Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Tänk om barnmorskor inte fanns!

av

I dag på internationella barnmorskedagen vill jag hedra alla mina barnmorskekollegor i Sverige och i världen. Jag antar att ni precis som jag tycker att ni har valt ett fint, roligt och intressant yrke. Ett yrke där ni i stort sett varje dag känner att ni gör skillnad för någon eller några andra.

Ett gammalt yrke, ett av de äldsta. Man insåg alltså tidigt hur viktig barnmorskan var. Viktig för överlevnad, stöd och folkhälsa.

Tänk om barnmorskor inte fanns eller att alla barnmorskor skulle stanna hemma från arbetet bara för en vecka, eller för en dag. Vad skulle hända då?

Nu menar jag inte att vi ska stanna hemma, vår yrkeskategori kan inte strejka, det är alldeles för samhällsfarligt.

Men jag vill leka med tanken!

Hur många gravida skulle bli riktigt sjuka i en allvarlig havandeskapsförgiftning? Hur många cellförändringar skulle inte upptäckas, vad skulle hända med de som inte får sina preventivmedelsrecept, vad händer med amningsstatistiken? Och förlossningarna hur skulle det bli med dem? Skulle alla barn överleva? Skulle kvinnorna få fler förlossningskomplikationer?

Våra viktiga ungdomar som inte skulle kunna komma till en ungdomsmottagning ,hur skulle de påverkas? Den här listan kan göras mycket lång och ni som är barnmorskor kan säkert lägga till tusentals andra viktiga konsekvenser av att barnmorskor inte fanns.

Några kanske tycker att; “Det var värst vad hon slår sig för bröstet och tycker att hon är viktig”. Till er vill jag säga: JA DET GÖR JAG!! GÖR DET NI MED!

Det pågår nu en viktig avtalsrörelse där Vårdförbundet kräver ett helt rimligt lönepåslag för sina medlemmar. Vårdförbundet tar sitt ansvar, ser vad som håller på att hända och vad som behövs för att rädda Sverige ur den katastrof som är på väg.

Det måste bli fler som vill bli sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och barnmorskor och de som redan är i yrket måste få känna sig värderade och vilja stanna kvar.

Jag har hopp om att beslutsfattare tar sitt ansvar och ser chansen att rädda framtidens sjukvård. Jag känner att det är nu det händer, det måste hända nu! Något annat vore faktiskt samhällsfarligt!!

Helen Ling Leijen

Stolt legitimerad barnmorska

Gästblogg: Det krävs inte löner på 95 000 kr för att få oss att stanna

av

Emma Jonsson

Emma Jonsson

Barnmorskor, barnmorskor, barnmorskor… När det skrivs eller pratas om barnmorskor kan det vara svårt att få en samlad bild; Vi är för få, eller vi är tillräckligt många men inte där vi borde. Vi har för låg lön men vi har mer än andra. Vi är inte så många men vi skriker alltid högst. Vi har unik kunskap men ersätts ändå av andra. Vi orsakar förlossningsskador men är lösningen för att avhjälpa dem. Vi ska förespråka amning men inte alltid och inte för hårt. Vi ska hjälpa unga personer till ett hälsosamt sexuellt liv, men inte för unga personer. Vi står upp för kvinnan men ibland inte tillräckligt. Vi är en stark kår men försvinner i mängden. Vi är enade och ändå splittrade.

Och jag tror att det är just så komplext att vara barnmorska. Vi är delar av så många olika sammanhang, ibland är vi verkan och ibland är vi orsak. Därtill är vi också lösning. Vi behöver vara delaktiga från början när vårdens lösningar diskuteras, planeras och utförs. Vi vill, kan och ska dela med oss av vår kunskap, våra idéer, vår forskning.

Vi kan läsa att i Örnsköldsvik erbjuds semestervikarierande barnmorskor 95000kr i månadslön. Det gör naturligtvis de ordinarie barnmorskorna rasande. Det är ingen som missunnar semestervikarierna en god lön. Men det är svårt att förstå hur det blivit så här. Att någon (= arbetsgivare) är villiga att betala så mycket hellre än att satsa på en bra löneprocess där erfarenhet och kompetens lönar sig och där skillnad i lön mellan ny och erfaren är så pass stor att det lönar sig att stanna kvar. Det är svårt att förstå. Och ju mer pengar och resurser som arbetsgivare lägger på kortsiktiga lösningar där pengar rinner ut utanför den egna verksamheten, desto mindre litar vi på arbetsgivarna och deras ord om lokal process med beslut nära verksamheten och satsning på arbetsmiljön.

Politiken och arbetsgivarna måste våga satsa. Det krävs inte löner på 95000kr för att få oss att stanna, vi stannar för mindre än så. Men vi måste få en löneutveckling värd namnet, vi måste ha en bra lön när vi går i pension, vår erfarenhet och kompetens måste visa sig i lönekuvertet. Genom att ge oss det kommer fler att stanna kvar i yrket och vi får fler kollegor vilket gör arbetsmiljön bättre.

Vårt yrke är komplext och de sammanhang vi verkar i är komplexa och ibland motsägelsefulla. Mycket handlar om graden av tillit och beroende på hur vi lyckas skapa, bibehålla eller öka graden av tillit så blir utfallet helt olika. Det gäller på ungdomsmottagningen, vid ultraljusmottagningen, vid cellprovsmottagningen, vid förlossningen och vid amningsrådgivningen. Det gäller i abortsituationen, vid missfallet, vid klimakterierådgivningen och vid PKU-provtagningen.

Det gäller även i relation till arbetsgivaren. Våra arbetsgivare genom SKL har sin stora möjlighet nu, att visa tillit till barnmorskor och Vårdförbundets övriga yrkesgrupper och komma fram till ett avtal som ger en möjlighet att ta oss an vårdens problem. På riktigt. Där vi kan vara orsak, verkan och lösning.

Emma Jonsson
legitimerad barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet

Gästblogg: Case load eller one-to-one-care eller annat? Vi behöver ett nationellt program för barnmorskor!

av

Elisabeth Brynolf

Många röster, kanske främst från barnmorskeleden, höjs för case load och detta är naturligtvis ett alternativ men det kräver stora förändringar av ett etablerat arbetssätt med involvering av dagens barnmorskor inom mödrahälsovården. Det är absolut genomförbart, men inte utan ett gott förankringsarbete hos medarbetare, brukare, politiker samt hälso-och sjukvårdens ledning. Detta arbetssätt kräver en ordentlig genomlysning för att det skall utvecklas på ett patientsäkert, ekonomiskt försvarbart sätt och med hänsyn till gällande regler avseende arbetsmiljö och arbetstidslagstiftning. Jag kan dessutom se att Sveriges demografi kan spela in och det bör vara av största vikt att denna typ av vård kan erbjudas till samtliga patientgrupper oavsett socioekonomisk status eller minoritetsgrupp tillhörighet.

En annan metod kallas ”One-to-one-care, vilket bör definieras som att varje barnmorska handhar endast en kvinna i aktiv förlossning åt gången. Vi bör vara noga med definitionerna och då hålla oss till väl kända, förankrade och nationella begrepp. Många arbetsuppgifter och patienter faller inte under rubriken ”aktiv förlossning” exempelvis telefonrådgivning, förlösta patienter, hotande förtidsbörd eller oklara sjukdomstillstånd. Dessa patienter har också rätt till att träffa eller tala med korrekt kompetens, vilket bör vara en barnmorska. De arbetsuppgifter som inte kräver akademisk utbildning såsom service med mat och dryck till patienter, städning, påfyllning av förråd utförs bäst av medarbetare som faller under Kommunals avtalsområde. Det kan inte nog betonas att detta är viktiga arbetsuppgifter som bäst utförs av härtill utbildad personal.

Jag kan också se viss problematik med att schemalägga och planera bemanning om verksamheten utger sig för att garantera one-to-one Care. Detta skulle ställa stora krav på ledning lokalt på varje förlossningsenhet med mycket god ledarkompetens och dessutom god kunskap och insikt i obstetriskvård. Arbetssättet behöver, om det blir verklighet, kontinuerligt utvärderas både ur brukar- och medarbetarperspektiv.

Jag tror vi behöver ett nationellt program som är styrande för hur vi ska arbeta som barnmorskor. Ett program som inkluderar ett tydligt mål för omsorgen under graviditet, förlossning och barnsängstid. En differentierad graviditets- och förlossningsvård som involverar engagerade och välutbildade barnmorskor, läkare, undersköterskor, blivande föräldrar, mammor, pappor, politiker och varför inte hela Sveriges befolkning!

I det programmet bör hänsyn också tas till de nyutbildade barnmorskor som ibland har svårt att orka det stora ansvaret och tempot som periodvis råder inom många av yrkets grenar. Ett förslag borde vara att införa novisanställningar för nyutexaminerade barnmorskor där de får möjlighet att i ett lugnare tempo och med erfarna kollegor som mentorer få växa in i sin yrkesroll med förhoppning om många goda barnmorskeår framför sig. Säkerligen har många enheter varianter på detta tema men återigen behövs nationella riktlinjer för att ge tyngd och legitimitet.
Just nu flödar pengar fritt till vård under graviditet och förlossning och det förefaller svårt att få en god redovisning av vad dessa stora summor egentligen används till. Många skriker högt och använder gärna dagens största megafon för att komma i fokus.
Låt oss inte glömma de barnmorskekollegor som befinner sig i radioskugga och röner liten eller ingen uppmärksamhet för sitt jobb: på gynekologiska mottagningar och vårdavdelningar, inom den onkologiska vården, på administrativa uppdrag eller inom helt andra verksamheter där barnmorskor uppskattas för sin kompetens som både sjuksköterska och barnmorska.

Elisabeth Brynolf
Barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet

Gästblogg: En vanlig dag på Ungdomshälsan i Norrköping…

av

Vi är ett litet gäng barnmorskor och vi brukar alltid börja med att samlas ute i köket för en snabb kopp kaffe innan vi sätter igång med dagens arbete. Stämningen är oftast på topp och vi brukar hinna avhandla både det ena och det andra innan vi tar emot första ungdomen kl 08:15.

Dagarna är fyllda med möten med unga mellan 14 och 25år. Det är nybesök som är här för första gången och ska skaffa preventivmedel. En del är pirriga och lite förväntansfulla på att vara här första gången. Andra har vi träffat tidigare, som vill ha nya recept eller kanske diskutera andra preventivmetoder. Vi är fyra barnmorskor som jobbar heltid och en barnmorska som jobbar hos oss två dagar i veckan. Vi alla tycker vi har världens bästa jobb där mötena med de unga är givande och väldigt stimulerande. Vi upplever att vi kan fylla en viktig funktion i den unges liv, att man kan våga ställa frågor till oss som man kanske inte ställer till någon annan. Rekommendationerna som finns idag är långtidsverkande preventivmetoder och det märker vi tydligt av hos oss, under 2017 satte vi nästan 500 spiraler här hos oss.

Andra saker som vår mottagning jobbar med är att ta emot skolklasser i årskurs 8. Jobba med samlagssmärta i tvärprofessionella team.

Pernilla Blomqvist
legitimerad barnmorska
Ungdomshälsan i Norrköping

Detta är inget kall – om yrket, det som skaver och organisering – Milla Belkacem

av

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm.

Allt för ofta hörs påståendet, från såväl kollegor, chefer och beslutsfattare, att det behövs fler män i vården för att höja yrkets status. Men påståendet säger mer om synen på kvinnor och kvinnodominerade yrken än något annat.

Jag anser att jämställdhetsarbetet är en av de viktigaste frågorna för Vårdförbundet. Jämställdhetsfrågan integreras i allt vi gör och sträcker sig långt bortom oss på golvet. I synen på kvinnan och kvinnodominerade yrken och för vilka förutsättningar vi ges gällande löner, budget och möjlighet till bättre arbetsvillkor. Vi behöver inte fler män. Vi behöver fler kollegor oavsett hon, han eller hen och att chefer och politiker får till sina värderingar och prioriteringar rätt. Fackorganisationen är vårdarnas trygghet och stöd. Vårt ansikte utåt och en stark röst i arbetet för oss.

Jag tog sjuksköterskeutbildningen på stort allvar, men utan tvivel var det festen, fyllan och att träffa nya människor, som var det bästa under studietiden. Att plugga till sjuksköterska var en trygghet, att aldrig behöva stå utan jobb, men det var aldrig mitt drömyrke och ännu mindre var det ett kall. Mina tonårsdrömmar var andra. Jag såg mig istället vara ute sena kvällar på restauranger. Vakna sen morgon, ta en kaffe och cigg på fiket runt hörnet. Innan jag skulle vidare till något obskyrt konstnärsjobb. Jag har dock aldrig varit i närheten av det livet. Utan istället blev det nattjobb, kardemummaskorpor och rävgift till kaffe. Den något naiva tonårsdrömmen finns ändå kvar, minus ciggen.

Vägen mot barnmorskeyrket
Det gick en sommar och en höst som nyutexad sjuksköterska och jag kände att sammanhanget inte var något för mig. Jag gillade jobbet i sig. Jag uppskattade mötet, att för den lilla människan göra skillnad. Jag var bra på det jag gjorde, men något skavde. Jag sa därför upp mig och tog ett år i Berlin, började dreja, tog språkkurser och blev det året även tysk mästare i amerikansk fotboll. När pengarna började sina var jag glad att jag hade min utbildning. Åkte hem till Sverige och började jobba igen. Under tiden sökte jag nya utbildningar och kurser, bland annat till bibliotekarie, pilot och barnmorska. Hade behörighet, kom in och valde det sistnämnda. Och har sedan 2011 gjort just det.

Ensam är inte stark – en övertygelse
Det som skavde redan som nyutexad sjuksköterska skaver än idag, om det inte gör mig än mer förbannad. Hierarkier, ofta dolda strukturer som missgynnar kvinnor och utlandsfödda, att ”sådana som jag” med annat påbrå än svenskt, sällan är representerade i ledningsgrupper och inte minst sagt de dåliga arbetsvillkoren. Men jag trivs för bra på jobbet och med arbetsuppgifterna för att nu dra iväg och hitta annat att göra. Jag vill istället vara en del av en förändring och en förändring gör vi bäst tillsammans. Genom att organisera oss.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit i kontakt med Vårdförbundet mer än att skriva för bloggen. Men trots det är inte jag en av dem som behöver övertygas. Jag är och kommer förbli medlem. Ensam är inte stark.

Milla Belkacem, barnmorska

…..

Läs Millas tidigare inlägg:  Barnmorskor gör skillnad!

En uppmaning till oss barnmorskor!

av

Anne-Sofie Blixt Källner

Anne-Sofie Blixt Källner. Barnmorska styrelseledamot i vårdförbundet avdelning Jönköping samt styrelseledamot SBF Jönköping

Den 18 juni fick jag och alla andra barnmorskor med Budskapet Använd sommaren till att söka i ditt hjärta……med avsändare Eva Nordlund för att ta ställning till om man ska gå in under SRAT och lämna Vårdförbundet.

För mig är detta en helt horribel uppmaning. Inom vården är det viktigt att vi använder vetenskap och beprövad erfarenhet i vårt yrke! För mig är det lika viktigt att vi använder fakta när vi ska ta viktiga beslut och inte använder hjärtat.

Som barnmorska inom förlossningen kvinnohälsovården ingår vi i ett team med olika yrkesgrupper där det är av stor vikt att vi samarbetar för att ge bästa vård till patienten den födande kvinnan och hennes partner. För mig känns det också av stor vikt att tillhöra ett fackförbund som kan vården.

Eva Nordlund har vi flera tillfällen uppmanat oss till att gå ur Vårdförbundet när man blir ett eget fackförbund. Jag undrar då följande:
För det första blir man en medlemsförening inom fackförbundet SRAT alltså inget eget fackförbund. Detta styrks av Mia Ahlbergs sommar brev där hon medger att det är SRAT som tecknar kollektivavtal med arbetsgivaren. Min fråga är Hur stort blir det fackliga mandatet av barnmorskor i SRAT i förhållande till det fackliga mandatet vårdförbundet har i dag med arbetsgivaren?

  • Hur ska vi få ett starkt fackligt mandat inom SRAT som driver fackliga frågor för 24 olika föreningar idag? Ove Rang som är förhandlingschef för akademikeralliansen (dvs det är han som förhandlar för hela gruppen gentemot SKL, reds anmärkning) skriver på twitter att inga särintressen förhandlas utan han förhandlar utifrån akademikerna. Hur styrker det då barnmorskeprofessionen i förhandlingar?
  • Om SBF går med och 6000 barnmorskor går med kommer det bli 1 350 000 kr/månad (preliminär medlemsavgift 225 kr enligt ett utskick från SBF) hur mycket av dessa pengar stannar inom kåren och hur stor summa går till SRAT?
  • Vem kommer sitta vid förhandlingsbordet vad det gäller att skriva kollektivavtal med arbetsgivaren?
  • Är de andra medlemsföreningarna villiga att släppa sina förhandlingsmandat till förmån för SBF?
  • Hur garanterar SBF/SRAT att vi kommer att förbli löneledande?
  • Hur ser SBF/SRAT på återhämtning? I förhållande till oregelbundna arbetstider? Har man lyckats förhandla till sig några bra villkor inom någon annan medlemsförening?
  • Vad är det som gör att man inom SBF räknar med att samtliga barnmorskor både Vårdförbundets medlemmar och oorganiserade barnmorskor kommer vilja gå med i SRAT, man pratar om att man behöver 6000 medlemmar för att bli starkt inom SRAT?

Hur kommer det sig att Anna Nordfjell säger att det inte räcker med ett nätverk för att driva barnmorskefrågorna inom Vårdförbundet. I vårt nätverk sitter 32 barnmorskor från norr till söder med målet att tillhandahålla Vårdförbundet med det som är viktigt för vår yrkeskår. Att hänvisa till 2000 års diskussioner blir konstigt då SBF driver frågan om yrkets utveckling då borde man också vara medveten om att Vårdförbundet verkligen ändrat uppfattning tack vare vårt nätverk. Många av oss i nätverket är både med i SBF och Vårdförbundet och ser en stor vinst med ett samarbeta oss emellan. Vi ser fler möjligheter med att samarbeta mer med SBF än att SBF skulle gå in under SRAT.

Att Anna Nordfjell menar att Vårdförbundet håller tillbaka barnmorskan är taget ur luften. I dagsläget sitter 2 barnmorskor med i Förbundsstyrelsen. Vi som sitter i nätverket har en nära relation med Lis Munk samt förbundsstyrelsen som hela tiden bollar med oss om det behövs.

Att säga att Vårdförbundet tror att vi är vidareutbildade sjuksköterskor tyder på en kunskapsbrist där man inte är insatt i hur Vårdförbundet jobbar, angående AST exempelvis.

Då jag har träffat många barnmorskor då jag varit på arbetsplatsbesök och andra nationella mötesplatser känner jag att det är av stor vikt att vi Barnmorskor tar ett beslut som är grundat på fakta och inte ett känslomässigt beslut.

Anne-Sofie Blixt Källner
Barnmorska styrelseledamot i vårdförbundet avdelning Jönköping samt styrelseledamot SBF Jönköping

 

Här kan du förresten läsa brevet från Sineva Ribeiro till barnmorskemedlemmar i Vårdförbundet:

Därför är Vårdförbundet facket för dig

 

Mitt ledarperspektiv på team inom förlossning och BB eftervård – Marlene Furbeck

av

Marlene Furbeck

Marlene Furbeck. Foto: Dan Lepp

Idag vill jag skriva om mitt ledarperspektiv på bemanning, team, kompetens och lön inom förlossning / BB- eftervården.

Det är en utmaning att bemanna verksamheten och att skapa team med rätt kompetens 24/7. Det är personalbrist, traditioner och kulturer som sitter i väggarna som kan vara svåra att förändra – ”Så här har vi alltid gjort”. Trögheten kan finnas både i organisationen, arbetsplatsen, arbetsgruppen och i individen.

För att bygga team med ”rätt” kompetens och bra kvalité för patienten är det nödvändigt med kompetensväxling mellan yrkesgrupperna barnmorska, läkare, undersköterska, sjuksköterska och servicepersonal. Kompetensväxling är inte något nytt, exempelvis har barnmorskor gjort rutinultraljud länge. Det finns många arbetsuppgifter där vården behöver ställa frågan är det rätt person/kompetens som utför arbetsuppgiften?

Det personcentrerade arbetssättet med patienter och personal ökar kvalitén i verksamheten. Varje enskild barnmorska, läkare, undersköterska, sjuksköterska och servicepersonal får bidra med sin totala kompetens och erfarenhet. Som chef och ledare behöver du se varje anställds potential. När vi kompetensväxlar behöver vi också ”växla” lön det vill säga en del av läkarnas löneökningar ska landa hos de barnmorskor som gör det läkarna gjorde tidigare – rutinultraljud.

/Marlene Furbeck
Numera chefsspecialist Vårdförbundet, tidigare enhetschef på BB och förlossningen på Sunderby sjukhus, Luleå.

Mer läsning:

Marlene Furbeck är också med i verksamhetsberättelsen 2017 där ni kanske känner igen henne från:
Delaktighet och självreflektion ett framgångsrecept för bra ledarskap

Barnmorskor gör skillnad! – Milla Belkacem

av

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm.

Det har varit några händelserika år. Arbetet för kvinnors hälsa, rättigheter och ökad jämställdhet har sällan känts så viktigt.

BB-­ockupationen i Sollefteå. Stort deltagande i Barnvagnsmarschen, för respekten för kvinnors liv. Födelsevrålet uppmärksammas som en opinionsbildare för förändring och förbättringsarbete inom förlossningsvården. Kvinnor har börjat ifrågasätta och synliggöra strukturella orättvisor och med gemensam kraft har vi fått våra röster hörda.

Vi har sagt ifrån, gått emot tystnadskultur och samhällsnormer med nya möjligheter som vuxit fram.

Och ingen har kunnat undgå rörelsen #metoo som visat omfattningen av sexuella trakasserier. Vi har tagit del av tiotusentals vittnesmål i sociala medier allt från osynliggörande och makthierarkier till sexuella anspelningar, trakasserier och regelrätta våldtäkter. Ett uttryck för den könsmaktsordning som finns i samhället.

Året har kantats av starka känslor med många gånger barnmorskor i spetsen för kvinno-­ och jämställdhetsfrågor. För kvinnors upplevelser spelar roll. Starka känslor är en grund för drivkraft och förändring. Jävlar anamma helt enkelt! Vilket vi sett hos barnmorskor inte bara i Sverige utan över hela världen.

Internationella barnmorskedagen är en dag att fira och en viktig påminnelse om att arbetet för jämställdhet i kampen för kvinnors hälsa fortsätter.

Heja barnmorskor, vi är grymma!

 

/Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm

Milla

Ett träningspass i badrummet på förlossningen – Malin Bergander

av

Malin Bergander

Malin Bergander

Vi känner varandra flyktigt. Hennes mamma bor nästan granne med mig, hennes yngre syskon är jämnåriga med mina barn. Själv är hon en uppskattad instruktör på mitt gym. När hon blir gravid igen pratas vi vid ett par gånger. Det finns en ögonblicklig kemi mellan oss, en respektfull kvinnlig gemenskap. Hon har en känsla av att hon oplanerat kommer föda det här barnet hemma. Förra barnet föddes bara några minuter efter att de anlänt till förlossningen hon och mannen. Doulan hann inte ens ur sängen hemma innan det var klart. Hon känner sig inte helt bekväm med tanken på hemförlossning. Blir det nödvändigt så är det så. Men helst inte.

Jag erbjuder mig att plocka hem det som behövs vid en förlossning. Lovar att hon kan ringa om det drar på så snabbt att de väljer att föda hemma hellre än att riskera en bilförlossning. Det vill hon. Det skulle kännas tryggare. Vi bor ju bara 10 minuter ifrån varandra.

Jag tar kontakt med den av våra obstetriker som brukar samtala med paren som önskar hemförlossning och flaggar för att en sån kan det bli här. Oplanerad men ändå förberedd.

Min semester närmar sig. Graviditeten går på övertid. Vi håller kontakten men inga tecken på förlossningsstart. Inte en endaste liten sammandragning. Min sista jobbnatt passerar och hon ringer mig när jag vaknat. Barnet har rört sig mindre än hon är van vid. De har varit på sjukhuset och gjort en koll, allt är ok. Men hon är öppen åtskilliga centimeter. Måååååånga centimeter. ”Går vattnet när jag är och handlar trillar ungen ut innan jag hinner ur affären” säger hon skrattande. För att slippa oroa sig för det har de fått tid för igångsättning näst-kommande dag. Följer jag med in och stöttar? Om det inte drar ut på tiden, vill jag ta hand om förlossningen? Absolut. Min semester-resa går inte förrän om två dagar.

Jag lägger mig tidigt, för magkänslan signalerar att nån igångsättning blir det inte. Mycket riktigt. På morgonkulan ringer mannen. Värkar! Barnvakten är på plats och det är bara att åka in. Ifrån bilen ringer jag till avdelningen och säger att vi är på väg. Att de gärna får förbereda ett rum. Det är överfullt på förlossningen och lättnaden hos kollegan uppenbar när jag lovar att ta hand om föderskan och hennes man själv.

Förlossningsbagen packad och klar

Förlossningsbagen packad och klar

Vi får den enda lediga skrubben, badrummet. Transportabel lustgas är ditrullad, vattenkaraff på en stålpall, förlossnings-set uppackat men vi ser inte till en endaste människa. Omtanken känns ändå.

Det är inte utan att vi fnissar åt den omvända situationen. Nu är det jag som säger det hon alltid står längst fram i träningssalen och peppar oss andra med: ”du kan, glöm inte att andas, du är stark, det gör ont men det känns bättre efteråt, lite till, andas, du är såååååå stark, du kan, andas, du är helt grym på det här!”

30 minuter senare lyfter en svettig kvinna själv sitt barn ur skötet och mannen gör en segergest. En kille till!

Vi har för alltid något som binder oss samman den här fantastiska kvinnan och jag. Våra leenden blir stora när vi ses på gymmet. När hon leder passen pushar jag mig alltid extra. Vad är väl 45 minuters indoorwalking i jämförelse med att föda sex killar och fostra åtta (bonuspojkar)? Jo, det är ingenting.

/Malin Bergander

Ständig nattbarnmorska och förtroendevald

Vad finns det för utmaningar efter lång tid i yrket som barnmorska? – Kristina Landeborg

av

Kristina Landeborg

Kristina Landeborg, koordinerande barnmorska i Luleå

Jag tänker tillbaka på mitt yrke sedan 33 år. Med lite fantasi kan man vända 3:orna mot varandra och skapa ett tecken som står för evighet. Nog är det speciellt att verka i världens äldsta, eller möjligen näst äldsta yrke!

För mig var det ett otippat val. 1974 kom jag för första gången in på en förlossningsavdelning. Det var på kvinnokliniken i Borås där jag fått sommar vik. Som sjukvårdsbiträde. Jag var ung, outbildad (jo, de tog in folk från gatan) och hade nog fördel av att ha norrbottnisk dialekt. Jag betraktades därmed som arbetsvillig och pålitlig. Snabbt lärde jag mig att balansera långa rostfria tråg med blod och fostervatten. Det är något med de där dofterna som är beroendeframkallande, som talar om att här uträttas storverk! Barnmorskorna var kvinnor som utstrålade kunskap, kraft och hade skinn på näsan.  Klart att det var sån jag ville bli! – Det här ville jag ägna mig åt, varje arbetsdag, hela livet.

Det tog tid, jag lärde mig mycket på vägen. Erfarenheten av åren som sjuksköterska har alltid varit ovärderlig i mitt barnmorskejobb. Yrket spänner över alla specialiteter och områden, som det intellektuella hantverk det är.

Barnmorskeutbildningen i Sundsvall var tuff men så fantastiskt rolig! 1985 fick jag mitt första barnmorskejobb. De första åren var det många fjärilar i magen. Jag sänder en tacksam tanke till de erfarna kollegor som fanns där då, som gått före och lämnat över så mycket bra knep och trygghet inför allt som vi måste kunna hantera. För varje avverkad komplikation jag kunde stryka från listan så blev jag tryggare. På den mentala hårddisken formaterades en beredskap inför nästa gång. Nu är både den och ryggsäcken ganska full av avklarade svårigheter och härliga minnen. Numera är jag aldrig orolig för att inte kunna hantera medicinska svårigheter då jag går till jobbet. Jag har en plan A, B och C för de flesta problem man kan tänka sig. Däremot finns ständigt en oro för om vi är tillräckligt med personal för att kunna prestera en god och säker vård, att jag som senior barnmorska och koordinator har tillräcklig koll på läget och kan bistå mindre erfarna barnmorskor och läkare, samtidigt som jag har ”egna patienter” att sköta. När man jobbar på en mindre enhet, vi har strax under 2000 förlossningar/år, är koordinatorns roll komplex och det ställer höga krav på kapacitet och flexibilitet.

I början av mitt barnmorskeliv fanns tid att verkligen vara närvarande hos den födande kvinnan. Jag kunde ofta sitta på en stol och småprata mellan värkarna, kanske sticka på en liten minimössa som lades i en korg till försäljning. Jag tror vi lätt skulle kunnat sticka ihop till en ny ultraljuds- el. CTG- apparat! Det fanns inte tillgång till EDA men jag tror att närvaron på rummet hade betydelse för föräldrarnas upplevelse.

Förlossningsvården i min region har centraliserats, på gott och på ont. Vi har ett betydligt större flöde nu. Det tillför mer erfarenheter och fler utmaningar. En del patienter har mer än 25 mil till oss, andra har 5-8mil att åka medan de i närområdet kan komma in på en kvart. Det måste gå, i alla slags väglag och väder. Telefonrådgivning under dessa omständigheter är en grannlaga uppgift!

Vad finns det för utmaningar kvar efter så lång tid i yrket? Som jag ser det så är jag på toppen av min kompetens och kunskap!

Att bibehålla kunskap och att dela vidare till yngre kollegor är det bästa bidrag jag kan ge.

POTT, ”Praktisk Obstetrik Träning” är ett sätt! Jag medverkar som instruktör i ”skill drill” och teamträning på vår klinik.  Att kunna ”störta kontrollerat”, -att helt enkelt att vara en fena på crew resource management som det kallas i flygbranschen känns både meningsfullt, stimulerande och roligt. Bibehållen kompetens i till exempel vag. Sätesförlossning är viktigt, liksom att kunna samarbeta och lösa en skulderdystoci, hantera förlossning med sugklocka, tvillingar, eklampsi eller stor blödning. Att samtliga yrkeskategorier vet sina uppgifter och kommunicerar på ett strukturerat sätt är ovärderligt för bra utfall.  Ett prestigelöst samarbete mellan barnmorska, läkare och undersköterska är en viktig framgångsfaktor som vi måste träna på. Jag har deltagit som revisor i Säker Förlossning-projektet. Det har visat väg för att utveckla förlossningsvården i Sverige. Vi måste hela tiden vrida och vända på det vi gör för att bli bättre!

Min förhoppning är att man ser den kompetens som erfarna barnmorskor äger och värderar den högt. Jag tycker att vi ska kunna åldras i vårt yrke, att få möjlighet att jobba 85% med heltidslön efter 60 års ålder. Det skulle göra att fler orkar stanna inom förlossningsvården! Samtidigt behöver vi input och inspiration. Det finns alltid något nytt att lära sig!

Vid en resa i Danmark för många år sedan blev värdet av en duglig barnmorska tydligt. Maken, som är historiskt intresserad, ville se Harald Blåtands grav. Jag vandrade ensam runt på kyrkogården i Jelling och blev stannande framför en massiv sten. Där under vilade en barnmorska, borta sedan länge. Folket i bygden hade rest stenen till hennes minne.  Den uthuggna skriften talade om hur mycket hon betytt för kvinnorna och släkternas fortlevnad i trakten genom sitt arbete.

Att få vara en del av det största i de flesta människors liv, det är både stort och uppfodrande. Minnet av ett barn som fötts med stor möda finns där för alltid. Då är det viktigt att vi har en arbetsmiljö som låter oss vara den bästa versionen av vårt sanna jag, varje dag, hela arbetslivet!

Vårvinter hälsningar från vår Nordliga Provins!

/Kristina Landeborg, barnmorska, förlossningen Sunderby sjukhus, Luleå