Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Alla fina kollegor som slutat på min arbetsplats: jag vill att ni kommer tillbaka till de födande, nyfödda, sjuka och friska – men framför allt till MIG!

by Leave a Comment

Jag saknar er något vansinnigt allihop. All glädje och sorg vi delat, alla tokerier och alla gånger vi skrattat utan att kunna stoppa. Ni har delat med er av erfarenheter och guidat mig in i barnmorskeriet. Ni har genom era olika personligheter berikat mitt liv och fått mig att se saker och ting ur andra synvinklar.

Ni har gett tuff kritik men också hållit om mig när det varit jobbigt. Ni har varit min andra familj och jag tänker på er med stor kärlek.

I tider som dessa. När vi blir färre och färre försvinner guldstunderna lätt. Den korta kaffepausen då man får höra kryddade historier från förr. Vargtimmen på natten då vi pratar om allt och ingenting. Ljudet av en dörr som öppnas och en kollega som plötsligt finns vid ens sida för att stötta i en situation som kräver mer energi och finurlighet än man själv orkar uppbåda. En hand på ens axel när man sitter på expeditionen och någon som sträcker fram ett glas saft och säger: jag gör det där sista, dokumentera klart i lugn och ro du.

I takt med att fler slutar försvinner möjligheten till kollegiala stunder. Arbetsbelastningen ökar och tiden för omtanke om varandra påverkas. Mycket kan sägas om varför kollegor lämnar men min uppfattning är att i arbetsglädjen ligger en stor nyckel till lösningen. Får vi arbeta på det sätt vi vet är bäst för alla inblandade kommer arbetsglädjen automatiskt. Hinner vi prata, reflektera och ta hand om varandra på ett respektfullt sätt känns det gott att komma till sin arbetsplats och man vill vara där.

Att hinna skratta och för den delen gråta ihop på jobbet blir till något som binder oss samman och ökar den genuina känslan för just min arbetsplats, just mina kollegor.

Och ja, jag vet. Vi får ibland höra att vi inte är på arbetsplatsen för kollegornas skull. Vi är inte där för att dricka kaffe och berätta historier. Vi ska inte lägga tid på att massera någons onda axel eller lyssna till privata problem. Men. Om allt sådant försvinner helt eller förringas. Om vi inte längre kan stötta och ta hand om varandra. Då orkar vi inte heller ta hand om dem som behöver oss. För att orka ge av oss själva måste vi fylla på. Arbetskamraterna har en stor del i den påfyllnaden och när någon slutar lämnar den ett hål – inte bara i schemaraden utan också i kollegornas trivsel. Vi behöver fylla igen de hålen.

Så, snälla, kom tillbaka.

Malin Bergander
Legitimerad barnmorska och förtroendevald
Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Är detta en värdig vård i dagens välutvecklade samhälle med högspecialiserad vård?

by

En fördel med att leva med en man som vill vara jämställd, är att jag nu kan avsluta min föräldraledighet och arbeta med fackliga frågor tills jag kan återuppta barnmorskestudierna i höst. Förutom att det är ett spännande år,  politiskt då det är valår, så får jag också låsa dörren när jag går på toaletten och dricka mitt kaffe varmt. Det är saker jag inte uppskattade tillräckligt tidigare, har jag upptäckt det senaste halvåret.

Här i Uppsala har min bebis hängt med på möten och konferenser, för det är svårt att släppa ett fackligt engagemang för att bara vara hemma.

Efter 9 år i Vårdförbundet så är det inte bara en uppgift, utan ett annat sätt att tänka. Jag får en insikt och en överblick och ser långsamt en kris växa sig större och större, till den är helt utom kontroll. Å jag undrar hur de kunde låta det gå så långt? Vi har ju berättat och visat hur det kommer bli. Vi har ju kommit med förslag på åtgärder.

Vi har ju förstått omfattningen av krisen – men har inte ledningen? Varför ser det bara värre ut för varje sommar som kommer?

Ja, det är såklart förlossningsvården jag är akut oroad för, även om resten av den underprioriterade kvinnosjukvården också har en sommarkris i olika omfattning. Den gemensamma nämnaren är att prioriteringar behöver göras och kvinnor i behov av vård kommer i kläm. När specialistmottagningarna drar ner på verksamhet, så får endometriospatienterna vänta längre på hjälp med sin smärta, de förlossningsrädda får inga förberedande samtal på auroramottagningen, Kub-undersökningarna prioriteras bort på fostermedicin och barnmorskorna tar på sig springskorna för att klara av sin arbetsdag med så lite övertid som möjligt. Är det den vården vi vill ge våra patienter? Är det en värdig vård i dagens högteknologiska och välutvecklade samhälle med högspecialiserad vård?

På förlossningen går det inte att prioritera bort och stänga dörrarna. Barnmorskorna sliter ut sina springskor och sliter, pusslar och trollar för att den födande i alla fall ska få ligga ner nånstans å ha en dörr att stänga om sig. Sen att det blev födsel i ett intagningsrum utan möjlighet till ens lustgas som smärtlindring – det är den nivån vi ska vara glada över tydligen. För alla överlevde ju! Det är den nivån vi tvingas nöja oss med vissa arbetspass.

Jag har fattat. Jag som bara är student och har satt mina fötter på förlossningen ett fåtal gånger. Jag lyssnar på barnmorskorna. Varför har inte ledningen gjort det? När jag var sjuksköterskestudent för 15 år sedan, var det en spännande känsla att komma ut i verksamheterna och pröva på yrket. Jag blev hela tiden intresserad av nya saker och motiverad att lära mig mer och prova nya områden. Jag önskar att det var samma för barnmorskor, att det fanns tid att handleda och väcka intressen för hela barnmorskans viktiga ansvarsområde. Istället kan en stressig arbetsmiljö påverka handledningen och den lust studenten känner för yrket och arbetet.

Jag önskar så att handledning kunde prioriteras av ledningen, att de skulle ge barnmorskorna förutsättning att handleda studenter och nyutexaminerade för att ge dem en bra start på vad som under andra förutsättningar kan bli ett långt arbetsliv. Tur att jag inte är lättskrämd! 

Kaffet har kallnat, mörkret har fallit, och jag längtar hem till min bebis. Nu ska jag hem och gosa efter en lång arbetsdag, men i bakhuvudet rör sig hela tiden frågan om sommaren. Är det i år som korthuset faller ihop, eller kommer barnmorskornas lojalitet för kvinnorna att åter igen väga upp regionens tillkortakommande och rädda sommaren på bekostnad av deras eget liv och egen hälsa?

Ida Persson 
Barnmorskestudent & Operationssjuksköterska 
Styrelseledamot Vårdförbundet Uppsala
Styrelseledamot TCO Uppsala

PS! Skriv gärna under på namninsamlingen #Vårdavården som är ett upprop för bättre arbetsmiljö i vården!

vårdavården.nu

Alla som föder barn är inte kvinnor

by

Vi barnmorskor ska arbeta individanpassat. Vem har jag framför mig och vilket behov av vård och stöd har den här personen? Är den i behov av tolk för att kunna erbjudas en jämlik vård? Är den i behov av ett planerat kejsarsnitt för att kunna hantera tanken på att barnet ska ut? Är den i behov av att du och annan personal väljer vilka ord ni använder när ni pratar om graviditet, förlossning och amning?


Alla som föder barn är inte kvinnor. Alla som föder barn har livmoder, absolut. Men alla är inte kvinnor. Till och med våra journalsystem som tar så enormt lång tid att få till ändringar i accepterar det. Du kan idag skriva journal på en gravid man, med manligt personnummer. Så, alla som föder barn är inte kvinnor.

Könsidentitet handlar inte om vilket kön man ”känner sig som” idag. En normbrytande könsidentitet handlar om flera år av att inte passa in. Inte kunna slappna av i sig själv eller med sin omgivning. Flera år av rädsla. Rädsla för att inte bli accepterad av sina föräldrar, att bli utslängd eller utsatt för våld av sina ”trygga” omsorgspersoner. Rädsla för att bli mobbad. Rädsla för att bli misshandlad. Mördad. Flera år av ångest. Ångest som är så svår att hantera att man tar till destruktiva strategier för att hantera den, såsom alkohol, droger, självskadebeteenden eller suicidförsök. Så, att säga att könsidentitet är ett fånigt modernt påhitt är en förolämpning till varje anhörig till en transperson som valt att avsluta sitt liv.

Transpersoner som upplever att de blir respekterade och får vara sig själva mår bra och känner glädje över sin transidentitet. Alla har inte mått dåligt i en massa år. Men tillräckligt många har det och gör det än idag för att vi som vårdpersonal inte ska dras med isamhällsdebatter kring transpersoners existens och spä på deras fördomar om oss. För tilliten till vården är låg. Man söker inte vård vid psykisk eller fysisk ohälsa, för att man är rädd för att bli utsatt för diskriminering. Det är inte okej 2022. Du kanske inte har gjort något aktivt för att transpersoner ska ha låg tillit till vårdpersonal. Men har du gjort något för att öka deras tillit?


Sedan 2013 utsätter vi inte personer som får könsbekräftande vård för tvångssteriliseringar. Idag får du byta personnummer utan att någon kan ta ifrån dig möjligheten att bli genetisk förälder. Det borde inte komma som någon överraskning att personer av alla kön har en stark barnlängtan, så även personer som lidit av könsdysfori och efter många år fått hjälp. Därför ska du som barnmorska kunna bemöta män och ickebinära som föder barn med samma respekt som du har för kvinnor som föder barn. Varken mer (för det kräver ingen) eller mindre, utan med samma respekt.

Therese Sandin, barnmorska RFSL

Let´s make förlossningsvården great again

by

Att arbetssituationen för barnmorskor är ohållbar är inget nytt för oss som arbetat eller arbetar på golvet. Jag har under mina tolv år som barnmorska varit med om tre uppror och börjat förlora tilltron till kraften att demonstrera. Jag har sett seniora kollegor säga upp sig i sjok och har förlorat förebilder på arbetsplatser jag varit på. Jag själv har övergett golvet till förmån för min fysiska och min psykiska hälsa.


Jag läser om spädbarnspsykologi och slås av flera tankar. Framförallt påminns jag om hur otroligt viktiga vi barnmorskor är för att stötta den gravida och medföräldrar i sin resa till att bli förälder. Och fylls av skräck vid tanken på hur mycket våra arbetsvillkor kan förstöra föräldrars anknytning. Hur ”löpande-band”-vården gör att vi missar tecken på psykisk ohälsa, förlossningsrädsla, stress, minoritetsstress, ätstörningar, våldsutsatthet. Vi missar riskfaktorer som kan leda till förlossningskomplikationer och risker för barnet, en traumatisk
förlossningsupplevelse, postpartumdepression och amningskomplikationer. Vi missar kanske ångest och nedstämdhet som bland vissa dämpas genom alkohol, droger, självskadebeteende och suicid/försök.


För om vi är ärliga mot oss själva, prioriterar vi ibland bort att se individen framför oss för att vi inte har tid att arbete individ- och familjecentrerat? Låter vi bli att t.ex. boka tolk inför besök på barnmorskemottagningen och under förlossningen för att vi inte har tid, eller fått höra att det är en för stor kostnad? Har vi tid att ställa öppna frågor och arbeta med motiverande samtal?


Mitt syfte är inte på något sätt att du som kollega ska känna dig mer otillräcklig än vi har en tendens att göra redan. Min tanke kommer bara ur en lätt uppgivenhet kring att vi är de som går hem och mår piss. Trots att vi själva inte bär någon direkt skuld i allt det vi inte hunnit med. Spelar det någon roll vad vi säger eller kräver från ledningen och politiker? Vad skulle
egentligen fungera för att graviditets- och förlossningsvården ska prioriteras högre? Ska vi behöva påminna politiker om att landets BNP och framtid är beroende av att vi vill föda barn, små nya skattebetalare och framtida arbetskraft?


Var ska vi hamna om det inte vänder nu? Ska vi hålla insamlingsgalor till förmån för graviditets- och förlossningsvården? Ska vi låta graviditet och förlossning blir något man sköter för sig själv, hemma? Ska vi tillverka robotbarnmorskor som kan ta hand om patienterna? För om några år kommer landets barnmorskeutbildningar bli överflödiga om vi inte kan locka med en attraktiv arbetsmarknad, schyssta arbetsvillkor och nöjda seniora kollegor som stannar och kan dela med sig av sina kunskaper kring det som sitter i händerna och inte går att googla fram.


Jag vill ha en massa nya kollegor som kan få en trygg start i sin yrkesroll, och ha kvar de med så enormt mycket erfarenhet. Det är det som gör förlossningsvården great again.

Therese Sandin, Barnmorska i projektet Regnbågsfamiljer i väntan på RFSL

Nu har vår lilla kaosfamilj plötsligt blivit en stor bonusfamilj

by

Med två nioåringar hemma så har vi hunnit rätta livet efter det. Det finns inte längre några skyddade eluttag, barnspärrar på kökslådor eller dörrar som är skyddade från att smällas igen på små fingrar. Det ligger Lego här och där och säkert en och annan nöt under soffan efter fredagsmyset. Så nu har jag alltså börjat om. Jag som brukade få sova hela nätterna sitter nu ihop med lillebror som vaknar ett överraskande antal gånger varje natt. Det blev verkligen en omställning att börja bära omkring på en liten människa dygnet runt och oroa mig för alla små saker man oroar sig för som förälder. Alla säger att det var värre med första barnet, att allt skulle vara så lätt nu för att vi gjort detta förut. Men förra gången var nästan ett decennium sedan, det är lång tid.

Under graviditeten har detta skrämt mig, hur ska jag fungera på dessa amningshormoner och denna sömnbrist, och som förälder till flera barn. Hur räcker kärleken och orken till? Dessutom har vi föräldrar varsitt barn vi älskar mest i hela världen, två bonussyskon som blivit storasyskon tillsammans. Att bli storasyskon kan vara komplicerat oavsett och nu är det en bonusfamilj vilket kommer med helt andra utmaningar. Att våra stora barn bara har en förälder när de är hos oss, gör att vi inte är föräldrar på lika villkor och det blir mer sårbart för våra stora barn när de behöver en förälders trygghet och stöd.

Så nu har vår lilla kaosfamilj plötsligt blivit en stor bonusfamilj

Det är trångt i bilen och det är trångt här hemma, men det gamla talesättet ”finns det hjärterum så finns det stjärterum” har verkligen visat sig vara sanning hos oss. Det jag trodde skulle bli ett kaos har istället fört oss alla närmre varandra. Vi har alla fått nya roller och fått växa in i den nya bonusfamiljen i egen takt.

Att ge varandra utrymme har gjort att vi behöver mindre utrymme. Där det förut var distans finns det mer värme och kärlek, och alla vill vara där lillebror är.

Det är ett privilegium att få ha det så här bra. Vi fick en trygg förlossning och eftervård för samma kostnad som en pizza och en öl. Vi har tak över huvudet, varma kläder till vintern, mat på bordet och pengar till julklappar. Mitt i all amningströtthet, ryggont, hemarbete, bäbisgnäll och syskonbråk är det lätt att glömma. Men då ser jag till att ta ett par timmar ledigt från föräldrandet, träffar en vän över en kaffe och beklagar mig lite, å kommer sen hem med ny energi och kramar om hela härliga bonusfamiljen!

Ida Persson
Barnmorskestudent
Operationssjuksköterska

Det är roligt att vi har skapat ett föräldraförberedande stöd som är inkluderande i upplägg som innehåll!

by

Trygga föräldrar ökar möjligheten till att få trygga barn. En förutsättning för att få trygga föräldrar är kunskap och vi barnmorskor har mycket kunskap som vi vill dela med oss av till alla blivande föräldrar. Så hur ska vi  då göra för att nå ut till alla blivande föräldrar?

Jag fick den spännande uppgiften att titta på hur vi ska lägga upp föräldrastödet till blivande föräldrar. Efter att ha tagit reda på hur de blivande föräldrarna önskar få information resulterade det i ett smörgåsbord av olika alternativ. I och för sig var det ju inte så oväntat – vi är alla olika, har olika behov och olika önskemål och därför kan vi inte förvänta oss att endast ett alternativ passar alla.

Jag ville skapa olika sätt att ta till sig information, så att så många som möjligt kan få information som är bra att ha inför sitt kommande föräldraskap.

De blivande föräldrarna kan välja mellan att få all information under en kväll i en storgruppsföreläsning. De som önskar träffa andra blivande föräldrar och få tillfällen att diskutera kan välja att gå i smågrupper och de som inte kan eller vill ta sig iväg för att få informationen IRL kan få den via FIN (Föräldrainformation på nätet).

FIN är det första digitala föräldrastödet för gravida i Sverige och de blivande föräldrarna loggar in på 1177 med e-leg och får samma information som de skulle ha fått vid en fysisk träff. Där kan de läsa eller lyssna på när en röst läser upp all text samt se filmer. Det är några reflektionsfrågor som är tänkta att vara en start till att börja reflektera över sitt föräldraskap. En barnmorska läser sedan svaren och kan ge respons –även om det sällan finns något rätt eller fel på dessa reflektionsfrågor så finns en barnmorska där som kan ge bekräftelse på reflektionerna.

En stor utmaning var att skapa föräldrastödet på nätet, då det inte fanns något att jämföra sig med –men också en himla rolig utmaning att få skapa den första digitala varianten.

Den blivande föräldern ska få samma information oavsett om den blivande föräldern får informationen via en föreläsning eller via FIN. Det känns viktigt att de gravida ska kunna känna igen sig i all information och då gäller det att formulera sig så att alla kan känna sig igen sig i det som förmedlas. Det kan till exempel vara att ha en bredd på bilderna, så att det inte bara är heterosexuella par eller bara blonda med ljus hy som illustreras.

Under de två år som jag fick äran att arbeta fram det här materialet har jag bollat idéer, texter och bilder med en andra som jag tror är bra på att tänka inkluderande och bland annat med de som arbetat med RFSLs projekt Regnbågsfamiljer i väntan. Det gäller att vara normkritisk så att vi inte uttrycker oss enbart efter de normer som vissa av oss lever i. Någon annan person har andra normer och då finns risken att den inte känner igen sig i det som jag vill förmedla och då kan de inte ta till sig av informationen.

Likaså finns det många i Sverige som inte har svenska som sitt förstaspråk och det var för mig lika viktigt att dessa personer ska få tillgång till samma information som de svensktalande. All information finns på olika språk och då har vi tittat på vilka språk som används mest i vår region. Nu finns all information på svenska, teckenspråk, engelska, tigrinja och arabiska. Det blev mest en ekonomisk fråga som gjorde att vi inte kunde översätta till fler språk.

Det känns otroligt roligt och viktigt att vi har kunnat skapa ett föräldraförberedande stöd som är inkluderande i såväl upplägg som innehållet!

Vi startade upp med det nya materialet i februari 2020 och det dröjde endast ett par veckor så blev vi tvungna att ställa in alla fysiska grupper och föreläsningar pga covid-19, men nu hade vi ju även FIN. Så tack vare FIN har vi kunnat erbjuda alla blivande föräldrar information och förberedelse inför föräldraskapet även under pågående pandemi, vilket känns himla bra!

Karin Johansson
Enhetschef och barnmorska
Ungdomsmottagningen, Region Örebro Län

Att bära dig genom glädje och smärta är det mest meningsfulla jag kan göra

by

Nu när jag är föräldraledig sedan tre månader, består mina dagar av att bära runt på sex kilo kärlek. Som blivande barnmorska ska jag också kunna bära dig som gravid och födande kvinna, i dina svåra stunder i livet. Ibland lyssnar jag på den gamla Simon och Garfunkel-låten Bridge over troubled water, och tänker att det finns många fina liknelser i texten som jag kan koppla till barnmorskeyrket. Lyssna, och fundera på om inte den är skriven till en barnmorska egentligen. ”I will comfort you, I´ll take your part, When darkness comes and pain is all around”.

Om du har varit utsatt för ett övergrepp. Om du ska se ditt barn på ultraljud och vi hittar en allvarlig avvikelse. Om dina värkar satt igång för tidigt och du kommer föda ett barn extremt prematurt med alla risker det innebär. Om det värsta hänt och ditt barns hjärta inte längre slår. I dina svåraste stunder ska jag bära dig.

Jag lär mig allt jag kan för att hjälpa dig. Jag öppnar mitt hjärta och armar och behöver ge en del av mig själv för att hålla dig uppe.

”Like a bridge over troubled water, I will lay me down”. Det ingår som barnmorska och jag känner att mitt blivande arbete är det mest meningsfulla jag kan göra. Att få göra skillnad och stödja genom glädje och smärta.

Jag tänker på min nyligen genomgångna förlossning, som kom som en överraskning i graviditetsvecka 35 när hela familjen var på semester. På morgonen vaknade jag av att vattnet gick.

45 mil hemifrån skulle jag genomgå en av de största händelserna i livet, på ett främmande sjukhus.

Hela min förlossningsplan gick i stöpet och jag hade knappt hunnit prata med min sambo om hur en förlossning går till. Men istället för att bli oroad, så skrattade jag och kände mig ovanligt lugn. Det var ju klart att detta skulle hända i sommarstugan, för så blir saker i vår lilla kaosfamilj.

13 timmar efter vattenavgång föddes vår son Alfred och nu har jag spenderat 90 dagar med honom i famnen. Jag har tröstat honom och burit honom. Ibland är det enda som fungerar att bära omkring honom för att han inte ska vara ledsen. Just nu bär jag mitt barn nära, det är mitt viktigaste jobb. Bära och ge honom trygghet, värme och kärlek.

Men när han fyller ett år ska jag återuppta mina studier och fortsätta att bära dig.

Ida Persson 
Barnmorskestudent & Operationssjuksköterska 
Styrelseledamot Vårdförbundet Uppsala
Styrelseledamot TCO Uppsala

Vi drömmer om en värld…

by

“Mitt första barn födde jag inte, jag blev förlöst. Makten över min kropp fråntogs mig, glädjen över min kropps fantastiska förmåga infann sig inte. Jag var inte människa, jag var ett objekt i vårdpersonalens händer. Andra gången ville jag föda helt av egen kraft och jag valde att föda hemma. Med en barnmorska som jag lärde känna i graviditeten och med min familj närvarande. Det var en av de mest innerliga stunder i livet, så fylld av kärlek. Och smärtan, den gjorde inte ont när jag hade allt jag behövde för att hantera den. Sedan dess har jag känt ett kall att ge tillbaka den gåvan jag själv fick, till andra kvinnor. Att öppna upp för födandets otroliga potential inom varje kvinna “/Kajsa

Vi lever i ett av världens främsta höginkomstländer där majoriteten av kvinnorna är friska och föder få barn. Vi har en välutvecklad mödravård där kvinnor följs noggrant under graviditeten. Vi har en förlossningsvård med låg mödra- och barndödlighet och hög kvalitet. Vi har goda chanser att erbjuda säkra planerade hemförlossningar till födande som önskar det. Att få valet att föda hemma stärker även kvinnans rättigheter, autonomi och delaktighet i sin vård, ett av våra grunduppdrag som barnmorskor.

Att bistå kvinnor som föder i hemmet beskrivs av barnmorskor som att ens egna kompetens, intuition och hantverk förfinas. Delvis på grund av att det inte finns en mängd teknisk apparatur i rummet eller onödigt risktänk och överanvändande av interventioner som det ibland tenderar att göra på sjukhus. Tilliten till födandet, att kunna se på födandet och kvinnokroppen ur ett naturligt-salutogent perspektiv stärks. När kvinnor föder hemma är det kvinnans och familjens s hemmatillvaro som utgör ramen och sätter stämningen. Deras trygga hamn där barnmorskan är en gäst, deras sätt att röra sig med och vid varandra, platsen där bebisen kanske blev till. Själva sexakten har många likheter med födandet. Det är samma organ, samma hormoner i omlopp, samma behov av trygghet, en privat sfär och intimitet för att få en positiv upplevelse. Hemmet är en öppen dörr till att få oxytocinet att flöda. “What gets the baby in, will get the baby out.”

Kajsa med födande

Vår vision är att leva i en värld där kvinnor får välja var de själva känner sig tryggast när de föder, att de får föda på sina egna villkor, med lust och glädje. Att kvinnan får göra ett informerat val om födsloplatsen är i hemmets trygga vrå, på en välkänd barnmorskeledd enhet eller på en obstetrisk förlossningsavdelning på sjukhus. Vi vill att teoretiska och praktiska moment om hemfödsel obligatoriskt ska ingå i barnmorskeutbildningen i Sverige. Vi vill att barnmorskor ska erkännas för sin suveräna kunskap och kompetens om normalt barnafödande och få bistå kvinnor som föder i hemmet som en integrerad vårdform i offentlig regi. Vi vill hedra födandet och kvinnan med vår närvaro och kärleksfullhet, med kompetens och kontinuitet i ett födslorum där kvinnan har makt över sin kropp och upplevelse. Det är mycket vi vill. Och vi ser fram emot att kunna förverkliga den visionen.

Kajsa och Annika är barnmorskestudenter på Linköpings universitet och skriver sin magisteruppsats om barnmorskors erfarenheter av att bistå kvinnor som föder hemma. Kajsa har fött ett av sina tre barn hemma, arbetar som doula och är hembarnmorskelärling. Annika är mamma till två små barn, utbildad hjälpmamma och kursledare för amningskurser för blivande föräldrar på Amningshjälpen och brinner även för amningsfrågor. Båda har siktet inställt på att bli hembarnmorskor.

Annika Fedder och Kajsa Åkesdotter

Vi finns överallt i livet; från innan din födelse till besvär på ålderns höst

by

I Sverige finns det runt 7000 barnmorskor, lite beroende på om man räknar de som kanske arbetar med annat än barnmorskans ansvarsområde, eller arbetar i andra länder. Det är lätt att försvinna i mängden, då det finns 10 miljoner människor här. Men det är då vi behöver bryta oss ur mängden för att lyfta vår oro kring kvinnosjukvårdens prioriteringar och barnmorskans villkor och arbetsmiljö.

I mitt fackförbund, Vårdförbundet, finns det två barnmorskor i förbundsstyrelsen, ett nationellt nätverk med barnmorskor från hela Sverige, och flera engagerade barnmorskor i avdelningsstyrelserna. Vi skriver debattartiklar, engagerar oss i samarbeten nationellt och internationellt, och kämpar dagligen med att förbättra för alla barnmorskor och kvinnosjukvården.

Trots att vi är förhållandevis få i Sverige, så har vi ändå med gemensamma krafter skapat en bra debatt och en synlighet.

Men vi finns ju också överallt i livet, från innan din födelse till besvär på ålderns höst.

Vi syns, vilket ger oss möjligheter att förändra, men det ger oss också ett ansvar. Vi ska tala för alla barnmorskor och behöver tänka på vad vi lyfter fram. Och för att ha möjlighet att lyfta frågorna ska vi finnas i rätt rum. Jag sitter i Vårdförbundet Avdelning Uppsalas styrelse och är barnmorskornas representant där. Sen sitter jag också i TCO:s avdelningsstyrelse, där vi har möjlighet att lyfta andra bredare frågor ut i närsamhället eller högre i förbundsorganisationen.

Jag värnar om mina blivande kollegor, lyfter arbetsmiljöfrågor och villkorsfrågor, engagerar mig i debatten om att kvinnor ska ha rätt till god och jämlik vård. Jag går i barnvagnsmarschen, och alla uppror som vi kan hitta på för att hjälpa kvinnosjukvården framåt!

Har du funderat på vad du kan göra för någon eller alla de 7000 barnmorskorna – och för i princip alla Sveriges invånare, som kommer ha behov av en barnmorska för sin hälsas skull?

Ida Persson 
Barnmorskestudent & Operationssjuksköterska 
Styrelseledamot Vårdförbundet Uppsala

”Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta”

by

Som en rymdfarare känner jag mig på förlossningsrummet. Instängd i ett alldeles eget system och utestängd ifrån paret på rummet.

Eller som en fågelskrämma. Utklädd. Min mun syns inte, ögonen är gömda bakom både glasögon och visir och på händerna har jag handskar. Hela tiden. Det prasslar ifrån skyddsförklädet och i bruset från lustgasen måste jag använda ett röstläge som inte är mitt för att höras. Svetten börjar rinna utefter ryggen nästan direkt, glasögonen immar och det kliar på näsan. (Inte klia, inte klia.) Alla normala kommunikationsvägar blir avskurna och liksom suddiga med den skyddsutrustning jag har på mig.  Visst har jag förstått hur mycket vi människor förmedlar genom våra ansiktsuttryck, gester, röster och sättet vi tar i varandra. Men inte förrän nu, nu när allt ställts på sin spets begriper jag det fullt ut.

Hur i hela friden ska jag bära mig åt för att skapa en relation och inge trygghet nog för en kvinna att föda?  

Jag har inte de fysiska verktyg jag helst använder mig av att tillgå. Att med lugn röst, avspänd kroppshållning, ögonkontakt och en varm hand stötta en kvinna så att hon med egen kraft kan utföra stordåd känns plötsligt långt borta.  Åhhhh, jag vill ju vara ”en närvarande barnmorska i rummet ”. Helt inklädd i plast rasslar jag istället omkring och får kämpa med att inte utstråla distans och låta bli att skrika för att höras.

Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta.

Det har varit ett märkligt år. Ja, faktiskt mer än ett år nu. Ett märkligt barnmorske-år. Alla vi kollegor i Sveriges avlånga land har blivit påverkade. Alla de som söker sig till oss, oavsett i vilken verksamhet vi arbetar, har påverkats. Viktig kvinnovård har satts på paus. Omhändertagandet av den gravida kvinnan och hennes partner har sett helt annorlunda ut. Tillgängligheten till ungdomsmottagningarna har begränsats. Detsamma med abortmottagningarna. Barnmorskor har flyttats runt och arbetat med annat än det vi är utbildade för. Visst, vi har utvecklat nya smarta arbetssätt och lärt oss att prioritera på ett annat sätt. Barnmorskor har skaffat sig nya erfarenheter som kanske kan komma till pass. Men…. pandemin har gett och ger oönskade effekter som kommer ta tid att reparera.

När kvinnan som föder barn tappar bort sig, inte orkar mer eller bara vill ge upp. Då finns jag där. Nära, lugnt och stadigt. Då säger jag: ”se mig i ögonen. Du klarar det här!” Detsamma säger jag till er, alla fina kollegor: håll ut, tillsammans klarar vi det här! Och grattis på vår yrkesdag!                              

Men. Herregud. Vad. Jag. Längtar. Tillbaka. Till tiden innan covid-19.

Malin Bergander
Förtroendevald barnmorska VGR och medlem i Nationella barnmorskenätverket.