Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Endast det bästa borde vara nog

by Leave a Comment

Vården har varit underdimensionerad länge, något som uppmärksammas gång på gång i media. Kajsa Dovstad skriver i Expressens ledare (210713) om den kris som alltför länge härbärgerat svensk kvinnosjukvård. So far so good. Krisen behöver uppmärksammas. Men det är mycket i texten som, minst sagt, skapar frustration.

De s.k. ”lösningar” på krisen, som arbetsgivare runt om i landet försöker att desperat skapa, medför ofta risker för både personal och vårdsökande. Barnmorskor har länge larmat om att bristen på tillräckligt attraktiva villkor bl.a har lett till en urlakad förlossnings-och eftervård, där födande hänvisas till långa, riskabla resor för att finna en förlossningsplats och där nyförlösta tvingas lämna BB-vården baserat på barnmorskebrist istället för av egen vilja och baserat på en trygg medicinsk bedömning.

Bristen på barnmorskor beror inte på att barnmorskor ”gör allt”, som det insinueras i ledarkrönikan. Barnmorskors utbildningsnivå är lika hög som en civilingenjörs. Men arbetsvillkoren är sannerligen inte i närheten av varandra. Erfarenhet och hög kompetens lönar sig dock inte och löneutvecklingen stagnerar snabbt. Och trots den uppenbara bristen på barnmorskor i verksamheterna, så är villkoren som erbjuds inte tillräckligt attraktiva för att kunna rekrytera och behålla barnmorskor. En uppenbar genusfråga, där den starkt kvinnodominerade professionen som arbetar med främst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, har löneutveckling och arbetsmiljöförhållanden som inte rimmar med nutiden eller med den kompetens och kravnivå som yrket medför.

Barnmorskor är nyckelpersonerna inom kvinnohälsovården och kvinnosjukvården, en yrkesgrupp med specifik kompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa och dubbla yrkeslegitimationer. Arbetsuppgifterna för en högutbildad barnmorska bör således vara riktade mot just sådant, där kompetensen tillvaratas. Forskningen talar sitt tydliga språk; Där vårdpersonal har hög utbildningsnivå, ses betydligt färre vårdskador. En god vård kräver dock teamarbete där många olika professioners kompetens behövs- Rätt person på rätt plats är en förutsättning för en välfungerande vård.

Vården är i ständig utveckling. Det är även barnmorskeprofessionen. Självklart ska barnmorskeyrket och därmed också BB-vården utvecklas, något som den också gjort under många år. Barnmorskors ansvarsområde har utvidgats och fördjupats, något som lett till att kompetensen hos professionen blivit allt högre. Som gravid, födande och nyförlöst ska du ha rätt att möta en profession med specifik kompetens inom området. Och kunskapen ska följa forskningsutvecklingen.

Som barnmorska är jag överens gällande en sak i texten: Det är en skam att vi inte kan erbjuda personcentrerad vård med möjlighet till rätt stöd från en legitimerad barnmorska i ett välfärdsland som Sverige. Om barnmorskor fick rätt förutsättningar för att bedriva vården på det sätt som vi vet är förankrat i beprövad erfarenhet och forskning så skulle vi faktiskt kunna ge den allra bästa vården till gravida, födande och nyförlösta, utan ett det skulle innebära någon form av urvattnad ”light-variant”. Endast det bästa borde vara nog.

Åsa Mörner, Leg barnmorska. Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Sväva i det blå, vissla på odefinierade melodier och låtsas att det regnar.

by Leave a Comment

Så var sommarkaoset igång. Barnmorskor larmar om att de gråter av trötthet och känner oro för hur säker vården som ges egentligen är när det är proppfullt och stressad personal hetsar runt för att, åtminstone försöka, hinna med att vara ett stöd åt de gravida, födande och nyförlösta.

Samtidigt hos den politiska ledningen:” Ingen oro finns gällande säkerheten.”

Vi barnmorskor har länge påtalat bristen på rätt villkor men inte fått gehör från våra styrande; något som lett till en alltmer hårt belastad kvinnosjukvård. Det har i sin tur lett till en ”Agatha Christie-effekt“– En efter en försvinner barnmorskorna från slutenvården, och kanske till och med från yrket i sig.

…och så var de bara en…

Men det är inget mysterium, ingen mordgåta som ska lösas av Mrs Marple eller Hercule Poirot. ALLA vet vad kaoset beror på. Men de som borde kunna lösa det, genom att värdera den högutbildade, kvinnodominerade professionen så att goda förutsättningar för en trygg och säker kvinnosjukvård skulle kunna finnas, tycks sväva i det blå, vissla på odefinierade melodier och låtsas att det regnar.

Av någon oförklarlig anledning så tycks patientsäkerheten aldrig vara äventyrad, oavsett om de som faktiskt har kompetens och kunskap om området varnat om det i åratal. I sociala medier ses en närmast upprorisk stämning bland gravida och nyblivna föräldrar och flera petitioner om en förbättrad kvinnosjukvård finns att signera.

Vad är det egentligen som krävs för att beslutsfattare ska förstå att vården vi ger riskerar att skada både personal och vårdsökande?

Du ska kunna känna dig trygg när du träffar en barnmorska, oavsett om det handlar om en graviditet, ett nytt preventivmedel, förlossning, amningsstöd och eftervård eller en abort. Så snälla, ge oss rätt villkor så att vi barnmorskor kan förse alla de som söker vård hos en barnmorska, en trygg, skräddarsydd och god vård! En efter en dukar vi under och lämnar det som en gång varit ett drömyrke och en eftertraktad arbetsplats: Det krävs superkrafter för att orka arbeta heltid ett helt yrkesliv i vården utan negativa konskevenser! Men det går faktiskt att skapa förutsättningar för en schysst arbetsmiljö, något som också leder till en värdig vård året om.

Nu är det dags för våra beslutfattare att ta bort skygglapparna, rensa öronen och faktiskt ta ANSVAR för den vård som bedrivs.

Vi behöver bli fler i vården- inte färre!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Normalläge för barnmorskor-Skitläge i största allmänhet

by

Vad är normalläge kontra krisläge för en barnmorska egentligen? Är det kris när toalettbesök räknas som lyx? Kan indragen semester ses som något avvikande? Räknas det som normalt att tvingas hänvisa födande till ett annat sjukhus för att det är fullt?

Det enda solklara svaret borde självklart vara: KRIS!

Men på något totalt obegripligt vis så tycks överfyllda urinblåsor, tomma schemarader och oroliga, rädda gravida, födande och nyblivna föräldrar vara normalläge. År ut och år in.

Media rapporterar om förlossningskliniker som tvingas stänga, om barnmorskor som fått sin sommarsemester minimerad och om risker för både vårdsökande och personalens hälsa. ”Kris i förlossningsvården”, ”Ingen amningsmottagning öppen i sommar”, ”Risk att tvingas föda i vägkanten”, ”20 barnmorskor har sagt upp sig”….Historien upprepar sig gång på gång.

Borde det klassas som ett normalläge? Välfärdslandet Sverige kan inte tillgodose vare sig drägliga arbetsvillkor för barnmorskor eller trygg och säker kvinnosjukvård under sommarmånaderna för att man inte har investerat tillräckligt i barnmorskors villkor. Låter som ett skämt i mina öron.

Men det är allt annat än ett skämt och jag skrattar verkligen inte. Jag är förbannad, less och uppgiven. Hur kan vi sjunka så lågt? Och ännu värre; Hur kan vi låta det fortgå?

Vi barnmorskor har utbildat oss i 4,5 år på universitetet och har två yrkeslegitimationer. Vi har kämpat med blod, svett och tårar genom tentor, uppsatser och verksamhetsförlagd utbildning då vi jagat rätt antal förlossningar, graviditetsundersökningar, spiralsättningar och cellprover. Vi brinner för sexuella och reproduktiva rättigheter. Men vi är inte mer än människor, och vårt yrke är inte hela vår person. Vi har annat i våra liv än våra jobb; vänner, familj, intressen..

Det funkar ett tag; att arbeta utan raster, regelbundna måltider och möjlighet att gå på toaletten när det behövs. Men efter ett tag så tar energin slut. För att inte tala om den etiska stressen. När jag flexar ut och cyklar hem efter arbetspasset och vet att jag skulle kunna gjort så mycket mer för paret som kämpade inne på sal 12. Men jag hann inte. Och blev det rätt dosering i droppet? Kollade jag CTG-kurvan ordentligt? Hann jag ge smärtlindringen till den unga förstföderskan i sal 2? Dokumenterade jag allt? Ytterligare en sömnlös natt innan nästa pass börjar.

Det gör ont in i själen att känna så här. Och till slut orkar man inte. Säga upp sig eller gå in i den berömda väggen?

Det är svårt att kalla något som uppstår igen och igen och igen för kris. När det dessutom inte längre endast är centrerat till semesterperioden i vissa delar av vårt land utan sker även under höst, vår och vinter. Egentligen är det ju såklart kris, eller snarare katastrof. Katastrof att det får vara så här. Men för de som lever och arbetar i det, och för de som behöver vård, råd och stöd av en barnmorska så blir det ju någon sorts normalläge. Eller skitläge, kanske vi borde kalla det istället. För det är verkligen skit.

Hur länge ska vi ha det här skitläget egentligen? Hur vore det att få tummen ur röven och se till så att vi får schyssta villkor för barnmorskor, något som dessutom ger en ”bonus” i form av tillgänglig och säker vård? Kan någon svara mig nu?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Kvinnors berättelser river hål i min själ

by

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan,  kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika “fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden.  Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

“Så länge det behövs kommer jag fortsätta strida för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrskadad generation”

by

Det gångna året har varit speciellt för alla, särskilt för oss som arbetar inom vården. För mig har dock det här året främst handlat om att mitt andra barn har fötts. Jag har under nästan hela Coronapandemin suttit hemma med två barn och uttömt alla idéer kring lekar för en treåring på hemmaplan. Inte samma utmaning som att jobba tunga pass på IVA, vårdavdelningar eller äldreboende såklart, men att för femte gången samma dag höra att man tagit fram fel tallrik, smörat på fel sida av smörgåsen eller inte leker kurragömma tillräckligt bra, kan även det vara påfrestande. 

Som så många andra vänder jag mig ibland till sociala medier för avkoppling och tidsfördriv från vardagen med barn. En dag i augusti skrev jag ett inlägg i en Facebookgrupp som handlade om mitt jobb. Jag arbetar som barnmorska på en ungdoms-mottagning och trots att jag då var hemma på föräldraledighet fanns det saker jag tänkte på och engagerade mig i – även som privatperson.  

Jag skrev ett inlägg om hur jag på mitt jobb möter tjejer som söker för smärta vid sex, som har sex de inte alltid har lust till och som de ibland till och med känner sig pressade till. Sex som deras partner blivit inspirerade till från porren och som ibland till och med ger tjejerna fysiska besvär.

Jag skrev om många tjejers syn på lust, att det är viktigare att killar tänder på dem än att de själva är tända, att sex är något de ibland har för sin partners skull och att man inte avbryter sexet fast det gör ont.

Jag skrev även om tjejers syn på sina kroppar och då särskilt sina underliv, att en bristande kunskap om kroppen bl.a. gör att många tror att de ser konstiga ut eller att det är något fel på dem om de inre blygdläpparna sticker ut utanför de yttre.

De söker för besvär orsakade av hårborttagning på vulva och av att de tvättar sina underliv med olika parfymerade produkter, jag har hört flertalet gånger om hur de absolut inte kan sluta raka sig eftersom deras pojkvänner föredrar rakat utifrån preferenser från porren. 

Det jag skrev exploderade. Det delades vidare från gruppen och spreds över både Facebook och Instagram. Det spreds av både dem som kände igen sig och av de som förvånades och förfärades över det jag beskrev. Under hösten har jag medverkat i tidningar, tv och radio och pratat om vad jag och andra barnmorskor möter. Jag har medverkat i poddar, blivit intervjuad till gymnasiearbeten och flera högskoleuppgifter.

Det har diskuterats porr på många olika håll, med olika infallsvinklar och regeringen har äntligen fått tummen ur och bestämt att det ska vara obligatoriskt på lärarprogrammen med utbildning i sexualitet och relationer. 

Jag tog upp detta problem för att jag brinner för ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa. Min övertygelse är att det inte finns något positivt med att barn under 18 år har tillgång till porr. Jag har dock varit tydlig med att en begränsning av porren inte är den enda lösningen, utan att vi i vuxenvärlden måste ta ett större ansvar. Skolorna måste bli bättre på undervisningen om sexualitet och relationer, måste våga ha porrkritiska samtal. Föräldrar och vårdnadshavare måste bli bättre på att prata med sina barn om samtycke, relationer, känslor och porr. Vi som jobbar med barn och ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa måste bli bättre på att sprida vår kunskap, det utåtriktade arbetet på ungdomsmottagningar måste prioriteras och utökas. 

Att resurser läggs på ungdomsmottagningar kan bara ses som en enorm vinst. Det är till ungdomsmottagningen som många söker vård eller stöd för första gången utan att deras vårdnadshavare är involverade. Det är vi som möter ungdomar som tar ansvar för sin sexuella och reproduktiva hälsa genom att söka sig till oss med sina frågor. Att jag ska möta individen med hens specifika frågor är självklart, men jag måste också kunna lyfta blicken och se bakomliggande strukturer och normer som påverkar oss på olika sätt.

Inget sker i ett vakuum, inte heller sex. Rådande könsnormer påverkar oss även där och gör att unga tjejer ibland är med om saker som inte är okej.

Att arbeta utifrån ett sexpositivt synsätt betyder inte för mig att allt är okej, för mig betyder det att jag ska stå upp för och sträva efter alla ungas rätt till en trygg och bra start på sitt sexuellt aktiva liv, oavsett när, hur eller med vem det sker. 

Under hösten har många unga tjejer hört av sig via sociala medier till mig, de har tackat mig för att jag har berättat om något som de själva upplevt. Jag brukar svara med att be om ursäkt från vuxenvärlden och sedan lova att jag ska fortsätta att prata om detta så länge det behövs för att det ska bli en förändring. Så länge det behövs för att inga fler ungdomar ska ha bristande kunskaper om sina kroppar och sina rättigheter. Så länge det behövs för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrkultur och är en del av en porrskadad generation. Jag kommer fortsätta strida för detta, kommer du? 

Katarina Svensson Flood
Barnmorska på ungdomsmottagning

Både givande och otillräcklig- En sommar på BB

by

Nu är det sensommar, och jag har återvänt till BB efter en välbehövd semester. Jag läser barnmorskeutbildningen med utbildningstjänst, som gör att jag under semesterperioderna arbetar på BB som sjuksköterska.

Om man läser nyheter eller följer Vårdförbundets arbete så inser man att den situation som uppstår på sommaren är återkommande varje år. Vårdpersonal värnar om patientsäkerheten, men … ingenting händer. Vårdpersonalen larmar runt om i landet. Bemanningen räcker inte till för att personalen ska få sin välbehövliga semester och patientsäkerheten säkras. Samma sak varje år. Oron ökas på inför att gå till jobbet. För min del leder det till en osäkerhet inför min nya och blivande profession som barnmorska och den arbetsmiljö som väntar mig på min nya arbetsplats. Jag tror inte att någon vill arbeta i en arbetsmiljö där man inte räcker till och där tiden inte finns för att göra det som patienten behöver.

För mig själv är arbetet på BB en vidareutveckling av min tidigare roll som sjuksköterska på neonatal intensivvårdsavdelningen. Skillnaden är att jag har ansvar för dubbelt så mycket patienter, och för första gången vårdar jag både mor och barn och inte enbart barnet. Det är spännande och givande att kunna tillämpa den kunskap att jag har fått under mina två terminer på barnmorskeprogrammet. Jag får möjlighet att anpassa min tidigare kunskap och erfarenheter som sjuksköterska. Jag blir glad för de extra kurser kring amning jag har läst under den tiden jag arbetade som sjuksköterska, och den känslan att ha en trygg bas att arbeta ifrån. Jag blir också glad av det stöd att jag får från alla kollegor på jobbet, som alltid har tid att besvara mina frågor eller funderingar oavsett vad de är.

Arbetet på BB handlar mycket om stöd den första tiden efter förlossningen, men det varierar stort i vad det är för stöd som behovs. Tillfällena är många då jag önskade att arbetsbelastningen var mindre så att känslan av att hinna med fanns. Jag upplever BB som en tuff miljö där mycket ska observeras, mycket stöd ska ges, och mycket ska dokumenteras, helst samtidigt.

Jag har haft dagar där jag har känt mig lyckad och nöjd med den vård jag har kunnat ge, men också dagar där jag känner mig helt otillräckligt och inte alls kunnat ge den vård som jag strävar efter att kunna ge. Det är något som jag ofta tampas med efter jobbet, känslan av otillräcklighet trots att jag sprunigt och ansträngt mig hela passet. På sommaren kommer känslan oftare. Jag önskar i framtiden att det kan bli förbättring och att politikerna fattar att kvinnohälsovården och kvinnosjukvården måste prioriteras året om och särskilt på sommaren.

Snart börjar jag min sista termin på barnmorskeprogrammet. Examensarbetet ska skrivas klart, praktik på förlossningen och gyn avdelningen väntar. Jag hoppas på lite återhämtning innan dess – jag har hört att svamp redan finns i skogen om jag har tid att ta mig dit 😉

/Gemma Safikhani

Gemma Safikhani

Barnmorskestudent, Sjuksköterska på BB

21 strategier om vad som är bäst?

by

Det pågår en pandemi. Men det är inte bara själva viruset som kan göra oss sjuka. Eftersom vårdens resurser var begränsade redan innan pandemin slog sitt grepp om vårt land (och hela världen), mycket pga en politisk ovilja att inse att det krävs investeringar i vårdens professioner, så påverkas många delar i vård och omsorg när vården måste omprioriteras för att kunna ta hand om de som drabbas av COVID-19. Men vad kommer de långsiktiga konsekvenserna att bli när den ”vanliga” vården trycks på paus;  kallelser till gynekologiska cellprovskontroller ställs in, föräldrautbildningarna utgår, prevenetivmedelsbesök sållas bort och vissa besök ur basprogrammen plockas bort från mödrahälsovården?

Det märkliga är att det ser olika ut runt om i landet när det gäller inställda eller minskade möjligheter för kvinnor att få kontakt med en barnmorska. I vissa delar rullar det på nästan som vanligt, medan det i andra har beslutats om stora förändringar i tillgången till vård. Kommer vi att se en geografisk påverkan i hälsan hos de som exempelvis inte kan delta i screening för cellförändringar nu?

Många barnmorskor känner oro över att inte kunna ge den vårdsökande den vård hen behöver. Det kan skapa en etisk stress över att inte ha möjlighet att bidra med den vård som faktiskt kanske behövs. Det kostar på i hälsan även hos den anställda. Och för de unga personer som inte längre kan komma till ungdomsmottagningens dropin eftersom den är stängd, så kan det ha stor inverkan i livet, både nu och i det långa loppet.

Det gäller både fysisk och psykisk hälsa. Ett exempel på hur den psykiska hälsan kan påverkas är möjligheten att kunna ha en partner eller anhörig på BB. Att bli lämnad ensam med ett litet knyte som inte vill suga, hormonsvängningar och kanske ett operationssår på buken är kanske inte det man föreställde sig när man gick och längtade efter sitt barn under graviditeten.

 Inte heller i den frågan finns en nationell samordning om vad som är det bästa ur både kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Vissa kliniker tillåter inte någon besökare under denna unika situation i livet, som bjuder på både svår smärta och obeskrivlig lycka. Att vara ensam, utan någon vid sin sida, riskerar att påverka den nyförlösta på många olika nivåer. Exakt hur kan vi dock inte veta idag, det kommer att visa sig längre fram. Det ställer också högre krav på barnmorskan, som då får en ännu större betydelse för de som vårdas på BB samt fler arbetsuppgifter som kanske hanterats av en partner eller anhörig i normala fall.   

De är fullt förståeligt att vi måste ha ett säkerhetstänk i vården och att vi måste förändra och ställa om för att kunna ge akut vård under pandemin. Ingen vet heller ännu allt om viruset och dess effekter, något som gör att vi kanske behöver agera med både hängslen och livrem. Men att i teorin kunna ha 21 olika strategier och riktlinjer för vad som är bäst för personer som identiferar sig som kvinnor, barn och ungdomar är inte bara märkligt, det signalerar en oseriös hantering av en situation som är av allra högsta allvar.

Nej, det är ingen som har något facit. Ingen vet heller hur länge vi kommer att behöva anpassa oss efter covid-19. Men för att ge både den vårdsökande och den anställde någon slags trygghet så krävs en gemensam, nationell samordning som måste baseras på både nulägesanalys och ett långtgående perspektiv. För om det inte har någon påverkan att vi ställer in provtagningar, undersökningar och informationstillfällen så kan man ju undra varför vi har dem överhuvudtaget? Och om det, vilket är högst troligt, har stor inverkan på den fysiska och psykiska hälsan; kommer vi då ha resurser att ta hand om de som kommer ha behov av undersökningar, behandlingar och stöd längre fram?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

“Skrev jag den här texten med hjälp av min penis?”

by

Ja, det är en rubrik som kräver sin förklaring. Nej, det är ingen överpubertal individ från en dokusåpa som skrivit den här texten genom att använda tangentbordet på ett högst ohygieniskt sätt. Utan det är jag, Er kollega.

Jag är legitimerad sjuksköterska sedan 2010, legitimerad barnmorska sedan 2013. Av manligt kön sedan födseln. Det senare är inte en kompetens, ändå är just det faktum att jag är man en faktor som påverkar i kombination med att jag är barnmorska. I yrkeslivet såväl som civilt.  

Jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag valde att studera till barnmorska. Men jag valde aldrig att bli man. Det råkade bara bli så när jag skapades och sen dess har jag tyckt det varit ok.

Men jag har utifrån positionen att jag är just man och just barnmorska blivit intervjuad av media. Jag har ofta fått förfrågningar om att skriva insändare samt fått en del inbjudningar till debatter och föreläsningar.

Allt detta har inte skett för att jag är en kompetent barnmorska, utan på grund av att jag dessutom har en penis. Jag är medveten om att andra saker spelar in. Till exempel att jag har nära till att utrycka mig. Både i min fackliga roll som förtroendevald på min arbetsplats och som aktiv politiker behöver jag ta ställning och våga uttrycka mig. Men det ändrar inte det mycket tydliga att jag drar fördel genom tidigare nämnda faktum – att jag är man. Det är inte ok att jag av den anledningen oftare än mina kollegor får chansen att uttrycka mig i olika medier, att min åsikt eftersöks mer frekvent. Det är fel.

Men vems fel är det? Mitt, ditt och samhällets.

Det här kan jag skriva tusen inlägg om. Men idag vill jag istället påpeka att det går åt rätt håll, och hur vi gemensamt kan påskynda det. Det var inte på grund av mitt kön som Jag fick chansen att skriva den här texten, utan genom en förfrågan från min fackliga kollega Åsa. Hon sökte något annat.

Åsa är barnmorska och fackligt engagerad. Vi arbetade några år tillsammans på Vårdförbundets lokalavdelning i Örebro. Trots gemensamma mål, en facklig kamp och tydliga sakfrågor som dök upp högt och lågt insåg vi att vi inte alltid var överens. Jag tror till och med att vi insåg att vi ganska ofta inte var överens, att många frågor gick att diskutera och söka nya perspektiv på. Ibland efter veckolånga diskussioner. Vilken otrolig rikedom.

Jag känner mig säker på att anledningen jag fick chansen att skriva den här texten är den friktion vi hade i våra diskussioner. Det vittnar även om att sådana diskussioner ger något, till exempel nya perspektiv, ny kunskap, rätt ofta huvudvärk men också ett förtroende. Ett förtroende som går åt båda håll och därför ger en tillit.

Jag hyser en stor respekt för Åsa alla andra fackliga som med en ständig strävan försöker att göra tillvaron bättre för alla medlemmar i Vårdförbundet, för vårdpersonalen och för våra patienter. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till.

Vi behöver diskutera mer med varandra, vi behöver mer engagemang, fler nävar som åker i bordet i fikarummet och lika sakliga och spetsiga inlägg i debatten.

Jag vill med denna text uppmuntra att söka den sunda friktion som jag och Åsa har haft genom åren. Var noga med att kommunicera den i god ton och markera sakligt när du möter en ton du själv inte mår bra av. Var beredd på att även vi inom vården tycker väldigt olika, men omfamna det som den rikedom det är.

Varför då? I år får vi mycket uppmärksamhet. Världshälsoorganisationen har utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Under rådande pandemi har vi ögonen på oss och en ökad möjlighet att nå ut. Det finns en möjlighet för oss barnmorskor att visa hur vi bidrar till folkhälsan, hur vi lyfter och stöttar ungdomar och kvinnor i deras egna val.

Genom barnmorskans kompetens får människor möjlighet att göra egna, välinformerade val. Jag är stolt över att kunna bidra till en sådan fantastisk sak i min roll som barnmorska på en ungdomsmottagning.

Där får jag genom min profession ge ungdomar möjlighet att utnyttja sin rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Jag ger dem möjlighet att ha säkert sex, undvika sjukdomar och oönskade graviditeter, ge dem förutsättningar för att bli unga föräldrar om de så väljer och även vara en ventil för de som bara vill prata om sådant som hjärtat är fyllt av när man är ung. Vi barnmorskor bidrar med så mycket. Och vi behöver ha goda förutsättningar för att kunna fortsätta med vårt hälsofrämjande arbete.

Så diskutera, skriv insändare, posta inlägg i sociala medier, skrik ut i kassakön om hur vi som vårdpersonal har det.  Det är så vi kan nå ut till många och försöka påverka för att kunna förändra. Det ska jag fortsätta göra.

Jonas Åkerman, stolt och engagerad barnmorska

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

by

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler “bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som “bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

2020 är vårt år!

by

Det har varit ett händelserikt år för barnmorskor. Årets inleddes med en tragisk splittring av oss barnmorskor, då Barnmorskeförbundet blev en del av SRAT och därmed tappade vi vårt gamla professionsförbund och fick istället ett konkurrerande, mindre fackförbund.

En stor sorg och besvikelse för många.

Vi har också förhandlat fram ett nytt löneavtal. Tanken med avtalet var att få till en lönespridning värd sitt namn, där barnmorskor med särskild yrkesskicklighet, ni vet den där som är klippan bland kollegorna, hon som alltid har svar på fosterläge, hur jag borde sy en bristning eller om det verkligen är lämpligt med ett visst preparat till patienten jag har framför mig; just dessa personer skulle premieras. Det är ett bra avtal. Men landets arbetsgivare tycks inte förstå intentionen. Eller åtminstone inte bry sig.

Många känner en stor frustration mot arbetsgivaren efter årets lönerevision.

Runt om i världen så har det stormat runt kvinnors rättigheter och rätten att bestämma över sin egen kropp. I USA går en våg av inskränkningar i aborträtten och i delstaten Ohio har tom ett lagförslag kommit om att extrauterina graviditeter inte ska få behandlas som just extrauterina graviditeter, utan ska planteras in i kvinnans livmoder. En totalt idiotisk idé som inte ens är möjlig. I Polen vill politiken förbjuda sexualundervisning och i Italien ställdes sju läkare inför rätta, efter att en kvinna avlidit pga att läkarna hävdat samvetsfrihet och vägrat genomföra en potentiellt livräddande abort. 26-åriga Catania avled av sepsis. I El Salvador döms kvinnor till livstidslånga fängelsestraff om de genomgår en abort och även den som utför den döms hårt. För Evelyn Hernadez som blev gravid efter en gruppvåldtäkt så räckte det med att få ett missfall. Sedan dömdes hon till 30 år i fängelse för mord (hon friades hösten 2019, men riskerar åtal på nytt).

Det tycks vara ett oändligt krig om vem som ska besluta om vad som är bäst för kvinnor. Alla utom kvinnan själv ska tydligen bestämma.

Men det finns också många ljusglimtar. På Nordirland beslutades om att abort och samkönade äktenskap äntligen ska bli lagligt. Även Australien har lämnat Medeltiden och nu fått en abortlag i hela landet som ger kvinnor möjlighet att göra sina egna val och i Sydkorea rivs en gammal lag om abortförbud upp under året, som legaliserar abort. Här hemma så har en ny studie om induktioner kommit, som kan ge förlossningsvården större möjligheter att rädda ofödda barn från att dö intrauterint. Nya riktlinjer för kvinnor i klimakteriet har också kommit, där tanken är att man ska minska besvären hos kvinnor i klimakteriet. Och äntligen ska även pojkar erbjudas vaccin mor HPV!

Vårdförbundet tecknade i början av året ett avtal om en sammanhållen vårdkedja hos barnmorskan; ”Min barnmorska”, där kvinnor fått möjligheten att gå hos samma barnmorska under hela graviditeten för att sedan också förlösas av samma barnmorska. Många kvinnor har positiva upplevelser av att möta samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård och då behövs ett bra avtal för de som ska arbeta med den typen av vård. En utveckling i rätt riktning!

Tur att Vårdförbundet kunde fixa det!

Under 2019 så upplever jag att vi barnmorskor i Vårdförbundet har blivit mer sammansvetsade. Vi är stolta, skickliga barnmorskor som är förenade genom våra yrken och vår kunskap kring kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Men vi är också förenade genom vår fack och professionsförbund. Tillsammans har vi en styrka och en vilja att påverka och förändra, något som inte bara leder till förbättrade villkor för barnmorskeprofessionen. Det leder också till en trygg och säker vård för kvinnor.

Vi har mycket att jobba med under 2020, både runt om i världen men också här i Sverige. Vi måste fortsätta att kämpa för kvinnors rättigheter i världen, men också här hemma i vårt avlånga land. Kvinnor ska ha rätt att göra egna informerade val om sin sexuella och reproduktiva hälsa. Och kvinnan ska ha rätt att ha en barnmorska vid sin sida då hon gör dessa val. Vi barnmorskor jobbar för det. Tillsammans.

Nu blickar vi framåt mot vårt år 2020- Sjuksköterskans och barnmorskans år!

The sky is the limit!

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och sjuksköterska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet
#enbarnmorskaunderlivet
#barnmorskoriVårdförbundet