Är det här det bästa vi kan för gravida, födande och nyförlösta?

Har det blivit normaliserat att vaginalundersökas i en fåtölj i väntrummet, är det helt plötsligt ok att ingen barnmorska observerar blödningsmängden efter förlossningen, har det blivit vardag att låta nyblivna familjer fira in sin nya bebis i samma rum som används till döda barn för att det inte finns några andra lediga? Efter att ha läst inlägget av Stockholms sjukvårdsupprop på Instagram så går det kalla kårar längs ryggraden. Är det här det bästa vi kan för gravida, födande och nya familjer i Sverige år 2021?

Det självklara svaret på den frågan är såklart nej!  Men varför ser det ut så här då? Det är vi många som undrar. Svaret är som en oändligt lång, vass spiral där det ena har lett till det andra under mycket lång tid. Vad sägs om att försöka bena ut orsakerna?

Den absolut primära anledningen heter förlegad kvinnosyn. Kanske undrar du vad kvinnosyn har med krisen i förlossningsvården att göra? Faktum är att det sträcker sig så långt bak i historien så det är omöjligt att veta när det startade. Har det alltid varit så? Ja, förmodligen. Barnafödande har sällan prioriterats i några samhällen, utan setts som ”kvinnogöra”. Och det är ju just kvinnor som bistått kvinnor genom alla tider. Den kloka gumman i byn, häxan, jordemodern, barnmorskan. Kunskapen är ovärderlig hos dessa fantastiska människor som genom årtusenden har funnits där för gravida, för ofrivilligt gravida, för födande och ammande-  Genom smärta, sorg och glädje. Men hur har den värderats av samhället?

Någonstans vid mitten av förra seklet började alltfler kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden som anställda inom dåtidens sjukvårdsinrättningar. Egentligen så hade de ju alltid funnits där. Men vem såg deras engagemang och slit som ett arbete? Förmodligen ingen. På den ”nya arbetsmarknaden” damp ett arbetsschema och ett lönekuvert ner i brevlådan hos de kvinnor som ju egentligen alltid hade arbetat. Lönen blev ett ”bidrag” till familjens totalinkomst där mannen i huset stod för den huvudsakliga källan.

Den kvinnodominerade professionen har alltid stridit för bättre villkor för landets födande och för barnmorskekåren. Blod svett och tårar ledde fram till en akademisk utbildning med 4,5 år på universitet och landets enda profession med två yrkeslegitimationer som grädde på moset. Mitt emellan en civilekonoms fyraåriga utbildning och civilingenjörens numera femåriga. Fast med dubbla legitimationer också. Och arbetstid dygnet runt. Och en lönenivå som inte ens snuddar vid någon manligt dominerad professions med lika lång universitetsutbildning.

I mitt huvud så är vi jämlika. Jag vet vad jag är värd och jag vet vad som krävs för att nå dit. Men samhällsutvecklingen hänger inte med. Den har halkat efter för flera decennier sedan och tror att vi är nöjda. Lönerna har ju stigit, lagar som reglerar arbetsmiljö och arbetstider har tillkommit. Men det är faktiskt inte tillräckligt. Det är inte nog med att det är bättre nu än att föda på ett stampat jordgolv eller att arbetsvillkoren är mycket schysstare än på 50-talet. Vi har åratal av forskning och beprövad erfarenhet i ryggen som styrker det. Vi vet att det inte är nog. Men utvecklingen hänger ändå inte med.

Vi borde ha kommit längre. Men gravida, födande och nyförlösta har ingen hög prioritering. Och det har inte heller villkoren för den kvinnodominerade barnmorskeprofessionen.

Men det här räcker inte! Vi vet att det går att få  värdig vård, trygga förlossningar och en personcentrerad vårdkedja. Och vi vet att det går att skapa schyssta scheman, attraktiva villkor och en arbetsplats som man inte blir sjuk av att gå till. Vi vet!

Och vi vet också att det finns pengar i samhället. Det är dags att omfördela dessa resurser nu. Eller snarare redan i förrgår. För det här duger inte längre.

Vi barnmorskor vill ha förutsättningar för att kunna ge den bästa vården. Barnmorskor har den kunskap och kompetens som krävs. Nu är det dags att vi också får förutsättningarna.