Tre år till sjuksköterska sedan ytterligare 1,5 år till barnmorska. Totalt 4, 5 år har jag utbildat mig för att bli legitimerad barnmorska. Under dessa år har jag fått en tydlig bild av vad professionen, arbetsuppgifterna och yrkeslegitimationen innebär. Jag visste det i och för sig innan jag valde, av fri vilja, att läsa till barnmorska. Jag hade en önskan om att få arbeta med kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa genom livets alla skeden. Precis det som utbildnigen innehåller. Jag hade en önskan om att få vara den som stöttar henne i de val som hon gör, de beslut kvinnan själv fattar.
Debatten om vi ska tillåtas vägra ge patienter vård utifrån vår egen agenda har gått i blom igen. Men det är ingen vacker blomsteräng som spirar. Det är ogräs som frodas, vassa tistlar och giftiga blomster som vill förgifta den professionsetiska kod som vi barnmorskor stolt bär. Politiska viljor vill nästla sig in i vad det innebär att vara legitimerad barnmorska
Men det finns redan en definition för vad yrket barnmorska innebär. Och jag kan garantera att det inte står skrivet någonstans om att jag som barnmorska ska arbeta utifrån mina egna åsikter, viljor och känslor. I centrum står kvinnan. Jag går bredvid henne och lotsar henne fram så att hennes egna val kan genomföras på ett så smidigt sätt som möjligt, oavsett om det handlar om förlossningsställning, val av preventivmedel eller att avsluta en graviditet.
Vad jag vill är oväsentligt. Jag vore en ytterst oprofessionell barnmorska om jag uttryckte vad jag vill istället för att lyssna på vad den vårdsökande kvinnan önskar och vill. Jag skulle inte leva upp till yrkeslegitimationen eller vara professionell överhuvudtaget i sådana fall.
Jag ställer mig frågan, samma fråga som jag ställt mig säkert 1000 gånger: Varför utbilda sig till ett yrke som man egentligen inte gillar?
En gång för alla: Nej, jag är inte barnmorska för att tillfredsställa mina egna behov
Åsa Mörner
Stolt barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet
