Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Archives for februari 2020

Det som inte får hända

by

Vi barnmorskor arbetar med avancerad vård och våra beslut kan vara skillnaden mellan liv och död. Samtidigt som det vore omänskligt att de aldrig skulle ske fatala misstag, så är det såklart fruktansvärt, och ofta obegripligt när det händer. Vi måste ha system som minimerar risken för att det hemska ska ske, hängslen och livrem! Men hur väl riggat vi än kommer att ha, så kan det ändå hända. Det där som inte får hända.

Barnmorskans vardag är ofta präglad av stress, otillräckligt med återhämtning, och ibland alldeles för få uppdaterade riktlinjer att följa. Och vem har inte varit med om den där jouren, som ”absolut inte vill bli störd, utan som verkligen behöver sova”? Det krävs en  hel del kraft för att ta sig mod att ringa och fråga, kanske bara för säkerhets skull. Och vi vill ju kunna arbeta säkert. Vågar jag ringa utan att bli utskälld?

När det fruktansvärda händer, det som bara inte får hända, men som ändå gör det. Ska vi då leta efter en syndabock att hänga ut? Är det verkligen Tingsrätten som är den rätta instansen för att bedöma professionens kompetens och om vården gav rätt förutsättningar för att arbeta säkert; om det verkligen fanns hängslen och livrem i verksamheten? Har Tingsrätten rätt kompetens att göra dessa bedömningar?

Det finns alltid omständigheter till att något avvikande, mer eller mindre allvarligt, sker. Och när dessa omständigheter orsakar skada och lidande så ska orsaken utredas.

Idag sörjer jag alla de som drabbas av det som inte får hända i vården. Det är alltför många, för det borde såklart inte vara någon, och självklart tänker vi på de vårdsökande som tar skada av en vård som borde ha hjälpt dem istället. Men också för de som oavsiktligt orsakat skadan, på barnmorskan, som utbildat sig med en önskan om att kunna göra gott.

 

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, Legitimerad barnmorska

Hur mycket lyssnar vården (VÄRLDEN) på kvinnor?

by

Idag tillåts kvinnor berätta om sina besvär som uppstått under graviditet och förlossning. Urin och avföringsläckage, kroniska smärtor, depression och nedstämdhet och ett samliv som varit söndrat i flera år pga alla fysiska och psykiska besvär som graviditets-och förlossningsrelaterade skador har lett till. Det var inte längesen som kvinnor led i tystnad. Många gör det även idag, men det finns ett mer tillåtande klimat för att berätta och söka hjälp för sina plågor idag.

Men hur mycket lyssnar vi på kvinnorna som kommer till vården? Och hur stor är kompetensen gällande dessa skador egentligen?

Läser i ett av alla forum som finns i sociala medier för kvinnor som drabbats av skador efter förlossning. Det gör ont att läsa deras berättelser, det plågar mitt barnmorskehjärta och det river i min kvinnosjäl. Ett oräkneligt antal kvinnor har, efter mer eller mindre lång tids plågor, samlat kraft och mod för att till slut söka sig till vården pga de skador de drabbats av. Vad de genomlidit fram till dess kan jag bara föreställa mig. En av kvinnorna, vars historia publicerades häromdagen, hade utsått sådana smärtor sedan hon fått sitt barn fem månader tidigare, så att hon planerade att avsluta sitt liv.

Och allt hon möts av i vården är att ”Allt ser fint ut”

Men det var inte fint. Det var en allvarlig skada som hon drabbats av, trots att flera olika läkare gett besked om att ”allt var som det ska”. 

Kvinnornas berättelser är smärtsamma att läsa. Men den smärtan är såklart inget i jämförelse med den verklighet som kvinnorna tvingats leva i, ibland i decennier. Gemensamt i deras berättelser är den konstanta bristen på lyhördhet och empati från vården. Självklart handlar det också om bristande kunskap och kompetens.

Jag skulle kunna anklaga professionerna som arbetar i kvinnosjukvården, att vi inte kan bättre än så här. Men det största problemet ligger faktiskt inte där. Självklart så är också pressad arbetsmiljö och stress en faktor som påverkar vilken vård vi har möjlighet att ge, men det är inte bara där skon klämmer. Det handlar främst om samhällets syn på kvinnan, på barnafödande och på kvinnlig sexualitet.

Många barnmorskor upplever att vi får lära oss för lite om sexualitet, att suturera bristningar och slidans anatomi. Ändå är vårt huvudämne ”sexuell och reproduktiv hälsa”. Varför är det inte en självklarhet att barnmorskeprogrammen rustar oss med rätt förutsättningar? Varför är det inte en självklarhet att vi får delta i kompetensutveckling, eller att det ens finns tillräckliga möjligheter att överhuvudtaget hitta tillfällen för kompetensutveckling?

Kvinnorna som delar med sig av sina förskräckliga upplevelser har alltför ofta mötts av en nonchalans. Oavsett vad vi kan se vid en undersökning, så är det kvinnans upplevelse som vi måste ta på allvar. Vi behöver definitivt utveckla våra kompetenser och vi behöver skapa utrymme för att det ska finnas tid för att bemöta och utreda ordentligt, utan att behöva hänvisa till att det inte finns resurser. En politisk fråga som vi kommer att fortsätta kämpa för.

Men vi behöver också förändra samhällets syn på kvinnan. Och där har vi ett stort arbete framför oss. Men vi har redan börjat och är på väg framåt. Och vi vänder aldrig.

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner
Leg barnmorska

En lång text om en för kort utbildning

by

Det pågår en glödande diskussion om hur framtidens barnmorskeutbildning ska se ut. Vården går framåt i en rasande takt, och frågan är vad som krävs för att vi ska vara tillräckligt rustade när vi möter kvinnan under hela livet.

Samtidigt som vårdutvecklingens hastighet blir allt högre, så tycks de olika utbildningarna hänga kvar vid samma längd och format som de gjorde för flera decennier sedan. Däremot så har läkarprogrammet, efter en nära 10 år lång utredning, utökats till att vara sex år lång istället för 5,5 år.

”Människor ska alltid ha tillgång till en bra vård, oavsett vem man är eller var man bor. Därför är det viktigt att vi får en ny läkarutbildning på plats som rustar blivande läkare med de verktyg, kunskaper och kompetenser som kommer att ge människor snabbare vård, bättre patientsäkerhet och i grunden en mer jämlik hälsa,” (Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning).

Låter som ett steg i rätt riktning. Men de borde ju rimligen innefatta andra professioner i vården. Sjuksköterskeutbildningen har varit tre år under lång tid, trots att yrket har förändrats drastiskt i takt med att vården blivit allt mer avancerad. Så frågan är hur väl rustad man är när de tre åren passerat och man med stapplande steg lämnar lärosätets trygghet för att kasta sig in i en högteknologisk, underdimensionerad vård?

Många drömmer om att bli barnmorska redan innan de påbörjar sin sjuksköterskeutbildning, precis som många har en tydlig bild av att vilja bli operationssjuksköterskor eller distriktssköterskor. Men grunden till yrkena vilar på sjuksköterskeprofessionen. En tydlig brist i antagningskraven till fortsatt utbildning efter avslutade sjuksköterskestudier, är att det inte finns något krav om att man ska ha skaffat sig erfarenhet från sjuksköterskeyrket för att kunna fortsätta mot sina drömmars mål. Många söker sig direkt till barnmorskeprogrammet och har ingen, eller endast några få månaders erfarenhet av grundläggande vårdkunskaper och akut omhändertagande.

Barnmorskeyrket är komplext. Det innefattar kunskap om kvinnans alla åldrar, om hormoner, psykisk och fysisk hälsa och ohälsa, om graviditet, förlossning, det nyfödda barnet och klimakteriet. Allt detta ska hinnas med under den 1, 5 år långa utbildningen som följer efter sjuksköterskeexamen. Om du dessutom inte har med dig gedigna grundläggande kunskaper från sjuksköterskeyrket, så är uppförsbacken ännu brantare. Ger verkligen dagens utbildning rätt förutsättningar för att barnmorskor ska kunna möta kvinnan i dagens och framtidens vård?

Vissa anser att vi borde ha en direktutbildning till barnmorska. Argumenten kan delvis handla om att man anser att barnmorskeyrket är självständigt. Men det är väl anestesisjuksköterskor och distriktssköterskor också?

Andra argument kan vara att många utbildningar utomlands är direktutbildningar och att det skulle ge yrket en högre status och bättre villkor. Men i vilket land anses det starkt kvinnodominerade yrket vara av högre status än i Sverige? Vad innebär i sådana fall denna status? Och var är barnmorskan rätt värderad?

Den svenska barnmorskan har en unik roll i vården, en roll som absolut skulle kunna utökas med bla en utökad förskrivningsrätt och ett bredare verksamhetsområde. Vi har grunderna med oss i dagens utbildning, men skulle behöva uppdatera vägen till barnmorskelegitimationen genom att se över hur utbildningen ska se ut i framtiden.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så finns en stor fördel i att först bli sjuksköterska. Många av dagens studenter är dåligt rustade för akademiska studier och lämnar utbildningen, eller kämpar sig igenom utbildningen och känner sig färdiga med universitetsstudier när examensdagen kommer. Deras roll som sjuksköterskor är livsviktiga i svensk sjukvård. Vissa fortsätter att utbilda sig, exempelvis till barnmorskor. När examen kommer så har de två yrkeslegitimationer och kan lätt variera sig under yrkeslivet utifrån personligt intresse, villkor och efterfrågan.

Men för att möta de krav som finns i dagens och framtidens vård måste vi ändå förändra. Grundutbildningen till sjuksköterska är alltför kort för att rusta studenterna med de kunskaper och färdigheter som krävs för yrket och programmet skulle behöva förlängas minst 6 månader men helst ett år. En form av AT-tjänstgöring skulle också ingå.
För att sedan bli barnmorska skulle ett krav om erfarenhet från sjuksköterskeyrket finnas på minst ett år, för att kunna förankra teoretiska och praktiska grundkunskaper som är livsnödvändiga i barnmorskeprofessionen. Förenklat skulle det kunna se ut så här:

# 3,5-4- årig sjuksköterskeutbildning med AT-tjänstgöring
# Minst ett års arbetslivserfarenhet som sjuksköterska
# 2 års barnmorskeutbildning med AT-tjänstgöring

Många argument om direktutbildning är att man inte behöver lära sig många av de moment som ingår i sjuksköterskans arbetsområde. Jag håller inte med om det. Barnmorskans arbetsområde är brett och kommer att breddas ytterligare. Barnmorskor möter människor som har kroniska sjukdomar och som utvecklar akuta tillstånd. De människor barnmorskan möter kanske inte identifierar sig som kvinnor eller har ett kvinnligt könsorgan. Barnmorskan träffar också människor i alla åldrar, från nyfödd till ålderdom. Vilken del av sjuksköterskeutbildningen är inte väsentlig?

Jag vill också höja status och villkor för barnmorskor. Men det handlar inte om barnmorskeutbildningen. Det handlar om att förändra samhällets syn på hur olika professioner ska värderas och synen på traditionellt kvinnliga yrken.
Och jag vill också förändra utbildningen så att framtidens barnmorskor kan möta de behov som individen har och de möjligheter som vårdens utveckling ger. Men den förändringen ligger inte i en direktutbildning.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Universitetslärare

 

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

by

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler ”bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som ”bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska