Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

“Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta”

by Leave a Comment

Som en rymdfarare känner jag mig på förlossningsrummet. Instängd i ett alldeles eget system och utestängd ifrån paret på rummet.

Eller som en fågelskrämma. Utklädd. Min mun syns inte, ögonen är gömda bakom både glasögon och visir och på händerna har jag handskar. Hela tiden. Det prasslar ifrån skyddsförklädet och i bruset från lustgasen måste jag använda ett röstläge som inte är mitt för att höras. Svetten börjar rinna utefter ryggen nästan direkt, glasögonen immar och det kliar på näsan. (Inte klia, inte klia.) Alla normala kommunikationsvägar blir avskurna och liksom suddiga med den skyddsutrustning jag har på mig.  Visst har jag förstått hur mycket vi människor förmedlar genom våra ansiktsuttryck, gester, röster och sättet vi tar i varandra. Men inte förrän nu, nu när allt ställts på sin spets begriper jag det fullt ut.

Hur i hela friden ska jag bära mig åt för att skapa en relation och inge trygghet nog för en kvinna att föda?  

Jag har inte de fysiska verktyg jag helst använder mig av att tillgå. Att med lugn röst, avspänd kroppshållning, ögonkontakt och en varm hand stötta en kvinna så att hon med egen kraft kan utföra stordåd känns plötsligt långt borta.  Åhhhh, jag vill ju vara ”en närvarande barnmorska i rummet ”. Helt inklädd i plast rasslar jag istället omkring och får kämpa med att inte utstråla distans och låta bli att skrika för att höras.

Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta.

Det har varit ett märkligt år. Ja, faktiskt mer än ett år nu. Ett märkligt barnmorske-år. Alla vi kollegor i Sveriges avlånga land har blivit påverkade. Alla de som söker sig till oss, oavsett i vilken verksamhet vi arbetar, har påverkats. Viktig kvinnovård har satts på paus. Omhändertagandet av den gravida kvinnan och hennes partner har sett helt annorlunda ut. Tillgängligheten till ungdomsmottagningarna har begränsats. Detsamma med abortmottagningarna. Barnmorskor har flyttats runt och arbetat med annat än det vi är utbildade för. Visst, vi har utvecklat nya smarta arbetssätt och lärt oss att prioritera på ett annat sätt. Barnmorskor har skaffat sig nya erfarenheter som kanske kan komma till pass. Men…. pandemin har gett och ger oönskade effekter som kommer ta tid att reparera.

När kvinnan som föder barn tappar bort sig, inte orkar mer eller bara vill ge upp. Då finns jag där. Nära, lugnt och stadigt. Då säger jag: ”se mig i ögonen. Du klarar det här!” Detsamma säger jag till er, alla fina kollegor: håll ut, tillsammans klarar vi det här! Och grattis på vår yrkesdag!                              

Men. Herregud. Vad. Jag. Längtar. Tillbaka. Till tiden innan covid-19.

Malin Bergander
Förtroendevald barnmorska VGR och medlem i Nationella barnmorskenätverket.

“I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång”

by Leave a Comment

Nu påbörjar jag kursen som avslutar första terminen av barnmorskeprogrammet. Det är med skräckblandad förtjusning jag tagit mig igenom detta halvår. Det är verkligen jätteintressant, men också så otroligt mycket nytt att lära sig i kurslitteraturen som uppgår till hela 12 kg efter ett halvår! Trots att jag upplever en nytta av mina 12 års erfarenhet som sjuksköterska, så är allt nytt i ett nytt perspektiv. I mitt nya perspektiv är inte smärta något som är en varning om hotande fara, utan ett tecken på att något stort är på gång. Något som behöver hanteras, men inte självklart med kunskap om olika läkemedel, utan kanske med massage, värme, akupunktur eller lugnande ord.

Nu ska jag också veta hur jag hjälper och stöttar någon som går igenom sin värsta smärta någonsin, men kanske inte vill ha smärtlindrande läkemedel.

En barnmorska fokuserar på det naturliga förloppet, men har samtidigt kontroll på när det avviker och insatser krävs. Som sjuksköterska har jag bedömt sjukdomar och skador, som barnmorska ska jag bedöma något som är naturligt men kan bli en skada.

Mitt i en pandemi ska vi lära oss att våga vara nära i en människas intimaste stunder. Och det gör vi framför en dator, isolerade i våra hem. För alla grupprum är avstängda, alla föreläsningar sker på datorn och våra grupparbeten gör vi i delade dokument och chattar. Mina kurskamrater har jag aldrig sett annat än på en skärm, och ändå delar vi privata berättelser med varandra. Vi pratar om våra graviditeter, förlossningar, och andra gånger om yrkeslivets utmaningar. Denna pandemi var en utmaning som sjuksköterska, men är också en större utmaning som student än vad jag kunde tänka mig.

Halva utbildningen är praktisk, så nu har vi läst en stor del av teorin bakom det praktiska. I höst kommer mina kurskamrater att gå ut på verksamhetsförlagd utbildning och jag kommer få gå igenom det vi läst i praktiken då jag själv ska föda barn, vilket också blev ett intressant perspektiv i det hela. Jag har lärt mig mycket denna termin om barnmorskors kompetens som gör att jag känner mig tryggare på ett helt annat sätt i det som ligger framför mig.

Barnmorskor har en unik och bred kunskap, och att vara i en barnmorskas händer är att vara i trygga händer. Jag förstår också nu varför det finns så många fantastiska barnmorskor. Det är för att man måste vara engagerad och målinriktad, man måste satsa och man måste lägga sitt fokus på utbildningen för att klara den.

Och det är svårt, om man inte vet att det är rätt. Men jag har hamnat rätt, och ser verkligen fram emot resten av utbildningen!

Ida Persson
Barnmorskestudent
Barnmorskeprogrammet i Uppsala (första terminen)

Hon ligger på rygg, naken i sin säng med regelbundna värkar och ett lugn, samtidigt som hon är fokuserad i smärtan med jämna mellanrum

by

Telefonen väcker mig kl. 02.39. Det är kollegan Lovisa som är inne på förlossningen Huddinge, med en kvinna som snart ska föda. En annan kvinna i Lovisas team, planerad för hemförlossning, har ringt henne och berättat att hon har värkar sedan ungefär en timme. Lovisa är upptagen och ber mig om hjälp. Jag ringer upp kvinnan och hon har nu värkar var femte minut. Jag hör hur hon behöver pausa samtalet, andas koncentrerat och lugnt.

Ok, jag inser att detta blir min uppgift men jag känner också tydligt att nej, jag vill inte…

Jag känner motstånd att lämna sängen, ut i den svarta januarinatten och till den nästan läskigt utmanande uppgiften som kommit till mig i mitt arbete sedan några månader. Jag kalibrerar om mentalt. Tankar bilen, köper en croissant och en stor kaffe på en nattöppen mack, radion på hög volym. Styr kosan söderut. Ensam på mörka vägar.

Jag ringer till teamledaren på förlossningen och berättar för en bekant röst och kollega att nu beger jag mig iväg på en hemförlossning. Det känns som ett ankare i tillvaron just då. Min enda kontakt med omvärlden. En kollega och jag kan mötas i en liten frustning över det nya inslaget i mitt jobb, hur galet det känns men så skönt att jag vet att hon vet vad jag gör. Universitetsjukhuset stöttar mig och är med mig, mitt i natten i min ensamhet. Kollegan i telefonen blir en länk till omvärlden. Nu känner jag mig modig och levande. Går igenom scenarier och handlingsplaner för akuta situationer i huvudet. Jag kör om en bil, kan det vara kollegan Cecilia jag ringt och som också ska vara med?

Lena Westholm och Cecilia Andersson

Framme en dryg timme efter att jag pratade med kvinnan i telefonen. Hon ligger på rygg naken i sängen med regelbundna värkar, trygg, lugn, fokuserad, i smärta med jämna mellanrum. Maken står bredvid och stöttar upp ett ben. Hon vill inte röra sig ur fläcken för att inte tappa koncentrationen. Kollegan Cecilia anländer kort efter mig. Det ger trygghet. Vi är två. Jag är inte alls motvillig eller osäker längre.

Kvinnan är öppen 9 cm, bebisens hjärtljud är perfekta. Lugn, vänlighet, trygg atmosfär, värme.  Plötsligt måste maken kräkas av anspänningen, lite rörelse i rummet men snart är lugnet åter. Rytmiska, regelbundna stön av smärta, pauser emellan. Lugn, vila, trygghet, fina hjärtljud. Kvinnan vill krysta och gör det. Bebisens huvud skymtar i slidmynningen, vila, paus, intensitet igen. Det böljar fram och tillbaka. Huvudet föds, kroppen kommer på nästa värk. En kraftfull och vital pojke kommer till sin mors famn och spänningar släpper.

Glädjen! Kärleken… Det har gått 1 timme och 40 min sedan min ankomst. Efter ungefär en kvart känner kvinnan sammandragningar och vi tänker att moderkakan är på väg. Jag tar försiktigt i navelsträngen, kvinnan krystar lätt och det kommer en fontän av blod. Hela min underarm täcks, jag känner att knäna jag står på i sängen blir blöta av blod, det slaskar inne i handsken. Den i hemförlossningssammanhang fruktade postpartumblödningen. Cecilia och jag tittar på varandra. Vi är två. Jag blir inte rädd, som jag trodde att jag skulle bli om detta – som nu händer – skulle hända. Cecilia pratar tydligt, vänligt och kompromisslöst med kvinnan om att hon nu behöver en injektion av livmodersammandragande läkemedel som hon först velat avstå ifrån. Kvinnan samtycker. Jag ser att det inte blöder mer nu men moderkakan kommer inte. Vi avvaktar och förhåller oss lugna. Efter ytterligare en stund kommer den och livmodern drar ihop sig. Vi väger blödning som ligger i överkant precis. Vi hjälper maken att ordna det torrt och rent i sägen. Vi pustar ut.

Sen dricker vi morgonkaffe och äter rostade mackor som maken ordnar till oss medan vi tittar ut över morgonen som gryr. Klockan 09 lämnar vi familjen.

Vård på rätt nivå. Rätt kompetens. Rätt utrustning. Bra kollegialt samarbete. Förankring i en organisation. Förtroende från chefer, ledning och läkare. Allt detta gör att jag kan jobba så här. Att jag, som tidigare varit skeptisk, vågar. Så rätt det blir för denna och andra familjer som önskar få föda mer på sina villkor och slippa sjukhusets alla möjligheter och resurser men som också kan bli hinder. Vi gör det i samarbete med familjerna och en ny typ av förlossningsvård är möjlig i Sverige. Sjukhusansluten hemförlossning.

Lena Westholm
Barnmorska, ingår i projektet ”Min barnmorska””
Karolinska Huddinge

“Så länge det behövs kommer jag fortsätta strida för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrskadad generation”

by

Det gångna året har varit speciellt för alla, särskilt för oss som arbetar inom vården. För mig har dock det här året främst handlat om att mitt andra barn har fötts. Jag har under nästan hela Coronapandemin suttit hemma med två barn och uttömt alla idéer kring lekar för en treåring på hemmaplan. Inte samma utmaning som att jobba tunga pass på IVA, vårdavdelningar eller äldreboende såklart, men att för femte gången samma dag höra att man tagit fram fel tallrik, smörat på fel sida av smörgåsen eller inte leker kurragömma tillräckligt bra, kan även det vara påfrestande. 

Som så många andra vänder jag mig ibland till sociala medier för avkoppling och tidsfördriv från vardagen med barn. En dag i augusti skrev jag ett inlägg i en Facebookgrupp som handlade om mitt jobb. Jag arbetar som barnmorska på en ungdoms-mottagning och trots att jag då var hemma på föräldraledighet fanns det saker jag tänkte på och engagerade mig i – även som privatperson.  

Jag skrev ett inlägg om hur jag på mitt jobb möter tjejer som söker för smärta vid sex, som har sex de inte alltid har lust till och som de ibland till och med känner sig pressade till. Sex som deras partner blivit inspirerade till från porren och som ibland till och med ger tjejerna fysiska besvär.

Jag skrev om många tjejers syn på lust, att det är viktigare att killar tänder på dem än att de själva är tända, att sex är något de ibland har för sin partners skull och att man inte avbryter sexet fast det gör ont.

Jag skrev även om tjejers syn på sina kroppar och då särskilt sina underliv, att en bristande kunskap om kroppen bl.a. gör att många tror att de ser konstiga ut eller att det är något fel på dem om de inre blygdläpparna sticker ut utanför de yttre.

De söker för besvär orsakade av hårborttagning på vulva och av att de tvättar sina underliv med olika parfymerade produkter, jag har hört flertalet gånger om hur de absolut inte kan sluta raka sig eftersom deras pojkvänner föredrar rakat utifrån preferenser från porren. 

Det jag skrev exploderade. Det delades vidare från gruppen och spreds över både Facebook och Instagram. Det spreds av både dem som kände igen sig och av de som förvånades och förfärades över det jag beskrev. Under hösten har jag medverkat i tidningar, tv och radio och pratat om vad jag och andra barnmorskor möter. Jag har medverkat i poddar, blivit intervjuad till gymnasiearbeten och flera högskoleuppgifter.

Det har diskuterats porr på många olika håll, med olika infallsvinklar och regeringen har äntligen fått tummen ur och bestämt att det ska vara obligatoriskt på lärarprogrammen med utbildning i sexualitet och relationer. 

Jag tog upp detta problem för att jag brinner för ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa. Min övertygelse är att det inte finns något positivt med att barn under 18 år har tillgång till porr. Jag har dock varit tydlig med att en begränsning av porren inte är den enda lösningen, utan att vi i vuxenvärlden måste ta ett större ansvar. Skolorna måste bli bättre på undervisningen om sexualitet och relationer, måste våga ha porrkritiska samtal. Föräldrar och vårdnadshavare måste bli bättre på att prata med sina barn om samtycke, relationer, känslor och porr. Vi som jobbar med barn och ungdomars sexuella och reproduktiva hälsa måste bli bättre på att sprida vår kunskap, det utåtriktade arbetet på ungdomsmottagningar måste prioriteras och utökas. 

Att resurser läggs på ungdomsmottagningar kan bara ses som en enorm vinst. Det är till ungdomsmottagningen som många söker vård eller stöd för första gången utan att deras vårdnadshavare är involverade. Det är vi som möter ungdomar som tar ansvar för sin sexuella och reproduktiva hälsa genom att söka sig till oss med sina frågor. Att jag ska möta individen med hens specifika frågor är självklart, men jag måste också kunna lyfta blicken och se bakomliggande strukturer och normer som påverkar oss på olika sätt.

Inget sker i ett vakuum, inte heller sex. Rådande könsnormer påverkar oss även där och gör att unga tjejer ibland är med om saker som inte är okej.

Att arbeta utifrån ett sexpositivt synsätt betyder inte för mig att allt är okej, för mig betyder det att jag ska stå upp för och sträva efter alla ungas rätt till en trygg och bra start på sitt sexuellt aktiva liv, oavsett när, hur eller med vem det sker. 

Under hösten har många unga tjejer hört av sig via sociala medier till mig, de har tackat mig för att jag har berättat om något som de själva upplevt. Jag brukar svara med att be om ursäkt från vuxenvärlden och sedan lova att jag ska fortsätta att prata om detta så länge det behövs för att det ska bli en förändring. Så länge det behövs för att inga fler ungdomar ska ha bristande kunskaper om sina kroppar och sina rättigheter. Så länge det behövs för att inte en ungdom till ska säga att de lever i en porrkultur och är en del av en porrskadad generation. Jag kommer fortsätta strida för detta, kommer du? 

Katarina Svensson Flood
Barnmorska på ungdomsmottagning

“Jag bär broschen med stolthet för yrket och som en symbol för att jag snart är färdig legitimerad barnmorska”

by

Barnmorskeexamen närmar sig med stormsteg och det gör att jag reflekterar mycket över vägen som har lett mig hit; till barnmorskedrömmen. Hur stolt jag kommer känna mig den dagen jag tar examen och kan titulera mig själv barnmorska. Barnmorska som är en så oerhört viktig profession för samhället – och för världen. Efter tio års tid ska jag nu nå mitt mål; legitimerad barnmorska. Det är ett mål som jag har haft vid varje nytt moment under grundutbildningen, under jobbet som sjuksköterska, under barnmorskeutbildningen och under sommarmånaderna på BB-avdelningen. 

Under sjuksköterskeutbildningen längtade jag verkligen till examen och den broschutdelning som skulle äga rum. En brosch som sammanfattade att det första delmålet var avklarat (om jag inte räknar svenska som andraspråk som ett delmål i sig). Tre år av studier på universitet i Sverige. En brosch som visade för alla i min omgivning att jag var sjuksköterska, men framförallt ett bevis till mig själv. En liten rund bit av metall, som sammanfattade allt jag gjort under tre år. För min del var broschen viktigt. Efter examen bar jag den dagligen på jobbet. Broschen blev en tydlig påminnelse av vad jag hade klarat av.

I början av termin tre på barnmorskeprogrammet började jag fundera på barnmorskeexamen och om det fanns en brosch från vårt barnmorskeprogram på universitetet, men det fanns det inte. Jag började leta själv efter något smycke som skulle passa som min alldeles egna barnmorskebrosch. Jag tänkte i första hand till mig själv, men jag tänkte även på mina klasskamrater. Jag hann kolla och hittade några riktigt fina broscher på nätet, men det kändes ändå lite konstigt att försöka hitta en egen brosch för att symbolisera något så stort som den barnmorskeexamen jag nu skulle ta. 1,5 år av hårt arbete.

När nu Vårdförbundet lanserar vår barnmorskebrosch känner jag att den brosch jag tidigare letat efter och saknat äntligen finns!

Här kan du beställa broschen

Det är en brosch som påminner mig om vad jag klarat av för att få titeln legitimerad barnmorska. En brosch som jag kan bära dagligen i mitt arbete och som förenar oss barnmorskor. En brosch att bära inte bara för mig själv utan för att visa att jag är barnmorska. Att den finns där i alla de möten jag kommer ställas inför med kvinnor i olika faser i livet, att kunna stödja och främja deras sexuella och reproduktiva hälsa. Jag kommer bära broschen med stolthet för yrket och som en symbol för att jag nu uppnått mitt mål; legitimerad barnmorska.

Är du barnmorska och medlem i Vårdförbundet? Eller är du medlem och studerar till barnmorska? Varsågod, broschen är till dig.

Gemma Safikhani
Barnmorskestudent
VFU Linköping förlossning

Att arbeta som sexolog på en Cancerrehabiliteringsmottagning

by

Det är snart 30 år sen jag blev leg. barnmorska. Jag har hunnit arbetat inom alla genrer inom mitt skrå och kan konstatera att sexuell hälsa ofta lyser med sin frånvaro i vården. Jag har ofta känt mig ensam i att bära denna fråga på mina tidigare arbetsplatser. Att jag skulle arbeta med inriktning mot onkologi efter att jag tagit min master i sexologi 2015, var inte givet. Men jag förstod under utbildningen att det skulle vara både utmanande och tacksamt. Både sex och cancer är två starka stigman som väcker mycket tankar och känslor. För många, både i och utanför vården, kan det vara svårt att se att det trots allt är två begrepp som är kompatibla med varandra och att det ena inte utesluter det andra.

Till mig kommer man av många skäl men främst för att få information om sexuell hälsa kopplat till cancerdiagnos och behandlingar. Ibland träffar jag patienter som nyligen fått sin diagnos och väntar på behandling och ibland kommer patienter många år efter avslutad behandling. Ålder, kön, levnadshistorier skiftar men en sak har de gemensamt, vetskapen om hur det känns att leva med cancer.

Tidiga och sena biverkningar efter en cancerbehandling är viktiga att patienten blir medveten om så att hen kan reagera och agera tidigt genom att antingen själv lindra besvären eller söka hjälp i vården. Jag lägger stor vikt vid att utgå från anatomiska bilder, ffa när det handlar om bäckencancer. Att peka och rita, förklara samband har jag noterat är en nyckel till framgång. Ofta sätter sig bilder bättre än text. Strukturerade bedömningar är viktigt. På så sätt minimerar vi i vården risken att viktiga frågor glöms bort. Urin- och avföringsinkontinens är just en sådan viktig fråga att lyfta då dessa besvär ofta ger patienterna ett stort lidande som inte bara kan kopplas till sexuella problem. Det är viktigt att hela människan blir sedd.

Nedsatt sexuell lust och relationsproblem är vanligt att patienterna söker för. Ibland saknar patienten sin sexuella lust själv. Ibland kommer kravet från den andre partnern. Slitningar i relationen kan lätt uppstå när bristen på intimitet och närhet uteblir under en längre tid. Kraven från den friska partnern kan vara tuffa och inte förhandlingsbara ”- sök hjälp eller så skiljer oss”. Men det händer också att båda passivt väntar på att den andre ska första steget. Båda känner att det saknas något men den ömsesidiga hänsynen till den andre förlamar båda i att ta steget och bjuda in.

Att lära sig tycka om sitt nya jag med de kroppsliga förändringar som blivit efter cancerbehandlingarna kan vara svårt. Rädslan att visa sig naken inför en annan kan vara stor. Uppfattas jag som mindre kvinnlig utan mina bröst? Äcklas andra av min stomipåse? Vill någon ha mig när jag inte kan få barn? Vem är intresserad av mig nu när jag inte kan få erektion?

För mig är det en ynnest att få bli insläppt i människors allra hemligaste rum. Jag känner en stor vördnad och respekt inför det. Jag vågar och kan prata om sexuell hälsa just för att jag är barnmorska. Den gedigna kunskap som följer med utbildningen och alla år av erfarenhet av att röra mig i människors mest intima sfär har gjort att jag känner mig trygg där. I samband med att jag skrev min masteruppsats ”Får vi lov att ha sex? – En kvalitativ studie om barnmorskors och sjuksköterskors erfarenheter av att beröra sexologiska frågor i sin professionella praktik”, fann jag studie på studie som visade på cancerdrabbades behov av upprepad information kring sexuell hälsa. Så även om jag då och då möts av ironiska kommentarer så vet jag att jag att det finns gott om evidens för att en bibehållen god sexuell hälsa är viktig för de allra flesta och att jag har en meningsfull roll att fylla i vårdkedjan.

Eva Mossberg
Leg. barnmorska med masterexamen i sexologi
Sexolog på Cancerrehabiliteringsmottagningen i Helsingborg
Regional koordinator för bäckencancerrehabilitering i södra sjukvårdsregionen, RCC syd.
Sexolog och föreläsare i det egna företaget, Din sexolog- Eva Mossberg

Både givande och otillräcklig- En sommar på BB

by

Nu är det sensommar, och jag har återvänt till BB efter en välbehövd semester. Jag läser barnmorskeutbildningen med utbildningstjänst, som gör att jag under semesterperioderna arbetar på BB som sjuksköterska.

Om man läser nyheter eller följer Vårdförbundets arbete så inser man att den situation som uppstår på sommaren är återkommande varje år. Vårdpersonal värnar om patientsäkerheten, men … ingenting händer. Vårdpersonalen larmar runt om i landet. Bemanningen räcker inte till för att personalen ska få sin välbehövliga semester och patientsäkerheten säkras. Samma sak varje år. Oron ökas på inför att gå till jobbet. För min del leder det till en osäkerhet inför min nya och blivande profession som barnmorska och den arbetsmiljö som väntar mig på min nya arbetsplats. Jag tror inte att någon vill arbeta i en arbetsmiljö där man inte räcker till och där tiden inte finns för att göra det som patienten behöver.

För mig själv är arbetet på BB en vidareutveckling av min tidigare roll som sjuksköterska på neonatal intensivvårdsavdelningen. Skillnaden är att jag har ansvar för dubbelt så mycket patienter, och för första gången vårdar jag både mor och barn och inte enbart barnet. Det är spännande och givande att kunna tillämpa den kunskap att jag har fått under mina två terminer på barnmorskeprogrammet. Jag får möjlighet att anpassa min tidigare kunskap och erfarenheter som sjuksköterska. Jag blir glad för de extra kurser kring amning jag har läst under den tiden jag arbetade som sjuksköterska, och den känslan att ha en trygg bas att arbeta ifrån. Jag blir också glad av det stöd att jag får från alla kollegor på jobbet, som alltid har tid att besvara mina frågor eller funderingar oavsett vad de är.

Arbetet på BB handlar mycket om stöd den första tiden efter förlossningen, men det varierar stort i vad det är för stöd som behovs. Tillfällena är många då jag önskade att arbetsbelastningen var mindre så att känslan av att hinna med fanns. Jag upplever BB som en tuff miljö där mycket ska observeras, mycket stöd ska ges, och mycket ska dokumenteras, helst samtidigt.

Jag har haft dagar där jag har känt mig lyckad och nöjd med den vård jag har kunnat ge, men också dagar där jag känner mig helt otillräckligt och inte alls kunnat ge den vård som jag strävar efter att kunna ge. Det är något som jag ofta tampas med efter jobbet, känslan av otillräcklighet trots att jag sprunigt och ansträngt mig hela passet. På sommaren kommer känslan oftare. Jag önskar i framtiden att det kan bli förbättring och att politikerna fattar att kvinnohälsovården och kvinnosjukvården måste prioriteras året om och särskilt på sommaren.

Snart börjar jag min sista termin på barnmorskeprogrammet. Examensarbetet ska skrivas klart, praktik på förlossningen och gyn avdelningen väntar. Jag hoppas på lite återhämtning innan dess – jag har hört att svamp redan finns i skogen om jag har tid att ta mig dit 😉

/Gemma Safikhani

Gemma Safikhani

Barnmorskestudent, Sjuksköterska på BB

“Skrev jag den här texten med hjälp av min penis?”

by

Ja, det är en rubrik som kräver sin förklaring. Nej, det är ingen överpubertal individ från en dokusåpa som skrivit den här texten genom att använda tangentbordet på ett högst ohygieniskt sätt. Utan det är jag, Er kollega.

Jag är legitimerad sjuksköterska sedan 2010, legitimerad barnmorska sedan 2013. Av manligt kön sedan födseln. Det senare är inte en kompetens, ändå är just det faktum att jag är man en faktor som påverkar i kombination med att jag är barnmorska. I yrkeslivet såväl som civilt.  

Jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag valde att studera till barnmorska. Men jag valde aldrig att bli man. Det råkade bara bli så när jag skapades och sen dess har jag tyckt det varit ok.

Men jag har utifrån positionen att jag är just man och just barnmorska blivit intervjuad av media. Jag har ofta fått förfrågningar om att skriva insändare samt fått en del inbjudningar till debatter och föreläsningar.

Allt detta har inte skett för att jag är en kompetent barnmorska, utan på grund av att jag dessutom har en penis. Jag är medveten om att andra saker spelar in. Till exempel att jag har nära till att utrycka mig. Både i min fackliga roll som förtroendevald på min arbetsplats och som aktiv politiker behöver jag ta ställning och våga uttrycka mig. Men det ändrar inte det mycket tydliga att jag drar fördel genom tidigare nämnda faktum – att jag är man. Det är inte ok att jag av den anledningen oftare än mina kollegor får chansen att uttrycka mig i olika medier, att min åsikt eftersöks mer frekvent. Det är fel.

Men vems fel är det? Mitt, ditt och samhällets.

Det här kan jag skriva tusen inlägg om. Men idag vill jag istället påpeka att det går åt rätt håll, och hur vi gemensamt kan påskynda det. Det var inte på grund av mitt kön som Jag fick chansen att skriva den här texten, utan genom en förfrågan från min fackliga kollega Åsa. Hon sökte något annat.

Åsa är barnmorska och fackligt engagerad. Vi arbetade några år tillsammans på Vårdförbundets lokalavdelning i Örebro. Trots gemensamma mål, en facklig kamp och tydliga sakfrågor som dök upp högt och lågt insåg vi att vi inte alltid var överens. Jag tror till och med att vi insåg att vi ganska ofta inte var överens, att många frågor gick att diskutera och söka nya perspektiv på. Ibland efter veckolånga diskussioner. Vilken otrolig rikedom.

Jag känner mig säker på att anledningen jag fick chansen att skriva den här texten är den friktion vi hade i våra diskussioner. Det vittnar även om att sådana diskussioner ger något, till exempel nya perspektiv, ny kunskap, rätt ofta huvudvärk men också ett förtroende. Ett förtroende som går åt båda håll och därför ger en tillit.

Jag hyser en stor respekt för Åsa alla andra fackliga som med en ständig strävan försöker att göra tillvaron bättre för alla medlemmar i Vårdförbundet, för vårdpersonalen och för våra patienter. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till.

Vi behöver diskutera mer med varandra, vi behöver mer engagemang, fler nävar som åker i bordet i fikarummet och lika sakliga och spetsiga inlägg i debatten.

Jag vill med denna text uppmuntra att söka den sunda friktion som jag och Åsa har haft genom åren. Var noga med att kommunicera den i god ton och markera sakligt när du möter en ton du själv inte mår bra av. Var beredd på att även vi inom vården tycker väldigt olika, men omfamna det som den rikedom det är.

Varför då? I år får vi mycket uppmärksamhet. Världshälsoorganisationen har utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Under rådande pandemi har vi ögonen på oss och en ökad möjlighet att nå ut. Det finns en möjlighet för oss barnmorskor att visa hur vi bidrar till folkhälsan, hur vi lyfter och stöttar ungdomar och kvinnor i deras egna val.

Genom barnmorskans kompetens får människor möjlighet att göra egna, välinformerade val. Jag är stolt över att kunna bidra till en sådan fantastisk sak i min roll som barnmorska på en ungdomsmottagning.

Där får jag genom min profession ge ungdomar möjlighet att utnyttja sin rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Jag ger dem möjlighet att ha säkert sex, undvika sjukdomar och oönskade graviditeter, ge dem förutsättningar för att bli unga föräldrar om de så väljer och även vara en ventil för de som bara vill prata om sådant som hjärtat är fyllt av när man är ung. Vi barnmorskor bidrar med så mycket. Och vi behöver ha goda förutsättningar för att kunna fortsätta med vårt hälsofrämjande arbete.

Så diskutera, skriv insändare, posta inlägg i sociala medier, skrik ut i kassakön om hur vi som vårdpersonal har det.  Det är så vi kan nå ut till många och försöka påverka för att kunna förändra. Det ska jag fortsätta göra.

Jonas Åkerman, stolt och engagerad barnmorska

“Att vara student under en pandemi är något som jag aldrig trodde jag skulle vara med om”

by

I början av januari och februari kändes corona/covid-19 något som skedde långt borta och distanseringen var stor. Vi koncentrerade oss på vårat examensarbete och våra teoriveckor handlade om preventivmedel och komplicerade förlossningar. Under teoritiden trängde sig covid-19 allt närmre och i samband med att andra terminens praktik började, blev det allt tydligare att världen skulle bli oerhört påverkad av det nya viruset. Att vara student under en pandemi är något som jag aldrig trodde jag skulle vara med om.

Min första praktikplacering termin två var på samma mödrahälsovårdsmottagning som jag haft en kort placering på under första terminen. Direkt när jag kom dit kände jag en skillnad. Ingen tog i hand för att hälsa, inga kramar till mina fantastiska handledare jag haft under min första termin.

Det fanns en distans mellan varandra. Oron fanns hos både personal och patienter.


Gemma som barn med syster i knäet.

Patienternas frågor var många och de kom vid nästan varje besök, särskilt de som var i slutet av sin graviditet. Det var frågor om hur rutinerna nu var på förlossningen, om partnern fick följa med, om det fanns tillräckligt med personal och så vidare. Frågorna handlade även om gravida räknades som riskgrupp och hur de skulle förhålla sig till sitt arbete om de fanns risk för smitta. Förvirringen var total eftersom andra länder hade andra rekommendationer. England rekommenderade till exempel att gravida skulle isolera sig själva de sista tolv veckorna av sin gravitet, då de räknades som riskgrupp. Men i Sverige var gravida inte en riskgrupp och skulle arbeta som vanligt. Det var lätt att förstå att osäkerheten fanns både bland personalen och gravida.

Mitt under praktiken ändrades våra riktlinjer på mottagningen och inga anhöriga fick vara med på besöket och inte heller på ultraljudsbesöket. Detta väckte mycket känslor, men de flesta var förstående. Många gravida uttryckte sin oro för att partnern kanske inte skulle kunna vara med under förlossningen eller på BB och det väckte såklart många känslor.

Under veckorna som har gått har jag själv haft en stor oro över om det skulle bli en hel VFU-period eller inte. Universitetet gick ganska snabbt över till distansundervisning och i samband med det blev vissa VFU:er inställda. Informationen jag fick kom mestadels från min handledare som i sin tur fått den från Universitetet. Den information som kom till mig från skolan tog ofta lite längre tid och var ganska generellt riktad. I efterhand förstår jag att det var mycket som måste fixas och ordnas – det går inte att vara blixtsnabb med att fatta beslut, men just då kändes det svårt att inte riktigt veta vad som skulle hända.

Under praktiken hade jag mitt lärandemål att följa för att bli godkänd. I det osäkra läge som var så försökte jag få så mycket som möjligt gjort de första veckorna för att så snabbt som möjligt komma upp i mitt lärandemål om det blev så att min praktik ställdes in, jag blev sjuk eller behövde vabba. Jag la in extradagar de första veckorna. Det kändes som att jag på det viset fick en viss kontroll över situationen och just då kändes det viktigt. Cellprovtagning och preventivmedelsrådgivning var två viktiga delar av vår VFU på MVC. Dessa mottagningsbesök hade redan minskat på grund av covid-19. Det fanns ett beslut att cellprovsmottagningen skulle upphöra strax innan påsk och preventivmedelsmottagningen hade många avbokade besök och en stängd drop-in mottagnigning. Det gällde då att försöka få så många av dessa besök som möjligt, men det var inte helt lätt då vi var tre studenter med samma mål. Som tur var så lyckades jag uppnå kursmålen trots väldigt få besökande till cellprovsmottagningen.

Jag känner mig tacksam för all hjälp jag fick från flera barnmorskor på MVC som lät mig ta hand om deras patienter.

Trots rådande situation har jag en mycket positiv känsla efter min placering på MVC och gillar den vård de bedriver.  Jag har alltid tänkt att jag ska bli förlösande barnmorska när jag är färdig med utbildningen, men den här praktikplatsen har varit mycket inspirerande. Nu är den här praktikperioden slut och vem vet hur framtiden ser ut?

/ Gemma Safikhani
Barnmorskestudent

När många vuxna runt ungdomarna bara pratar, vill vi agera!

by

Hur såg man på sex i antikens Grekland och hur var det nu med tidelagen? Det råder fortfarande förvirring i ämnet och f.d. jordbruksministern gjorde ju inte saken tydligare när han påstår att ett totalförbud är mer komplicerat än man kan tro. Men i all förvirring drabbades han tydligen av vikingasjukan, som för övrigt visst drabbar mest kvinnor. Det gör ju att man i nästa led börjar funderar på om han kanske har bytt kön…nej, nu spårar det ur totalt, men det är också en helt vanlig dag för mig på jobbet som barnmorska på ungdomsmottagningen i Ljungby.

Idag fick elever på en gymnasieskola i kommunen lära sig om sex genom historien, tidelagen och hur många av våra könssjukdomar en gång i tiden har uppstått. Och visst tyckte de att det var lite äckligt när deras hjärnor direkt projicerade bilden på näthinnan av apan och jägare… Åt han den, låg han med den, eller åt han den först och låg med den sen’? Vi lämnar det lite öppet…

Ja, hos oss är det högt och lågt och ibland lite mitt emellan. Mitt emellan våra undersökningsrum på ungdomsmottagning hittar vi vårt ”vardagsrum”. Där bor Snoppen och Snippan. Våra trogna kompisar som man på sociala medier även kan följa i olika situationer. I vardagsrummet har vi också chans att träffa våra ungdomar för lite småprat, innan eller efter besöket eller om de är med som stöd till en kompis. Och det är sådär lite småmysigt som man ofta har det i ett vardagsrum. Vi uppfyller alla krav på vad ett vardagsrum skall innehålla enligt Wikipedia; vi har en soffa, en fåtölj, en tv och en stereo. Som pricken över i:et dimrar vi ljuset sådär alldeles lagom lugnande och förhöjer stämningen ytterligare med lite högst olevande ljus. Där spelar vi låtar som berör, förstör, om att någon dör och vad två gör när man är skör…Om att vågar du, vågar jag, vågar vi. Och att just ungdomarna vågar komma till oss är ibland något som berör. Att just vi fick vara de som delar deras historia. Vi brukar säga att vi har hört det mesta, men varje ungdom är unik. Varje ungdom har sin egen version av livet där vi måste, likt en kameleont, anpassa oss efter vad som kan dyka upp. Att möta ungdomar här och nu måste vara bland det coolaste som finns och när Coronaviruset sprider oro i lägret passar man på att fråga oss. Vi är och skall vara en verksamhet med låg tröskel och även om vi inte kan ett dugg om Coronavirus, kanske vi är den enda arenan inom sjukvården som många unga har kontakt med. Det är faktiskt inte hela världen att säga att man inte vet allt. Vi tittar lite tillsammans med ungdomarna på vad som verkar trovärdigt på t ex Google. Ibland slussar vi vidare till någon som kan lite mer än vad vi själva kan.

Att vilja förbättra, förnya och förenkla för våra ungdomar är något vi brinner för. När den psykiska ohälsan ökar bland våra ungdomar vill vi finnas där och göra vad vi kan. Ett exempel är att bjuda in cirka 2300 högstadie- och gymnasieelever i kommunen, på en förmiddagsföreläsning där Hampus Nessvold slår hål på myten om den stereotypa mannen och Clara Henry undrar: Har du mens eller? När många vuxna runt ungdomarna bara pratar, vill vi agera!

Kreativiteten flödar ofta över och mycket hamnar av olika anledningar i papperskorgen. Vi ger och vi tar och ur kaos föds ofta en stjärna. Vår stjärna har vi döpt till LiViT. LiViT är ett screeningvertyg där vi på ett standardiserat sätt frågar ungdomar kring levnadsvanor kopplat till psykisk ohälsa. Projektet känns numera som en självklarhet i vår verksamhet. Ungdomar vill att vi frågar och när ungdomarnas hälsa sviker måste vi finnas där.

När jag som barnmorska tittar tillbaka på hur mitt jobb såg ut för säg, fem år sedan, har det nästintill skett ett mirakel. Så sent som 2017 öppnade vi vår egna ungdomsmottagning i Ljungby och från att ha varit en mottagning där man mest förskriver preventivmedel är vi nu en mottagning där vi förmedlar att vi tar hand om hela dig, därför vill vi veta hur du mår. När livet ibland går likt en berg- och dalbanan har vi vår chans att vara där och den bollen måste vi springa på. Ibland spelar det inte så stor roll vad eller hur vi gör något bara att vi gör något. Glöm inte att där skratt saknas görs få framsteg och det är ju som bekant ur misstagen som framgång föds. Allt behöver inte alltid vara så perfekt och heller inte vi. Vi gör om och gör rätt och förhoppningsvis till det bättre nästa gång.

Vi på ungdomsmottagningen i Ljungby satsar alltid på rymden och ibland hamnar vi bland molnen, men vad gör det när det bästa kanske inte hänt än…

 

Emma
Barnmorska på Ungdomsmottagningen i Ljungby

Följs oss gärna på Snapchat, Instagram och TikTok #ungdomsmottagningenljungby