En lång text om en för kort utbildning

Det pågår en glödande diskussion om hur framtidens barnmorskeutbildning ska se ut. Vården går framåt i en rasande takt, och frågan är vad som krävs för att vi ska vara tillräckligt rustade när vi möter kvinnan under hela livet.

Samtidigt som vårdutvecklingens hastighet blir allt högre, så tycks de olika utbildningarna hänga kvar vid samma längd och format som de gjorde för flera decennier sedan. Däremot så har läkarprogrammet, efter en nära 10 år lång utredning, utökats till att vara sex år lång istället för 5,5 år.

”Människor ska alltid ha tillgång till en bra vård, oavsett vem man är eller var man bor. Därför är det viktigt att vi får en ny läkarutbildning på plats som rustar blivande läkare med de verktyg, kunskaper och kompetenser som kommer att ge människor snabbare vård, bättre patientsäkerhet och i grunden en mer jämlik hälsa,” (Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning).

Låter som ett steg i rätt riktning. Men de borde ju rimligen innefatta andra professioner i vården. Sjuksköterskeutbildningen har varit tre år under lång tid, trots att yrket har förändrats drastiskt i takt med att vården blivit allt mer avancerad. Så frågan är hur väl rustad man är när de tre åren passerat och man med stapplande steg lämnar lärosätets trygghet för att kasta sig in i en högteknologisk, underdimensionerad vård?

Många drömmer om att bli barnmorska redan innan de påbörjar sin sjuksköterskeutbildning, precis som många har en tydlig bild av att vilja bli operationssjuksköterskor eller distriktssköterskor. Men grunden till yrkena vilar på sjuksköterskeprofessionen. En tydlig brist i antagningskraven till fortsatt utbildning efter avslutade sjuksköterskestudier, är att det inte finns något krav om att man ska ha skaffat sig erfarenhet från sjuksköterskeyrket för att kunna fortsätta mot sina drömmars mål. Många söker sig direkt till barnmorskeprogrammet och har ingen, eller endast några få månaders erfarenhet av grundläggande vårdkunskaper och akut omhändertagande.

Barnmorskeyrket är komplext. Det innefattar kunskap om kvinnans alla åldrar, om hormoner, psykisk och fysisk hälsa och ohälsa, om graviditet, förlossning, det nyfödda barnet och klimakteriet. Allt detta ska hinnas med under den 1, 5 år långa utbildningen som följer efter sjuksköterskeexamen. Om du dessutom inte har med dig gedigna grundläggande kunskaper från sjuksköterskeyrket, så är uppförsbacken ännu brantare. Ger verkligen dagens utbildning rätt förutsättningar för att barnmorskor ska kunna möta kvinnan i dagens och framtidens vård?

Vissa anser att vi borde ha en direktutbildning till barnmorska. Argumenten kan delvis handla om att man anser att barnmorskeyrket är självständigt. Men det är väl anestesisjuksköterskor och distriktssköterskor också?

Andra argument kan vara att många utbildningar utomlands är direktutbildningar och att det skulle ge yrket en högre status och bättre villkor. Men i vilket land anses det starkt kvinnodominerade yrket vara av högre status än i Sverige? Vad innebär i sådana fall denna status? Och var är barnmorskan rätt värderad?

Den svenska barnmorskan har en unik roll i vården, en roll som absolut skulle kunna utökas med bla en utökad förskrivningsrätt och ett bredare verksamhetsområde. Vi har grunderna med oss i dagens utbildning, men skulle behöva uppdatera vägen till barnmorskelegitimationen genom att se över hur utbildningen ska se ut i framtiden.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så finns en stor fördel i att först bli sjuksköterska. Många av dagens studenter är dåligt rustade för akademiska studier och lämnar utbildningen, eller kämpar sig igenom utbildningen och känner sig färdiga med universitetsstudier när examensdagen kommer. Deras roll som sjuksköterskor är livsviktiga i svensk sjukvård. Vissa fortsätter att utbilda sig, exempelvis till barnmorskor. När examen kommer så har de två yrkeslegitimationer och kan lätt variera sig under yrkeslivet utifrån personligt intresse, villkor och efterfrågan.

Men för att möta de krav som finns i dagens och framtidens vård måste vi ändå förändra. Grundutbildningen till sjuksköterska är alltför kort för att rusta studenterna med de kunskaper och färdigheter som krävs för yrket och programmet skulle behöva förlängas minst 6 månader men helst ett år. En form av AT-tjänstgöring skulle också ingå.
För att sedan bli barnmorska skulle ett krav om erfarenhet från sjuksköterskeyrket finnas på minst ett år, för att kunna förankra teoretiska och praktiska grundkunskaper som är livsnödvändiga i barnmorskeprofessionen. Förenklat skulle det kunna se ut så här:

# 3,5-4- årig sjuksköterskeutbildning med AT-tjänstgöring
# Minst ett års arbetslivserfarenhet som sjuksköterska
# 2 års barnmorskeutbildning med AT-tjänstgöring

Många argument om direktutbildning är att man inte behöver lära sig många av de moment som ingår i sjuksköterskans arbetsområde. Jag håller inte med om det. Barnmorskans arbetsområde är brett och kommer att breddas ytterligare. Barnmorskor möter människor som har kroniska sjukdomar och som utvecklar akuta tillstånd. De människor barnmorskan möter kanske inte identifierar sig som kvinnor eller har ett kvinnligt könsorgan. Barnmorskan träffar också människor i alla åldrar, från nyfödd till ålderdom. Vilken del av sjuksköterskeutbildningen är inte väsentlig?

Jag vill också höja status och villkor för barnmorskor. Men det handlar inte om barnmorskeutbildningen. Det handlar om att förändra samhällets syn på hur olika professioner ska värderas och synen på traditionellt kvinnliga yrken.
Och jag vill också förändra utbildningen så att framtidens barnmorskor kan möta de behov som individen har och de möjligheter som vårdens utveckling ger. Men den förändringen ligger inte i en direktutbildning.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Universitetslärare

 


Kommentarer

  1. Ett års arbetslivserfarenhet ger inte nödvändigtvis mer kunskap inom akut omhändertagande utan är helt beroende på vart sjuksköterskan isåfall har arbetat. Ska det vara krav på vart man har arbetat också?

    1. Hej och tack för att du läser bloggen!
      Svår fråga, men det är nog inte så enkelt att ha krav på var man ska ha arbetat. Det är därför det vore lämpligt med AT-tjänstgöring. Med vänlig hälsning/ Åsa

  2. Det som framförallt skiljer barnmorskeutbildningen från andra vidareutbildningar för sjuksköterskor är två saker. Systemet för att vidareutbilda ssk bygger på att grundutbildningen (till ssk) ger grundläggande kunskaper inom huvudområdet som ju är omvårdnad. Vidareutbildningen som sker på avancerad nivå ska ge fördjupade kunskaper inom huvudområdet. För dem som vidareutbildare sig inom operation omvårdnad i samband med op, barn och ungdom omvårdnad av just barn och unga osv. När de är klara tar de examen inom ett av huvudområdets olika specialiteter och arbetar vidare utifrån sin ssk legitimation. De som väljer barnmorskeutbildningen ska ges fördjupade kunskaper inom ett helt nytt huvudområde: Sexuell och reproduktiv hälsa. Ett kunskapsfält som grundutbildningen till sjuksköterska inte ger en grund i. Det innebär att studenterna under 1,5 år behöver få såväl grundläggande som fördjupade kunskaper inom sitt nya huvudområde. Efter examen erhåller de en ny legitimation, en ny yrkesidentitet kopplad till ett nytt kunskapsområde. Det är ett systemfel att klumpa ihop utbildningen till barnmorska med andra vidareutbildningar för sjuksköterskor så länge huvudområdena är två olika och det hela bygger på att grundutbildningen ska ge grundläggande kunskaper inom samma huvudområde som vidareutbildningen i sin tur ska fördjupa.

    1. Hej och tack för att du läser bloggen!
      För att bli barnmorska krävs ju således två huvudområden, vilket dagens mycket kompetenta legitimerade barnmorska grundar sin kunskap på. Eftersom grunden är att kunna omvårdnad så anser inte jag att det är konstigt att man startar med att utbilda sig inom omvårdnad. Däremot behövs ju en längre utbildning för att matcha dagens vård. Jag anser inte att det är ett systemfel, utan en förutsättning för att ge bredd och styrka, samt en god investering för både samhället och för den enskilda individen. Men som sagt, både utbildningen till sjuksköterska och barnmorska behöver ses över och fördjupas. Med vänlig hälsning, Åsa

  3. En egen direktutbildning till barnmorska vore det bästa. Där kan man fokusera på vad en barnmorska behöver kunna och fördjupa sig mer än endast 1,5 år som det ser ut idag. Självklart är det viktigt med den grundläggande omvårdnaden också. Idag råder stor brist på barnmorskor, en direktutbildning på ca 4 år vore vettigt. En allt för lång väg gör att möjligheten att utbilda sig till barnmorska minskar. Arbetslivserfarenhet inom all form av vård borde också räknas som merit!

    1. Instämmer inte i en direktutbildning. Ser värdet i att barnmorskan har generell erfarenhet av omvårdnad och en vinst för individ och samhälle att först bli sjuksköterska. Självklart borde arbetslivserfarenhet vara en merit, men det ser inte helt lysande ut på de fronten. Många nya barnmorskor med flera års erfarenhet av omvårdnad från sin sjuksköterskeprofession får inte en kroba extra för det. Helt galet enligt mig. Ha en fin dag!

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!