Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

“Skrev jag den här texten med hjälp av min penis?”

av

Ja, det är en rubrik som kräver sin förklaring. Nej, det är ingen överpubertal individ från en dokusåpa som skrivit den här texten genom att använda tangentbordet på ett högst ohygieniskt sätt. Utan det är jag, Er kollega.

Jag är legitimerad sjuksköterska sedan 2010, legitimerad barnmorska sedan 2013. Av manligt kön sedan födseln. Det senare är inte en kompetens, ändå är just det faktum att jag är man en faktor som påverkar i kombination med att jag är barnmorska. I yrkeslivet såväl som civilt.  

Jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag valde att studera till barnmorska. Men jag valde aldrig att bli man. Det råkade bara bli så när jag skapades och sen dess har jag tyckt det varit ok.

Men jag har utifrån positionen att jag är just man och just barnmorska blivit intervjuad av media. Jag har ofta fått förfrågningar om att skriva insändare samt fått en del inbjudningar till debatter och föreläsningar.

Allt detta har inte skett för att jag är en kompetent barnmorska, utan på grund av att jag dessutom har en penis. Jag är medveten om att andra saker spelar in. Till exempel att jag har nära till att utrycka mig. Både i min fackliga roll som förtroendevald på min arbetsplats och som aktiv politiker behöver jag ta ställning och våga uttrycka mig. Men det ändrar inte det mycket tydliga att jag drar fördel genom tidigare nämnda faktum – att jag är man. Det är inte ok att jag av den anledningen oftare än mina kollegor får chansen att uttrycka mig i olika medier, att min åsikt eftersöks mer frekvent. Det är fel.

Men vems fel är det? Mitt, ditt och samhällets.

Det här kan jag skriva tusen inlägg om. Men idag vill jag istället påpeka att det går åt rätt håll, och hur vi gemensamt kan påskynda det. Det var inte på grund av mitt kön som Jag fick chansen att skriva den här texten, utan genom en förfrågan från min fackliga kollega Åsa. Hon sökte något annat.

Åsa är barnmorska och fackligt engagerad. Vi arbetade några år tillsammans på Vårdförbundets lokalavdelning i Örebro. Trots gemensamma mål, en facklig kamp och tydliga sakfrågor som dök upp högt och lågt insåg vi att vi inte alltid var överens. Jag tror till och med att vi insåg att vi ganska ofta inte var överens, att många frågor gick att diskutera och söka nya perspektiv på. Ibland efter veckolånga diskussioner. Vilken otrolig rikedom.

Jag känner mig säker på att anledningen jag fick chansen att skriva den här texten är den friktion vi hade i våra diskussioner. Det vittnar även om att sådana diskussioner ger något, till exempel nya perspektiv, ny kunskap, rätt ofta huvudvärk men också ett förtroende. Ett förtroende som går åt båda håll och därför ger en tillit.

Jag hyser en stor respekt för Åsa alla andra fackliga som med en ständig strävan försöker att göra tillvaron bättre för alla medlemmar i Vårdförbundet, för vårdpersonalen och för våra patienter. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till.

Vi behöver diskutera mer med varandra, vi behöver mer engagemang, fler nävar som åker i bordet i fikarummet och lika sakliga och spetsiga inlägg i debatten.

Jag vill med denna text uppmuntra att söka den sunda friktion som jag och Åsa har haft genom åren. Var noga med att kommunicera den i god ton och markera sakligt när du möter en ton du själv inte mår bra av. Var beredd på att även vi inom vården tycker väldigt olika, men omfamna det som den rikedom det är.

Varför då? I år får vi mycket uppmärksamhet. Världshälsoorganisationen har utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Under rådande pandemi har vi ögonen på oss och en ökad möjlighet att nå ut. Det finns en möjlighet för oss barnmorskor att visa hur vi bidrar till folkhälsan, hur vi lyfter och stöttar ungdomar och kvinnor i deras egna val.

Genom barnmorskans kompetens får människor möjlighet att göra egna, välinformerade val. Jag är stolt över att kunna bidra till en sådan fantastisk sak i min roll som barnmorska på en ungdomsmottagning.

Där får jag genom min profession ge ungdomar möjlighet att utnyttja sin rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Jag ger dem möjlighet att ha säkert sex, undvika sjukdomar och oönskade graviditeter, ge dem förutsättningar för att bli unga föräldrar om de så väljer och även vara en ventil för de som bara vill prata om sådant som hjärtat är fyllt av när man är ung. Vi barnmorskor bidrar med så mycket. Och vi behöver ha goda förutsättningar för att kunna fortsätta med vårt hälsofrämjande arbete.

Så diskutera, skriv insändare, posta inlägg i sociala medier, skrik ut i kassakön om hur vi som vårdpersonal har det.  Det är så vi kan nå ut till många och försöka påverka för att kunna förändra. Det ska jag fortsätta göra.

Jonas Åkerman, stolt och engagerad barnmorska

“Att vara student under en pandemi är något som jag aldrig trodde jag skulle vara med om”

av

I början av januari och februari kändes corona/covid-19 något som skedde långt borta och distanseringen var stor. Vi koncentrerade oss på vårat examensarbete och våra teoriveckor handlade om preventivmedel och komplicerade förlossningar. Under teoritiden trängde sig covid-19 allt närmre och i samband med att andra terminens praktik började, blev det allt tydligare att världen skulle bli oerhört påverkad av det nya viruset. Att vara student under en pandemi är något som jag aldrig trodde jag skulle vara med om.

Min första praktikplacering termin två var på samma mödrahälsovårdsmottagning som jag haft en kort placering på under första terminen. Direkt när jag kom dit kände jag en skillnad. Ingen tog i hand för att hälsa, inga kramar till mina fantastiska handledare jag haft under min första termin.

Det fanns en distans mellan varandra. Oron fanns hos både personal och patienter.


Gemma som barn med syster i knäet.

Patienternas frågor var många och de kom vid nästan varje besök, särskilt de som var i slutet av sin graviditet. Det var frågor om hur rutinerna nu var på förlossningen, om partnern fick följa med, om det fanns tillräckligt med personal och så vidare. Frågorna handlade även om gravida räknades som riskgrupp och hur de skulle förhålla sig till sitt arbete om de fanns risk för smitta. Förvirringen var total eftersom andra länder hade andra rekommendationer. England rekommenderade till exempel att gravida skulle isolera sig själva de sista tolv veckorna av sin gravitet, då de räknades som riskgrupp. Men i Sverige var gravida inte en riskgrupp och skulle arbeta som vanligt. Det var lätt att förstå att osäkerheten fanns både bland personalen och gravida.

Mitt under praktiken ändrades våra riktlinjer på mottagningen och inga anhöriga fick vara med på besöket och inte heller på ultraljudsbesöket. Detta väckte mycket känslor, men de flesta var förstående. Många gravida uttryckte sin oro för att partnern kanske inte skulle kunna vara med under förlossningen eller på BB och det väckte såklart många känslor.

Under veckorna som har gått har jag själv haft en stor oro över om det skulle bli en hel VFU-period eller inte. Universitetet gick ganska snabbt över till distansundervisning och i samband med det blev vissa VFU:er inställda. Informationen jag fick kom mestadels från min handledare som i sin tur fått den från Universitetet. Den information som kom till mig från skolan tog ofta lite längre tid och var ganska generellt riktad. I efterhand förstår jag att det var mycket som måste fixas och ordnas – det går inte att vara blixtsnabb med att fatta beslut, men just då kändes det svårt att inte riktigt veta vad som skulle hända.

Under praktiken hade jag mitt lärandemål att följa för att bli godkänd. I det osäkra läge som var så försökte jag få så mycket som möjligt gjort de första veckorna för att så snabbt som möjligt komma upp i mitt lärandemål om det blev så att min praktik ställdes in, jag blev sjuk eller behövde vabba. Jag la in extradagar de första veckorna. Det kändes som att jag på det viset fick en viss kontroll över situationen och just då kändes det viktigt. Cellprovtagning och preventivmedelsrådgivning var två viktiga delar av vår VFU på MVC. Dessa mottagningsbesök hade redan minskat på grund av covid-19. Det fanns ett beslut att cellprovsmottagningen skulle upphöra strax innan påsk och preventivmedelsmottagningen hade många avbokade besök och en stängd drop-in mottagnigning. Det gällde då att försöka få så många av dessa besök som möjligt, men det var inte helt lätt då vi var tre studenter med samma mål. Som tur var så lyckades jag uppnå kursmålen trots väldigt få besökande till cellprovsmottagningen.

Jag känner mig tacksam för all hjälp jag fick från flera barnmorskor på MVC som lät mig ta hand om deras patienter.

Trots rådande situation har jag en mycket positiv känsla efter min placering på MVC och gillar den vård de bedriver.  Jag har alltid tänkt att jag ska bli förlösande barnmorska när jag är färdig med utbildningen, men den här praktikplatsen har varit mycket inspirerande. Nu är den här praktikperioden slut och vem vet hur framtiden ser ut?

/ Gemma Safikhani
Barnmorskestudent

När många vuxna runt ungdomarna bara pratar, vill vi agera!

av

Hur såg man på sex i antikens Grekland och hur var det nu med tidelagen? Det råder fortfarande förvirring i ämnet och f.d. jordbruksministern gjorde ju inte saken tydligare när han påstår att ett totalförbud är mer komplicerat än man kan tro. Men i all förvirring drabbades han tydligen av vikingasjukan, som för övrigt visst drabbar mest kvinnor. Det gör ju att man i nästa led börjar funderar på om han kanske har bytt kön…nej, nu spårar det ur totalt, men det är också en helt vanlig dag för mig på jobbet som barnmorska på ungdomsmottagningen i Ljungby.

Idag fick elever på en gymnasieskola i kommunen lära sig om sex genom historien, tidelagen och hur många av våra könssjukdomar en gång i tiden har uppstått. Och visst tyckte de att det var lite äckligt när deras hjärnor direkt projicerade bilden på näthinnan av apan och jägare… Åt han den, låg han med den, eller åt han den först och låg med den sen’? Vi lämnar det lite öppet…

Ja, hos oss är det högt och lågt och ibland lite mitt emellan. Mitt emellan våra undersökningsrum på ungdomsmottagning hittar vi vårt ”vardagsrum”. Där bor Snoppen och Snippan. Våra trogna kompisar som man på sociala medier även kan följa i olika situationer. I vardagsrummet har vi också chans att träffa våra ungdomar för lite småprat, innan eller efter besöket eller om de är med som stöd till en kompis. Och det är sådär lite småmysigt som man ofta har det i ett vardagsrum. Vi uppfyller alla krav på vad ett vardagsrum skall innehålla enligt Wikipedia; vi har en soffa, en fåtölj, en tv och en stereo. Som pricken över i:et dimrar vi ljuset sådär alldeles lagom lugnande och förhöjer stämningen ytterligare med lite högst olevande ljus. Där spelar vi låtar som berör, förstör, om att någon dör och vad två gör när man är skör…Om att vågar du, vågar jag, vågar vi. Och att just ungdomarna vågar komma till oss är ibland något som berör. Att just vi fick vara de som delar deras historia. Vi brukar säga att vi har hört det mesta, men varje ungdom är unik. Varje ungdom har sin egen version av livet där vi måste, likt en kameleont, anpassa oss efter vad som kan dyka upp. Att möta ungdomar här och nu måste vara bland det coolaste som finns och när Coronaviruset sprider oro i lägret passar man på att fråga oss. Vi är och skall vara en verksamhet med låg tröskel och även om vi inte kan ett dugg om Coronavirus, kanske vi är den enda arenan inom sjukvården som många unga har kontakt med. Det är faktiskt inte hela världen att säga att man inte vet allt. Vi tittar lite tillsammans med ungdomarna på vad som verkar trovärdigt på t ex Google. Ibland slussar vi vidare till någon som kan lite mer än vad vi själva kan.

Att vilja förbättra, förnya och förenkla för våra ungdomar är något vi brinner för. När den psykiska ohälsan ökar bland våra ungdomar vill vi finnas där och göra vad vi kan. Ett exempel är att bjuda in cirka 2300 högstadie- och gymnasieelever i kommunen, på en förmiddagsföreläsning där Hampus Nessvold slår hål på myten om den stereotypa mannen och Clara Henry undrar: Har du mens eller? När många vuxna runt ungdomarna bara pratar, vill vi agera!

Kreativiteten flödar ofta över och mycket hamnar av olika anledningar i papperskorgen. Vi ger och vi tar och ur kaos föds ofta en stjärna. Vår stjärna har vi döpt till LiViT. LiViT är ett screeningvertyg där vi på ett standardiserat sätt frågar ungdomar kring levnadsvanor kopplat till psykisk ohälsa. Projektet känns numera som en självklarhet i vår verksamhet. Ungdomar vill att vi frågar och när ungdomarnas hälsa sviker måste vi finnas där.

När jag som barnmorska tittar tillbaka på hur mitt jobb såg ut för säg, fem år sedan, har det nästintill skett ett mirakel. Så sent som 2017 öppnade vi vår egna ungdomsmottagning i Ljungby och från att ha varit en mottagning där man mest förskriver preventivmedel är vi nu en mottagning där vi förmedlar att vi tar hand om hela dig, därför vill vi veta hur du mår. När livet ibland går likt en berg- och dalbanan har vi vår chans att vara där och den bollen måste vi springa på. Ibland spelar det inte så stor roll vad eller hur vi gör något bara att vi gör något. Glöm inte att där skratt saknas görs få framsteg och det är ju som bekant ur misstagen som framgång föds. Allt behöver inte alltid vara så perfekt och heller inte vi. Vi gör om och gör rätt och förhoppningsvis till det bättre nästa gång.

Vi på ungdomsmottagningen i Ljungby satsar alltid på rymden och ibland hamnar vi bland molnen, men vad gör det när det bästa kanske inte hänt än…

 

Emma
Barnmorska på Ungdomsmottagningen i Ljungby

Följs oss gärna på Snapchat, Instagram och TikTok #ungdomsmottagningenljungby

Tänk om barnmorskor inte fanns!

av

I dag på internationella barnmorskedagen vill jag hedra alla mina barnmorskekollegor i Sverige och i världen. Jag antar att ni precis som jag tycker att ni har valt ett fint, roligt och intressant yrke. Ett yrke där ni i stort sett varje dag känner att ni gör skillnad för någon eller några andra.

Ett gammalt yrke, ett av de äldsta. Man insåg alltså tidigt hur viktig barnmorskan var. Viktig för överlevnad, stöd och folkhälsa.

Tänk om barnmorskor inte fanns eller att alla barnmorskor skulle stanna hemma från arbetet bara för en vecka, eller för en dag. Vad skulle hända då?

Nu menar jag inte att vi ska stanna hemma, vår yrkeskategori kan inte strejka, det är alldeles för samhällsfarligt.

Men jag vill leka med tanken!

Hur många gravida skulle bli riktigt sjuka i en allvarlig havandeskapsförgiftning? Hur många cellförändringar skulle inte upptäckas, vad skulle hända med de som inte får sina preventivmedelsrecept, vad händer med amningsstatistiken? Och förlossningarna hur skulle det bli med dem? Skulle alla barn överleva? Skulle kvinnorna få fler förlossningskomplikationer?

Våra viktiga ungdomar som inte skulle kunna komma till en ungdomsmottagning ,hur skulle de påverkas? Den här listan kan göras mycket lång och ni som är barnmorskor kan säkert lägga till tusentals andra viktiga konsekvenser av att barnmorskor inte fanns.

Några kanske tycker att; “Det var värst vad hon slår sig för bröstet och tycker att hon är viktig”. Till er vill jag säga: JA DET GÖR JAG!! GÖR DET NI MED!

Det pågår nu en viktig avtalsrörelse där Vårdförbundet kräver ett helt rimligt lönepåslag för sina medlemmar. Vårdförbundet tar sitt ansvar, ser vad som håller på att hända och vad som behövs för att rädda Sverige ur den katastrof som är på väg.

Det måste bli fler som vill bli sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och barnmorskor och de som redan är i yrket måste få känna sig värderade och vilja stanna kvar.

Jag har hopp om att beslutsfattare tar sitt ansvar och ser chansen att rädda framtidens sjukvård. Jag känner att det är nu det händer, det måste hända nu! Något annat vore faktiskt samhällsfarligt!!

Helen Ling Leijen

Stolt legitimerad barnmorska

Gästblogg: Det krävs inte löner på 95 000 kr för att få oss att stanna

av

Emma Jonsson

Emma Jonsson

Barnmorskor, barnmorskor, barnmorskor… När det skrivs eller pratas om barnmorskor kan det vara svårt att få en samlad bild; Vi är för få, eller vi är tillräckligt många men inte där vi borde. Vi har för låg lön men vi har mer än andra. Vi är inte så många men vi skriker alltid högst. Vi har unik kunskap men ersätts ändå av andra. Vi orsakar förlossningsskador men är lösningen för att avhjälpa dem. Vi ska förespråka amning men inte alltid och inte för hårt. Vi ska hjälpa unga personer till ett hälsosamt sexuellt liv, men inte för unga personer. Vi står upp för kvinnan men ibland inte tillräckligt. Vi är en stark kår men försvinner i mängden. Vi är enade och ändå splittrade.

Och jag tror att det är just så komplext att vara barnmorska. Vi är delar av så många olika sammanhang, ibland är vi verkan och ibland är vi orsak. Därtill är vi också lösning. Vi behöver vara delaktiga från början när vårdens lösningar diskuteras, planeras och utförs. Vi vill, kan och ska dela med oss av vår kunskap, våra idéer, vår forskning.

Vi kan läsa att i Örnsköldsvik erbjuds semestervikarierande barnmorskor 95000kr i månadslön. Det gör naturligtvis de ordinarie barnmorskorna rasande. Det är ingen som missunnar semestervikarierna en god lön. Men det är svårt att förstå hur det blivit så här. Att någon (= arbetsgivare) är villiga att betala så mycket hellre än att satsa på en bra löneprocess där erfarenhet och kompetens lönar sig och där skillnad i lön mellan ny och erfaren är så pass stor att det lönar sig att stanna kvar. Det är svårt att förstå. Och ju mer pengar och resurser som arbetsgivare lägger på kortsiktiga lösningar där pengar rinner ut utanför den egna verksamheten, desto mindre litar vi på arbetsgivarna och deras ord om lokal process med beslut nära verksamheten och satsning på arbetsmiljön.

Politiken och arbetsgivarna måste våga satsa. Det krävs inte löner på 95000kr för att få oss att stanna, vi stannar för mindre än så. Men vi måste få en löneutveckling värd namnet, vi måste ha en bra lön när vi går i pension, vår erfarenhet och kompetens måste visa sig i lönekuvertet. Genom att ge oss det kommer fler att stanna kvar i yrket och vi får fler kollegor vilket gör arbetsmiljön bättre.

Vårt yrke är komplext och de sammanhang vi verkar i är komplexa och ibland motsägelsefulla. Mycket handlar om graden av tillit och beroende på hur vi lyckas skapa, bibehålla eller öka graden av tillit så blir utfallet helt olika. Det gäller på ungdomsmottagningen, vid ultraljusmottagningen, vid cellprovsmottagningen, vid förlossningen och vid amningsrådgivningen. Det gäller i abortsituationen, vid missfallet, vid klimakterierådgivningen och vid PKU-provtagningen.

Det gäller även i relation till arbetsgivaren. Våra arbetsgivare genom SKL har sin stora möjlighet nu, att visa tillit till barnmorskor och Vårdförbundets övriga yrkesgrupper och komma fram till ett avtal som ger en möjlighet att ta oss an vårdens problem. På riktigt. Där vi kan vara orsak, verkan och lösning.

Emma Jonsson
legitimerad barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet

Gästblogg: Case load eller one-to-one-care eller annat? Vi behöver ett nationellt program för barnmorskor!

av

Elisabeth Brynolf

Många röster, kanske främst från barnmorskeleden, höjs för case load och detta är naturligtvis ett alternativ men det kräver stora förändringar av ett etablerat arbetssätt med involvering av dagens barnmorskor inom mödrahälsovården. Det är absolut genomförbart, men inte utan ett gott förankringsarbete hos medarbetare, brukare, politiker samt hälso-och sjukvårdens ledning. Detta arbetssätt kräver en ordentlig genomlysning för att det skall utvecklas på ett patientsäkert, ekonomiskt försvarbart sätt och med hänsyn till gällande regler avseende arbetsmiljö och arbetstidslagstiftning. Jag kan dessutom se att Sveriges demografi kan spela in och det bör vara av största vikt att denna typ av vård kan erbjudas till samtliga patientgrupper oavsett socioekonomisk status eller minoritetsgrupp tillhörighet.

En annan metod kallas ”One-to-one-care, vilket bör definieras som att varje barnmorska handhar endast en kvinna i aktiv förlossning åt gången. Vi bör vara noga med definitionerna och då hålla oss till väl kända, förankrade och nationella begrepp. Många arbetsuppgifter och patienter faller inte under rubriken ”aktiv förlossning” exempelvis telefonrådgivning, förlösta patienter, hotande förtidsbörd eller oklara sjukdomstillstånd. Dessa patienter har också rätt till att träffa eller tala med korrekt kompetens, vilket bör vara en barnmorska. De arbetsuppgifter som inte kräver akademisk utbildning såsom service med mat och dryck till patienter, städning, påfyllning av förråd utförs bäst av medarbetare som faller under Kommunals avtalsområde. Det kan inte nog betonas att detta är viktiga arbetsuppgifter som bäst utförs av härtill utbildad personal.

Jag kan också se viss problematik med att schemalägga och planera bemanning om verksamheten utger sig för att garantera one-to-one Care. Detta skulle ställa stora krav på ledning lokalt på varje förlossningsenhet med mycket god ledarkompetens och dessutom god kunskap och insikt i obstetriskvård. Arbetssättet behöver, om det blir verklighet, kontinuerligt utvärderas både ur brukar- och medarbetarperspektiv.

Jag tror vi behöver ett nationellt program som är styrande för hur vi ska arbeta som barnmorskor. Ett program som inkluderar ett tydligt mål för omsorgen under graviditet, förlossning och barnsängstid. En differentierad graviditets- och förlossningsvård som involverar engagerade och välutbildade barnmorskor, läkare, undersköterskor, blivande föräldrar, mammor, pappor, politiker och varför inte hela Sveriges befolkning!

I det programmet bör hänsyn också tas till de nyutbildade barnmorskor som ibland har svårt att orka det stora ansvaret och tempot som periodvis råder inom många av yrkets grenar. Ett förslag borde vara att införa novisanställningar för nyutexaminerade barnmorskor där de får möjlighet att i ett lugnare tempo och med erfarna kollegor som mentorer få växa in i sin yrkesroll med förhoppning om många goda barnmorskeår framför sig. Säkerligen har många enheter varianter på detta tema men återigen behövs nationella riktlinjer för att ge tyngd och legitimitet.
Just nu flödar pengar fritt till vård under graviditet och förlossning och det förefaller svårt att få en god redovisning av vad dessa stora summor egentligen används till. Många skriker högt och använder gärna dagens största megafon för att komma i fokus.
Låt oss inte glömma de barnmorskekollegor som befinner sig i radioskugga och röner liten eller ingen uppmärksamhet för sitt jobb: på gynekologiska mottagningar och vårdavdelningar, inom den onkologiska vården, på administrativa uppdrag eller inom helt andra verksamheter där barnmorskor uppskattas för sin kompetens som både sjuksköterska och barnmorska.

Elisabeth Brynolf
Barnmorska och förtroendevald i Vårdförbundet

Gästblogg: En vanlig dag på Ungdomshälsan i Norrköping…

av

Vi är ett litet gäng barnmorskor och vi brukar alltid börja med att samlas ute i köket för en snabb kopp kaffe innan vi sätter igång med dagens arbete. Stämningen är oftast på topp och vi brukar hinna avhandla både det ena och det andra innan vi tar emot första ungdomen kl 08:15.

Dagarna är fyllda med möten med unga mellan 14 och 25år. Det är nybesök som är här för första gången och ska skaffa preventivmedel. En del är pirriga och lite förväntansfulla på att vara här första gången. Andra har vi träffat tidigare, som vill ha nya recept eller kanske diskutera andra preventivmetoder. Vi är fyra barnmorskor som jobbar heltid och en barnmorska som jobbar hos oss två dagar i veckan. Vi alla tycker vi har världens bästa jobb där mötena med de unga är givande och väldigt stimulerande. Vi upplever att vi kan fylla en viktig funktion i den unges liv, att man kan våga ställa frågor till oss som man kanske inte ställer till någon annan. Rekommendationerna som finns idag är långtidsverkande preventivmetoder och det märker vi tydligt av hos oss, under 2017 satte vi nästan 500 spiraler här hos oss.

Andra saker som vår mottagning jobbar med är att ta emot skolklasser i årskurs 8. Jobba med samlagssmärta i tvärprofessionella team.

Pernilla Blomqvist
legitimerad barnmorska
Ungdomshälsan i Norrköping

Detta är inget kall – om yrket, det som skaver och organisering – Milla Belkacem

av

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm.

Allt för ofta hörs påståendet, från såväl kollegor, chefer och beslutsfattare, att det behövs fler män i vården för att höja yrkets status. Men påståendet säger mer om synen på kvinnor och kvinnodominerade yrken än något annat.

Jag anser att jämställdhetsarbetet är en av de viktigaste frågorna för Vårdförbundet. Jämställdhetsfrågan integreras i allt vi gör och sträcker sig långt bortom oss på golvet. I synen på kvinnan och kvinnodominerade yrken och för vilka förutsättningar vi ges gällande löner, budget och möjlighet till bättre arbetsvillkor. Vi behöver inte fler män. Vi behöver fler kollegor oavsett hon, han eller hen och att chefer och politiker får till sina värderingar och prioriteringar rätt. Fackorganisationen är vårdarnas trygghet och stöd. Vårt ansikte utåt och en stark röst i arbetet för oss.

Jag tog sjuksköterskeutbildningen på stort allvar, men utan tvivel var det festen, fyllan och att träffa nya människor, som var det bästa under studietiden. Att plugga till sjuksköterska var en trygghet, att aldrig behöva stå utan jobb, men det var aldrig mitt drömyrke och ännu mindre var det ett kall. Mina tonårsdrömmar var andra. Jag såg mig istället vara ute sena kvällar på restauranger. Vakna sen morgon, ta en kaffe och cigg på fiket runt hörnet. Innan jag skulle vidare till något obskyrt konstnärsjobb. Jag har dock aldrig varit i närheten av det livet. Utan istället blev det nattjobb, kardemummaskorpor och rävgift till kaffe. Den något naiva tonårsdrömmen finns ändå kvar, minus ciggen.

Vägen mot barnmorskeyrket
Det gick en sommar och en höst som nyutexad sjuksköterska och jag kände att sammanhanget inte var något för mig. Jag gillade jobbet i sig. Jag uppskattade mötet, att för den lilla människan göra skillnad. Jag var bra på det jag gjorde, men något skavde. Jag sa därför upp mig och tog ett år i Berlin, började dreja, tog språkkurser och blev det året även tysk mästare i amerikansk fotboll. När pengarna började sina var jag glad att jag hade min utbildning. Åkte hem till Sverige och började jobba igen. Under tiden sökte jag nya utbildningar och kurser, bland annat till bibliotekarie, pilot och barnmorska. Hade behörighet, kom in och valde det sistnämnda. Och har sedan 2011 gjort just det.

Ensam är inte stark – en övertygelse
Det som skavde redan som nyutexad sjuksköterska skaver än idag, om det inte gör mig än mer förbannad. Hierarkier, ofta dolda strukturer som missgynnar kvinnor och utlandsfödda, att ”sådana som jag” med annat påbrå än svenskt, sällan är representerade i ledningsgrupper och inte minst sagt de dåliga arbetsvillkoren. Men jag trivs för bra på jobbet och med arbetsuppgifterna för att nu dra iväg och hitta annat att göra. Jag vill istället vara en del av en förändring och en förändring gör vi bäst tillsammans. Genom att organisera oss.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit i kontakt med Vårdförbundet mer än att skriva för bloggen. Men trots det är inte jag en av dem som behöver övertygas. Jag är och kommer förbli medlem. Ensam är inte stark.

Milla Belkacem, barnmorska

…..

Läs Millas tidigare inlägg:  Barnmorskor gör skillnad!

En uppmaning till oss barnmorskor!

av

Anne-Sofie Blixt Källner

Anne-Sofie Blixt Källner. Barnmorska styrelseledamot i vårdförbundet avdelning Jönköping samt styrelseledamot SBF Jönköping

Den 18 juni fick jag och alla andra barnmorskor med Budskapet Använd sommaren till att söka i ditt hjärta……med avsändare Eva Nordlund för att ta ställning till om man ska gå in under SRAT och lämna Vårdförbundet.

För mig är detta en helt horribel uppmaning. Inom vården är det viktigt att vi använder vetenskap och beprövad erfarenhet i vårt yrke! För mig är det lika viktigt att vi använder fakta när vi ska ta viktiga beslut och inte använder hjärtat.

Som barnmorska inom förlossningen kvinnohälsovården ingår vi i ett team med olika yrkesgrupper där det är av stor vikt att vi samarbetar för att ge bästa vård till patienten den födande kvinnan och hennes partner. För mig känns det också av stor vikt att tillhöra ett fackförbund som kan vården.

Eva Nordlund har vi flera tillfällen uppmanat oss till att gå ur Vårdförbundet när man blir ett eget fackförbund. Jag undrar då följande:
För det första blir man en medlemsförening inom fackförbundet SRAT alltså inget eget fackförbund. Detta styrks av Mia Ahlbergs sommar brev där hon medger att det är SRAT som tecknar kollektivavtal med arbetsgivaren. Min fråga är Hur stort blir det fackliga mandatet av barnmorskor i SRAT i förhållande till det fackliga mandatet vårdförbundet har i dag med arbetsgivaren?

  • Hur ska vi få ett starkt fackligt mandat inom SRAT som driver fackliga frågor för 24 olika föreningar idag? Ove Rang som är förhandlingschef för akademikeralliansen (dvs det är han som förhandlar för hela gruppen gentemot SKL, reds anmärkning) skriver på twitter att inga särintressen förhandlas utan han förhandlar utifrån akademikerna. Hur styrker det då barnmorskeprofessionen i förhandlingar?
  • Om SBF går med och 6000 barnmorskor går med kommer det bli 1 350 000 kr/månad (preliminär medlemsavgift 225 kr enligt ett utskick från SBF) hur mycket av dessa pengar stannar inom kåren och hur stor summa går till SRAT?
  • Vem kommer sitta vid förhandlingsbordet vad det gäller att skriva kollektivavtal med arbetsgivaren?
  • Är de andra medlemsföreningarna villiga att släppa sina förhandlingsmandat till förmån för SBF?
  • Hur garanterar SBF/SRAT att vi kommer att förbli löneledande?
  • Hur ser SBF/SRAT på återhämtning? I förhållande till oregelbundna arbetstider? Har man lyckats förhandla till sig några bra villkor inom någon annan medlemsförening?
  • Vad är det som gör att man inom SBF räknar med att samtliga barnmorskor både Vårdförbundets medlemmar och oorganiserade barnmorskor kommer vilja gå med i SRAT, man pratar om att man behöver 6000 medlemmar för att bli starkt inom SRAT?

Hur kommer det sig att Anna Nordfjell säger att det inte räcker med ett nätverk för att driva barnmorskefrågorna inom Vårdförbundet. I vårt nätverk sitter 32 barnmorskor från norr till söder med målet att tillhandahålla Vårdförbundet med det som är viktigt för vår yrkeskår. Att hänvisa till 2000 års diskussioner blir konstigt då SBF driver frågan om yrkets utveckling då borde man också vara medveten om att Vårdförbundet verkligen ändrat uppfattning tack vare vårt nätverk. Många av oss i nätverket är både med i SBF och Vårdförbundet och ser en stor vinst med ett samarbeta oss emellan. Vi ser fler möjligheter med att samarbeta mer med SBF än att SBF skulle gå in under SRAT.

Att Anna Nordfjell menar att Vårdförbundet håller tillbaka barnmorskan är taget ur luften. I dagsläget sitter 2 barnmorskor med i Förbundsstyrelsen. Vi som sitter i nätverket har en nära relation med Lis Munk samt förbundsstyrelsen som hela tiden bollar med oss om det behövs.

Att säga att Vårdförbundet tror att vi är vidareutbildade sjuksköterskor tyder på en kunskapsbrist där man inte är insatt i hur Vårdförbundet jobbar, angående AST exempelvis.

Då jag har träffat många barnmorskor då jag varit på arbetsplatsbesök och andra nationella mötesplatser känner jag att det är av stor vikt att vi Barnmorskor tar ett beslut som är grundat på fakta och inte ett känslomässigt beslut.

Anne-Sofie Blixt Källner
Barnmorska styrelseledamot i vårdförbundet avdelning Jönköping samt styrelseledamot SBF Jönköping

 

Här kan du förresten läsa brevet från Sineva Ribeiro till barnmorskemedlemmar i Vårdförbundet:

Därför är Vårdförbundet facket för dig

 

Mitt ledarperspektiv på team inom förlossning och BB eftervård – Marlene Furbeck

av

Marlene Furbeck

Marlene Furbeck. Foto: Dan Lepp

Idag vill jag skriva om mitt ledarperspektiv på bemanning, team, kompetens och lön inom förlossning / BB- eftervården.

Det är en utmaning att bemanna verksamheten och att skapa team med rätt kompetens 24/7. Det är personalbrist, traditioner och kulturer som sitter i väggarna som kan vara svåra att förändra – ”Så här har vi alltid gjort”. Trögheten kan finnas både i organisationen, arbetsplatsen, arbetsgruppen och i individen.

För att bygga team med ”rätt” kompetens och bra kvalité för patienten är det nödvändigt med kompetensväxling mellan yrkesgrupperna barnmorska, läkare, undersköterska, sjuksköterska och servicepersonal. Kompetensväxling är inte något nytt, exempelvis har barnmorskor gjort rutinultraljud länge. Det finns många arbetsuppgifter där vården behöver ställa frågan är det rätt person/kompetens som utför arbetsuppgiften?

Det personcentrerade arbetssättet med patienter och personal ökar kvalitén i verksamheten. Varje enskild barnmorska, läkare, undersköterska, sjuksköterska och servicepersonal får bidra med sin totala kompetens och erfarenhet. Som chef och ledare behöver du se varje anställds potential. När vi kompetensväxlar behöver vi också ”växla” lön det vill säga en del av läkarnas löneökningar ska landa hos de barnmorskor som gör det läkarna gjorde tidigare – rutinultraljud.

/Marlene Furbeck
Numera chefsspecialist Vårdförbundet, tidigare enhetschef på BB och förlossningen på Sunderby sjukhus, Luleå.

Mer läsning:

Marlene Furbeck är också med i verksamhetsberättelsen 2017 där ni kanske känner igen henne från:
Delaktighet och självreflektion ett framgångsrecept för bra ledarskap