Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

av

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler “bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som “bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

2020 är vårt år!

av

Det har varit ett händelserikt år för barnmorskor. Årets inleddes med en tragisk splittring av oss barnmorskor, då Barnmorskeförbundet blev en del av SRAT och därmed tappade vi vårt gamla professionsförbund och fick istället ett konkurrerande, mindre fackförbund.

En stor sorg och besvikelse för många.

Vi har också förhandlat fram ett nytt löneavtal. Tanken med avtalet var att få till en lönespridning värd sitt namn, där barnmorskor med särskild yrkesskicklighet, ni vet den där som är klippan bland kollegorna, hon som alltid har svar på fosterläge, hur jag borde sy en bristning eller om det verkligen är lämpligt med ett visst preparat till patienten jag har framför mig; just dessa personer skulle premieras. Det är ett bra avtal. Men landets arbetsgivare tycks inte förstå intentionen. Eller åtminstone inte bry sig.

Många känner en stor frustration mot arbetsgivaren efter årets lönerevision.

Runt om i världen så har det stormat runt kvinnors rättigheter och rätten att bestämma över sin egen kropp. I USA går en våg av inskränkningar i aborträtten och i delstaten Ohio har tom ett lagförslag kommit om att extrauterina graviditeter inte ska få behandlas som just extrauterina graviditeter, utan ska planteras in i kvinnans livmoder. En totalt idiotisk idé som inte ens är möjlig. I Polen vill politiken förbjuda sexualundervisning och i Italien ställdes sju läkare inför rätta, efter att en kvinna avlidit pga att läkarna hävdat samvetsfrihet och vägrat genomföra en potentiellt livräddande abort. 26-åriga Catania avled av sepsis. I El Salvador döms kvinnor till livstidslånga fängelsestraff om de genomgår en abort och även den som utför den döms hårt. För Evelyn Hernadez som blev gravid efter en gruppvåldtäkt så räckte det med att få ett missfall. Sedan dömdes hon till 30 år i fängelse för mord (hon friades hösten 2019, men riskerar åtal på nytt).

Det tycks vara ett oändligt krig om vem som ska besluta om vad som är bäst för kvinnor. Alla utom kvinnan själv ska tydligen bestämma.

Men det finns också många ljusglimtar. På Nordirland beslutades om att abort och samkönade äktenskap äntligen ska bli lagligt. Även Australien har lämnat Medeltiden och nu fått en abortlag i hela landet som ger kvinnor möjlighet att göra sina egna val och i Sydkorea rivs en gammal lag om abortförbud upp under året, som legaliserar abort. Här hemma så har en ny studie om induktioner kommit, som kan ge förlossningsvården större möjligheter att rädda ofödda barn från att dö intrauterint. Nya riktlinjer för kvinnor i klimakteriet har också kommit, där tanken är att man ska minska besvären hos kvinnor i klimakteriet. Och äntligen ska även pojkar erbjudas vaccin mor HPV!

Vårdförbundet tecknade i början av året ett avtal om en sammanhållen vårdkedja hos barnmorskan; ”Min barnmorska”, där kvinnor fått möjligheten att gå hos samma barnmorska under hela graviditeten för att sedan också förlösas av samma barnmorska. Många kvinnor har positiva upplevelser av att möta samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård och då behövs ett bra avtal för de som ska arbeta med den typen av vård. En utveckling i rätt riktning!

Tur att Vårdförbundet kunde fixa det!

Under 2019 så upplever jag att vi barnmorskor i Vårdförbundet har blivit mer sammansvetsade. Vi är stolta, skickliga barnmorskor som är förenade genom våra yrken och vår kunskap kring kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Men vi är också förenade genom vår fack och professionsförbund. Tillsammans har vi en styrka och en vilja att påverka och förändra, något som inte bara leder till förbättrade villkor för barnmorskeprofessionen. Det leder också till en trygg och säker vård för kvinnor.

Vi har mycket att jobba med under 2020, både runt om i världen men också här i Sverige. Vi måste fortsätta att kämpa för kvinnors rättigheter i världen, men också här hemma i vårt avlånga land. Kvinnor ska ha rätt att göra egna informerade val om sin sexuella och reproduktiva hälsa. Och kvinnan ska ha rätt att ha en barnmorska vid sin sida då hon gör dessa val. Vi barnmorskor jobbar för det. Tillsammans.

Nu blickar vi framåt mot vårt år 2020- Sjuksköterskans och barnmorskans år!

The sky is the limit!

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och sjuksköterska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet
#enbarnmorskaunderlivet
#barnmorskoriVårdförbundet

I tornadons öga står en barnmorska

av

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

av

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

Ska vi blunda när vården sviker kvinnorna?

av

Ingen har väl undgått journalisten Lisa Bjurwalds granskning av delar av kvinnosjukvården? Enligt Bjurwald behöver svensk förlossningsvård en haverikomission. Men är det verkligen så illa?

Förra veckan släpptes boken ”BB-krisen- Sveket vid livets början”. I boken intervjuas bla politiker och barnmorskor av journalisten som granskat vården, men framförallt så är det kvinnornas egna berättelser som är i centrum. På BB-krisens Instagramkonto delas nästintill dagligen inlägg om kvinnors upplevelser av vården i samband med graviditet, förlossning och eftervård (eller snarare bristen på denna). Följare till kontot delar också med sig av sina erfarenheter i kommentarsfältet. Det som berättas är inga rosa, fluffiga sagor. Det är rått, kallt och omänskligt. Hur kan vi INTE lyssna på dessa berättelser? Hur kan vi INTE agera för att förändra kvinnosjukvården?

Som barnmorska brinner jag för kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa under hela livet. Det är självaste anledningen till att jag valt att utbilda mig till det här yrket, trots usla villkor med vidriga arbetstider, stress och orimligt låg lönenivå. Berättelserna från kvinnorna i Lisa Bjurwalds granskning, de som presenteras i sociala medier, ger mig rysningar och får mig att ifrågasätta vilket århundrade vi egentligen lever i. Kvinnor ska ha rätt att få den vård och det stöd de behöver! Något annat är oacceptabelt!

Hur har vi hamnat där vi är idag? Efter en drastisk förbättring ur historiskt perspektiv, från att det var vardagsmat att tvingas föda på ett stampat jordgolv eller dö av mer eller mindre vanliga komplikationer som kan uppstå av barnalstrande, så har vi lyckats komma långt. Men någonstans tappade vi farten. Och någonstans tappade vi kontakten med självaste huvudrollen, dvs kvinnan. Vad behöver vården för att kunna möta kvinnans behov?

Det är väl heller ingen slump att en av de viktigaste orsakerna till alla dessa brister i kvinnosjukvården beror på att den centrala professionen i just kvinnosjukvården är den starkt kvinnodominerade yrkesgruppen barnmorskor. Utan rätt villkor för barnmorskor är det ett hopplöst uppdrag att försöka kurera den sjuka kvinnovården. Men precis som andra kvinnodominerade professioner så tycks det vara lika komplext som att bemanna en rymdfärd till en annan galax, som att värdera barnmorskeprofessionen rätt.

Det är hög tid att, inte bara granska kvinnosjukvården. Det har t.om passerat bäst-föredatum när det gäller att reparera de brister som finns och som genomsyrar svensk kvinnosjukvård.  Kalla det haverikomission eller vad ni vill- det är dags att agera!. Vi barnmorskor är stolta över vår profession. Men frågan är om vi kan vara stolta över den vård som landets kvinnor erbjuds?

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
#geossrättvillkornu #enbarnmorskaunderlivet #srhr

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

av

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Det borde ju vara en självklarhet

av

Kvinnokliniken i Karlskrona bedriver sedvanlig kvinnosjukvård. I sedvanlig kvinnosjukvård ingår rådgivning och vård kopplat till abort. Som barnmorska vet man om det. Det är en självklarhet. Om man inte vet det så kan man omöjligen ha utbildat sig till barnmorska eftersom det ingår i själva utbildningen till att bli legitimerad barnmorska. Men om man söker en anställning på Kvinnokliniken så måste man intyga i anställningsvillkoren att man ”kan tänka sig” att arbeta med abortrelaterad vård. På en kvinnoklinik. Där aborter, såklart, är en del av den sedvanliga kvinnosjukvården. Det är något som har blivit väldigt galet i svensk kvinnosjukvård. Väldigt galet.

Inget ont mot Kvinnokliniken i Karlskrona. De har goda intentioner och vill bara försäkra sig om att de inte anställer någon som planerar att förbise det faktum att vi som arbetar inom vården, arbetar med just vård, för att vi vill finnas där för människor som behöver stöd, lindring, bot och omsorg. Kvinnokliniken i Karlskrona vill undvika att anställa människor som sätter sin egen vilja och känsla före den vårdsökande. Som vill kunna vägra ge viss typ av vård, bara för att det inte passar deras egen, privata agenda. Fullt förståeligt av Kvinnoklinikens ledning.

Är detta ett fenomen som vi kommer att stöta på i fler verksamheter i vårt land? Kommer det att vara en del av anställningsvillkoren att man som barnmorska deltar i abortvård, att man som kirurg opererar transsexuella, att man som sjuksköterska tycker det är ok att ge den svårt skadade en blodtransfusion? Måste man som anställd i vården skriva under ett intyg för att lova att bemöta samkönade par med respekt, att det är en självklarhet att servera kött till patienter fast man är vegan eller att även judar och muslimer ska få samma vård som kristna?

Det borde ju vara en självklarhet.

Till dig som funderar över att utbilda dig till något yrke i vården: Rannsaka dig själv och ditt samvete- klarar jag av att lägga mina egna åsikter och min egen vilja åt sidan och sätta patienten i främsta rummet? Om du känner dig minsta tveksam så är mitt råd att du väljer att annat yrke än något inom vården.

Vi barnmorskor jobbar med kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa genom hela livet. Vi stöttar henne i hennes egna val; vilket preventivmedel hon vill ha eller vilken smärtlindring hon önskar när hon föder barn. Om hon blivit oönskat gravid och vill avsluta graviditeten ger vi information om och erbjuder stöd och rätt vård för att hon ska kunna få en trygg och säker abort. Vi barnmorskor finns där som ett stöd genom hela kvinnans liv och hjälper henne att känna sig säker i sina egna, välinformerade val. Det är en självklarhet. Annars är man inte barnmorska.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

( I inslaget på webben angående Kvinnoklinikens åtgärd så är formuleringen något missvisande. Jag riktar inte kritik mot själva kliniken, utan mot det faktum att det ens ska behövas någon åtgärd för detta. Man kan också fundera över om man som anställd skulle kunna neka att medverka vid annan typ av vård om det faktiskt inte finns med i anställningsvillkoren)

#dethetervårdvägran

 

Färre förlossningskliniker och fler födande

av

Ytterligare en förlossningsklinik ska stängas i vårt avlånga land, den här gången är det dags för Karlskoga lasarett att bomma igen förlossningsdelen på avdelning Q. Beslutet är, enligt verksamhetschefen, baserat på patientsäkerhet kopplat till det nyfödda barnet. Bland annat saknas en neonatalavdelning på det lilla sjukhuset i de värmländska skogarna. Jag har ingen intention att utvärdera patientsäkerhetsaspekten i beslutet att stänga förlossningsavdelningen. Men visst kan man fundera över varför 10 förlossningskliniker har stängt sedan år 2000? Samtidigt så har nämligen antalet förlossningar ökat med 30 %.

Vad innebär patientsäkerhet kopplat till förlossningsvård? Måste en frisk kvinna med en okomplicerad graviditet ens föda sitt barn på sjukhus? Faktum är att efterfrågan på hemförlossningar har ökat, i alla fall i Region Stockholm där kvinnor som önskar föda sitt barn hemma har kunnat ansöka om bidrag efter godkännande från regionen. Men bidraget har nu dragits in. Är det en rättighet att välja var och hur man vill föda sitt barn? Om inte, vem ska bestämma hur kvinnor ska föda sina barn?

Flera barnläkare har skrivit debattartiklar om vikten av att vi måste sätta barnet i främsta rummet, att det måste finnas tillgång till neonatalvård samt att separationen mellan ett sjukt nyfött barn och dess föräldrar som uppstår i en eventuell ambulanstransport till ett sjukhus med annan vårdtillgång strider mot barnet rättigheter. Jag kan inte argumentera mot detta. Samtidigt är det väl också en rättighet för den födande kvinnan att kunna göra medvetna val om var hon vill föda sitt barn?

Det finns många känslor kopplade till nedlagda förlossningskliniker. Det utlöser ilska, gråt, demonstrationer och ockupationer av vårdavdelningar. Och frågan är om inte detta är en större fråga än den på lokalnivå där det lilla sjukhuset tvingas till en förändring som få förstår anledningen till. Det handlar om födande kvinnor och deras val och rättighet. Men det handlar också om personal, profession och anställningsvillkor.

Ja, det finns många aspekter och åsikter om varför ytterligare en förlossningsavdelning stänger ner i Sverige.

  • Fakta är att det kanske inte går att upprätthålla samma säkerhet på alla förlossningskliniker i landet. Tillgång till narkos och neonatal ser inte likadant ut överallt, något som självklart påverkar patientsäkerheten de gånger som det blir akut. Det gäller nog i princip all form av vård och inte bara förlossningsvården. Vården är helt enkelt inte jämlik ur den aspekten. Men det finns ju som sagt, kvinnor som väljer att föda sina barn hemma, och där finns definitivt ingen medicinsk backup.
  • Fakta är att vårt avlånga land ser olika ut när det gäller närhet till vården. I vissa delar av Sverige är det oundvikligt att ha en lång resväg till närmaste sjukhus. Vad är ett rimligt avstånd till närmaste förlossningsklinik för en gravid kvinna?
  • Fakta är att det kanske inte är så lätt för alla att förstå de medicinska omständigheterna kring patientsäkerhet. Kan vi lita på att människor gör egna, medvetna val?
  • Fakta är också att det tycks vara fullständigt omöjligt för beslutsfattare att åtgärda de problem som faktiskt går att åtgärda. Om politiker och arbetsgivare hade lyssnat från början (i tidernas begynnelse…) så hade vi kanske inte behövt hamna där vi är nu.

Rätt eller fel? Det är en oerhört komplex fråga och sådana frågor har oftast inga enkla svar….Men oavsett vad, hur och varför så är det, som så ofta, kvinnosjukvården som drabbas.

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Tänk om barnmorskor inte fanns!

av

I dag på internationella barnmorskedagen vill jag hedra alla mina barnmorskekollegor i Sverige och i världen. Jag antar att ni precis som jag tycker att ni har valt ett fint, roligt och intressant yrke. Ett yrke där ni i stort sett varje dag känner att ni gör skillnad för någon eller några andra.

Ett gammalt yrke, ett av de äldsta. Man insåg alltså tidigt hur viktig barnmorskan var. Viktig för överlevnad, stöd och folkhälsa.

Tänk om barnmorskor inte fanns eller att alla barnmorskor skulle stanna hemma från arbetet bara för en vecka, eller för en dag. Vad skulle hända då?

Nu menar jag inte att vi ska stanna hemma, vår yrkeskategori kan inte strejka, det är alldeles för samhällsfarligt.

Men jag vill leka med tanken!

Hur många gravida skulle bli riktigt sjuka i en allvarlig havandeskapsförgiftning? Hur många cellförändringar skulle inte upptäckas, vad skulle hända med de som inte får sina preventivmedelsrecept, vad händer med amningsstatistiken? Och förlossningarna hur skulle det bli med dem? Skulle alla barn överleva? Skulle kvinnorna få fler förlossningskomplikationer?

Våra viktiga ungdomar som inte skulle kunna komma till en ungdomsmottagning ,hur skulle de påverkas? Den här listan kan göras mycket lång och ni som är barnmorskor kan säkert lägga till tusentals andra viktiga konsekvenser av att barnmorskor inte fanns.

Några kanske tycker att; “Det var värst vad hon slår sig för bröstet och tycker att hon är viktig”. Till er vill jag säga: JA DET GÖR JAG!! GÖR DET NI MED!

Det pågår nu en viktig avtalsrörelse där Vårdförbundet kräver ett helt rimligt lönepåslag för sina medlemmar. Vårdförbundet tar sitt ansvar, ser vad som håller på att hända och vad som behövs för att rädda Sverige ur den katastrof som är på väg.

Det måste bli fler som vill bli sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och barnmorskor och de som redan är i yrket måste få känna sig värderade och vilja stanna kvar.

Jag har hopp om att beslutsfattare tar sitt ansvar och ser chansen att rädda framtidens sjukvård. Jag känner att det är nu det händer, det måste hända nu! Något annat vore faktiskt samhällsfarligt!!

Helen Ling Leijen

Stolt legitimerad barnmorska

Gästblogg: Det krävs inte löner på 95 000 kr för att få oss att stanna

av

Emma Jonsson

Emma Jonsson

Barnmorskor, barnmorskor, barnmorskor… När det skrivs eller pratas om barnmorskor kan det vara svårt att få en samlad bild; Vi är för få, eller vi är tillräckligt många men inte där vi borde. Vi har för låg lön men vi har mer än andra. Vi är inte så många men vi skriker alltid högst. Vi har unik kunskap men ersätts ändå av andra. Vi orsakar förlossningsskador men är lösningen för att avhjälpa dem. Vi ska förespråka amning men inte alltid och inte för hårt. Vi ska hjälpa unga personer till ett hälsosamt sexuellt liv, men inte för unga personer. Vi står upp för kvinnan men ibland inte tillräckligt. Vi är en stark kår men försvinner i mängden. Vi är enade och ändå splittrade.

Och jag tror att det är just så komplext att vara barnmorska. Vi är delar av så många olika sammanhang, ibland är vi verkan och ibland är vi orsak. Därtill är vi också lösning. Vi behöver vara delaktiga från början när vårdens lösningar diskuteras, planeras och utförs. Vi vill, kan och ska dela med oss av vår kunskap, våra idéer, vår forskning.

Vi kan läsa att i Örnsköldsvik erbjuds semestervikarierande barnmorskor 95000kr i månadslön. Det gör naturligtvis de ordinarie barnmorskorna rasande. Det är ingen som missunnar semestervikarierna en god lön. Men det är svårt att förstå hur det blivit så här. Att någon (= arbetsgivare) är villiga att betala så mycket hellre än att satsa på en bra löneprocess där erfarenhet och kompetens lönar sig och där skillnad i lön mellan ny och erfaren är så pass stor att det lönar sig att stanna kvar. Det är svårt att förstå. Och ju mer pengar och resurser som arbetsgivare lägger på kortsiktiga lösningar där pengar rinner ut utanför den egna verksamheten, desto mindre litar vi på arbetsgivarna och deras ord om lokal process med beslut nära verksamheten och satsning på arbetsmiljön.

Politiken och arbetsgivarna måste våga satsa. Det krävs inte löner på 95000kr för att få oss att stanna, vi stannar för mindre än så. Men vi måste få en löneutveckling värd namnet, vi måste ha en bra lön när vi går i pension, vår erfarenhet och kompetens måste visa sig i lönekuvertet. Genom att ge oss det kommer fler att stanna kvar i yrket och vi får fler kollegor vilket gör arbetsmiljön bättre.

Vårt yrke är komplext och de sammanhang vi verkar i är komplexa och ibland motsägelsefulla. Mycket handlar om graden av tillit och beroende på hur vi lyckas skapa, bibehålla eller öka graden av tillit så blir utfallet helt olika. Det gäller på ungdomsmottagningen, vid ultraljusmottagningen, vid cellprovsmottagningen, vid förlossningen och vid amningsrådgivningen. Det gäller i abortsituationen, vid missfallet, vid klimakterierådgivningen och vid PKU-provtagningen.

Det gäller även i relation till arbetsgivaren. Våra arbetsgivare genom SKL har sin stora möjlighet nu, att visa tillit till barnmorskor och Vårdförbundets övriga yrkesgrupper och komma fram till ett avtal som ger en möjlighet att ta oss an vårdens problem. På riktigt. Där vi kan vara orsak, verkan och lösning.

Emma Jonsson
legitimerad barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet