Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Hon ligger på rygg, naken i sin säng med regelbundna värkar och ett lugn, samtidigt som hon är fokuserad i smärtan med jämna mellanrum

by Leave a Comment

Telefonen väcker mig kl. 02.39. Det är kollegan Lovisa som är inne på förlossningen Huddinge, med en kvinna som snart ska föda. En annan kvinna i Lovisas team, planerad för hemförlossning, har ringt henne och berättat att hon har värkar sedan ungefär en timme. Lovisa är upptagen och ber mig om hjälp. Jag ringer upp kvinnan och hon har nu värkar var femte minut. Jag hör hur hon behöver pausa samtalet, andas koncentrerat och lugnt.

Ok, jag inser att detta blir min uppgift men jag känner också tydligt att nej, jag vill inte…

Jag känner motstånd att lämna sängen, ut i den svarta januarinatten och till den nästan läskigt utmanande uppgiften som kommit till mig i mitt arbete sedan några månader. Jag kalibrerar om mentalt. Tankar bilen, köper en croissant och en stor kaffe på en nattöppen mack, radion på hög volym. Styr kosan söderut. Ensam på mörka vägar.

Jag ringer till teamledaren på förlossningen och berättar för en bekant röst och kollega att nu beger jag mig iväg på en hemförlossning. Det känns som ett ankare i tillvaron just då. Min enda kontakt med omvärlden. En kollega och jag kan mötas i en liten frustning över det nya inslaget i mitt jobb, hur galet det känns men så skönt att jag vet att hon vet vad jag gör. Universitetsjukhuset stöttar mig och är med mig, mitt i natten i min ensamhet. Kollegan i telefonen blir en länk till omvärlden. Nu känner jag mig modig och levande. Går igenom scenarier och handlingsplaner för akuta situationer i huvudet. Jag kör om en bil, kan det vara kollegan Cecilia jag ringt och som också ska vara med?

Lena Westholm och Cecilia Andersson

Framme en dryg timme efter att jag pratade med kvinnan i telefonen. Hon ligger på rygg naken i sängen med regelbundna värkar, trygg, lugn, fokuserad, i smärta med jämna mellanrum. Maken står bredvid och stöttar upp ett ben. Hon vill inte röra sig ur fläcken för att inte tappa koncentrationen. Kollegan Cecilia anländer kort efter mig. Det ger trygghet. Vi är två. Jag är inte alls motvillig eller osäker längre.

Kvinnan är öppen 9 cm, bebisens hjärtljud är perfekta. Lugn, vänlighet, trygg atmosfär, värme.  Plötsligt måste maken kräkas av anspänningen, lite rörelse i rummet men snart är lugnet åter. Rytmiska, regelbundna stön av smärta, pauser emellan. Lugn, vila, trygghet, fina hjärtljud. Kvinnan vill krysta och gör det. Bebisens huvud skymtar i slidmynningen, vila, paus, intensitet igen. Det böljar fram och tillbaka. Huvudet föds, kroppen kommer på nästa värk. En kraftfull och vital pojke kommer till sin mors famn och spänningar släpper.

Glädjen! Kärleken… Det har gått 1 timme och 40 min sedan min ankomst. Efter ungefär en kvart känner kvinnan sammandragningar och vi tänker att moderkakan är på väg. Jag tar försiktigt i navelsträngen, kvinnan krystar lätt och det kommer en fontän av blod. Hela min underarm täcks, jag känner att knäna jag står på i sängen blir blöta av blod, det slaskar inne i handsken. Den i hemförlossningssammanhang fruktade postpartumblödningen. Cecilia och jag tittar på varandra. Vi är två. Jag blir inte rädd, som jag trodde att jag skulle bli om detta – som nu händer – skulle hända. Cecilia pratar tydligt, vänligt och kompromisslöst med kvinnan om att hon nu behöver en injektion av livmodersammandragande läkemedel som hon först velat avstå ifrån. Kvinnan samtycker. Jag ser att det inte blöder mer nu men moderkakan kommer inte. Vi avvaktar och förhåller oss lugna. Efter ytterligare en stund kommer den och livmodern drar ihop sig. Vi väger blödning som ligger i överkant precis. Vi hjälper maken att ordna det torrt och rent i sägen. Vi pustar ut.

Sen dricker vi morgonkaffe och äter rostade mackor som maken ordnar till oss medan vi tittar ut över morgonen som gryr. Klockan 09 lämnar vi familjen.

Vård på rätt nivå. Rätt kompetens. Rätt utrustning. Bra kollegialt samarbete. Förankring i en organisation. Förtroende från chefer, ledning och läkare. Allt detta gör att jag kan jobba så här. Att jag, som tidigare varit skeptisk, vågar. Så rätt det blir för denna och andra familjer som önskar få föda mer på sina villkor och slippa sjukhusets alla möjligheter och resurser men som också kan bli hinder. Vi gör det i samarbete med familjerna och en ny typ av förlossningsvård är möjlig i Sverige. Sjukhusansluten hemförlossning.

Lena Westholm
Barnmorska, ingår i projektet ”Min barnmorska””
Karolinska Huddinge

Kvinnors berättelser river hål i min själ

by Leave a Comment

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan,  kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika “fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden.  Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Varför går det att tjäna pengar på kvinnoförtryck och patriarkala myter ?

by

Redan för snart sex år sedan avslöjade Kalla Fakta att så kallade ”oskuldhetskontroller” genomfördes på svenska vårdcentraler. Och alldeles nyligen rapporterade tidningen Ottar om att privatkliniker genomför ”hymenrekonstruktioner” , något som inte bara innebär att klinikerna skor sig på förtryckta kvinnors rädsla, utan som dessutom späder på den totalt felaktiga bilden av kvinnors kön, sexualitet och rättigheter. Som kvinna, barnmorska och svensk medborgare värjer jag mig mot denna vidriga syn på kvinnor och det förkastliga sättet att tjäna pengar på. Vi behöver agera kraftfullt mot sådana medeltidsfasoner!

”Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck är allvarliga samhällsproblem som medför stort lidande för dem som utsätts”, står det att läsa på regeringskansliets webb. Det går också att läsa om att ”den nationella strategin att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor är en långsiktig och omfattande satsning för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.”

Men hur lång tid ska det egentligen behöva ta för att dessa övergrepp på kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa ska upphöra att existera i landet Sverige? En snabb googling om “oskuldsoperation” leder till resultat med artiklar från 2011. Det är 10 år sedan. Är det rimligt att det ska ta så pass lång tid? Detta borde stoppas omedelbart! Vad väntar vi på?

Kunskapsnivån om kvinnans kön och sexualitet ska genomsyras av vetenskap och av nutid. Inte patriarkala maktordningar och tidsförskjutningar till en mörkare period i historien.

Det är uppenbart att vi behöver utbilda fler om hur kvinnans kön ser ut och är utformat, samt förändra synen på sex och samlevnad. Även där krävs krafttag för att förändra och förankra vad som är påhittade, falska myter skapade för att förtrycka kvinnor, i förhållande till vad som är verkligt och sant.

Äktenskap som bygger på fabricerade bilder av ”oskuldhet”, ”renhet” och ”mödomshinnor” är sannerligen en del av hedersrelaterat förtryck av kvinnor, något som inte är förenligt med svensk lagstiftning. Ändå förekommer kliniker som erbjuder kvinnor påhittade operationer för dyra pengar, något som således späder på galna, patriarkala myter för att de inte ska ”behöva vara rädda för att bli mördade” av sina blivande makar om de inte kan ”bevisa” att de är ”oskuld” på bröllopsnatten.

Det här är allvarligt. Och oacceptabelt. Nu måste vi agera med full kraft och stänga ner dessa kvinnoförtryckande kliniker samt arbeta fram en tydlig plan för hur vi kan utbilda vår befolkning om sexualitet, genus normer och rättigheter. Svensk sjukvård, vare sig den är privat eller inte, ska inte bedrivas och dessutom försöka skapa intäkter baserat på en kvinnosyn som hör hemma i en annan tidsepok. Varför är det ens lagligt att utföra sådana vidriga ingrepp?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Självutnämnda experter på nätet eller högutbildad profession med dubbla yrkeslegitimationer?

by

Sociala medier, influencers, vänner och främlingar på stan. Alla är beredda att ge tips och råd om hur du ska få amningen att fungera, vilken ställning som ger minst bristningar eller vilken preventivmetod du ska undvika om du vill slippa humörsvängningar, akne och viktuppgång. Merparten ges såklart i all välmening. Men vissa söker kanske bara fler följare och ett sätt för att få fler sponsrade inlägg på Instagram. Skillnaden mellan att få ett tips från moster Svea, grannen i trapphuset, den där kändisen på sociala medier eller ett från en legitimerad barnmorska är oftast milsvid. Som legitimerad barnmorska, och dessutom legitimerad sjuksköterska, baseras mina råd på forskning och beprövad erfarenhet. Och det kan faktiskt vara skillnad mellan hälsa eller ohälsa.

År 2021 så finns det nog en grupp på nätet eller ett konto på sociala medier för i princip allt. Sextips, preventivmedel, mens, klimakteriet…För att inte tala om alla råd och tips du kan få i princip var som helst om det är kopplat till graviditet, förlossning, amning eller föräldraskap. Det kan räcka att kliva in i ett fikarum, en affär eller på en restaurang med en uppenbar gravidbula på magen eller en skrikande nyfödd i vagnen så strösslas du med mer eller mindre välkomna tips från höger och vänster.Och visst, det behöver inte vara fel med råd från mamma eller Kalle som fick sitt första barn förra året. Men faktum är att det faktiskt KAN vara just FEL.

När du har frågor om vilken preventivmetod som är lämplig för just dig så kan ju väninnan berätta om vad som var bra för just henne. Men vad passar dig? Både utifrån din egen vilja men även utifrån ett medicinskt perspektiv? Och det där tipset om att bara låta den nyfödda amma vid vissa klockslag ”för så gjorde jag när du var bebis”– är det verkligen dagens sanning, bara för att det var det för flera decennier sedan?

Barnmorskor ska basera sin kompetens på faktakunskap. När en person söker råd hos en barnmorska, ska personen känna sig trygg och säker på att det barnmorskan berättar faktiskt stämmer. Som barnmorska är det min skyldighet att hålla mig ajour, men även att hålla mig inom det område som min kompetens innefattar. Och det är ett brett område, eftersom kunskapsnivån är baserad både på en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Dessa båda yrkeslegitimationer ska vara en garanti för att vården, råden och stödet är vetenskapligt och korrekt. Däremot kan jag aldrig plugga mig till empati, känsla och förståelse. Dessa egenskaper i kombination med den kunskap jag inhämtar under min utbildning samt under yrkeslivet är det som gör mig professionell.

Det kan kännas svårt att värja sig mot alla tips som delas vitt och brett, högt och lågt. Vem ska du egentligen lita på? Och vart ska du vända dig med dina frågor om klimakteriet- måste du verkligen boka tid hos en distriktsläkare för det? Du är ju inte sjuk?

Barnmorskekompetensen är bred. Dessutom garanterar legitimationen att den barnmorska du möter ger dig korrekt information och en trygg undersökning. Tyvärr utnyttjas bara en bråkdel av den kunskap som barnmorskor besitter, en fråga som vi behöver jobba med för att förbättra vården. Detta är något som skapar större utrymme för tveksamma “experter” på sociala medier. Vi skulle kunna bistå med så mycket mer. Det är ju därför vi utbildat oss till just barnmorskor, för att kunna ge det stöd som behövs genom livets alla skeden. Nu fattas bara möjligheten för oss att kunna göra det. Personer som önskar träffa en barnmorska ska inte behöva välja mellan självutnämnda experter på nätet eller en högutbildad profession med dubbla yrkeslegitimationer.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

#MidwifeAtYourCervix

#enbarnmorskaunderlivet

Att göra praktik under en pandemi var tufft

by

Nu är det ett tag sedan jag skrev ett blogginlägg. Mycket händer inför examen och många tankar på nya blogginlägg har funnits, men aldrig hunnit formuleras på pappret. Det har varit en högintensiv period med inslag av osäkerhet, känslor av otillräcklighet och av att inte duga. You know, the usual som barnmorskestudent, som sjuksköterska – jag tror de flesta har varit där.

Ett sådant icke-blivande blogginlägg skapades under en löprunda när min sista förlossningspraktik pågick. En fin frisk septemberkväll inför ett nattpass där jag träffade både en barnmorskekollega och en av mina lärare från utbildningen. Under den rundan blev det många funderingar om hur detta pass skulle bli; om jag skulle få förlösa och hur den förlossningen i så fall skulle bli. Denna natt blev en sådan där kaosnatt; jag kände att jag bara ville ge upp, att allt jag gjorde blev fel och jag tvivlade över min blivande roll som barnmorska. Den verkligheten av att vara barnmorskestudent.

Sedan kom de fina förlossningarna och fantastiska stunderna där allt gick bra.

De förlossningar då jag kände att jag kunde vara den (blivande) barnmorska jag ville vara, och få möjlighet att stödja den blivande familj på det sätt jag önskar hade varit möjlig vid alla förlossningar, varje gång. Jag vet dock att det kommer finnas stunder av tvivel även när jag är examinerad och leg. Barnmorska.

Kommer jag kunna ge den vård jag brinner för, eller kommer jag bli bränd?

Många tankar kom fram under de fem veckorna, men också en glädje över hur långt jag ändå hunnit i min kompetensutveckling under 15 veckor på förlossningen. Sedan slog Covid-19 till igen. Andra vågen – inga fysiska träffar under resten av utbildningen inklusive examensdagen. Teoriveckor på videokonferens efter videokonferens. Funderingar över praktiska tentor, ett intressant möte kring etik, en kortare praktisk period på gynekologisk mottagning, reproduktiv medicin, ungdomshälsa och neonatal-IVA.

Att göra praktik under en pandemi, särskilt den kortare praktiken, var tufft. Riktlinjer ändrades fort och det var lätt att känna sig utanför när man som student inte var välkommen att delta på avdelningsmöten eller på lunchrasten om det var för många i personalrummet. Pandemin är en allvarlig situation, det förstår jag, den känslan av utanförskap och att inte känna sig särskilt välkommen som student är dock svår.

Det är så viktigt att informera studenter i förhand om vilka regler och bestämmelser det finns på arbetsplatsen innan de kliver in genom dörren så de inte gör något fel, för då är det redan för sent. Som student vill man absolut inte göra fel, ever. Å andra sidan ändras reglerna fort och det blir en svår balansgång. Jag är ändå glad att vi har fått genomföra praktiken trots pandemin.

Examen är den 15 Januari 2021. Innan dess blir det praktisk examination, framläggning, opponentskap och några seminarier. Det känns så nära och så långt ifrån, samtidigt. Snart får jag bära barnmorskebroschen på riktigt och kliva ut i arbetslivet (igen). Jag ser fram emot examen och starten på min yrkeskarriär som barnmorska!

Gemma Safikhani
Barnmorskestudent men snart barnmorska

2020 – vilket år!

by

År 2020 blev nog inte som någon hade tänkt sig. Vem kunde ana att en pandemi skulle komma och ställa hela vår värld på kant? 2020 hade vi tänkt som ett år som skulle hylla barnmorskor världen över då Världshälsoorganisationen (WHO) utsett året till sjuksköterskans- och barnmorskans år.

Barnmorskorna har funnits mitt i pandemin. Kvinnor fortsätter vara gravida och föder barn – precis som vanligt – med den skillnaden att nu kunde kvinnorna bära på ett okänt virus som vi visste väldigt lite om. Samtidigt drogs det ner på mycket av kvinnohälsovården och kvinnosjukvården . Många regioner stängde sina gynekologiska cellprovsmottagningar, barnmorskor blev förflyttade ibland frivilligt och ibland beordrat och mycket av den planerade verksamheten pausades.

Barnmorskorna fick bemöta mycket oro från blivande föräldrar och deras anhöriga, i en tid då det inte fanns svar på de frågor som ställdes.

Som yrkeshandläggare för barnmorskor i Vårdförbundet har året varit mycket händelserikt. Pandemin har såklart påverkat mitt arbete, men många positiva saker på barnmorskesidan har hänt under året. En av de stora händelserna är barnmorskebroschen som lanserades under hösten. En brosch som designats av Syster P och symboliserar helhet,

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är broschbloggbm-1024x820.jpg

och solidaritet och där en del av intäkterna skänks till organisationen Kvinna till kvinna och deras viktiga arbete för kvinnors rättigheter runt om i världen. Broschen gör på det viset skillnad.

Vårdförbundets Stockholmsavdelning förnyade detta år det lokala kollektivavtalet med arbetsgivaren gällande ”Min barnmorska” på BB Karolinska Huddinge. Flera förbättringar skrevs in i avtalet för att bland annat öka möjligheten till en hälsosam schemaläggning

Barnmorskenätverket i Stockholm

och för att säkra ersättningsnivåerna när beräkningsgrunden ändrades.

Vårdförbundet har fortsatt att arbeta aktivt med barnmorskans yrkes- och professionsfrågor. Flera nya samarbeten har etablerats och många möten och dialoger har under året förts med myndigheter, organisationer och barnmorskor. Vårdförbundet finns med och påverkar vården både i stort och i de frågor som berör barnmorskor specifikt.

Flera nationella debattartiklar har skrivits av Vårdförbundet och publicerats i ett antal medier under året,  artiklar som lyft barnmorskans profession och viktiga ämnen där barnmorskor berörs.

Vårdförbundets nationella barnmorskenätverk, har under året haft flertalet digitala möten. Här finns möjlighet att snabbt få en nationell överblick på barnmorskesituationen runt om i landet. Nationella barnmorskenätverket har en bred kompetens vad gäller fackliga frågor och en bred kompetens gällande barnmorskans professionsfrågor. Vi täcker in många av

Vårdförbundets nationella barnmorskenätverk

barnmorskans specialistområden och vårat samlade nätverk är stort. Bra när specifika professionsfrågor finns på agendan.

I oktober anordnades det första nationella yrkesspecifika webbinariet för barnmorskor i Vårdförbundet. Barnmorskor runt om i Sverige kopplade upp sig och lyssnade till Åsa Wahlberg, specialistläkare inom obstetrik och gynekologi, som berättade om sin avhandling ”Second victims – om våra möten med svåra händelser”. Efter henne tog Carita Fallström, förbundsjurist på Vårdförbundet, över och föreläste i ämnet ” Fel och misstag i vården – vad händer vid en anmälan till IVO och HSAN?”. Håll ögonen öppna för i vår kommer det bli fler webbinarier.

Som sagt 2020 blev inte som vi trodde, men trots pandemi och slitsamma arbetsmånader så känner jag att sammanfattningsvis har det varit ett positivt barnmorskeår i Vårdförbundet med stor synlighet och mycket möjlighet till påverkan både lokalt, nationellt och internationellt. Vårdförbundet som majoriteten av Sveriges barnmorskor valt som sitt förbund har stora möjligheter att påverka sin yrkesvardag och barnmorskans professionsspecifika frågor.

En stor förmån jag hade innan pandemin tog fart var att åka och träffa barnmorskor runt om i landet. Något jag hoppas att snart kunna göra  igen, kanske ses vi då.

Jag hoppas att du får en vilsam och mysig julhelg och ett gott nytt år oavsett om du jobbar eller är ledig.

Julkram till er alla,
från yrkeshandläggaren för barnmorskor i Vårdförbundet
Carita Sturesson

“Så länge det behövs kommer jag fortsätta strida för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrskadad generation”

by

Det gångna året har varit speciellt för alla, särskilt för oss som arbetar inom vården. För mig har dock det här året främst handlat om att mitt andra barn har fötts. Jag har under nästan hela Coronapandemin suttit hemma med två barn och uttömt alla idéer kring lekar för en treåring på hemmaplan. Inte samma utmaning som att jobba tunga pass på IVA, vårdavdelningar eller äldreboende såklart, men att för femte gången samma dag höra att man tagit fram fel tallrik, smörat på fel sida av smörgåsen eller inte leker kurragömma tillräckligt bra, kan även det vara påfrestande. 

Som så många andra vänder jag mig ibland till sociala medier för avkoppling och tidsfördriv från vardagen med barn. En dag i augusti skrev jag ett inlägg i en Facebookgrupp som handlade om mitt jobb. Jag arbetar som barnmorska på en ungdoms-mottagning och trots att jag då var hemma på föräldraledighet fanns det saker jag tänkte på och engagerade mig i – även som privatperson.  

Jag skrev ett inlägg om hur jag på mitt jobb möter tjejer som söker för smärta vid sex, som har sex de inte alltid har lust till och som de ibland till och med känner sig pressade till. Sex som deras partner blivit inspirerade till från porren och som ibland till och med ger tjejerna fysiska besvär.

Jag skrev om många tjejers syn på lust, att det är viktigare att killar tänder på dem än att de själva är tända, att sex är något de ibland har för sin partners skull och att man inte avbryter sexet fast det gör ont.

Jag skrev även om tjejers syn på sina kroppar och då särskilt sina underliv, att en bristande kunskap om kroppen bl.a. gör att många tror att de ser konstiga ut eller att det är något fel på dem om de inre blygdläpparna sticker ut utanför de yttre.

De söker för besvär orsakade av hårborttagning på vulva och av att de tvättar sina underliv med olika parfymerade produkter, jag har hört flertalet gånger om hur de absolut inte kan sluta raka sig eftersom deras pojkvänner föredrar rakat utifrån preferenser från porren. 

Det jag skrev exploderade. Det delades vidare från gruppen och spreds över både Facebook och Instagram. Det spreds av både dem som kände igen sig och av de som förvånades och förfärades över det jag beskrev. Under hösten har jag medverkat i tidningar, tv och radio och pratat om vad jag och andra barnmorskor möter. Jag har medverkat i poddar, blivit intervjuad till gymnasiearbeten och flera högskoleuppgifter.

Det har diskuterats porr på många olika håll, med olika infallsvinklar och regeringen har äntligen fått tummen ur och bestämt att det ska vara obligatoriskt på lärarprogrammen med utbildning i sexualitet och relationer. 

Jag tog upp detta problem för att jag brinner för ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa. Min övertygelse är att det inte finns något positivt med att barn under 18 år har tillgång till porr. Jag har dock varit tydlig med att en begränsning av porren inte är den enda lösningen, utan att vi i vuxenvärlden måste ta ett större ansvar. Skolorna måste bli bättre på undervisningen om sexualitet och relationer, måste våga ha porrkritiska samtal. Föräldrar och vårdnadshavare måste bli bättre på att prata med sina barn om samtycke, relationer, känslor och porr. Vi som jobbar med barn och ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa måste bli bättre på att sprida vår kunskap, det utåtriktade arbetet på ungdomsmottagningar måste prioriteras och utökas. 

Att resurser läggs på ungdomsmottagningar kan bara ses som en enorm vinst. Det är till ungdomsmottagningen som många söker vård eller stöd för första gången utan att deras vårdnadshavare är involverade. Det är vi som möter ungdomar som tar ansvar för sin sexuella och reproduktiva hälsa genom att söka sig till oss med sina frågor. Att jag ska möta individen med hens specifika frågor är självklart, men jag måste också kunna lyfta blicken och se bakomliggande strukturer och normer som påverkar oss på olika sätt.

Inget sker i ett vakuum, inte heller sex. Rådande könsnormer påverkar oss även där och gör att unga tjejer ibland är med om saker som inte är okej.

Att arbeta utifrån ett sexpositivt synsätt betyder inte för mig att allt är okej, för mig betyder det att jag ska stå upp för och sträva efter alla ungas rätt till en trygg och bra start på sitt sexuellt aktiva liv, oavsett när, hur eller med vem det sker. 

Under hösten har många unga tjejer hört av sig via sociala medier till mig, de har tackat mig för att jag har berättat om något som de själva upplevt. Jag brukar svara med att be om ursäkt från vuxenvärlden och sedan lova att jag ska fortsätta att prata om detta så länge det behövs för att det ska bli en förändring. Så länge det behövs för att inga fler ungdomar ska ha bristande kunskaper om sina kroppar och sina rättigheter. Så länge det behövs för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrkultur och är en del av en porrskadad generation. Jag kommer fortsätta strida för detta, kommer du? 

Katarina Svensson Flood
Barnmorska på ungdomsmottagning

“Jag bär broschen med stolthet för yrket och som en symbol för att jag snart är färdig legitimerad barnmorska”

by

Barnmorskeexamen närmar sig med stormsteg och det gör att jag reflekterar mycket över vägen som har lett mig hit; till barnmorskedrömmen. Hur stolt jag kommer känna mig den dagen jag tar examen och kan titulera mig själv barnmorska. Barnmorska som är en så oerhört viktig profession för samhället – och för världen. Efter tio års tid ska jag nu nå mitt mål; legitimerad barnmorska. Det är ett mål som jag har haft vid varje nytt moment under grundutbildningen, under jobbet som sjuksköterska, under barnmorskeutbildningen och under sommarmånaderna på BB-avdelningen. 

Under sjuksköterskeutbildningen längtade jag verkligen till examen och den broschutdelning som skulle äga rum. En brosch som sammanfattade att det första delmålet var avklarat (om jag inte räknar svenska som andraspråk som ett delmål i sig). Tre år av studier på universitet i Sverige. En brosch som visade för alla i min omgivning att jag var sjuksköterska, men framförallt ett bevis till mig själv. En liten rund bit av metall, som sammanfattade allt jag gjort under tre år. För min del var broschen viktigt. Efter examen bar jag den dagligen på jobbet. Broschen blev en tydlig påminnelse av vad jag hade klarat av.

I början av termin tre på barnmorskeprogrammet började jag fundera på barnmorskeexamen och om det fanns en brosch från vårt barnmorskeprogram på universitetet, men det fanns det inte. Jag började leta själv efter något smycke som skulle passa som min alldeles egna barnmorskebrosch. Jag tänkte i första hand till mig själv, men jag tänkte även på mina klasskamrater. Jag hann kolla och hittade några riktigt fina broscher på nätet, men det kändes ändå lite konstigt att försöka hitta en egen brosch för att symbolisera något så stort som den barnmorskeexamen jag nu skulle ta. 1,5 år av hårt arbete.

När nu Vårdförbundet lanserar vår barnmorskebrosch känner jag att den brosch jag tidigare letat efter och saknat äntligen finns!

Här kan du beställa broschen

Det är en brosch som påminner mig om vad jag klarat av för att få titeln legitimerad barnmorska. En brosch som jag kan bära dagligen i mitt arbete och som förenar oss barnmorskor. En brosch att bära inte bara för mig själv utan för att visa att jag är barnmorska. Att den finns där i alla de möten jag kommer ställas inför med kvinnor i olika faser i livet, att kunna stödja och främja deras sexuella och reproduktiva hälsa. Jag kommer bära broschen med stolthet för yrket och som en symbol för att jag nu uppnått mitt mål; legitimerad barnmorska.

Är du barnmorska och medlem i Vårdförbundet? Eller är du medlem och studerar till barnmorska? Varsågod, broschen är till dig.

Gemma Safikhani
Barnmorskestudent
VFU Linköping förlossning

P-piller- kvinnlig frigörelse eller ensidig ansvarsbörda?

by

Läser om en ung kvinna som fick en stroke när hon var i tonåren, orsakat av hennes p-piller. Kvällstidningen blåser upp en stor artikel om det och spär på skrämselpropagandan om preventivmedel. Vad är syftet? Det är såklart tragiskt att kvinnan drabbades av detta, det är en oerhört sällsynt komplikation av bla kombinerade p-piller, men som,när det händer, kan orsaka stort lidande. Men är då budskapet att kvinnor inte ska använda preventivmedel?

När läste vi senast om att någon drabbats av trombos under graviditet eller tiden efter barnet var fött?


Faktum är att risken att drabbas av komplikationer i form av trombosbildning är betydligt högre under graviditet och puerperium (tiden efter en förlossning) än vid användning av kombinerade p-piller. Så om vi ska varna och slå på stora trumman gällande tromboser så behöver vi alltså varna för graviditet?

Venös tromboembolism (VTE) är en allvarlig komplikation vid användning av kombinerade hormonella preventivmetoder alltså preparat som innehåller östrogen+gestagen. Det är dock en sällsynt komplikation. Det förekommer hos 5–12 per 10 000 kvinnor och år, att jämföra med 2 per 10 000 kvinnor som inte använder hormonella kombinerade preventivmedel. Vid graviditet och puerperium är risken för VTE betydligt större och uppskattas till 10–30/10 000 respektive 50–100/10 000.

Det är dessutom år 2020 nu och det finns fortfarande inte något vettigt preventivmedel för män, förutom kondom (vilket såklart är ett suveränt preventivmedel eftersom det dessutom är det enda som skyddar mot sexuellt överförbara infektioner). Det pågår visserligen studier om manliga preventivmedel, men att vi inte kommit längre är otroligt märkligt. Eller så är det inte det. För kvinnan har alltid fått ta ansvar för att skydda sig mot graviditet. Och om något fallerat gällande skydd så kan hon också bli hårt ifrågasatt om hon väljer att avbryta en oönskad graviditet. En graviditet som hon då skulle riskera att bland annat få en trombos av.

Självklart är det viktigt att skildra människors öden i media. Lidandet för de kvinnor som drabbats av svåra komplikationer och biverkningar orsakade av p-piller och andra preventivmedel är djupt beklaglig. Det är ju verkligen inte syftet med preventivmedel. Preventivmedel ska möjliggöra njutning utan oro och risk för oönskad graviditet. Jag önskar bara att media kunde fundera över vad deras vinklingar av kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa faktiskt kan leda till, att de kunde lägga till fler perspektiv i sina reportage.

När p-pillret kom på 60-talet så ledde det till en enorm frigörelse för kvinnan. Kvinnor kunde själva ta kontroll över sitt sexliv och bestämma när och om hon ville föda barn. Det var också då som debatten om fri sexualitet och kvinnlig frigörelse tog fart på allvar. Vi borde lägga mer tid och mediautrymme på att hylla preventivmedel istället, men samtidigt ställa krav på kontinuerliga förbättringar av de varianter som finns på marknaden idag. För en del kvinnor är det svårare att finna någon metod som fungerar för dem.  Barnmorskors roll för att kunna identifiera riskfaktorer, vägleda kvinnan till rätt preventivmedel och vid behov remittera till gynekolog är en nyckelfaktor för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Vi behöver också ifrågasätta varför det inte finns fler alternativ för män. Och varför efterfrågar inte män det? Att kunna skydda sig mot oönskad graviditet är ju inte bara av kvinnans intresse. Mig veterligen krävs det både ägg och spermie för att en graviditet ska uppstå.

Åsa Mörner, leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Polen, varför har ni backat in er i Medeltiden?

by

Det tar bara en och en halv timme med flyg eller sex timmar med färja att ta sig dit från Sverige. Men trots att vi ligger så nära varandra, så befinner vi oss numera inte bara extremt långt ifrån varandra. Våra nationer är även i olika århundraden.

Polen, varför har ni backat in er i Medeltiden?

Innan vår nuvarande abortlagstiftning trädde i kraft 1975, reste svenska kvinnor till vårt ”nästan grannland ”Polen, för att få hjälp med att avsluta en oönskad graviditet på ett tryggt sätt. Faktum är att svenska kvinnors resor till Polen under 60-talet var startskottet för en debatt som sedermera ledde fram till den moderna abortlag som vi har idag. Nu är situationen totalt omvänd. Polen har sedan länge haft en av Europas strängaste abortlagar. Men lagen, som förbjuder halva Polens befolkning från att bestämma över sina egna kroppar, var ändå inte tillräckligt strikt, enligt det regerande högerpopulistiska PIS. Sedan PIS (Lag och Rättvisa) tog över makten så har landet klivit många steg ner i det djupt konservativa katolska träsket.

Nu har de sjunkit ännu djupare i träsket. Den polska författningsdomstolen har beslutat att abort av foster strider mot konstitutionen.

Innebörden av beslutet är att ett av de fåtal undantag som finns för att få göra abort, nu förvinner. Nu får inte polska kvinnor längre välja att avsluta graviditeter där grava fosteravvikelser upptäckts. De få aborter som har tillåtits i Polen har i princip endast varit relaterade till fosteravvikelser. Det här beslutet innebär alltså att det kommer att råda i princip ett totalförbud mot aborter i Polen.

Vad vinner dessa abortmotståndare egentligen? Att kvinnor skadas, förlorar sin fertilitet eller dör pga osäkra, illegala aborter? Eller att kvinnor tvingas föda fram oönskade barn? Vem ska ta hand om de oönskade barnen? Och vem ska ta hand om den troligtvis livslångt traumatiserade kvinnan som tvingats genomgå en graviditet, förlossning; föda ett barn mot sin vilja? En sak är i alla fall säker; det blir inte färre aborter. Eller en lyckligare tillvaro.

Jag vet att vi har en ansträngd situation i svensk sjukvård. Men av solidaritetsskäl borde våra dörrar stå öppna för de polska kvinnor som behöver hjälp med att avsluta en graviditet. Vi skulle kunna använda en del av våra biståndspengar för att hjälpa dessa kvinnor. Vi borde kunna hjälpa Polens kvinnor såsom de hjälpt oss!

Aborträtten är under konstant hot. Vi känner kulregnet svepa förbi örsnibbarna när den polska regeringen sänker sig djupare ner i träsket och trappar upp kriget mot kvinnors rättigheter. Polska kvinnor som behöver genomgå aborter behöver hjälp med att fly från ett krig. Ett krig som aldrig tycks ta slut.

Åsa Mörner, Leg barnmorska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#WyrokNaKobiety #strajkkobiet