Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

“I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång”

by Leave a Comment

Nu påbörjar jag kursen som avslutar första terminen av barnmorskeprogrammet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tagit mig igenom detta halvår. Det är verkligen jätteintressant, men också så otroligt mycket nytt att lära sig i kurslitteraturen som uppgår till hela 12 kg efter ett halvår! Trots att jag upplever en nytta av mina 12 års erfarenhet som sjuksköterska, så är allt nytt i ett nytt perspektiv. I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång. Något som behöver hanteras, men inte självklart med kunskap om olika läkemedel, utan kanske med massage, värme, akupunktur eller lugnande ord.

Nu ska jag också veta hur jag hjälper och stöttar någon som går igenom sin värsta smärta någonsin, men kanske inte vill ha smärtlindrande läkemedel.

En barnmorska fokuserar på det naturliga förloppet, men har samtidigt kontroll på när det avviker och insatser krävs. Som sjuksköterska har jag bedömt sjukdomar och skador, som barnmorska ska jag bedöma något som är naturligt men kan bli en skada.

Mitt i en pandemi ska vi lära oss att våga vara nära i en människas intimaste stunder. Och det gör vi framför en dator, isolerade i våra hem. För alla grupprum är avstängda, alla föreläsningar sker på datorn och våra grupparbeten gör vi i delade dokument och chattar. Mina kurskamrater har jag aldrig sett annat än på en skärm, och ändå delar vi privata berättelser med varandra. Vi pratar om våra graviditeter, förlossningar, och andra gånger om yrkeslivets utmaningar. Denna pandemi var en utmaning som sjuksköterska, men är också en större utmaning som student än vad jag kunde tänka mig.

Halva utbildningen är praktisk, så nu har vi läst en stor del av teorin bakom det praktiska. I höst kommer mina kurskamrater att gå ut på verksamhetsförlagd utbildning och jag kommer få gå igenom det vi läst i praktiken då jag själv ska föda barn, vilket också blev ett intressant perspektiv i det hela. Jag har lärt mig mycket denna termin om barnmorskors kompetens som gör att jag känner mig tryggare på ett helt annat sätt i det som ligger framför mig.

Barnmorskor har en unik och bred kunskap, och att vara i en barnmorskas händer är att vara i trygga händer. Jag förstår också nu varför det finns så många fantastiska barnmorskor. Det är för att man måste vara engagerad och målinriktad, man måste satsa och man måste lägga sitt fokus på utbildningen för att klara den.

Och det är svårt, om man inte vet att det är rätt. Men jag har hamnat rätt, och ser verkligen fram emot resten av utbildningen!

Ida Persson
Barnmorskestudent
Barnmorskeprogrammet i Uppsala (första terminen)

Är vi nöjda med att ungdomars sexualkunskap grundar sig på ”Teen gets banged in every hole”?

by

Allt fler tonårstjejer och unga kvinnor söker kontakt med ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar pga besvär av sår i underlivet och en uppgivenhet över sexlivet: ”Ska det vara så här när jag har sex?

Denna vidriga utveckling från lite fumlande petting, tafatta penetreringsförsök och pinsamma misslyckanden när jag var tonåring (för flera decennier sedan) till dagens berättelser av förtvivlade tonåringar som utsätts för nästintill våldtäkt och övergrepp när myshånglet i soffan övergår till brutal förnedringssex. Vad är det som gått så fel?

Det tycks vara två anledningar. Porr och bristande undervisning. Den ofta kvinnoförnedrande och våldsglorifierade porren är en av anledningarna. När jag var barn fanns porren dold i skambelagda veckotidningar som smusslades runt bland tonåringar som var nyfikna på sex och nakenhet. Självklart speglade dåtidens porrtidningar ingen verklighet då heller. Men till skillnad från nutidens gedigna utbud, så var porren undanskuffad in i ett mörkt hörn och betydligt mer svårtillgänglig än den är idag. Dagens utbud av porr är uppdukat som ett gediget smörgåsbord mitt framför ögonen på informationstörstande nyfikna barn och tonåringar. Bara ett litet klick på datorn så finns möjligheten att plöja genom timtals med mer eller mindre förnedrande eller våldtäktsliknande gangbangs. Är vi nöjda med att dagens ungdomars sexualkunskap grundar sig i ”Teen gets banged in every hole”?

Det är 2020 i Sverige. Borde vi inte kunna ge barn och ungdomar bättre kunskaper i sex och samlevnad? Det handlar såklart om bristande sexualundervisning i skolan. När jag undervisar studenter på universitetet, alltså mestadels unga vuxna, om sexologi och kvinnohälsa, så brukar jag fråga den oftast välfyllda hörsalen om de som fått en god sex och samlevnadsundervisning kan räcka upp sina händer. Det brukar resultera i ett fåtal händer, kanske 2-3 stycken studenter som uppfattat att de fått med sig goda kunskaper från grundskola och gymnasium. Detta brukar starta en lång diskussion hos studenterna. Ofta uttrycker de förtvivlan över att inte ens ha fått veta exakt hur menscykeln funkar. Att det finns kvinnligt stånd och att det krävs lubrikation för att få till en njutbarhet gör att många ser ut som frågetecken. Många studenter blir upprörda över att de faktiskt brister så pass mycket i kunskapsnivån i dagens moderna, frisinnade (?) Sverige.

Vi behöver alltså se över hur vi ska kunna ge god sexualundervisning i skolorna, i rätt tid.

Men ansvaret ligger inte bara hos skolan. Man måste också ta ett större ansvar som förälder. Vet du vad dina barn gör med sina mobiler, vad de tittar på sin dator och hur de beter sig generellt? Porren finns där, hur lättillgänglig som helst. Och tills den är raderad från cyberspace (kommer den någonsin vara det?) så måste vi skydda våra barn från att bygga sin kunskap om relationer, kärlek och njutning på våld, förnedring och tvång.

Men åter till skolan. Har egentligen lärarkåren i grundskolan rätt förutsättningar för att ge sex-och samlevnadsundervisning? I vilket ämne ska man prata om det? Sexualkunskap innefattar många olika faktorer som är svåra att låsa in i ett ämne. Det handlar inte om att enbart beskriva hormonella och anatomiska faktorer på en biologilektion. Det innefattar också samhällskunskap och sociologi.

Om vi ska välja ut en yrkeskår som faktiskt redan har grundläggande kunskaper så är det legitimerade barnmorskor. Men även vi barnmorskor måste fortbilda oss för att få rätt kompetens för att ge en god, uppdaterad sexualkunskap. Det är dags att utbilda specialistbarnmorskor inom sexualkunskap!

Den bristande sex- och samlevnadskunskapen hos ungdomar, och egentligen en stor del av den vuxna befolkningen, i kombination med det oändliga utbudet av porr, riskerar att påverka en stor del av vår befolkning på ett mycket negativt sätt. Både i relationen till sig själv och till andra. Både fysiskt och psykiskt.

Vi måste ta det här på allvar! Det är dags att förändra den utbildning som ges till dagens barn och ungdomar. Och det är verkligen dags att se över ungdomars tillgång till den sjukliga snedvridning av sex och närhet som förmedlas av porrindustrin.

Och det måste ske nu. Inte sen, efter en flera år lång utredning. Våra barn och ungdomar förtjänar bättre. Sex ska ge njutning. Inte rädsla och trasiga kön.

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Både givande och otillräcklig- En sommar på BB

by

Nu är det sensommar, och jag har återvänt till BB efter en välbehövd semester. Jag läser barnmorskeutbildningen med utbildningstjänst, som gör att jag under semesterperioderna arbetar på BB som sjuksköterska.

Om man läser nyheter eller följer Vårdförbundets arbete så inser man att den situation som uppstår på sommaren är återkommande varje år. Vårdpersonal värnar om patientsäkerheten, men … ingenting händer. Vårdpersonalen larmar runt om i landet. Bemanningen räcker inte till för att personalen ska få sin välbehövliga semester och patientsäkerheten säkras. Samma sak varje år. Oron ökas på inför att gå till jobbet. För min del leder det till en osäkerhet inför min nya och blivande profession som barnmorska och den arbetsmiljö som väntar mig på min nya arbetsplats. Jag tror inte att någon vill arbeta i en arbetsmiljö där man inte räcker till och där tiden inte finns för att göra det som patienten behöver.

För mig själv är arbetet på BB en vidareutveckling av min tidigare roll som sjuksköterska på neonatal intensivvårdsavdelningen. Skillnaden är att jag har ansvar för dubbelt så mycket patienter, och för första gången vårdar jag både mor och barn och inte enbart barnet. Det är spännande och givande att kunna tillämpa den kunskap att jag har fått under mina två terminer på barnmorskeprogrammet. Jag får möjlighet att anpassa min tidigare kunskap och erfarenheter som sjuksköterska. Jag blir glad för de extra kurser kring amning jag har läst under den tiden jag arbetade som sjuksköterska, och den känslan att ha en trygg bas att arbeta ifrån. Jag blir också glad av det stöd att jag får från alla kollegor på jobbet, som alltid har tid att besvara mina frågor eller funderingar oavsett vad de är.

Arbetet på BB handlar mycket om stöd den första tiden efter förlossningen, men det varierar stort i vad det är för stöd som behovs. Tillfällena är många då jag önskade att arbetsbelastningen var mindre så att känslan av att hinna med fanns. Jag upplever BB som en tuff miljö där mycket ska observeras, mycket stöd ska ges, och mycket ska dokumenteras, helst samtidigt.

Jag har haft dagar där jag har känt mig lyckad och nöjd med den vård jag har kunnat ge, men också dagar där jag känner mig helt otillräckligt och inte alls kunnat ge den vård som jag strävar efter att kunna ge. Det är något som jag ofta tampas med efter jobbet, känslan av otillräcklighet trots att jag sprunigt och ansträngt mig hela passet. På sommaren kommer känslan oftare. Jag önskar i framtiden att det kan bli förbättring och att politikerna fattar att kvinnohälsovården och kvinnosjukvården måste prioriteras året om och särskilt på sommaren.

Snart börjar jag min sista termin på barnmorskeprogrammet. Examensarbetet ska skrivas klart, praktik på förlossningen och gyn avdelningen väntar. Jag hoppas på lite återhämtning innan dess – jag har hört att svamp redan finns i skogen om jag har tid att ta mig dit 😉

/Gemma Safikhani

Gemma Safikhani

Barnmorskestudent, Sjuksköterska på BB

En lång text om en för kort utbildning

by

Det pågår en glödande diskussion om hur framtidens barnmorskeutbildning ska se ut. Vården går framåt i en rasande takt, och frågan är vad som krävs för att vi ska vara tillräckligt rustade när vi möter kvinnan under hela livet.

Samtidigt som vårdutvecklingens hastighet blir allt högre, så tycks de olika utbildningarna hänga kvar vid samma längd och format som de gjorde för flera decennier sedan. Däremot så har läkarprogrammet, efter en nära 10 år lång utredning, utökats till att vara sex år lång istället för 5,5 år.

”Människor ska alltid ha tillgång till en bra vård, oavsett vem man är eller var man bor. Därför är det viktigt att vi får en ny läkarutbildning på plats som rustar blivande läkare med de verktyg, kunskaper och kompetenser som kommer att ge människor snabbare vård, bättre patientsäkerhet och i grunden en mer jämlik hälsa,” (Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning).

Låter som ett steg i rätt riktning. Men de borde ju rimligen innefatta andra professioner i vården. Sjuksköterskeutbildningen har varit tre år under lång tid, trots att yrket har förändrats drastiskt i takt med att vården blivit allt mer avancerad. Så frågan är hur väl rustad man är när de tre åren passerat och man med stapplande steg lämnar lärosätets trygghet för att kasta sig in i en högteknologisk, underdimensionerad vård?

Många drömmer om att bli barnmorska redan innan de påbörjar sin sjuksköterskeutbildning, precis som många har en tydlig bild av att vilja bli operationssjuksköterskor eller distriktssköterskor. Men grunden till yrkena vilar på sjuksköterskeprofessionen. En tydlig brist i antagningskraven till fortsatt utbildning efter avslutade sjuksköterskestudier, är att det inte finns något krav om att man ska ha skaffat sig erfarenhet från sjuksköterskeyrket för att kunna fortsätta mot sina drömmars mål. Många söker sig direkt till barnmorskeprogrammet och har ingen, eller endast några få månaders erfarenhet av grundläggande vårdkunskaper och akut omhändertagande.

Barnmorskeyrket är komplext. Det innefattar kunskap om kvinnans alla åldrar, om hormoner, psykisk och fysisk hälsa och ohälsa, om graviditet, förlossning, det nyfödda barnet och klimakteriet. Allt detta ska hinnas med under den 1, 5 år långa utbildningen som följer efter sjuksköterskeexamen. Om du dessutom inte har med dig gedigna grundläggande kunskaper från sjuksköterskeyrket, så är uppförsbacken ännu brantare. Ger verkligen dagens utbildning rätt förutsättningar för att barnmorskor ska kunna möta kvinnan i dagens och framtidens vård?

Vissa anser att vi borde ha en direktutbildning till barnmorska. Argumenten kan delvis handla om att man anser att barnmorskeyrket är självständigt. Men det är väl anestesisjuksköterskor och distriktssköterskor också?

Andra argument kan vara att många utbildningar utomlands är direktutbildningar och att det skulle ge yrket en högre status och bättre villkor. Men i vilket land anses det starkt kvinnodominerade yrket vara av högre status än i Sverige? Vad innebär i sådana fall denna status? Och var är barnmorskan rätt värderad?

Den svenska barnmorskan har en unik roll i vården, en roll som absolut skulle kunna utökas med bla en utökad förskrivningsrätt och ett bredare verksamhetsområde. Vi har grunderna med oss i dagens utbildning, men skulle behöva uppdatera vägen till barnmorskelegitimationen genom att se över hur utbildningen ska se ut i framtiden.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så finns en stor fördel i att först bli sjuksköterska. Många av dagens studenter är dåligt rustade för akademiska studier och lämnar utbildningen, eller kämpar sig igenom utbildningen och känner sig färdiga med universitetsstudier när examensdagen kommer. Deras roll som sjuksköterskor är livsviktiga i svensk sjukvård. Vissa fortsätter att utbilda sig, exempelvis till barnmorskor. När examen kommer så har de två yrkeslegitimationer och kan lätt variera sig under yrkeslivet utifrån personligt intresse, villkor och efterfrågan.

Men för att möta de krav som finns i dagens och framtidens vård måste vi ändå förändra. Grundutbildningen till sjuksköterska är alltför kort för att rusta studenterna med de kunskaper och färdigheter som krävs för yrket och programmet skulle behöva förlängas minst 6 månader men helst ett år. En form av AT-tjänstgöring skulle också ingå.
För att sedan bli barnmorska skulle ett krav om erfarenhet från sjuksköterskeyrket finnas på minst ett år, för att kunna förankra teoretiska och praktiska grundkunskaper som är livsnödvändiga i barnmorskeprofessionen. Förenklat skulle det kunna se ut så här:

# 3,5-4- årig sjuksköterskeutbildning med AT-tjänstgöring
# Minst ett års arbetslivserfarenhet som sjuksköterska
# 2 års barnmorskeutbildning med AT-tjänstgöring

Många argument om direktutbildning är att man inte behöver lära sig många av de moment som ingår i sjuksköterskans arbetsområde. Jag håller inte med om det. Barnmorskans arbetsområde är brett och kommer att breddas ytterligare. Barnmorskor möter människor som har kroniska sjukdomar och som utvecklar akuta tillstånd. De människor barnmorskan möter kanske inte identifierar sig som kvinnor eller har ett kvinnligt könsorgan. Barnmorskan träffar också människor i alla åldrar, från nyfödd till ålderdom. Vilken del av sjuksköterskeutbildningen är inte väsentlig?

Jag vill också höja status och villkor för barnmorskor. Men det handlar inte om barnmorskeutbildningen. Det handlar om att förändra samhällets syn på hur olika professioner ska värderas och synen på traditionellt kvinnliga yrken.
Och jag vill också förändra utbildningen så att framtidens barnmorskor kan möta de behov som individen har och de möjligheter som vårdens utveckling ger. Men den förändringen ligger inte i en direktutbildning.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Universitetslärare

 

Första praktiken på förlossningen

by

Gemma SafikhaniJag läser termin 1 på barnmorskeprogrammet, och är snart klar med min allra första praktik plats på förlossningen. Teoriveckorna innan har varit givande och intressanta. Vi har studerat den normala graviditeten, och vårt blivande kompetensområde – sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa.  Det känns som att hela gruppen har längtat till VFU. Jag själv kom ut till första praktiken på förlossningen redo för att börja utvecklingen från sjuksköterska till barnmorska, men med en viss nervositet över hur det skulle kännas att börja om.

Det har varit tufft. Det har varit fantastiskt. Det ena momentet är inte det andra likt. Jag har känt osäkerhet på mitt framtida yrkesval efter vissa pass, men även känslor av beslutsamhet att lyckas. Att vara student igen är en utmaning. Känslan av att inte kunna någonting gör lätt att jag glömmer att jag redan är sjuksköterska med akademisk examen i omvårdnad.

Jag försöker att lära mig och se så mycket som möjligt denna termin, att ta chansen och möjligheten att vara närvarande i rummet och se hela förlossningsförloppet, att träna på olika moment och handgrepp med min handledares stöd och sedan få återkoppling som hjälper min utveckling. Genom trygg handledning byggs jag upp på nytt i min blivande profession.

Att se en födande person andas igenom intensiva värkar och att få äran att stödja blivande föräldrar under förlossningar är verkligen speciellt. Mina framtida kollegor är superhjältar. Det finns så många sätt att stödja de blivande föräldrarna och alla göra sitt bästa för att ge bästa möjliga stöd och vård.

Även om vi är flera studenter på samma praktikplats är det sällan vi ser varandra under arbetspassets gång. Oftast bli vi upptagna direkt. Det blir svårt att få tid till reflektion med varandra och ibland kan det kännas ensamt. Jag önskar att vi hade haft tid avsatt för reflektion med de andra studenterna på våra arbetspass, men det blir inte lätt att få ihop när alla går tre-skift.

Jag är rädd samtidigt som jag är nyfiken. Jag har en stor respekt för utbildningen och professionen och jag vill göra mitt bästa för att kunna uppnå mina mål och sätta grunderna för att bli en kompetent barnmorska i framtiden.

Snart blir det dags att vara på kvinnohälsan och BB avdelningen. Att se mer av vårdkedjan som jag inte ha tänkt så jättemycket på kommer bli roligt!

 

/Gemma Safikhani

Möt vår gästbloggare Gemma som pluggar till barnmorska

by

Gemma Safikhani

Idag vill jag presentera vår nya gästbloggare Gemma! Du kommer kunna följa henne i kommande blogginlägg. Vi bad henne berätta lite kort om sig själv, varför hon hon valt att studera till barnmorska, vad hon ser fram emot och vilka utmaningar hon ser i utbildningen. 

Hej, jag är Gemma!

Kort bakgrund om mig: 36 år, gift, jag har 2 barn, gillar springa långt och triathlon, är engelsk, utbildad till geoteknisk ingenjör i England.  Är sjuksköterska och barnmorskestudent. Studerade till sjuksköterska på KI i Stockholm, nu studerar barnmorskeprogrammet i Linköping på LiU.

Jag började studera till sjuksköterska 2014, efter att ha bestämt mig att byta karriär till barnmorska. Mitt farmor hade jobbat som sjuksköterska och hade under andra världskriget förlöst några barn eftersom det var brist på barnmorskor. Hennes berättelser och människosyn bär jag med mig, men det var först under graviditeten jag bestämde mig att byta karriär. Jag hade en fantastisk barnmorska på mödravården under mina graviditeter. Hon var professionell, personlig och hade verkligen helhetssyn på graviditet och livet. Innan hade jag jobbat med stenar och lera som ingenjör, jag saknade något som var svår att sätta ord på. Den bredd på arbetsuppgifterna barnmorskor har, den positiva påverkan på folkhälsa, men framförallt jordnära rollen talade högt till mig, och jag lyssnade.

Under två somrar arbetade jag som undersköterska, den andra sommaren var på förlossningen. Det var en fantastisk upplevelse, högt arbetstempo, men jag hade stödjande och hjälpsamma kollegor, och jag visste att dit ville jag.

Som färdig sjuksköterska började jag på en neonatal avdelning, och passade på att läsa några kurser kring bland annat amning och smärtfysiologi. Neonatalvård kan innehålla omvårdnad och stöd för hela familjen efter födelsen, och är något som är, och alltid kommer vara,  nära mitt hjärta.

Jag ser fram emot praktiken. Främst att vara på förlossningen och börja lära mig den delen som inte kan läras teoretisk. Jag också se fram emot att öka min kunskap kring sexuell och reproduktiv hälsa, och hur vi kan arbeta och möta alla på den bästa möjliga sätt.

Jag ser utmaningar att vara student igen efter att ha jobbat som sjuksköterska. Att bli nybörjare igen, och att komma in på en sal och kliva in i en okänd situation där inne och kunna skapa en bra relation med blivande föräldrar.

Jag har varit med i vårdförbundet sedan jag var sjuksköterskestudent, och tycker det är viktigt eftersom det är förbundet som kan styra med frågor kring arbetsvillkor, lön och ge stöd om/när det behövs. Jag tycker medlemstidningen Vårdfokus är jätteintressant att läsa, och belysa viktiga frågor från hela landet.

/Gemma Safikhani

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

by

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Det borde ju vara en självklarhet

by

Kvinnokliniken i Karlskrona bedriver sedvanlig kvinnosjukvård. I sedvanlig kvinnosjukvård ingår rådgivning och vård kopplat till abort. Som barnmorska vet man om det. Det är en självklarhet. Om man inte vet det så kan man omöjligen ha utbildat sig till barnmorska eftersom det ingår i själva utbildningen till att bli legitimerad barnmorska. Men om man söker en anställning på Kvinnokliniken så måste man intyga i anställningsvillkoren att man ”kan tänka sig” att arbeta med abortrelaterad vård. På en kvinnoklinik. Där aborter, såklart, är en del av den sedvanliga kvinnosjukvården. Det är något som har blivit väldigt galet i svensk kvinnosjukvård. Väldigt galet.

Inget ont mot Kvinnokliniken i Karlskrona. De har goda intentioner och vill bara försäkra sig om att de inte anställer någon som planerar att förbise det faktum att vi som arbetar inom vården, arbetar med just vård, för att vi vill finnas där för människor som behöver stöd, lindring, bot och omsorg. Kvinnokliniken i Karlskrona vill undvika att anställa människor som sätter sin egen vilja och känsla före den vårdsökande. Som vill kunna vägra ge viss typ av vård, bara för att det inte passar deras egen, privata agenda. Fullt förståeligt av Kvinnoklinikens ledning.

Är detta ett fenomen som vi kommer att stöta på i fler verksamheter i vårt land? Kommer det att vara en del av anställningsvillkoren att man som barnmorska deltar i abortvård, att man som kirurg opererar transsexuella, att man som sjuksköterska tycker det är ok att ge den svårt skadade en blodtransfusion? Måste man som anställd i vården skriva under ett intyg för att lova att bemöta samkönade par med respekt, att det är en självklarhet att servera kött till patienter fast man är vegan eller att även judar och muslimer ska få samma vård som kristna?

Det borde ju vara en självklarhet.

Till dig som funderar över att utbilda dig till något yrke i vården: Rannsaka dig själv och ditt samvete- klarar jag av att lägga mina egna åsikter och min egen vilja åt sidan och sätta patienten i främsta rummet? Om du känner dig minsta tveksam så är mitt råd att du väljer att annat yrke än något inom vården.

Vi barnmorskor jobbar med kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa genom hela livet. Vi stöttar henne i hennes egna val; vilket preventivmedel hon vill ha eller vilken smärtlindring hon önskar när hon föder barn. Om hon blivit oönskat gravid och vill avsluta graviditeten ger vi information om och erbjuder stöd och rätt vård för att hon ska kunna få en trygg och säker abort. Vi barnmorskor finns där som ett stöd genom hela kvinnans liv och hjälper henne att känna sig säker i sina egna, välinformerade val. Det är en självklarhet. Annars är man inte barnmorska.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

( I inslaget på webben angående Kvinnoklinikens åtgärd så är formuleringen något missvisande. Jag riktar inte kritik mot själva kliniken, utan mot det faktum att det ens ska behövas någon åtgärd för detta. Man kan också fundera över om man som anställd skulle kunna neka att medverka vid annan typ av vård om det faktiskt inte finns med i anställningsvillkoren)

#dethetervårdvägran

 

Vad finns det för utmaningar efter lång tid i yrket som barnmorska? – Kristina Landeborg

by

Kristina Landeborg

Kristina Landeborg, koordinerande barnmorska i Luleå

Jag tänker tillbaka på mitt yrke sedan 33 år. Med lite fantasi kan man vända 3:orna mot varandra och skapa ett tecken som står för evighet. Nog är det speciellt att verka i världens äldsta, eller möjligen näst äldsta yrke!

För mig var det ett otippat val. 1974 kom jag för första gången in på en förlossningsavdelning. Det var på kvinnokliniken i Borås där jag fått sommar vik. Som sjukvårdsbiträde. Jag var ung, outbildad (jo, de tog in folk från gatan) och hade nog fördel av att ha norrbottnisk dialekt. Jag betraktades därmed som arbetsvillig och pålitlig. Snabbt lärde jag mig att balansera långa rostfria tråg med blod och fostervatten. Det är något med de där dofterna som är beroendeframkallande, som talar om att här uträttas storverk! Barnmorskorna var kvinnor som utstrålade kunskap, kraft och hade skinn på näsan.  Klart att det var sån jag ville bli! – Det här ville jag ägna mig åt, varje arbetsdag, hela livet.

Det tog tid, jag lärde mig mycket på vägen. Erfarenheten av åren som sjuksköterska har alltid varit ovärderlig i mitt barnmorskejobb. Yrket spänner över alla specialiteter och områden, som det intellektuella hantverk det är.

Barnmorskeutbildningen i Sundsvall var tuff men så fantastiskt rolig! 1985 fick jag mitt första barnmorskejobb. De första åren var det många fjärilar i magen. Jag sänder en tacksam tanke till de erfarna kollegor som fanns där då, som gått före och lämnat över så mycket bra knep och trygghet inför allt som vi måste kunna hantera. För varje avverkad komplikation jag kunde stryka från listan så blev jag tryggare. På den mentala hårddisken formaterades en beredskap inför nästa gång. Nu är både den och ryggsäcken ganska full av avklarade svårigheter och härliga minnen. Numera är jag aldrig orolig för att inte kunna hantera medicinska svårigheter då jag går till jobbet. Jag har en plan A, B och C för de flesta problem man kan tänka sig. Däremot finns ständigt en oro för om vi är tillräckligt med personal för att kunna prestera en god och säker vård, att jag som senior barnmorska och koordinator har tillräcklig koll på läget och kan bistå mindre erfarna barnmorskor och läkare, samtidigt som jag har ”egna patienter” att sköta. När man jobbar på en mindre enhet, vi har strax under 2000 förlossningar/år, är koordinatorns roll komplex och det ställer höga krav på kapacitet och flexibilitet.

I början av mitt barnmorskeliv fanns tid att verkligen vara närvarande hos den födande kvinnan. Jag kunde ofta sitta på en stol och småprata mellan värkarna, kanske sticka på en liten minimössa som lades i en korg till försäljning. Jag tror vi lätt skulle kunnat sticka ihop till en ny ultraljuds- el. CTG- apparat! Det fanns inte tillgång till EDA men jag tror att närvaron på rummet hade betydelse för föräldrarnas upplevelse.

Förlossningsvården i min region har centraliserats, på gott och på ont. Vi har ett betydligt större flöde nu. Det tillför mer erfarenheter och fler utmaningar. En del patienter har mer än 25 mil till oss, andra har 5-8mil att åka medan de i närområdet kan komma in på en kvart. Det måste gå, i alla slags väglag och väder. Telefonrådgivning under dessa omständigheter är en grannlaga uppgift!

Vad finns det för utmaningar kvar efter så lång tid i yrket? Som jag ser det så är jag på toppen av min kompetens och kunskap!

Att bibehålla kunskap och att dela vidare till yngre kollegor är det bästa bidrag jag kan ge.

POTT, ”Praktisk Obstetrik Träning” är ett sätt! Jag medverkar som instruktör i ”skill drill” och teamträning på vår klinik.  Att kunna ”störta kontrollerat”, -att helt enkelt att vara en fena på crew resource management som det kallas i flygbranschen känns både meningsfullt, stimulerande och roligt. Bibehållen kompetens i till exempel vag. Sätesförlossning är viktigt, liksom att kunna samarbeta och lösa en skulderdystoci, hantera förlossning med sugklocka, tvillingar, eklampsi eller stor blödning. Att samtliga yrkeskategorier vet sina uppgifter och kommunicerar på ett strukturerat sätt är ovärderligt för bra utfall.  Ett prestigelöst samarbete mellan barnmorska, läkare och undersköterska är en viktig framgångsfaktor som vi måste träna på. Jag har deltagit som revisor i Säker Förlossning-projektet. Det har visat väg för att utveckla förlossningsvården i Sverige. Vi måste hela tiden vrida och vända på det vi gör för att bli bättre!

Min förhoppning är att man ser den kompetens som erfarna barnmorskor äger och värderar den högt. Jag tycker att vi ska kunna åldras i vårt yrke, att få möjlighet att jobba 85% med heltidslön efter 60 års ålder. Det skulle göra att fler orkar stanna inom förlossningsvården! Samtidigt behöver vi input och inspiration. Det finns alltid något nytt att lära sig!

Vid en resa i Danmark för många år sedan blev värdet av en duglig barnmorska tydligt. Maken, som är historiskt intresserad, ville se Harald Blåtands grav. Jag vandrade ensam runt på kyrkogården i Jelling och blev stannande framför en massiv sten. Där under vilade en barnmorska, borta sedan länge. Folket i bygden hade rest stenen till hennes minne.  Den uthuggna skriften talade om hur mycket hon betytt för kvinnorna och släkternas fortlevnad i trakten genom sitt arbete.

Att få vara en del av det största i de flesta människors liv, det är både stort och uppfodrande. Minnet av ett barn som fötts med stor möda finns där för alltid. Då är det viktigt att vi har en arbetsmiljö som låter oss vara den bästa versionen av vårt sanna jag, varje dag, hela arbetslivet!

Vårvinter hälsningar från vår Nordliga Provins!

/Kristina Landeborg, barnmorska, förlossningen Sunderby sjukhus, Luleå

Kan man ersätta en barnmorska med annan kompetens?

by

En barnmorska har 4,5 års högskoleutbildning. Dessutom krävs det minst ett års yrkesverksamhet som sjuksköterska innan du får vidareutbilda dig från sjuksköterska till barnmorska. Det är en lång och tuff utbildning. Det kanske är ett självklart val för individen, men vägen dit är hårt slit.

Idag råder det en stor brist på barnmorskor och för att snabbt lösa detta låter man andra yrkeskategorier utföra barnmorskespecifika uppgifter. Detta är dessutom inte bara i undantagsfall utan till och med vanligt förekommande. Det man undrar är om patienterna inte längre har rätten till att vårdas av personal med rätt kompetens? Och är det ens korrekt att man lättar på en yrkeslegitimation på det här sättet. En legitimation innebär ju trots allt att ingen annan får utföra yrket. Hur är det då möjligt att man ändå tillåter detta på flera ställen i landet. Man släcker bränder, utan att tänka på vad vilka konsekvenser det har för vården och främst för patienten.

Man låter personer utan korrekt utbildning och legitimation att utföra barnmorskeuppgifter. Men blir verkligen uppgifterna utförda på samma professionella sätt? Och är det ens försvarbart att ersätta en yrkesgrupp med någon med lägre kompetens, bara för att det är brist? Är det rätt att ”snabbutbilda” någon för att utföra yrkesspecifika uppgifter som denne egentligen inte har kompetens till att utföra.

Och om man nu låter någon annan genomföra barnmorskans yrkesspecifika uppgifter, så blir följdfrågan om det är patientsäkert och vad händer om det inträffar en komplikation eller om något blir galet? Vem bär ansvaret? Och vem ska ta hand om konsekvenserna? Är det den specifika individen, kliniken individen arbetar eller våra ansvariga politiker. Eller är det kanske patienten som sökt vård? Ska gemene man veta vad som är yrkesspecifikt och ska varje patient behöva ställa krav på att det ska vara en med rätt kompetens som ska hjälpa hen. Ska inte detta vara en självklarhet? Legitimationen ska vara ett skydd för den yrkesutövande, men också för patienten att denne får rätt vård av rätt person.

Vem bär ansvaret? Och vem ser till att våra yrkeslegitimationer är skyddade?

Barnmorska som lyssnar på hjärtslagen på fostret i magen på en gravid kvinna.

Livet börjar med en bra barnmorska.
 Foto: Ulf Huett för Vårdförbundet