Profession

I landet där rätten att bära vapen är överordnat rätten att bestämma över sin egen kropp

2 september, 2021 by Åsa Mörner 4 Comments

Texas 2021. En ny lag förbjuder aborter. Eller, som det heter; aborter efter graviditetsvecka 6. I graviditetsvecka 6 så är det många som inte ens vet att de är gravida. Själva befruktningstillfället har då ägt rum fyra veckor tidigare (graviditetslängden räknas från sista mensens första dag, men själva befruktningen sker faktiskt först två veckor efter den) vid en normal menscykel.

”Normal” menscykel. Det är väldigt många som inte har vad som kallas ”normal” menscykel. Som har längre intervall mellan blödningarna och ägglossningarna, som har kortare intervall, som har oregelbunden mens som kanske bara kommer var tredje månad eller någon enstaka gång då och då. Eller som aldrig har mens pga exempelvis ett preventivmedel. Och ja, man kan bli gravid trots preventivmedel. Inget skydd är 100%. Förutom celibat.

Ca 95% av alla aborter som genomförs i Texas, sker efter sjätte graviditetsveckan. Med andra ord kan man säga att Texas från och med den 1 september 2021 har totalförbjudit aborter.

Du kanske tänker att det väl finns undantag, tex om en graviditet uppstått pga våldtäkt eller incest? Men icke. Oavsett hur du blivit gravid, oavsett hur gammal du är, oavsett anledning till att du inte vill vara gravid så tvingas numera ofrivilligt gravida Texasbor att genomgå en graviditet och förlossning för att sedan påtvingas ett livslångt åtagande i form av föräldraskap. Det gäller såklart bara den gravida, själva ”befruktaren” som ”bidragit” med sperma, är undantagen allt ansvar.

Varför just sjätte graviditetsveckan, kanske du undrar? Därför att det går att urskilja något som ser ut som hjärtslag på ett tidigt ultraljud då. Men sanningen är att det faktiskt inte ens är ett verkligt hjärtslag som syns. Det kommer från elektrisk aktivitet eftersom hjärtats klaffar inte har utvecklats ännu. Och det är inte samma sak som en livsduglig graviditet.

Även Georgia, Mississippi, Kentucky och Ohio har klubbat igenom en lika galen inskränkning av de mänskliga rättigheterna. Men pga lagliga hinder som kopplas till det rättsfall från 1973; det sk ”Roe v. Wade så har delstaterna i praktiken inte lyckats införa den bisarra verkligheten för den del av befolkningen som råkar bli ofrivilligt gravida. Eller som behöver avsluta en graviditet pga exempelvis upptäckta fosteravvikelser.

För de Texasbor som behöver genomgå en abort så finns två alternativ (om du inte har turen att upptäcka din graviditet innan v 6, ha tillgång till 550 dollar, dvs ca 5000 SEK som det kostar, eller bli beviljad en abort av domstolen om du är tonåring samt fått dina föräldrars tillstånd)

Resa till en annan delstat där det är lagligt att genomföra en abort, något som endast är möjligt för de som har ekonomiska och praktiska möjligheter till att ta ledigt från sitt arbete eller skola, förlora inkomst, transportera sig ofta långa sträckor och stå för de kostnader som aborten i sig medför.
Genomgå en illegal, osäker abort, något som troligtvis gäller för en stor andel av de ofrivilligt gravida Texasbor eftersom många som behöver genomgå en abort är tonåringar eller låginkomsttagare.

Och nej, det finns faktiskt inget alternativ 3 som är att genomgå en oönskad graviditet, föda fram ett oönskat barn och bli motvillig förälder. Att inskränka eller förbjuda aborter leder inte till färre aborter. Bara till fler osäkra, illegala sådana.

Men i ”prolife-staterna” så är det en större rättighet att få äga och bära vapen än att få besluta över sin egen kropp och reproduktiva hälsa. Så medan ofrivilligt gravida Texasbor i desperation söker sig till illegala kvacksalvare för att avsluta sin graviditet och därmed riskerar svåra skador eller sitt liv, så har du fortfarande rätt att äga ett automatgevär som är skapat för att döda människor med.

”Pro-Life”? Skulle inte tro det. Allt handlar om att kontrollera kvinnor i verklighetens Republic of Gilead.

Vi drömmer om en värld…

15 augusti, 2021 by Gästbloggare

“Mitt första barn födde jag inte, jag blev förlöst. Makten över min kropp fråntogs mig, glädjen över min kropps fantastiska förmåga infann sig inte. Jag var inte människa, jag var ett objekt i vårdpersonalens händer. Andra gången ville jag föda helt av egen kraft och jag valde att föda hemma. Med en barnmorska som jag lärde känna i graviditeten och med min familj närvarande. Det var en av de mest innerliga stunder i livet, så fylld av kärlek. Och smärtan, den gjorde inte ont när jag hade allt jag behövde för att hantera den. Sedan dess har jag känt ett kall att ge tillbaka den gåvan jag själv fick, till andra kvinnor. Att öppna upp för födandets otroliga potential inom varje kvinna “/Kajsa

Vi lever i ett av världens främsta höginkomstländer där majoriteten av kvinnorna är friska och föder få barn. Vi har en välutvecklad mödravård där kvinnor följs noggrant under graviditeten. Vi har en förlossningsvård med låg mödra- och barndödlighet och hög kvalitet. Vi har goda chanser att erbjuda säkra planerade hemförlossningar till födande som önskar det. Att få valet att föda hemma stärker även kvinnans rättigheter, autonomi och delaktighet i sin vård, ett av våra grunduppdrag som barnmorskor.

Att bistå kvinnor som föder i hemmet beskrivs av barnmorskor som att ens egna kompetens, intuition och hantverk förfinas. Delvis på grund av att det inte finns en mängd teknisk apparatur i rummet eller onödigt risktänk och överanvändande av interventioner som det ibland tenderar att göra på sjukhus. Tilliten till födandet, att kunna se på födandet och kvinnokroppen ur ett naturligt-salutogent perspektiv stärks. När kvinnor föder hemma är det kvinnans och familjens s hemmatillvaro som utgör ramen och sätter stämningen. Deras trygga hamn där barnmorskan är en gäst, deras sätt att röra sig med och vid varandra, platsen där bebisen kanske blev till. Själva sexakten har många likheter med födandet. Det är samma organ, samma hormoner i omlopp, samma behov av trygghet, en privat sfär och intimitet för att få en positiv upplevelse. Hemmet är en öppen dörr till att få oxytocinet att flöda. “What gets the baby in, will get the baby out.”

Vår vision är att leva i en värld där kvinnor får välja var de själva känner sig tryggast när de föder, att de får föda på sina egna villkor, med lust och glädje. Att kvinnan får göra ett informerat val om födsloplatsen är i hemmets trygga vrå, på en välkänd barnmorskeledd enhet eller på en obstetrisk förlossningsavdelning på sjukhus. Vi vill att teoretiska och praktiska moment om hemfödsel obligatoriskt ska ingå i barnmorskeutbildningen i Sverige. Vi vill att barnmorskor ska erkännas för sin suveräna kunskap och kompetens om normalt barnafödande och få bistå kvinnor som föder i hemmet som en integrerad vårdform i offentlig regi. Vi vill hedra födandet och kvinnan med vår närvaro och kärleksfullhet, med kompetens och kontinuitet i ett födslorum där kvinnan har makt över sin kropp och upplevelse. Det är mycket vi vill. Och vi ser fram emot att kunna förverkliga den visionen.

Kajsa och Annika är barnmorskestudenter på Linköpings universitet och skriver sin magisteruppsats om barnmorskors erfarenheter av att bistå kvinnor som föder hemma. Kajsa har fött ett av sina tre barn hemma, arbetar som doula och är hembarnmorskelärling. Annika är mamma till två små barn, utbildad hjälpmamma och kursledare för amningskurser för blivande föräldrar på Amningshjälpen och brinner även för amningsfrågor. Båda har siktet inställt på att bli hembarnmorskor.

Endast det bästa borde vara nog

13 juli, 2021 by Åsa Mörner

Vården har varit underdimensionerad länge, något som uppmärksammas gång på gång i media. Kajsa Dovstad skriver i Expressens ledare (210713) om den kris som alltför länge härbärgerat svensk kvinnosjukvård. So far so good. Krisen behöver uppmärksammas. Men det är mycket i texten som, minst sagt, skapar frustration.

De s.k. ”lösningar” på krisen, som arbetsgivare runt om i landet försöker att desperat skapa, medför ofta risker för både personal och vårdsökande. Barnmorskor har länge larmat om att bristen på tillräckligt attraktiva villkor bl.a har lett till en urlakad förlossnings-och eftervård, där födande hänvisas till långa, riskabla resor för att finna en förlossningsplats och där nyförlösta tvingas lämna BB-vården baserat på barnmorskebrist istället för av egen vilja och baserat på en trygg medicinsk bedömning.

Bristen på barnmorskor beror inte på att barnmorskor ”gör allt”, som det insinueras i ledarkrönikan. Barnmorskors utbildningsnivå är lika hög som en civilingenjörs. Men arbetsvillkoren är sannerligen inte i närheten av varandra. Erfarenhet och hög kompetens lönar sig dock inte och löneutvecklingen stagnerar snabbt. Och trots den uppenbara bristen på barnmorskor i verksamheterna, så är villkoren som erbjuds inte tillräckligt attraktiva för att kunna rekrytera och behålla barnmorskor. En uppenbar genusfråga, där den starkt kvinnodominerade professionen som arbetar med främst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, har löneutveckling och arbetsmiljöförhållanden som inte rimmar med nutiden eller med den kompetens och kravnivå som yrket medför.

Barnmorskor är nyckelpersonerna inom kvinnohälsovården och kvinnosjukvården, en yrkesgrupp med specifik kompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa och dubbla yrkeslegitimationer. Arbetsuppgifterna för en högutbildad barnmorska bör således vara riktade mot just sådant, där kompetensen tillvaratas. Forskningen talar sitt tydliga språk; Där vårdpersonal har hög utbildningsnivå, ses betydligt färre vårdskador. En god vård kräver dock teamarbete där många olika professioners kompetens behövs- Rätt person på rätt plats är en förutsättning för en välfungerande vård.

Vården är i ständig utveckling. Det är även barnmorskeprofessionen. Självklart ska barnmorskeyrket och därmed också BB-vården utvecklas, något som den också gjort under många år. Barnmorskors ansvarsområde har utvidgats och fördjupats, något som lett till att kompetensen hos professionen blivit allt högre. Som gravid, födande och nyförlöst ska du ha rätt att möta en profession med specifik kompetens inom området. Och kunskapen ska följa forskningsutvecklingen.

Som barnmorska är jag överens gällande en sak i texten: Det är en skam att vi inte kan erbjuda personcentrerad vård med möjlighet till rätt stöd från en legitimerad barnmorska i ett välfärdsland som Sverige. Om barnmorskor fick rätt förutsättningar för att bedriva vården på det sätt som vi vet är förankrat i beprövad erfarenhet och forskning så skulle vi faktiskt kunna ge den allra bästa vården till gravida, födande och nyförlösta, utan ett det skulle innebära någon form av urvattnad ”light-variant”. Endast det bästa borde vara nog.

Åsa Mörner, Leg barnmorska. Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Normalläge för barnmorskor-Skitläge i största allmänhet

14 juni, 2021 by Åsa Mörner

Vad är normalläge kontra krisläge för en barnmorska egentligen? Är det kris när toalettbesök räknas som lyx? Kan indragen semester ses som något avvikande? Räknas det som normalt att tvingas hänvisa födande till ett annat sjukhus för att det är fullt?

Det enda solklara svaret borde självklart vara: KRIS!

Men på något totalt obegripligt vis så tycks överfyllda urinblåsor, tomma schemarader och oroliga, rädda gravida, födande och nyblivna föräldrar vara normalläge. År ut och år in.

Media rapporterar om förlossningskliniker som tvingas stänga, om barnmorskor som fått sin sommarsemester minimerad och om risker för både vårdsökande och personalens hälsa. ”Kris i förlossningsvården”, ”Ingen amningsmottagning öppen i sommar”, ”Risk att tvingas föda i vägkanten”, ”20 barnmorskor har sagt upp sig”….Historien upprepar sig gång på gång.

Borde det klassas som ett normalläge? Välfärdslandet Sverige kan inte tillgodose vare sig drägliga arbetsvillkor för barnmorskor eller trygg och säker kvinnosjukvård under sommarmånaderna för att man inte har investerat tillräckligt i barnmorskors villkor. Låter som ett skämt i mina öron.

Men det är allt annat än ett skämt och jag skrattar verkligen inte. Jag är förbannad, less och uppgiven. Hur kan vi sjunka så lågt? Och ännu värre; Hur kan vi låta det fortgå?

Vi barnmorskor har utbildat oss i 4,5 år på universitetet och har två yrkeslegitimationer. Vi har kämpat med blod, svett och tårar genom tentor, uppsatser och verksamhetsförlagd utbildning då vi jagat rätt antal förlossningar, graviditetsundersökningar, spiralsättningar och cellprover. Vi brinner för sexuella och reproduktiva rättigheter. Men vi är inte mer än människor, och vårt yrke är inte hela vår person. Vi har annat i våra liv än våra jobb; vänner, familj, intressen..

Det funkar ett tag; att arbeta utan raster, regelbundna måltider och möjlighet att gå på toaletten när det behövs. Men efter ett tag så tar energin slut. För att inte tala om den etiska stressen. När jag flexar ut och cyklar hem efter arbetspasset och vet att jag skulle kunna gjort så mycket mer för paret som kämpade inne på sal 12. Men jag hann inte. Och blev det rätt dosering i droppet? Kollade jag CTG-kurvan ordentligt? Hann jag ge smärtlindringen till den unga förstföderskan i sal 2? Dokumenterade jag allt? Ytterligare en sömnlös natt innan nästa pass börjar.

Det gör ont in i själen att känna så här. Och till slut orkar man inte. Säga upp sig eller gå in i den berömda väggen?

Det är svårt att kalla något som uppstår igen och igen och igen för kris. När det dessutom inte längre endast är centrerat till semesterperioden i vissa delar av vårt land utan sker även under höst, vår och vinter. Egentligen är det ju såklart kris, eller snarare katastrof. Katastrof att det får vara så här. Men för de som lever och arbetar i det, och för de som behöver vård, råd och stöd av en barnmorska så blir det ju någon sorts normalläge. Eller skitläge, kanske vi borde kalla det istället. För det är verkligen skit.

Hur länge ska vi ha det här skitläget egentligen? Hur vore det att få tummen ur röven och se till så att vi får schyssta villkor för barnmorskor, något som dessutom ger en ”bonus” i form av tillgänglig och säker vård? Kan någon svara mig nu?

Vi finns överallt i livet; från innan din födelse till besvär på ålderns höst

10 juni, 2021 by Gästbloggare

I Sverige finns det runt 7000 barnmorskor, lite beroende på om man räknar de som kanske arbetar med annat än barnmorskans ansvarsområde, eller arbetar i andra länder. Det är lätt att försvinna i mängden, då det finns 10 miljoner människor här. Men det är då vi behöver bryta oss ur mängden för att lyfta vår oro kring kvinnosjukvårdens prioriteringar och barnmorskans villkor och arbetsmiljö.

I mitt fackförbund, Vårdförbundet, finns det två barnmorskor i förbundsstyrelsen, ett nationellt nätverk med barnmorskor från hela Sverige, och flera engagerade barnmorskor i avdelningsstyrelserna. Vi skriver debattartiklar, engagerar oss i samarbeten nationellt och internationellt, och kämpar dagligen med att förbättra för alla barnmorskor och kvinnosjukvården.

Trots att vi är förhållandevis få i Sverige, så har vi ändå med gemensamma krafter skapat en bra debatt och en synlighet.

Men vi finns ju också överallt i livet, från innan din födelse till besvär på ålderns höst.

Vi syns, vilket ger oss möjligheter att förändra, men det ger oss också ett ansvar. Vi ska tala för alla barnmorskor och behöver tänka på vad vi lyfter fram. Och för att ha möjlighet att lyfta frågorna ska vi finnas i rätt rum. Jag sitter i Vårdförbundet Avdelning Uppsalas styrelse och är barnmorskornas representant där. Sen sitter jag också i TCO:s avdelningsstyrelse, där vi har möjlighet att lyfta andra bredare frågor ut i närsamhället eller högre i förbundsorganisationen.

Jag värnar om mina blivande kollegor, lyfter arbetsmiljöfrågor och villkorsfrågor, engagerar mig i debatten om att kvinnor ska ha rätt till god och jämlik vård. Jag går i barnvagnsmarschen, och alla uppror som vi kan hitta på för att hjälpa kvinnosjukvården framåt!

Har du funderat på vad du kan göra för någon eller alla de 7000 barnmorskorna – och för i princip alla Sveriges invånare, som kommer ha behov av en barnmorska för sin hälsas skull?

Ida Persson
Barnmorskestudent & Operationssjuksköterska
Styrelseledamot Vårdförbundet Uppsala

Det är spännande att gå från student till barnmorska

19 maj, 2021 by Gemma Safikhani

Några månader har nu gått sedan examen. Legitimationen har kommit och inskolningen är avklarad på förlossningen. Covid-19 har gjort sig påmind dagligen, med ändringar i arbetssätt och rutiner som gör att man inte alltid vet hur man ska göra. Vi befinner oss återigen i en våg, och trots påbörjad vaccinering av befolkningen och personalen kommer smittan närmare än någonsin. Man gör sitt yttersta att för att både förhindra smittspridning och skydda blivande föräldrar och kollegor, samtidigt är man ny barnmorska. Mycket att tänka på!

Det är spännande att gå från student till barnmorska på den avdelning man haft sin praktik på. Det känns som samma men ändå inte, man tillhör personal gruppen på ett annat sätt, men ändå är man fortfarande ny. Jag har fått äran att höra väldigt många historier om att vara ny, till exempel hur det var när man tog examen precis inför sommaren och fick genomföra sommaren på förlossningen direkt efter examen (i Linköping ändrade de starttermin så att barnmorskorna blir klara i januari). Eller hur det var att vara ny när det inte var brist på barnmorskor på förlossningen och det kunde ta några år innan man ens fick börjar där. Eller om förväntningar från arbetsgivaren att rotera till andra avdelningar innan man ens blev varm i kläderna, eller att bli flyttad från avdelning till avdelning enbart utifrån verksamhetens behov. Det känns inte helt som en överraskning att det finns brist på förlösande barnmorskor i dagsläget, utifrån vad många har upplevt som nya i yrket. Trots detta finns många av mina kollegor ändå kvar.

Jag började på BB i januari, där jag jobbade förra sommaren. För mig har det känts viktigt att inskolas på förlossningen i god tid inför sommaren, mestadels för att kunna komma igång med arbetet och tempot men också att lära alla rutiner och dokumentation som jag verkligen vill få till så bra som möjligt. Så att jag kan prioritera min tid att vara hos den blivande familjen, att stödja där det behövs.

Jag tänker ofta på den tidspress som finns som barnmorska.

Har jag tid att förklara, att inhämta samtycke, att ge familjen det som de efterfråga?

Etiska dilemman som uppstår dagligen i mitt arbete. Jag kan tyvärr inte klona mig och alla mina kollegor har också mycket att göra hela tiden. Jag önskar att det fanns mer resurser, fler barnmorskor och mer tid för att kunna vara ett stöd för den födande.

Det är så många känslor som snurrar, både på jobbet och hemma. Det som är bäst för mig och för min familj, det som är bäst för de födande, för verksamheten och/eller regionen. Tankarna kommer även på hur sommaren ska bli? Kommer jag klara av det här? Det finns många kollegor som uttrycker att det första året på förlossningen är en utmaning.

Utmaningar vill man ha, men det ska vara utmaningar som går att klara av och är rimliga. Frågan kommer ibland; är denna utmaningen det, det vill säga rimlig och hanterbar? Jag hoppas att svaret på den frågan är ja då barnmorska är det bästa yrket som finns!

“Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta”

2 maj, 2021 by Gästbloggare

Som en rymdfarare känner jag mig på förlossningsrummet. Instängd i ett alldeles eget system och utestängd ifrån paret på rummet.

Eller som en fågelskrämma. Utklädd. Min mun syns inte, ögonen är gömda bakom både glasögon och visir och på händerna har jag handskar. Hela tiden. Det prasslar ifrån skyddsförklädet och i bruset från lustgasen måste jag använda ett röstläge som inte är mitt för att höras. Svetten börjar rinna utefter ryggen nästan direkt, glasögonen immar och det kliar på näsan. (Inte klia, inte klia.) Alla normala kommunikationsvägar blir avskurna och liksom suddiga med den skyddsutrustning jag har på mig. Visst har jag förstått hur mycket vi människor förmedlar genom våra ansiktsuttryck, gester, röster och sättet vi tar i varandra. Men inte förrän nu, nu när allt ställts på sin spets begriper jag det fullt ut.

Hur i hela friden ska jag bära mig åt för att skapa en relation och inge trygghet nog för en kvinna att föda?

Jag har inte de fysiska verktyg jag helst använder mig av att tillgå. Att med lugn röst, avspänd kroppshållning, ögonkontakt och en varm hand stötta en kvinna så att hon med egen kraft kan utföra stordåd känns plötsligt långt borta. Åhhhh, jag vill ju vara ”en närvarande barnmorska i rummet ”. Helt inklädd i plast rasslar jag istället omkring och får kämpa med att inte utstråla distans och låta bli att skrika för att höras.

Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta.

Det har varit ett märkligt år. Ja, faktiskt mer än ett år nu. Ett märkligt barnmorske-år. Alla vi kollegor i Sveriges avlånga land har blivit påverkade. Alla de som söker sig till oss, oavsett i vilken verksamhet vi arbetar, har påverkats. Viktig kvinnovård har satts på paus. Omhändertagandet av den gravida kvinnan och hennes partner har sett helt annorlunda ut. Tillgängligheten till ungdomsmottagningarna har begränsats. Detsamma med abortmottagningarna. Barnmorskor har flyttats runt och arbetat med annat än det vi är utbildade för. Visst, vi har utvecklat nya smarta arbetssätt och lärt oss att prioritera på ett annat sätt. Barnmorskor har skaffat sig nya erfarenheter som kanske kan komma till pass. Men…. pandemin har gett och ger oönskade effekter som kommer ta tid att reparera.

När kvinnan som föder barn tappar bort sig, inte orkar mer eller bara vill ge upp. Då finns jag där. Nära, lugnt och stadigt. Då säger jag: ”se mig i ögonen. Du klarar det här!” Detsamma säger jag till er, alla fina kollegor: håll ut, tillsammans klarar vi det här! Och grattis på vår yrkesdag!

Men. Herregud. Vad. Jag. Längtar. Tillbaka. Till tiden innan covid-19.

Malin Bergander
Förtroendevald barnmorska VGR och medlem i Nationella barnmorskenätverket.

“I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång”

28 april, 2021 by Gästbloggare

Nu påbörjar jag kursen som avslutar första terminen av barnmorskeprogrammet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tagit mig igenom detta halvår. Det är verkligen jätteintressant, men också så otroligt mycket nytt att lära sig i kurslitteraturen som uppgår till hela 12 kg efter ett halvår! Trots att jag upplever en nytta av mina 12 års erfarenhet som sjuksköterska, så är allt nytt i ett nytt perspektiv. I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång. Något som behöver hanteras, men inte självklart med kunskap om olika läkemedel, utan kanske med massage, värme, akupunktur eller lugnande ord.

Nu ska jag också veta hur jag hjälper och stöttar någon som går igenom sin värsta smärta någonsin, men kanske inte vill ha smärtlindrande läkemedel.

En barnmorska fokuserar på det naturliga förloppet, men har samtidigt kontroll på när det avviker och insatser krävs. Som sjuksköterska har jag bedömt sjukdomar och skador, som barnmorska ska jag bedöma något som är naturligt men kan bli en skada.

Mitt i en pandemi ska vi lära oss att våga vara nära i en människas intimaste stunder. Och det gör vi framför en dator, isolerade i våra hem. För alla grupprum är avstängda, alla föreläsningar sker på datorn och våra grupparbeten gör vi i delade dokument och chattar. Mina kurskamrater har jag aldrig sett annat än på en skärm, och ändå delar vi privata berättelser med varandra. Vi pratar om våra graviditeter, förlossningar, och andra gånger om yrkeslivets utmaningar. Denna pandemi var en utmaning som sjuksköterska, men är också en större utmaning som student än vad jag kunde tänka mig.

Halva utbildningen är praktisk, så nu har vi läst en stor del av teorin bakom det praktiska. I höst kommer mina kurskamrater att gå ut på verksamhetsförlagd utbildning och jag kommer få gå igenom det vi läst i praktiken då jag själv ska föda barn, vilket också blev ett intressant perspektiv i det hela. Jag har lärt mig mycket denna termin om barnmorskors kompetens som gör att jag känner mig tryggare på ett helt annat sätt i det som ligger framför mig.

Barnmorskor har en unik och bred kunskap, och att vara i en barnmorskas händer är att vara i trygga händer. Jag förstår också nu varför det finns så många fantastiska barnmorskor. Det är för att man måste vara engagerad och målinriktad, man måste satsa och man måste lägga sitt fokus på utbildningen för att klara den.

Och det är svårt, om man inte vet att det är rätt. Men jag har hamnat rätt, och ser verkligen fram emot resten av utbildningen!

Ida Persson
Barnmorskestudent
Barnmorskeprogrammet i Uppsala (första terminen)

Hon ligger på rygg, naken i sin säng med regelbundna värkar och ett lugn, samtidigt som hon är fokuserad i smärtan med jämna mellanrum

12 mars, 2021 by Gästbloggare

Telefonen väcker mig kl. 02.39. Det är kollegan Lovisa som är inne på förlossningen Huddinge, med en kvinna som snart ska föda. En annan kvinna i Lovisas team, planerad för hemförlossning, har ringt henne och berättat att hon har värkar sedan ungefär en timme. Lovisa är upptagen och ber mig om hjälp. Jag ringer upp kvinnan och hon har nu värkar var femte minut. Jag hör hur hon behöver pausa samtalet, andas koncentrerat och lugnt.

Ok, jag inser att detta blir min uppgift men jag känner också tydligt att nej, jag vill inte…

Jag känner motstånd att lämna sängen, ut i den svarta januarinatten och till den nästan läskigt utmanande uppgiften som kommit till mig i mitt arbete sedan några månader. Jag kalibrerar om mentalt. Tankar bilen, köper en croissant och en stor kaffe på en nattöppen mack, radion på hög volym. Styr kosan söderut. Ensam på mörka vägar.

Jag ringer till teamledaren på förlossningen och berättar för en bekant röst och kollega att nu beger jag mig iväg på en hemförlossning. Det känns som ett ankare i tillvaron just då. Min enda kontakt med omvärlden. En kollega och jag kan mötas i en liten frustning över det nya inslaget i mitt jobb, hur galet det känns men så skönt att jag vet att hon vet vad jag gör. Universitetsjukhuset stöttar mig och är med mig, mitt i natten i min ensamhet. Kollegan i telefonen blir en länk till omvärlden. Nu känner jag mig modig och levande. Går igenom scenarier och handlingsplaner för akuta situationer i huvudet. Jag kör om en bil, kan det vara kollegan Cecilia jag ringt och som också ska vara med?

Framme en dryg timme efter att jag pratade med kvinnan i telefonen. Hon ligger på rygg naken i sängen med regelbundna värkar, trygg, lugn, fokuserad, i smärta med jämna mellanrum. Maken står bredvid och stöttar upp ett ben. Hon vill inte röra sig ur fläcken för att inte tappa koncentrationen. Kollegan Cecilia anländer kort efter mig. Det ger trygghet. Vi är två. Jag är inte alls motvillig eller osäker längre.

Kvinnan är öppen 9 cm, bebisens hjärtljud är perfekta. Lugn, vänlighet, trygg atmosfär, värme. Plötsligt måste maken kräkas av anspänningen, lite rörelse i rummet men snart är lugnet åter. Rytmiska, regelbundna stön av smärta, pauser emellan. Lugn, vila, trygghet, fina hjärtljud. Kvinnan vill krysta och gör det. Bebisens huvud skymtar i slidmynningen, vila, paus, intensitet igen. Det böljar fram och tillbaka. Huvudet föds, kroppen kommer på nästa värk. En kraftfull och vital pojke kommer till sin mors famn och spänningar släpper.

Glädjen! Kärleken… Det har gått 1 timme och 40 min sedan min ankomst. Efter ungefär en kvart känner kvinnan sammandragningar och vi tänker att moderkakan är på väg. Jag tar försiktigt i navelsträngen, kvinnan krystar lätt och det kommer en fontän av blod. Hela min underarm täcks, jag känner att knäna jag står på i sängen blir blöta av blod, det slaskar inne i handsken. Den i hemförlossningssammanhang fruktade postpartumblödningen. Cecilia och jag tittar på varandra. Vi är två. Jag blir inte rädd, som jag trodde att jag skulle bli om detta – som nu händer – skulle hända. Cecilia pratar tydligt, vänligt och kompromisslöst med kvinnan om att hon nu behöver en injektion av livmodersammandragande läkemedel som hon först velat avstå ifrån. Kvinnan samtycker. Jag ser att det inte blöder mer nu men moderkakan kommer inte. Vi avvaktar och förhåller oss lugna. Efter ytterligare en stund kommer den och livmodern drar ihop sig. Vi väger blödning som ligger i överkant precis. Vi hjälper maken att ordna det torrt och rent i sägen. Vi pustar ut.

Sen dricker vi morgonkaffe och äter rostade mackor som maken ordnar till oss medan vi tittar ut över morgonen som gryr. Klockan 09 lämnar vi familjen.

Vård på rätt nivå. Rätt kompetens. Rätt utrustning. Bra kollegialt samarbete. Förankring i en organisation. Förtroende från chefer, ledning och läkare. Allt detta gör att jag kan jobba så här. Att jag, som tidigare varit skeptisk, vågar. Så rätt det blir för denna och andra familjer som önskar få föda mer på sina villkor och slippa sjukhusets alla möjligheter och resurser men som också kan bli hinder. Vi gör det i samarbete med familjerna och en ny typ av förlossningsvård är möjlig i Sverige. Sjukhusansluten hemförlossning.

Lena Westholm
Barnmorska, ingår i projektet ”Min barnmorska””
Karolinska Huddinge

Kvinnors berättelser river hål i min själ

8 mars, 2021 by Åsa Mörner

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan, kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika “fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden. Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!