Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Bara barnmorska för 100 000

by 2 Comments

Månadslön på drygt 100 000. Vad sägs om det? Och nej, du behöver inte skola om dig till börsanalytiker eller bankdirektör. Du kan fortsätta med att ”bara” vara barnmorska. Fast det är väl i och för sig inte längre utbildning för att dribbla med pengar än det är att dribbla med människoliv, eller?


Men vi vet ju alla att det där med att vårda, badda pannor och ge lite sprutor inte kräver något mer än en riktigt engagerad person som verkligen brinner för att ”ta hand om människor”. Att få kapitalet att växa däremot, det kräver verkligen riktiga skills.


Och därför så har vi som arbetar i vården i en kvinnodominerad profession också en lön därefter. Vi som jobbar även på jul- nyår- och midsommarafton och när alla andra sover. Priset man får betala för ”kallet”


…verkar många åtminstone tro…

För sen så kom det ett sms. Ett sms som lovade mig en lön på en bra bit över 100 000 i månaden. Och jag behöver inte ens börja på Handelshögskolan eller skaffa mig ett nördigt intresse för balansräkning, blankning och baisse.


Jag kan fortsätta att vara ”bara barnmorska”. Dra ut några ungar, peta in en spiral och sätta några stygn i ett sargat underliv.


För nu är det tydligen helt plötsligt värt drygt 100 000 i månaden att vara ”bara barnmorska”. Trots att jag fått stånga mig blodig utan att ens få någon extra hundralapp utöver ”kvoten” i lönekuvertet under hela min yrkeskarriär. Trots att jag har fått sälja mina semesterveckor för att rädda verksamheten (fast jag är ”bara barnmorska”, vara gravid och föda barn har man ju gjort i alla tider, hur svårt kan det vara liksom?).

Det är brist på ”bara barnmorskor” i landets samtliga regioner. Mer än hälften av alla barnmorskor arbetar deltid, främst för att orka med slitet som yrket medför i den alltför underfinansierade kvinnovården. Och med en löneutveckling som stagnerar i 35 årsåldern och ligger 30% under civilingenjörers livslönenivå och dessutom ett schema med tider dygnet runt, året om, så är det kanske inte så konstigt att en ganska rejäl andel barnmorskor lämnat yrket helt och hållet.


Det brukar heta att ”det finns inga pengar i potten” eller ”i år har vi inte så mycket att fördela”. Eller varför inte den gamla hederliga ”men ni är ju så många så då måste du ju förstå att ni inte kan få så höga löner”.


Men nu verkar det ha singlat ner pengar från skyn eller plockats fram sedlar ur gömmorna. Eller så har pojken med guldbyxorna uppenbarat sig inför de styrande i regionerna. För jag som är ”bara barnmorska” kan alltså få drygt 100 000 i månadslön. Bara för att arbeta som ”bara barnmorska”.
Och drygt 100 000 är alltså lönen som betalas ut till den barnmorska som arbetar för bemanning. Hur mycket utöver de drygt 100 000 kronorna i månaden som regionerna får betala per inhyrd barnmorska till bemanningsbolaget framkommer såklart inte i sms:et.


Jodå, visst finns det pengar i regionerna. Men uppenbarligen inte till de som är anställda och som vill ha skäliga lönepåslag och morötter för att stanna kvar i verksamheten. De som skapar kontinuitet, leder förbättringsarbeten och handleder nya studenter. Men till inhyrd personal via bemanning så finns det tydligen en hel skattkista. Till de som är ”bara barnmorskor” och som sagt upp sig pga orimliga villkor i regionerna. Bara till dem.


Åsa Mörner, barnmorska
…som inte alls är ilsken på barnmorskor som arbetar för bemanning. Utan på den helt snedvridna prioritering som våra styrande gör när de leker med våra skattepengar. Jag har verkligen full förståelse för de som väljer att arbeta för bemanningsbolag. Utan er skulle inte vården fungera. Tyvärr.

Alla hinner inte åka till Blåkulla

by

Ur det medeltida mörkret yrde den kloka jordegumman, eller häxan som många på bygden viskade i förskräckelse, in till den sjuka gamle mannen som låg nedbäddad i smutsiga filtar på den hårda sängen. Den kloka gamla gumman kom nyss från en svår förlossning, där barnet var alltför stort för att smidigt kunna passera kvinnans sköte. Men det gick vägen. Men hon behövde allt planera in ett återbesök till morgondagen för att se hur den medtagna kvinnan och den nya lilla människan mådde.


Från den lilla näverkorgen plockade hennes krokiga men flinka fingrar bland örter, salvor och lindor för att till slut hitta den lilla behållaren med små, torkade, grönaktiga bär. Den kloka lilla gumman mal varsamt ner de okända bären, rör ut dem i en grumlig, starkt illaluktande vätska och för den nyblandade häxblandningen till sjuklingens mun. ”Febern måste ner”, tänker gumman.


Timmen är sen, men den gamla gumman behöver hålla sina tunga ögonlock öppna en stund till. Ett besök i grannhuset där husmor blivit galen av sorg efter att barnet hennes trillat i ån och förolyckats, står på tur. Ett tungt besök.

Morgonen gryr och dimman ligger fortfarande tät över nejden, daggen hänger i tunga droppar över den frodiga växtligheten och en frisk bris biter i gummans kinder. Väl inne i stugan möts hon av en pigg unge som ammas från redan mjölkstinna bröst. Gumman känner en glädje inombords, men är samtidigt stressad. Hur ska hon hinna runt till sina besök innan årets stora högtid infaller? Katten måste borstas, brygden måste puttra ordentligt och kvasten måste vara hel.


Den kloka gumman yr vidare, mån om sina sjuka och behövande, men är i stort behov av att själv få komma bort och byta blod, barnafödande, baciller och sår mot egna tankar och sinnesro.

Många århundraden senare blandar barnmorskan i ordning den smärtlindrande och lugnande medicinen till den svårt cancersjuka damen i rum nr 5. Hon är nära nu, nära att gå över till den andra sidan, och barnmorskan är mån om att den sista stunden i livet ska bli lugn och fridfull. De anhöriga vill samtala en stund, oroliga över sin kära, mamma, syster och farmor, men väl införstådda i att det inte är långt kvar nu.


Med Foppatofflorna glappandes på fötterna yr hon runt bland de inlagda. Hon försöker lugna den gravida kvinnan med prematura sammandragningar som fingrar nervöst på skjortknapparna medan hjärtljuden från hennes ofödda barn tickar på i ett rytmiskt mönster på CTG-apparaten, förklarar för den oroliga unga kvinnan som sitter i allrummet och väntar på ett ledigt rum, att hennes undulat har fått flytta hem till kvinnans mamma medan hon är inlagd på gynekologavdelning X, undersöker operationssåret på sal 14 och funderar på ny omläggningsmetod till den ensamma hemlösa kvinnan med blodsmittan.

”Det är min tur att vara ledig i Påsk”, tänker barnmorskan. ”Men om många är sjuka i personalstyrkan så blir jag beordrad att arbeta”.


Arbetspasset går mot sitt slut, efter någon timmes övertid, och barnmorskan trampar hemåt på sin cykel och möts av en spinnande svart katt, ivrig att få parkera i mattes knä, redo för en mysig stund i fåtöljen. Den utarbetade barnmorskan somnar till tv:ns brus inom loppet av 20 minuter, men väcks av ett telefonsamtal från arbetsplatsen; Underbemannat och kris. Som vanligt.

En missnöjd katt lyfts bort ur knät och barnmorskan ger sig ut i den kyliga vårkvällen som doftar gott av spirande grönska och duggregn, och trampar åter mot stadens sjukhus.

Balansen mellan att måna om de sjuka och vårdsökande och hem, fritid och ledighet är svårstyrd. Det är ingen skillnad idag från för hundratals år sedan, eller hur? Vården stannar inte under dygnets mörka timmar, den tar inte ledigt vid högtider. Arbete under storhelger kan kännas tungt, men är en nödvändighet. Samhället behöver tillvarata de människor som arbetar när vi andra är lediga. För även om vi drivs av en vilja att vårda, stötta och lindra, så måste moroten för att arbeta dag, kväll och natt vara tillräcklig. Och även om man ju vet att det yrke man utbildat sig till kan medföra att man behöver arbete dag, kväll och natt så kan det kännas extra tungt att arbeta när alla andra är lediga.

Alla kan inte åka till Blåkulla ikväll, men alla behöver en bra balans mellan arbete och fritid.

Åsa Mörner, ledig och startredo.

Etisk stress på hyllan

by

Under lång tid så har barnmorskor larmat om att det krävs förändring för att kunna bedriva en vård som inte riskerar att skada patient och anställd. Och under lika lång tid så har barnmorskor kämpat med att hålla uppe en underfinansierad och felorganiserad kvinnovård, till priset av sin egen hälsa. I Expressens ledare ber skribenten om att barnmorskor ska ”vara snälla och stanna kvar i vården”, eftersom det är uppenbart att vården har ett stort behov av den unika kompetens som barnmorskor har. En kompetens som förväntas behövas ännu mer i samband med den väntade flyktingvågen från det krigsdrabbade Ukraina.

Men vi har ju faktiskt presenterat åtskilliga förslag under lång tid om vilka åtgärder som krävs för att vi ska få en trygg kvinnovård genom hela vårdkedjan. Det är en lång lista av åtgärder, men centralt är att tillgodose barnmorskor med attraktiva villkor och värdera professionen rätt. I den rapport som Jämställdhetsmyndigheten presenterade nyligen och som handlar om vad som krävs för att uppnå ekonomisk jämställdhet, värderades barnmorskor likvärdigt som civilingenjörer. Men en barnmorska har 30% lägre livslön. Den här skeva, patriarkala värderingen har bidragit till att det nu är brist på barnmorskor i landets samtliga 21 regioner.

Många barnmorskor upplever hög stress, både psykiskt och fysiskt. Långvarig stress orsakar sjukdom och ohälsa. Men det är inte i första taget som man lämnar sitt arbete. Barnmorskor studerar i 4,5 år på universitet och en Sveriges enda magisterexamen i sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa. Varför skulle någon välja att utbilda sig så lång tid inom just det ämnet om man egentligen inte ville arbeta med sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa?. Men det går bara att hålla i till en viss gräns när arbetsvillkoren blir alltför ohälsosamma. Och det första som händer är att gå ner i arbetstid, något som mer än 50% av landets barnmorskor redan gjort. Det andra är att lämna verksamheterna, sjukvården och kanske till och med yrket. En enorm förlust, både ur samhällsekonomiskt och patientsäkerhetsmässigt perspektiv. Och oftast en djup sorg för den barnmorska som inser att det inte går att stå för den vården som bedrivs längre eller klara av att arbeta utifrån de usla förutsättningar som ges av arbetsgivare.

Etisk stress går inte att ”lägga på hyllan” som skribenten uppmanar till. Etisk stress handlar om att uppleva stress som grundar sig i ens samvete och moral. Barnmorskor har en etisk kod och ett yrkesansvar. Men barnmorskor är inte anställda robotar eller maskiner som bara tuffar på så länge de får lön. Barnmorskor är människor med ett liv vid sidan av sitt arbete med familj, vänner och intressen. Och även gentemot sitt privatliv kan en etisk stress uppstå. Om arbetet tär på dina relationer, gör dig orkeslös, ofokuserad och nedstämd så funkar inte livet. Men tänk så smidigt det hade varit om man bara kunde bestämma sig för att sparka av sig den etiska stressen i hallen eller i omklädesrummet på jobbet, ungefär som man sparkar av sig ett par skor.

Jag instämmer helt med skribenten om att barnmorskor är avgörande för att vi ska kunna upprätthålla en god vård. Men ansvaret för att upprätthålla vården ligger inte på den enskilda barnmorskan. Det ligger på våra arbetsgivare. Det är dags att arbetsgivare och beslutsfattare inser det också:

”Ge oss rätt villkor och förutsättningar nu, snälla arbetsgivare”.

Åsa Mörner, leg barnmorska, förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

En dräktig ko får inte transporteras.

by

Det är nu brist på barnmorskor i samtliga av Sveriges 21 regioner. Och samtidigt som den lojala och utslitna professionen kämpar på i sitt anletes svett närmar sig sommaren med stormsteg. Hur ska vi lösa det i år, när utgångläget är ännu sämre än det varit tidigare? Hur många gånger kan man lappa och laga något som knappt hållit ihop på flera år?

Och hur många fler gravida, födande och nyfödda barn ska behöva drabbas av en otrygg och ovärdig vård bara för att man vägrat lyssna på ropen på hjälp som ljudit i en till synes evinnerlig tid?

Hur mår egentligen Sveriges kvinnovård?

Nyligen kom beskedet om en nationell kartläggning som ska genomföras i Socialstyrelsen regi gällande den framtida kompetensförsörjningen av barnmorskor. Och tack vare höstens fördjupade kris med många barnmorskor som sa upp sig och manifesterade för bättre villkor runt om i landet, så började ett antal regioner till synes att fatta galoppen och utlovade diverse satsningar på nya förlossningsenheter, alternativa vårdmodeller och löften om förändringar för att åtgärda bristen på värdig vård

För det är verkligen ovärdigt att svensk kvinnovård brister i så många delar.

Vi kan inte erbjuda preventivmedelsrådgivning och föräldrautbildning under sommarmånaderna eller runt jul och nyår. Är det ingen som behöver p-piller, spiral eller utbildning i sitt kommande föräldraskap då?

Graviditetskontrollerna genomförs på löpande band med tighta tidsramar och därmed ges minimala möjligheter att utgå från vilka medicinska eller psykosociala behov individen framför oss har. Långt ifrån en personcentrerad vård.

Och möjligheten att få stöd från en amningsmottagning av en legitimerad barnmorska, som faktiskt är den enda profession som har utbildning med huvudområde sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa, är mycket skiftande runt om i landets regioner. Har du otur finns det inte ens någon amningsmottagning i din närhet, eller så får du ”råd” av någon som inte har rätt kompetens för att ge råd.

Om du har klimakteriebesvär kan du bollas runt hit och dit med en slutdestination hos en allmänläkare på en vårdcentral, trots att klimakteriet inte är något medicinskt avvikande och något som borde ingå i barnmorskemottagningens arbete. Men barnmorskor har inte ens förskrivningsrätt för östrogen i klimakteriet (eller för många andra preparat som ordineras av just barnmorskor, märkligt nog). Och någon tid för personer med klimakteriebesvär finns inte på kartan. Men tiden finns tydligen hos en läkare på en vårdcentral?

Och det mest tragiska i den här misogyna verkligheten: Födande skyfflas runt mellan fulla förlossningskliniker som flipperkulor. Eller tvingas resa långa sträckor på halkiga, mörka vägar eftersom landets mindre förlossningskliniker har avvecklats i en rasande takt. För trots att befolkningen ökat med ca 30 % så har över hälften av alla förlossningsenheter lagts ner sedan 70-talet.

Du får inte transportera en dräktig ko eller kviga om det är mindre än 28 dygn kvar till den beräknade kalvningen. Du får heller inte transportera dem under de första 21 dygnen efter kalvningen.

Om transporten tar längre tid än ett dygn får du inte transportera dräktiga kor eller kvigor om det är mindre än 6 veckor kvar till den beräknade kalvningen.

Men det är en lagstiftning som gäller kor. Inte människor.

Visst finns det ljus i tunneln. Eller, vi måste i alla fall hoppas på det. Att den där kartläggningen och alla lockbeten från region A,B och C verkligen ger resultat. Men löftena som strösslats här och där i landet måste ju gälla i alla regioner, hur får vi annars jämlik vård?

Hur jämställda är egentligen svenska arbetsvillkor?

Vi orkar inte längre med att undervärderas. Det är liksom därför det är en sådan barnmorskebrist i hela Sverige. Vi är många som lämnat kvinnovården helt pga orimliga arbetsvillkor och vi är ännu fler som arbetar deltid för att ha en sportslig chans att orka hänga med till pension. Tänk om vi kunde locka tillbaka alla barnmorskor som lämnat skeppet! Och tänk det faktiskt gick att kombinera en heltidstjänst med ett hälsosamt yrkesliv!

Vi är barnmorskor och vi förtjänar villkor därefter! Villkor som ger oss möjlighet att tjäna in en bra pension, erbjudas schyssta arbetstider och en blandning av nya och erfarna kollegor på jobbet. Villkor som ger oss möjlighet att förse dig med en trygg, säker och värdig vård. En personcentrerad vård värd sitt namn.

Men det är först när vi fått schyssta villkor som vi kommer att kunna erbjuda ER den vård som Sverige rimligen borde göra år 2022. Något annat är inte trovärdigt. I alla fall inte om vi kallar oss för ett jämställt och jämlikt land med en feministisk regering. Det är dags att sluta diskriminera kvinnovården och barnmorskeprofessionen!

Åsa Mörner, leg barnmorska, förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Är detta en värdig vård i dagens välutvecklade samhälle med högspecialiserad vård?

by

En fördel med att leva med en man som vill vara jämställd, är att jag nu kan avsluta min föräldraledighet och arbeta med fackliga frågor tills jag kan återuppta barnmorskestudierna i höst. Förutom att det är ett spännande år,  politiskt då det är valår, så får jag också låsa dörren när jag går på toaletten och dricka mitt kaffe varmt. Det är saker jag inte uppskattade tillräckligt tidigare, har jag upptäckt det senaste halvåret.

Här i Uppsala har min bebis hängt med på möten och konferenser, för det är svårt att släppa ett fackligt engagemang för att bara vara hemma.

Efter 9 år i Vårdförbundet så är det inte bara en uppgift, utan ett annat sätt att tänka. Jag får en insikt och en överblick och ser långsamt en kris växa sig större och större, till den är helt utom kontroll. Å jag undrar hur de kunde låta det gå så långt? Vi har ju berättat och visat hur det kommer bli. Vi har ju kommit med förslag på åtgärder.

Vi har ju förstått omfattningen av krisen – men har inte ledningen? Varför ser det bara värre ut för varje sommar som kommer?

Ja, det är såklart förlossningsvården jag är akut oroad för, även om resten av den underprioriterade kvinnosjukvården också har en sommarkris i olika omfattning. Den gemensamma nämnaren är att prioriteringar behöver göras och kvinnor i behov av vård kommer i kläm. När specialistmottagningarna drar ner på verksamhet, så får endometriospatienterna vänta längre på hjälp med sin smärta, de förlossningsrädda får inga förberedande samtal på auroramottagningen, Kub-undersökningarna prioriteras bort på fostermedicin och barnmorskorna tar på sig springskorna för att klara av sin arbetsdag med så lite övertid som möjligt. Är det den vården vi vill ge våra patienter? Är det en värdig vård i dagens högteknologiska och välutvecklade samhälle med högspecialiserad vård?

På förlossningen går det inte att prioritera bort och stänga dörrarna. Barnmorskorna sliter ut sina springskor och sliter, pusslar och trollar för att den födande i alla fall ska få ligga ner nånstans å ha en dörr att stänga om sig. Sen att det blev födsel i ett intagningsrum utan möjlighet till ens lustgas som smärtlindring – det är den nivån vi ska vara glada över tydligen. För alla överlevde ju! Det är den nivån vi tvingas nöja oss med vissa arbetspass.

Jag har fattat. Jag som bara är student och har satt mina fötter på förlossningen ett fåtal gånger. Jag lyssnar på barnmorskorna. Varför har inte ledningen gjort det? När jag var sjuksköterskestudent för 15 år sedan, var det en spännande känsla att komma ut i verksamheterna och pröva på yrket. Jag blev hela tiden intresserad av nya saker och motiverad att lära mig mer och prova nya områden. Jag önskar att det var samma för barnmorskor, att det fanns tid att handleda och väcka intressen för hela barnmorskans viktiga ansvarsområde. Istället kan en stressig arbetsmiljö påverka handledningen och den lust studenten känner för yrket och arbetet.

Jag önskar så att handledning kunde prioriteras av ledningen, att de skulle ge barnmorskorna förutsättning att handleda studenter och nyutexaminerade för att ge dem en bra start på vad som under andra förutsättningar kan bli ett långt arbetsliv. Tur att jag inte är lättskrämd! 

Kaffet har kallnat, mörkret har fallit, och jag längtar hem till min bebis. Nu ska jag hem och gosa efter en lång arbetsdag, men i bakhuvudet rör sig hela tiden frågan om sommaren. Är det i år som korthuset faller ihop, eller kommer barnmorskornas lojalitet för kvinnorna att åter igen väga upp regionens tillkortakommande och rädda sommaren på bekostnad av deras eget liv och egen hälsa?

Ida Persson 
Barnmorskestudent & Operationssjuksköterska 
Styrelseledamot Vårdförbundet Uppsala
Styrelseledamot TCO Uppsala

PS! Skriv gärna under på namninsamlingen #Vårdavården som är ett upprop för bättre arbetsmiljö i vården!

vårdavården.nu

Let´s make förlossningsvården great again

by

Att arbetssituationen för barnmorskor är ohållbar är inget nytt för oss som arbetat eller arbetar på golvet. Jag har under mina tolv år som barnmorska varit med om tre uppror och börjat förlora tilltron till kraften att demonstrera. Jag har sett seniora kollegor säga upp sig i sjok och har förlorat förebilder på arbetsplatser jag varit på. Jag själv har övergett golvet till förmån för min fysiska och min psykiska hälsa.


Jag läser om spädbarnspsykologi och slås av flera tankar. Framförallt påminns jag om hur otroligt viktiga vi barnmorskor är för att stötta den gravida och medföräldrar i sin resa till att bli förälder. Och fylls av skräck vid tanken på hur mycket våra arbetsvillkor kan förstöra föräldrars anknytning. Hur ”löpande-band”-vården gör att vi missar tecken på psykisk ohälsa, förlossningsrädsla, stress, minoritetsstress, ätstörningar, våldsutsatthet. Vi missar riskfaktorer som kan leda till förlossningskomplikationer och risker för barnet, en traumatisk
förlossningsupplevelse, postpartumdepression och amningskomplikationer. Vi missar kanske ångest och nedstämdhet som bland vissa dämpas genom alkohol, droger, självskadebeteende och suicid/försök.


För om vi är ärliga mot oss själva, prioriterar vi ibland bort att se individen framför oss för att vi inte har tid att arbete individ- och familjecentrerat? Låter vi bli att t.ex. boka tolk inför besök på barnmorskemottagningen och under förlossningen för att vi inte har tid, eller fått höra att det är en för stor kostnad? Har vi tid att ställa öppna frågor och arbeta med motiverande samtal?


Mitt syfte är inte på något sätt att du som kollega ska känna dig mer otillräcklig än vi har en tendens att göra redan. Min tanke kommer bara ur en lätt uppgivenhet kring att vi är de som går hem och mår piss. Trots att vi själva inte bär någon direkt skuld i allt det vi inte hunnit med. Spelar det någon roll vad vi säger eller kräver från ledningen och politiker? Vad skulle
egentligen fungera för att graviditets- och förlossningsvården ska prioriteras högre? Ska vi behöva påminna politiker om att landets BNP och framtid är beroende av att vi vill föda barn, små nya skattebetalare och framtida arbetskraft?


Var ska vi hamna om det inte vänder nu? Ska vi hålla insamlingsgalor till förmån för graviditets- och förlossningsvården? Ska vi låta graviditet och förlossning blir något man sköter för sig själv, hemma? Ska vi tillverka robotbarnmorskor som kan ta hand om patienterna? För om några år kommer landets barnmorskeutbildningar bli överflödiga om vi inte kan locka med en attraktiv arbetsmarknad, schyssta arbetsvillkor och nöjda seniora kollegor som stannar och kan dela med sig av sina kunskaper kring det som sitter i händerna och inte går att googla fram.


Jag vill ha en massa nya kollegor som kan få en trygg start i sin yrkesroll, och ha kvar de med så enormt mycket erfarenhet. Det är det som gör förlossningsvården great again.

Therese Sandin, Barnmorska i projektet Regnbågsfamiljer i väntan på RFSL

Nu ska det blir bättre! Välkommen 2022!

by

2021 är över. Ett tufft och turbulent år, som bjudit på fortsatt pandemi med mutationer, ansträngd sjukvård, barnmorskeuppror och en fortsatt snedvärdering av kvinnodominerade vårdprofessioner.

Men någonstans har vi kunnat skymta en strimma av hopp. De medicinska framstegen har bjudit på massvaccineringar (om än fortsatt ojämlikt fördelade i världen), stort fokus på sjukvårdsfrågor, löften om en förändrad kvinnovård och, för första gången i Sveriges historia- en kvinnlig statsminister.

Ett år av både hopp och förtvivlan. Ett år då många barnmorskekollegor runt om i landet gav upp och lämnade in sin avskedsansökan. Inte bara i Stockholms förlossningsvård. Vi ser det runt om i hela landet, i hela vårdkedjan.  Ny forskning av barnmorskan Malin Hansson visar att de kvantitativa kraven på barnmorskor ligger signifikant högre än genomsnittet. Arbetstempot är högre och barnmorskor måste jobba i ett högt tempo under hela arbetspasset. Den känslomässiga pressen som en barnmorska ställs inför är hög, högre än för de flesta andra yrkesgrupperna i Sverige. Det är således ett faktum att barnmorskors arbetssituation är mer pressad jämfört med arbetande referenspopulation.

I Vårdförbundets senaste enkätundersökning till barnmorskor uppgav en stor andel av de svarande att de arbetar deltid för att orka. Och hela 21 % arbetar inte längre som barnmorskor, främst pga de otillräckliga villkor som arbetsgivare envisas om att hålla fast vid.

Vi ser också en successiv nedmontering av förlossningsvården. Vårt lands befolkning har ökat stadigt och fler barn föds, samtidigt som de medicinska kraven på vården blir allt högre. Men trots det så har över hälften av alla förlossningsenheter lagts ner sedan 1970-­talet, samtidigt som landets befolkning ökat med nästan 30 procent.

Jag får inte ihop det.

Det är sannerligen dags att, inte bara våra beslutfattare, utan även vi i befolkningen i stort, tar en rejäl funderare över vad vi anser att vården borde kunna erbjuda. I nuläget stöttas den upp av både kryckor, käppar, rep och rollatorer. Och det är de som arbetar i vården som är kryckorna, käpparna, repen och rollatorerna. Vi håller vården under armarna medan vi betalar priset med vår egen hälsa. Tillslammans med de gravida, födande och nyblivna föräldrarna. Och det är ett högt pris att betala. Inspektionen för vård och omsorg; IVO, konstaterar efter sin genomgång av anmälningar gällande förlossningsvården att ”en återkommande orsak som bidrar till att det går fel under förlossningen är att det är hög arbetsbelastning på avdelningen. Det kan handla om att det exempelvis är fullt på avdelningen eller att det är många akuta och svåra ärenden som handläggs samtidigt. Bemanningen är helt enkelt inte anpassad utifrån den belastning av patienter som verksamheten har.”

Borde inte det generera en akut kriskommission?

Ja du, 2022. Du har mycket att jobba med.

Men det finns som sagt också ett ljus. Det kan kännas som det är långt borta och ibland är det svårt att se ljuset pga allt mörker som lägger sig som en tung, blöt filt över oss. Men hoppet och ljuset finns hos oss. Hos oss som inte ger upp, som kämpar gemensamt för att förändra och förbättra. Som rabblar som papegojor för att få politiker att förstå, som nöter ut jobbskorna mil efter mil genom sjukhuskorridorer och mottagningsrum för att ge den bästa möjliga vården trots bristande resurser, som stångar oss blodiga gång på gång. Och det är inte för oss själva vi gör det. Det är för att vi vill att alla ska få det bra. Du, jag, din dotter, hans son, grannens barnbarn och kompisens mormor.

Vi har en styrka när vi är många som driver frågor gemensamt. Och den styrkan lyser starkare än någonsin nu när vi kastar oss in det än så länge okända 2022. För vi gör det tillsammans. Sida vid sida.

Nu ska det blir bättre! Välkommen 2022!

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Var finns alla män?

by

Jag får knottror på armarna och blir lite lätt tårögd. Att se alla dessa drivna, engagerade och upprörda människor samlas för att manifestera sitt stöd för oss barnmorskor och visa sitt missnöje för den situation som vi befunnit oss i så länge nu gör mig varm i själen. Det är ju precis det som vi har stångat oss blodiga för i så många år. Rätten att bli värderade för vår utbildning och kompetens. Rätten att få ge en annan vård än den vi ser på så många ställen idag.

Men någonstans i denna varma känsla av gemenskap och solidaritet så växer sig också en klump i min mage och en oro i min själ.

Var finns alla män? Jag vet att det finns män som är engagerade, jag följer flera av dem i mina egna sociala medier och känner många av dem personligen (en del av dem är barnmorskor). Men när jag ser alla som samlats för att protestera mot de villkor som barnmorskor tvingas arbeta under, vilket leder till att vården som barnmorskorna ska ge blir undermålig, så ser jag, om jag anstränger mig riktigt mycket, några enstaka män här och där. Och de som hörs i inlägg som florerar i tidningar, på Facebook och Instagram, i Tv-intervjuer och i debatter; kvinnors röster, åsikter och protester.

Varför hörs inte fler män i debatten? Har inte ni en mamma, syster, vän eller kanske partner som drabbats eller kan drabbas av den ojämlika, och faktiskt ovärdiga vården? Är det här en ”kvinnofråga”?

Kanske fram tills er partner arbetar som barnmorska och kraschlandar in i väggen pga den belastning hen har på sitt arbete. Eller tills din partner drabbas av skador i samband med en förlossning pga att stressen på förlossningsavdelningen var för hög. Eller, hemska tanke, tills DITT barn skadas för att arbetsmiljön är under all kritik på kvinnokliniken på stans sjukhus.

För det händer faktiskt, idag, i Sverige. Enligt IVO´s granskningar kan flera skador och dödsfall av barn relateras till bristande bemanning och platsbrist.

Det är något som är riktigt sjukt i svensk kvinnosjukvård.

Vi som kämpar för att förändra är starka individer som verkligen vill förändra. Men vi behöver också stöd från våra partners, våra brorsor, våra pappor och manliga vänner. Det här är inget som bara drabbar barnmorskor och kvinnor. Det drabbar dig också.

Jag vill förändra kvinnosjukvården på djupet. Jag vill förändra värderingen av kvinnodominerade professioner. Och jag vet att många män också vill det. Så varför hörs ni inte mer i debatten?

Ju fler vi är som hörs, desto större chans har vi att förändra. Styrkan i att vara många innefattar också det manliga könet.

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Många kockar leder till ojämlik soppa

by

Ingen kan ha undgått krisen i förlossningsvården. Men det handlar om en bredare kris än just förlossningsavdelningarna i Region Stockholm.

För under lång tid så har hela vårdkedjan i kvinnosjukvården varit underfinansierad och planerad på ett otidsenligt sätt, något som missgynnat både barnmorskeprofessionen och självaste huvudrollen i dramat, nämligen den gravida, födande och nyblivna föräldern.

Barnmorskor vill kunna arbeta med individen i fokus och ge en personcentrerad vård. Det ska genomsyra hela kvinnosjukvården; från graviditet och förlossning till den viktiga eftervården. Vi vill kunna skräddarsy vården så att den gagnar individen och på så sätt uppnå en förbättrad folkhälsa, men viktigast av allt: utgå från vad som är mest väsentligt för den människa vi har framför oss i nuet. Det handlar om att bistå en födande i taget, men också om att utforma graviditetsvården och eftervården på det sätt som är medicinskt, fysiskt och psykiskt det mest lämpade. Alla vi möter är unika individer med olika behov. Det är så vi vill arbeta. Men det kräver en stor förändring i hela vårdkedjan. Men det är helt möjligt. Och dessutom kostnadseffektivt.

Region Stockholm har kommit med olika besked om hur de anser att den kaosartade situationen ska lösas när det gäller förlossningsvården i deras region. Om de lyckas eller ej kommer tiden att utvisa. Men hur ska vi få bukt med de brister som finns på barnmorskemottagningarna och i eftervården? Och en minst lika väsentlig fråga: Hur ska vi någonsin få en jämlik vård om det fortsätter att vara upp till varje enskild region att bedöma vad de tycker är en schysst och rimlig satsning för att få en trygg och säker kvinnosjukvård?

Många kockar leder till en sämre soppa. Men 21 regioners olika lösningar då? Någon vill addera extra salt, en annan tycker att vi ska dra ner på det. Vegetarisk, ekologiskt, slät eller mustig?

Ska tycke och smak styra vilken vård vi ger? Ska politisk färg besluta vad som är vetenskapligt eller baserat på beprövad erfarenhet och därmed något som ska implementeras i vården?

Upprepade gånger har Vårdförbundet och barnmorskor från mängder av olika verksamheter och enheter, från norr till söder lyft att det krävs en nationell samsyn med rejäla, riktade nationella satsningar för att vården ska bli jämlik och faktiskt baserad på vad som är bäst för den vårdsökande.

Och hur många gånger har vi hört från våra beslutsfattande politiker att ”det är regionerna som beslutar” eller ”det har gjorts många nationella satsningar”?

Men så länge det är upp till 21 olika beslutsfattande regioner om vad pengarna ska läggas på så lär det bli svårt att uppnå en jämlik vård och hälsa. Och så länge fokus bara stannar på EN verksamhet i en hel vårdkedja så kommer vi heller inte att få den vård som vi barnmorskor faktiskt både vill och har kompetens för att ge.

Graviditet, barnafödande, bristningar, amning och föräldraskap har aldrig stått särskilt högt i kurs. Inte heller barnmorskeprofessionen har värderats rätt och hela 18 % av landets legitimerade barnmorskor under 65 år arbetar inte längre som barnmorskor. Säkerligen kan en stor del kopplas till otillräckligt attraktiva villkor.  En genusfråga som ligger som ett tungt lock över vårt lands potential för att uppnå jämlikhet.

Om våra beslutsfattare verkligen har ett genuint intresse och en vilja att stå för en jämlik vård och ett Sverige som satsar på högutbildade, kvinnodominerade professioner så börjar vägen dit genom att lyssna och agera. Lyssna på vad vi har att säga och använd er makt till att verkligen genomföra en värderingsförändring värd sitt namn. Nu är det verkligen dags att ni tar detta på allvar. Helst skulle ni börjat redan i förrgår.

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Är det här det bästa vi kan för gravida, födande och nyförlösta?

by

Har det blivit normaliserat att vaginalundersökas i en fåtölj i väntrummet, är det helt plötsligt ok att ingen barnmorska observerar blödningsmängden efter förlossningen, har det blivit vardag att låta nyblivna familjer fira in sin nya bebis i samma rum som används till döda barn för att det inte finns några andra lediga? Efter att ha läst inlägget av Stockholms sjukvårdsupprop på Instagram så går det kalla kårar längs ryggraden. Är det här det bästa vi kan för gravida, födande och nya familjer i Sverige år 2021?

Det självklara svaret på den frågan är såklart nej!  Men varför ser det ut så här då? Det är vi många som undrar. Svaret är som en oändligt lång, vass spiral där det ena har lett till det andra under mycket lång tid. Vad sägs om att försöka bena ut orsakerna?

Den absolut primära anledningen heter förlegad kvinnosyn. Kanske undrar du vad kvinnosyn har med krisen i förlossningsvården att göra? Faktum är att det sträcker sig så långt bak i historien så det är omöjligt att veta när det startade. Har det alltid varit så? Ja, förmodligen. Barnafödande har sällan prioriterats i några samhällen, utan setts som ”kvinnogöra”. Och det är ju just kvinnor som bistått kvinnor genom alla tider. Den kloka gumman i byn, häxan, jordemodern, barnmorskan. Kunskapen är ovärderlig hos dessa fantastiska människor som genom årtusenden har funnits där för gravida, för ofrivilligt gravida, för födande och ammande-  Genom smärta, sorg och glädje. Men hur har den värderats av samhället?

Någonstans vid mitten av förra seklet började alltfler kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden som anställda inom dåtidens sjukvårdsinrättningar. Egentligen så hade de ju alltid funnits där. Men vem såg deras engagemang och slit som ett arbete? Förmodligen ingen. På den ”nya arbetsmarknaden” damp ett arbetsschema och ett lönekuvert ner i brevlådan hos de kvinnor som ju egentligen alltid hade arbetat. Lönen blev ett ”bidrag” till familjens totalinkomst där mannen i huset stod för den huvudsakliga källan.

Den kvinnodominerade professionen har alltid stridit för bättre villkor för landets födande och för barnmorskekåren. Blod svett och tårar ledde fram till en akademisk utbildning med 4,5 år på universitet och landets enda profession med två yrkeslegitimationer som grädde på moset. Mitt emellan en civilekonoms fyraåriga utbildning och civilingenjörens numera femåriga. Fast med dubbla legitimationer också. Och arbetstid dygnet runt. Och en lönenivå som inte ens snuddar vid någon manligt dominerad professions med lika lång universitetsutbildning.

I mitt huvud så är vi jämlika. Jag vet vad jag är värd och jag vet vad som krävs för att nå dit. Men samhällsutvecklingen hänger inte med. Den har halkat efter för flera decennier sedan och tror att vi är nöjda. Lönerna har ju stigit, lagar som reglerar arbetsmiljö och arbetstider har tillkommit. Men det är faktiskt inte tillräckligt. Det är inte nog med att det är bättre nu än att föda på ett stampat jordgolv eller att arbetsvillkoren är mycket schysstare än på 50-talet. Vi har åratal av forskning och beprövad erfarenhet i ryggen som styrker det. Vi vet att det inte är nog. Men utvecklingen hänger ändå inte med.

Vi borde ha kommit längre. Men gravida, födande och nyförlösta har ingen hög prioritering. Och det har inte heller villkoren för den kvinnodominerade barnmorskeprofessionen.

Men det här räcker inte! Vi vet att det går att få  värdig vård, trygga förlossningar och en personcentrerad vårdkedja. Och vi vet att det går att skapa schyssta scheman, attraktiva villkor och en arbetsplats som man inte blir sjuk av att gå till. Vi vet!

Och vi vet också att det finns pengar i samhället. Det är dags att omfördela dessa resurser nu. Eller snarare redan i förrgår. För det här duger inte längre.

Vi barnmorskor vill ha förutsättningar för att kunna ge den bästa vården. Barnmorskor har den kunskap och kompetens som krävs. Nu är det dags att vi också får förutsättningarna.

Åsa Mörner, leg barnmorska, förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet