"Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta"

Som en rymdfarare känner jag mig på förlossningsrummet. Instängd i ett alldeles eget system och utestängd ifrån paret på rummet.

Eller som en fågelskrämma. Utklädd. Min mun syns inte, ögonen är gömda bakom både glasögon och visir och på händerna har jag handskar. Hela tiden. Det prasslar ifrån skyddsförklädet och i bruset från lustgasen måste jag använda ett röstläge som inte är mitt för att höras. Svetten börjar rinna utefter ryggen nästan direkt, glasögonen immar och det kliar på näsan. (Inte klia, inte klia.) Alla normala kommunikationsvägar blir avskurna och liksom suddiga med den skyddsutrustning jag har på mig.  Visst har jag förstått hur mycket vi människor förmedlar genom våra ansiktsuttryck, gester, röster och sättet vi tar i varandra. Men inte förrän nu, nu när allt ställts på sin spets begriper jag det fullt ut.

Hur i hela friden ska jag bära mig åt för att skapa en relation och inge trygghet nog för en kvinna att föda?  

Jag har inte de fysiska verktyg jag helst använder mig av att tillgå. Att med lugn röst, avspänd kroppshållning, ögonkontakt och en varm hand stötta en kvinna så att hon med egen kraft kan utföra stordåd känns plötsligt långt borta.  Åhhhh, jag vill ju vara ”en närvarande barnmorska i rummet ”. Helt inklädd i plast rasslar jag istället omkring och får kämpa med att inte utstråla distans och låta bli att skrika för att höras.

Skyddsutrustningen skapar en nödvändig barriär mot smitta men gör att det fattas dimensioner i det mänskliga mötet som är svåra att ersätta.

Det har varit ett märkligt år. Ja, faktiskt mer än ett år nu. Ett märkligt barnmorske-år. Alla vi kollegor i Sveriges avlånga land har blivit påverkade. Alla de som söker sig till oss, oavsett i vilken verksamhet vi arbetar, har påverkats. Viktig kvinnovård har satts på paus. Omhändertagandet av den gravida kvinnan och hennes partner har sett helt annorlunda ut. Tillgängligheten till ungdomsmottagningarna har begränsats. Detsamma med abortmottagningarna. Barnmorskor har flyttats runt och arbetat med annat än det vi är utbildade för. Visst, vi har utvecklat nya smarta arbetssätt och lärt oss att prioritera på ett annat sätt. Barnmorskor har skaffat sig nya erfarenheter som kanske kan komma till pass. Men…. pandemin har gett och ger oönskade effekter som kommer ta tid att reparera.

När kvinnan som föder barn tappar bort sig, inte orkar mer eller bara vill ge upp. Då finns jag där. Nära, lugnt och stadigt. Då säger jag: ”se mig i ögonen. Du klarar det här!” Detsamma säger jag till er, alla fina kollegor: håll ut, tillsammans klarar vi det här! Och grattis på vår yrkesdag!                              

Men. Herregud. Vad. Jag. Längtar. Tillbaka. Till tiden innan covid-19.

Malin Bergander
Förtroendevald barnmorska VGR och medlem i Nationella barnmorskenätverket.