Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Både givande och otillräcklig- En sommar på BB

by

Nu är det sensommar, och jag har återvänt till BB efter en välbehövd semester. Jag läser barnmorskeutbildningen med utbildningstjänst, som gör att jag under semesterperioderna arbetar på BB som sjuksköterska.

Om man läser nyheter eller följer Vårdförbundets arbete så inser man att den situation som uppstår på sommaren är återkommande varje år. Vårdpersonal värnar om patientsäkerheten, men … ingenting händer. Vårdpersonalen larmar runt om i landet. Bemanningen räcker inte till för att personalen ska få sin välbehövliga semester och patientsäkerheten säkras. Samma sak varje år. Oron ökas på inför att gå till jobbet. För min del leder det till en osäkerhet inför min nya och blivande profession som barnmorska och den arbetsmiljö som väntar mig på min nya arbetsplats. Jag tror inte att någon vill arbeta i en arbetsmiljö där man inte räcker till och där tiden inte finns för att göra det som patienten behöver.

För mig själv är arbetet på BB en vidareutveckling av min tidigare roll som sjuksköterska på neonatal intensivvårdsavdelningen. Skillnaden är att jag har ansvar för dubbelt så mycket patienter, och för första gången vårdar jag både mor och barn och inte enbart barnet. Det är spännande och givande att kunna tillämpa den kunskap att jag har fått under mina två terminer på barnmorskeprogrammet. Jag får möjlighet att anpassa min tidigare kunskap och erfarenheter som sjuksköterska. Jag blir glad för de extra kurser kring amning jag har läst under den tiden jag arbetade som sjuksköterska, och den känslan att ha en trygg bas att arbeta ifrån. Jag blir också glad av det stöd att jag får från alla kollegor på jobbet, som alltid har tid att besvara mina frågor eller funderingar oavsett vad de är.

Arbetet på BB handlar mycket om stöd den första tiden efter förlossningen, men det varierar stort i vad det är för stöd som behovs. Tillfällena är många då jag önskade att arbetsbelastningen var mindre så att känslan av att hinna med fanns. Jag upplever BB som en tuff miljö där mycket ska observeras, mycket stöd ska ges, och mycket ska dokumenteras, helst samtidigt.

Jag har haft dagar där jag har känt mig lyckad och nöjd med den vård jag har kunnat ge, men också dagar där jag känner mig helt otillräckligt och inte alls kunnat ge den vård som jag strävar efter att kunna ge. Det är något som jag ofta tampas med efter jobbet, känslan av otillräcklighet trots att jag sprunigt och ansträngt mig hela passet. På sommaren kommer känslan oftare. Jag önskar i framtiden att det kan bli förbättring och att politikerna fattar att kvinnohälsovården och kvinnosjukvården måste prioriteras året om och särskilt på sommaren.

Snart börjar jag min sista termin på barnmorskeprogrammet. Examensarbetet ska skrivas klart, praktik på förlossningen och gyn avdelningen väntar. Jag hoppas på lite återhämtning innan dess – jag har hört att svamp redan finns i skogen om jag har tid att ta mig dit 😉

/Gemma Safikhani

Gemma Safikhani

Barnmorskestudent, Sjuksköterska på BB

21 strategier om vad som är bäst?

by

Det pågår en pandemi. Men det är inte bara själva viruset som kan göra oss sjuka. Eftersom vårdens resurser var begränsade redan innan pandemin slog sitt grepp om vårt land (och hela världen), mycket pga en politisk ovilja att inse att det krävs investeringar i vårdens professioner, så påverkas många delar i vård och omsorg när vården måste omprioriteras för att kunna ta hand om de som drabbas av COVID-19. Men vad kommer de långsiktiga konsekvenserna att bli när den ”vanliga” vården trycks på paus;  kallelser till gynekologiska cellprovskontroller ställs in, föräldrautbildningarna utgår, prevenetivmedelsbesök sållas bort och vissa besök ur basprogrammen plockas bort från mödrahälsovården?

Det märkliga är att det ser olika ut runt om i landet när det gäller inställda eller minskade möjligheter för kvinnor att få kontakt med en barnmorska. I vissa delar rullar det på nästan som vanligt, medan det i andra har beslutats om stora förändringar i tillgången till vård. Kommer vi att se en geografisk påverkan i hälsan hos de som exempelvis inte kan delta i screening för cellförändringar nu?

Många barnmorskor känner oro över att inte kunna ge den vårdsökande den vård hen behöver. Det kan skapa en etisk stress över att inte ha möjlighet att bidra med den vård som faktiskt kanske behövs. Det kostar på i hälsan även hos den anställda. Och för de unga personer som inte längre kan komma till ungdomsmottagningens dropin eftersom den är stängd, så kan det ha stor inverkan i livet, både nu och i det långa loppet.

Det gäller både fysisk och psykisk hälsa. Ett exempel på hur den psykiska hälsan kan påverkas är möjligheten att kunna ha en partner eller anhörig på BB. Att bli lämnad ensam med ett litet knyte som inte vill suga, hormonsvängningar och kanske ett operationssår på buken är kanske inte det man föreställde sig när man gick och längtade efter sitt barn under graviditeten.

 Inte heller i den frågan finns en nationell samordning om vad som är det bästa ur både kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Vissa kliniker tillåter inte någon besökare under denna unika situation i livet, som bjuder på både svår smärta och obeskrivlig lycka. Att vara ensam, utan någon vid sin sida, riskerar att påverka den nyförlösta på många olika nivåer. Exakt hur kan vi dock inte veta idag, det kommer att visa sig längre fram. Det ställer också högre krav på barnmorskan, som då får en ännu större betydelse för de som vårdas på BB samt fler arbetsuppgifter som kanske hanterats av en partner eller anhörig i normala fall.   

De är fullt förståeligt att vi måste ha ett säkerhetstänk i vården och att vi måste förändra och ställa om för att kunna ge akut vård under pandemin. Ingen vet heller ännu allt om viruset och dess effekter, något som gör att vi kanske behöver agera med både hängslen och livrem. Men att i teorin kunna ha 21 olika strategier och riktlinjer för vad som är bäst för personer som identiferar sig som kvinnor, barn och ungdomar är inte bara märkligt, det signalerar en oseriös hantering av en situation som är av allra högsta allvar.

Nej, det är ingen som har något facit. Ingen vet heller hur länge vi kommer att behöva anpassa oss efter covid-19. Men för att ge både den vårdsökande och den anställde någon slags trygghet så krävs en gemensam, nationell samordning som måste baseras på både nulägesanalys och ett långtgående perspektiv. För om det inte har någon påverkan att vi ställer in provtagningar, undersökningar och informationstillfällen så kan man ju undra varför vi har dem överhuvudtaget? Och om det, vilket är högst troligt, har stor inverkan på den fysiska och psykiska hälsan; kommer vi då ha resurser att ta hand om de som kommer ha behov av undersökningar, behandlingar och stöd längre fram?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

“Skrev jag den här texten med hjälp av min penis?”

by

Ja, det är en rubrik som kräver sin förklaring. Nej, det är ingen överpubertal individ från en dokusåpa som skrivit den här texten genom att använda tangentbordet på ett högst ohygieniskt sätt. Utan det är jag, Er kollega.

Jag är legitimerad sjuksköterska sedan 2010, legitimerad barnmorska sedan 2013. Av manligt kön sedan födseln. Det senare är inte en kompetens, ändå är just det faktum att jag är man en faktor som påverkar i kombination med att jag är barnmorska. I yrkeslivet såväl som civilt.  

Jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag valde att studera till barnmorska. Men jag valde aldrig att bli man. Det råkade bara bli så när jag skapades och sen dess har jag tyckt det varit ok.

Men jag har utifrån positionen att jag är just man och just barnmorska blivit intervjuad av media. Jag har ofta fått förfrågningar om att skriva insändare samt fått en del inbjudningar till debatter och föreläsningar.

Allt detta har inte skett för att jag är en kompetent barnmorska, utan på grund av att jag dessutom har en penis. Jag är medveten om att andra saker spelar in. Till exempel att jag har nära till att utrycka mig. Både i min fackliga roll som förtroendevald på min arbetsplats och som aktiv politiker behöver jag ta ställning och våga uttrycka mig. Men det ändrar inte det mycket tydliga att jag drar fördel genom tidigare nämnda faktum – att jag är man. Det är inte ok att jag av den anledningen oftare än mina kollegor får chansen att uttrycka mig i olika medier, att min åsikt eftersöks mer frekvent. Det är fel.

Men vems fel är det? Mitt, ditt och samhällets.

Det här kan jag skriva tusen inlägg om. Men idag vill jag istället påpeka att det går åt rätt håll, och hur vi gemensamt kan påskynda det. Det var inte på grund av mitt kön som Jag fick chansen att skriva den här texten, utan genom en förfrågan från min fackliga kollega Åsa. Hon sökte något annat.

Åsa är barnmorska och fackligt engagerad. Vi arbetade några år tillsammans på Vårdförbundets lokalavdelning i Örebro. Trots gemensamma mål, en facklig kamp och tydliga sakfrågor som dök upp högt och lågt insåg vi att vi inte alltid var överens. Jag tror till och med att vi insåg att vi ganska ofta inte var överens, att många frågor gick att diskutera och söka nya perspektiv på. Ibland efter veckolånga diskussioner. Vilken otrolig rikedom.

Jag känner mig säker på att anledningen jag fick chansen att skriva den här texten är den friktion vi hade i våra diskussioner. Det vittnar även om att sådana diskussioner ger något, till exempel nya perspektiv, ny kunskap, rätt ofta huvudvärk men också ett förtroende. Ett förtroende som går åt båda håll och därför ger en tillit.

Jag hyser en stor respekt för Åsa alla andra fackliga som med en ständig strävan försöker att göra tillvaron bättre för alla medlemmar i Vårdförbundet, för vårdpersonalen och för våra patienter. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till.

Vi behöver diskutera mer med varandra, vi behöver mer engagemang, fler nävar som åker i bordet i fikarummet och lika sakliga och spetsiga inlägg i debatten.

Jag vill med denna text uppmuntra att söka den sunda friktion som jag och Åsa har haft genom åren. Var noga med att kommunicera den i god ton och markera sakligt när du möter en ton du själv inte mår bra av. Var beredd på att även vi inom vården tycker väldigt olika, men omfamna det som den rikedom det är.

Varför då? I år får vi mycket uppmärksamhet. Världshälsoorganisationen har utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Under rådande pandemi har vi ögonen på oss och en ökad möjlighet att nå ut. Det finns en möjlighet för oss barnmorskor att visa hur vi bidrar till folkhälsan, hur vi lyfter och stöttar ungdomar och kvinnor i deras egna val.

Genom barnmorskans kompetens får människor möjlighet att göra egna, välinformerade val. Jag är stolt över att kunna bidra till en sådan fantastisk sak i min roll som barnmorska på en ungdomsmottagning.

Där får jag genom min profession ge ungdomar möjlighet att utnyttja sin rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Jag ger dem möjlighet att ha säkert sex, undvika sjukdomar och oönskade graviditeter, ge dem förutsättningar för att bli unga föräldrar om de så väljer och även vara en ventil för de som bara vill prata om sådant som hjärtat är fyllt av när man är ung. Vi barnmorskor bidrar med så mycket. Och vi behöver ha goda förutsättningar för att kunna fortsätta med vårt hälsofrämjande arbete.

Så diskutera, skriv insändare, posta inlägg i sociala medier, skrik ut i kassakön om hur vi som vårdpersonal har det.  Det är så vi kan nå ut till många och försöka påverka för att kunna förändra. Det ska jag fortsätta göra.

Jonas Åkerman, stolt och engagerad barnmorska

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

by

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler “bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som “bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

2020 är vårt år!

by

Det har varit ett händelserikt år för barnmorskor. Årets inleddes med en tragisk splittring av oss barnmorskor, då Barnmorskeförbundet blev en del av SRAT och därmed tappade vi vårt gamla professionsförbund och fick istället ett konkurrerande, mindre fackförbund.

En stor sorg och besvikelse för många.

Vi har också förhandlat fram ett nytt löneavtal. Tanken med avtalet var att få till en lönespridning värd sitt namn, där barnmorskor med särskild yrkesskicklighet, ni vet den där som är klippan bland kollegorna, hon som alltid har svar på fosterläge, hur jag borde sy en bristning eller om det verkligen är lämpligt med ett visst preparat till patienten jag har framför mig; just dessa personer skulle premieras. Det är ett bra avtal. Men landets arbetsgivare tycks inte förstå intentionen. Eller åtminstone inte bry sig.

Många känner en stor frustration mot arbetsgivaren efter årets lönerevision.

Runt om i världen så har det stormat runt kvinnors rättigheter och rätten att bestämma över sin egen kropp. I USA går en våg av inskränkningar i aborträtten och i delstaten Ohio har tom ett lagförslag kommit om att extrauterina graviditeter inte ska få behandlas som just extrauterina graviditeter, utan ska planteras in i kvinnans livmoder. En totalt idiotisk idé som inte ens är möjlig. I Polen vill politiken förbjuda sexualundervisning och i Italien ställdes sju läkare inför rätta, efter att en kvinna avlidit pga att läkarna hävdat samvetsfrihet och vägrat genomföra en potentiellt livräddande abort. 26-åriga Catania avled av sepsis. I El Salvador döms kvinnor till livstidslånga fängelsestraff om de genomgår en abort och även den som utför den döms hårt. För Evelyn Hernadez som blev gravid efter en gruppvåldtäkt så räckte det med att få ett missfall. Sedan dömdes hon till 30 år i fängelse för mord (hon friades hösten 2019, men riskerar åtal på nytt).

Det tycks vara ett oändligt krig om vem som ska besluta om vad som är bäst för kvinnor. Alla utom kvinnan själv ska tydligen bestämma.

Men det finns också många ljusglimtar. På Nordirland beslutades om att abort och samkönade äktenskap äntligen ska bli lagligt. Även Australien har lämnat Medeltiden och nu fått en abortlag i hela landet som ger kvinnor möjlighet att göra sina egna val och i Sydkorea rivs en gammal lag om abortförbud upp under året, som legaliserar abort. Här hemma så har en ny studie om induktioner kommit, som kan ge förlossningsvården större möjligheter att rädda ofödda barn från att dö intrauterint. Nya riktlinjer för kvinnor i klimakteriet har också kommit, där tanken är att man ska minska besvären hos kvinnor i klimakteriet. Och äntligen ska även pojkar erbjudas vaccin mor HPV!

Vårdförbundet tecknade i början av året ett avtal om en sammanhållen vårdkedja hos barnmorskan; ”Min barnmorska”, där kvinnor fått möjligheten att gå hos samma barnmorska under hela graviditeten för att sedan också förlösas av samma barnmorska. Många kvinnor har positiva upplevelser av att möta samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård och då behövs ett bra avtal för de som ska arbeta med den typen av vård. En utveckling i rätt riktning!

Tur att Vårdförbundet kunde fixa det!

Under 2019 så upplever jag att vi barnmorskor i Vårdförbundet har blivit mer sammansvetsade. Vi är stolta, skickliga barnmorskor som är förenade genom våra yrken och vår kunskap kring kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Men vi är också förenade genom vår fack och professionsförbund. Tillsammans har vi en styrka och en vilja att påverka och förändra, något som inte bara leder till förbättrade villkor för barnmorskeprofessionen. Det leder också till en trygg och säker vård för kvinnor.

Vi har mycket att jobba med under 2020, både runt om i världen men också här i Sverige. Vi måste fortsätta att kämpa för kvinnors rättigheter i världen, men också här hemma i vårt avlånga land. Kvinnor ska ha rätt att göra egna informerade val om sin sexuella och reproduktiva hälsa. Och kvinnan ska ha rätt att ha en barnmorska vid sin sida då hon gör dessa val. Vi barnmorskor jobbar för det. Tillsammans.

Nu blickar vi framåt mot vårt år 2020- Sjuksköterskans och barnmorskans år!

The sky is the limit!

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och sjuksköterska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet
#enbarnmorskaunderlivet
#barnmorskoriVårdförbundet

I tornadons öga står en barnmorska

by

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

by

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

Ska vi blunda när vården sviker kvinnorna?

by

Ingen har väl undgått journalisten Lisa Bjurwalds granskning av delar av kvinnosjukvården? Enligt Bjurwald behöver svensk förlossningsvård en haverikomission. Men är det verkligen så illa?

Förra veckan släpptes boken ”BB-krisen- Sveket vid livets början”. I boken intervjuas bla politiker och barnmorskor av journalisten som granskat vården, men framförallt så är det kvinnornas egna berättelser som är i centrum. På BB-krisens Instagramkonto delas nästintill dagligen inlägg om kvinnors upplevelser av vården i samband med graviditet, förlossning och eftervård (eller snarare bristen på denna). Följare till kontot delar också med sig av sina erfarenheter i kommentarsfältet. Det som berättas är inga rosa, fluffiga sagor. Det är rått, kallt och omänskligt. Hur kan vi INTE lyssna på dessa berättelser? Hur kan vi INTE agera för att förändra kvinnosjukvården?

Som barnmorska brinner jag för kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa under hela livet. Det är självaste anledningen till att jag valt att utbilda mig till det här yrket, trots usla villkor med vidriga arbetstider, stress och orimligt låg lönenivå. Berättelserna från kvinnorna i Lisa Bjurwalds granskning, de som presenteras i sociala medier, ger mig rysningar och får mig att ifrågasätta vilket århundrade vi egentligen lever i. Kvinnor ska ha rätt att få den vård och det stöd de behöver! Något annat är oacceptabelt!

Hur har vi hamnat där vi är idag? Efter en drastisk förbättring ur historiskt perspektiv, från att det var vardagsmat att tvingas föda på ett stampat jordgolv eller dö av mer eller mindre vanliga komplikationer som kan uppstå av barnalstrande, så har vi lyckats komma långt. Men någonstans tappade vi farten. Och någonstans tappade vi kontakten med självaste huvudrollen, dvs kvinnan. Vad behöver vården för att kunna möta kvinnans behov?

Det är väl heller ingen slump att en av de viktigaste orsakerna till alla dessa brister i kvinnosjukvården beror på att den centrala professionen i just kvinnosjukvården är den starkt kvinnodominerade yrkesgruppen barnmorskor. Utan rätt villkor för barnmorskor är det ett hopplöst uppdrag att försöka kurera den sjuka kvinnovården. Men precis som andra kvinnodominerade professioner så tycks det vara lika komplext som att bemanna en rymdfärd till en annan galax, som att värdera barnmorskeprofessionen rätt.

Det är hög tid att, inte bara granska kvinnosjukvården. Det har t.om passerat bäst-föredatum när det gäller att reparera de brister som finns och som genomsyrar svensk kvinnosjukvård.  Kalla det haverikomission eller vad ni vill- det är dags att agera!. Vi barnmorskor är stolta över vår profession. Men frågan är om vi kan vara stolta över den vård som landets kvinnor erbjuds?

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
#geossrättvillkornu #enbarnmorskaunderlivet #srhr

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

by

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Det borde ju vara en självklarhet

by

Kvinnokliniken i Karlskrona bedriver sedvanlig kvinnosjukvård. I sedvanlig kvinnosjukvård ingår rådgivning och vård kopplat till abort. Som barnmorska vet man om det. Det är en självklarhet. Om man inte vet det så kan man omöjligen ha utbildat sig till barnmorska eftersom det ingår i själva utbildningen till att bli legitimerad barnmorska. Men om man söker en anställning på Kvinnokliniken så måste man intyga i anställningsvillkoren att man ”kan tänka sig” att arbeta med abortrelaterad vård. På en kvinnoklinik. Där aborter, såklart, är en del av den sedvanliga kvinnosjukvården. Det är något som har blivit väldigt galet i svensk kvinnosjukvård. Väldigt galet.

Inget ont mot Kvinnokliniken i Karlskrona. De har goda intentioner och vill bara försäkra sig om att de inte anställer någon som planerar att förbise det faktum att vi som arbetar inom vården, arbetar med just vård, för att vi vill finnas där för människor som behöver stöd, lindring, bot och omsorg. Kvinnokliniken i Karlskrona vill undvika att anställa människor som sätter sin egen vilja och känsla före den vårdsökande. Som vill kunna vägra ge viss typ av vård, bara för att det inte passar deras egen, privata agenda. Fullt förståeligt av Kvinnoklinikens ledning.

Är detta ett fenomen som vi kommer att stöta på i fler verksamheter i vårt land? Kommer det att vara en del av anställningsvillkoren att man som barnmorska deltar i abortvård, att man som kirurg opererar transsexuella, att man som sjuksköterska tycker det är ok att ge den svårt skadade en blodtransfusion? Måste man som anställd i vården skriva under ett intyg för att lova att bemöta samkönade par med respekt, att det är en självklarhet att servera kött till patienter fast man är vegan eller att även judar och muslimer ska få samma vård som kristna?

Det borde ju vara en självklarhet.

Till dig som funderar över att utbilda dig till något yrke i vården: Rannsaka dig själv och ditt samvete- klarar jag av att lägga mina egna åsikter och min egen vilja åt sidan och sätta patienten i främsta rummet? Om du känner dig minsta tveksam så är mitt råd att du väljer att annat yrke än något inom vården.

Vi barnmorskor jobbar med kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa genom hela livet. Vi stöttar henne i hennes egna val; vilket preventivmedel hon vill ha eller vilken smärtlindring hon önskar när hon föder barn. Om hon blivit oönskat gravid och vill avsluta graviditeten ger vi information om och erbjuder stöd och rätt vård för att hon ska kunna få en trygg och säker abort. Vi barnmorskor finns där som ett stöd genom hela kvinnans liv och hjälper henne att känna sig säker i sina egna, välinformerade val. Det är en självklarhet. Annars är man inte barnmorska.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

( I inslaget på webben angående Kvinnoklinikens åtgärd så är formuleringen något missvisande. Jag riktar inte kritik mot själva kliniken, utan mot det faktum att det ens ska behövas någon åtgärd för detta. Man kan också fundera över om man som anställd skulle kunna neka att medverka vid annan typ av vård om det faktiskt inte finns med i anställningsvillkoren)

#dethetervårdvägran