtaransvar‬ ‪#‎patientsäkerhet‬ ‪#‎längtarefterledigt‬”

Den här texten lade barnmorskan Ia Jeppsson upp på sin facebookprofil den 7:e juli. Barnmorskekampen fortsätter!

pavarka-soc-medier-press

barnmorske-dialog-facebook2

Maria: Tio timmars förlossningsarbete

av

Maria LindgrenHyfsat normalt. Kan se ut på en mängd olika vis.

Tio timmars arbete på förlossningen. Kan också se ut precis hur som helst. Det är det som är charmen med arbetet på förlossningen, och skräcken också faktiskt. Det kan vara fullt upp tio timmar i sträck och då hinner man inte se till sina egna behov. Det kan vara lagom mycket, då man till exempel har en kvinna i aktivt förlossningsarbete och man kan bytas av för att fylla på energi och hinna byta några ord med kollegorna och man går sedan hem med en bra känsla i magen.

Det längsta arbetspasset är på natten, tio timmar när kroppen rent fysiologiskt går på lågvarv. Har man då otur kan man få jobba hårt utan att få chans att sitta ner och få i sig någonting.

Dessa pass följs dessutom ofta av övertid eftersom man också har skyldighet att dokumentera allt som hänt och det finns det sällan tid till förrän man fått avlösning av dagskiftet. Man går sedan hem och känner sig otillräcklig. Nattpassen sliter oerhört på kroppen och hjärnan. Till slut kan man inte tänka klart. Som tur är får man ett adrenalinpåslag i akuta situationer och får lite mer energi för en stund. Men kanske hade man inte ens hamnat där om man hunnit och orkat tänka och varit steget före. Man vet aldrig hur arbetspasset på förlossningen kommer se ut. Stämplar man ut glad och nöjd eller med en klump i magen? Första tiden som förlossningsbarnmorska finns klumpen i magen redan när man går till jobbet. En nervositet för att ställas inför något som man ännu ej hunnit uppleva. Tvillingförlossning, navelsträngsframfall eller det värsta: en intrauterin fosterdöd? Och finns det då någon mer erfaren att luta sig emot? Oftast finns det någon, men vissa pass har alla fullt upp och då finns ingen att fråga, ingen som hinner stötta upp.

Forskningen visar att närvarande stöd under aktiv förlossning minskar andelen kejsarsnitt. En födande kvinna behöver känna sig trygg för att hormonerna i hennes kropp ska kunna flöda fritt och ge effektiva värkar. Förlossningsarbetet förkortas och smärtupplevelsen mildras. Det är faktiskt ganska enkla åtgärder; varma trygga händer, fylla på energi, lägesändra och bara finnas nära med sin kunskap. Med sin specialkunskap kan en barnmorska i många fall förebygga komplikationer, ligga steget före. Billigt är det också. I jämförelse med ett kejsarsnitt. Och det kejsarsnitt som kvinnan önskar nästa gång för att hon inte vågar föda vaginalt. I dagens förlossningsvård finns det tyvärr ingen möjlighet att vara helt närvarande då man har ansvar för flera familjer samtidigt. Alla dessa familjer har helt olika situationer, behov och förutsättningar. En födande kvinna per barnmorska är en dröm, och det skulle verkligen göra skillnad för familjerna, vårdpersonalen och landstingens ekonomi.

Efter tre år som barnmorska på förlossningen har jag inte längre en klump i magen inför nya situationer. Nu beror klumpen på dagens urholkade sjukvård. På att någon i toppen, uppenbarligen helt utan insikt i mitt viktiga och fantastiska arbete, faktiskt utsätter mig, kvinnorna och barnen för situationer och risker som kan ge fruktansvärda konsekvenser.

Maria Lindgren

Leg. Barnmorska på Förlossningen Falun.

Eva-Maria: En framkomlig väg på kvinnors villkor?

av

I möte med barnmorskor under mina första förlossningar blev jag som ung sjuksköterska allt mer klar över att barnmorskeri inte var någon vidareutbildning för mig. En intuitiv känsla som var svår att sätta ord på eftersom jag kopplade det jag upplevde till skuld och otillräcklighet. Ovana känslor för mig! Efter tre sjuksköterskeår i Zambia kapitulerade jag och insåg att jag måste bli barnmorska ändå. Så många kvinnor och barn som dog…

Under utbildningen fascinerades jag av de stärkande födslar jag fick bevittna och beundrade mina modiga handledare som verkligen förstod att bistånd vid födande handlade om att vara följsam till kvinnans behov, att kvinnor är olika. En del ville stå upp och föda, andra stå på alla fyra. Ingenting var omöjligt. Det var högt till tak på Östra sjukhuset i Göteborg i mitten av 80-talet och två av förlossningsrummen var inredda med stora madrasser, kanske 3×3 meter och inga av dåtidens hårda förlossningsbritsar fanns på de rummen.

Mitt tredje barn födde jag under utbildningen. Nu visste jag att det var möjligt att föda på egna villkor och gick med tillförsikt födseln i möte. Min bästa väninna, kurskamraten, skulle bistå mig som en garant. Men handledaren lät mig inte stå kvar på alla fyra – upp på den hårda britsen med benen i benstöd… Lärospån från detta var att det är oerhört svårt att protestera OCH få sin vilja under värkarbete. Det är lätt att manipulera födande kvinnor.

Under åren som följde har jag fått ta del av många berättelser från kvinnor som känt sig överkörda och inte lyssnade på när de födde. Att föda hemma har för en del av dem blivit en utväg för att åtminstone kunna kontrollera vem som är med. Så kanske min motivation för att bistå kvinnor vid hemfödslar bottnar i egna upplevelser om insikten att födsloprocessen är viktig och något kvinnan bär med sig. Hela livet. På detta vis har jag kunnat hjälpa några i alla fall…

I maj är det åtta år sedan föreningen Födelsehuset bildades. Föräldrar, doulor och barnmorskor arbetar tillsammans på olika vis under devisen ”En mänskligare förlossningsvård”. Efter att personligen försökt påverka förlossningsvården genom att arbeta inom konventionell förlossningsvård, ABC-förlossning, hemförlossningar, barnmorskeutbildningen i Borås och politiskt inom Feministiskt initiativ utan att egentligen kunna förändra något inser jag idag att föreningen Födelsehuset är en framkomlig väg! Sakta, sakta tycks en förändring vara på gång. Lagstiftningen finns redan och Sverige har ratificerat konventioner som möjliggör vård på kvinnans villkor. Statens Medicinsk-Etiska råd uttalar sig om integritet, autonomi och informerat val.

Födelsehuset arbetar med lobbyarbete, opinionsbildning och praktisk verksamhet med projektet ”Doula & Kulturtolk” som nu bistått vid ca 900 förlossningar. Dessutom fortbildning för föräldrar och professionen. Nu senast genom en turné till Stockholm, Lund och Göteborg med brittiska barnmorskan Dianne Garland för att öka kunskapsläget om vatten som smärtlindring och födsloplats apropå SBU:s uttalande i mars i år.

Som ordförande i Födelsehuset ser jag idag tre stora utmaningar:

  1. Gravida och födande har rätt till allsidig information för att kunna ge ett informerat samtycke. För att kunna förstå innebörden av metoders för- och nackdelar ska kvinnan kunna vara kritiskt granskande. Detta är svårt under värkarbete så informationen måste erbjudas innan dess. De behöver kunskap om att barnafödande generellt är mycket säkert.
  2. Politiker måste inse förlossningsprocessens betydelse och avsätta tillräckliga medel för att förbättra villkoren för föderskor och deras barn. Idag är dräktiga djur bättre skyddade i lagtext än föderskor. All personal behöver bättre förutsättningar för att kunna arbeta på kvinnors villkor. Differentierade vårdformer är ett exempel på förbättringsåtgärder. En barnmorska per födande ett annat. Hela förlossningsvården behöver omorganiseras så det blir drägliga arbetsförhållanden. All personal behöver uppdateras på rättighetsperspektivet och erkänna födsloprocessen som en i grunden frisk och okomplicerad livshändelse. Barnmorskor behöver ges utrymme att ta makten över sin kompetens och stå upp för sin kunskap.
  3. Barnmorskor måste också erkänna sin kompetens, inse sin makt samt förstå stödets innebörd och betydelse. Se varje individ som unik med egna speciella behov. Möta henne där hon är. För att kunna det är det en stor hjälp med processhandledning som arbetsgivaren borde erbjuda alla barnmorskor. Apparater kalibreras och justeras och skickas på service med jämna mellanrum medan barnmorskor får gå år ut och år in utan handledning, fortbildning eller omplacering.

P.S. Fjärde barnet födde jag hemma i min egen säng och med f.d. kurskamratens fantastiska bistånd. På mina villkor – jag vet att jag kan, jag har en levd erfarenhet av att det är möjligt att gå stärkt och med integriteten i behåll genom en förlossning. Alla borde få möjlighet känna så. Även på sjukhus!

 

Gästbloggare

Eva-Maria Wassberg,

Barnmorska och universitetsadjunkt.

Ordförande i föreningen Födelsehuset och verkar främst för frågor som rör mänskliga rättigheter och barnafödande.

Erfarenhet i barnmorskeyrket från mödravård (såväl landsting som privat samt egen regi), förlossningsvård (Sverige, Norge, Danmark, ABC-vård samt hemförlossningar i 25 år) samt ungdomsmottagning i 13 år.

Greetings on the International Midwifery Day

av

ICN ’s fokus för barnmorskedagen är Millennium Develop Goal 5 (Förbättra mödrahälsan), detta är ohört relevanta och närvarande för barnmorskor bland annat i Afrika.
Tillsammans med ICN är Vårdförbundet engagerat i ett projekt med 6 afrikanska Sjuksköterskeorganisationer med huvudsyftet att stärka organisationen, och mer specifikt att stötta ”young upcoming female leaders”. De flesta barnmorskor i Afrika är både sjuksköterska och barnmorska och därför är också barnmorskor involverade, även om det är ett ICN projekt. Här kommer hälsningar på barnmorskedagen från sex barnmorskor från Lesotho, Malawi, Swaziland, Zambia och Uganda.
Är där någon som är intresserade i att höra mer kan jag etablera kontakt med Nthabiseng, Harriet, PD, Cyndy, Lucy och Jennefer.
/Lis  Munk

ICN = International Council of Nurses

Joyce Lucy Atim UNMU Uganda

I am working as a midwife in Mbale Reginal Referal Hospital.

My joy in my profession as a midwifes is caring for a mother during pregnancy, delivery, and after birth and her new born baby
The challenge in my working life is seeing a mother die during pregnancy and child birth
My wish for the future is for all mothers to have a save delivery in the hands of a midwife, for the midwives of Uganda thank you for always doing your best amidst all the challenges, for the women of Uganda the midwives loves you and wish you a save pregnancy, and happy delivery during child birth, for your self being a midwife has been my passion, and love to do all to save the lives of a mother and child. Wish you all a happy midwifery day

Cyndy Ngulube ZUNO Zambia

I am working as a midwife at Mansa General Hospital
My joy in my profession as a midwifes is seeing a mother and her baby alive
The challenge in my working life is having a maternal death
My wish for the future of Zambia is to achieve the MDG no. 5 {improving maternal health}

Nthabiseng Letumanyane LNA Lesotho

I am working as a midwife in Lesotho, Southern Africa at one of the hard to reach clinics.
My joy in my profession as a midwifes is to see people accessing health services, pregnant women attending antenatal at first trimester so that problems can be identified at early stages and be dealt with before they complicate to avoid maternal morbidity and mortality.
The challenge in my working life is pregnant women travel long distances on feet in order to access the services, we run short of essential equipment like haemacue, urine sticks to check protein and sphygmomanometer, transport to take patients in case of emergencies is a problem. Some Cultural practices also affect the work negatively.
My wish for the future is to have more skills and enough equipment so that I can provide the proper care. For the midwife of Lesotho, we need motivation, annually workshop on emergency obstetric care. For the women of Lesotho, more clinics are needed and every health facility needs a vehicle for emergencies. I want to further my studies by doing advance Midwifery or community nursing so that I can have more skills to apply to my community

Phumzile Dlamini Mhlanga – PD SNA Swaziland

I am working as a midwife in a public health clinic in a peri-urban area where the socio economic status of the people is very low, lack of supplies in facility, especially to allow us to function and provide proper and safe midwifery services.

My joy in my profession as a midwife is seeing more planned pregnancies, less maternal and child mortality, both mother and baby leaving facility alive and healthy and most of all HIV negative babies.
The challenge in my working life is having to send back clients in labour due to lack of equipment and supplies which the patients do not understand. Secondly is having to conduct deliveries under such conditions which further puts client at risk in case complications occurring.
My wish for the midwifes is being allowed to further our education especially advanced midwifery due to lack of obstetricians, provided with the equipment and supplies to carry out safe maternal and child health services. For the women to be afforded the service as required in a safe environment by happy nurses and given dignity they deserve as human beings. For me to be the best help or assert I can be to my people giving them love and care without any discrimination and opening my own maternal child unit as government has or always fails us.

Harriet Nyam’Kira Kapyepye NONM Malawi

I am a trained midwife working in the Malawi Nurses and Midwives Union
My joy in my profession as a midwifes is when a pregnant woman is attended by a skilled attendant and delivers a live healthy baby and both go home in a satisfactory health condition
The challenge in my working life is shortage of skilled birth attendants which predisposes many women especially from the rural areas to complications because they could not access a safe delivery.
My wish for the future for Malawi is that we could train more midwives that shall meet the unmet demand for skilled birth attendance especially for the vulnerable women in the poor rural populations.

AMONO Jennefer (UNMU) UGANDA

I am working as a midwife in Gulu Regional Referral Hospital, Northern Region of the country
Being a midwife is a call from God. You need to be empathetic caring, loving, committed, and sharp, more especially in times of handling emergencies in order to safe life of the babies and mothers during pregnancy, labour and puerperium.
Our main challenges are:
-Shortage of staff whereby you find only one midwife on duty who is to handle deliveries, going to theatre in case of emergencies, giving treatment, dressing wounds for the postoperative mothers, and many other activities done by a midwife. At the end of the day you are never appreciated and only blames from the communities, politicians and some Bosses. This is making most midwives to turn away from the profession because they fear to be penalised.
I would therefore like to appeal to the entire world that the life of human beings is in the hands of God much as midwives try their best in times of difficult situation. If God says yes, no man can say no.