Vad finns det för utmaningar efter lång tid i yrket som barnmorska? - Kristina Landeborg

Kristina Landeborg
Kristina Landeborg, koordinerande barnmorska i Luleå

Jag tänker tillbaka på mitt yrke sedan 33 år. Med lite fantasi kan man vända 3:orna mot varandra och skapa ett tecken som står för evighet. Nog är det speciellt att verka i världens äldsta, eller möjligen näst äldsta yrke!

För mig var det ett otippat val. 1974 kom jag för första gången in på en förlossningsavdelning. Det var på kvinnokliniken i Borås där jag fått sommar vik. Som sjukvårdsbiträde. Jag var ung, outbildad (jo, de tog in folk från gatan) och hade nog fördel av att ha norrbottnisk dialekt. Jag betraktades därmed som arbetsvillig och pålitlig. Snabbt lärde jag mig att balansera långa rostfria tråg med blod och fostervatten. Det är något med de där dofterna som är beroendeframkallande, som talar om att här uträttas storverk! Barnmorskorna var kvinnor som utstrålade kunskap, kraft och hade skinn på näsan.  Klart att det var sån jag ville bli! – Det här ville jag ägna mig åt, varje arbetsdag, hela livet.

Det tog tid, jag lärde mig mycket på vägen. Erfarenheten av åren som sjuksköterska har alltid varit ovärderlig i mitt barnmorskejobb. Yrket spänner över alla specialiteter och områden, som det intellektuella hantverk det är.

Barnmorskeutbildningen i Sundsvall var tuff men så fantastiskt rolig! 1985 fick jag mitt första barnmorskejobb. De första åren var det många fjärilar i magen. Jag sänder en tacksam tanke till de erfarna kollegor som fanns där då, som gått före och lämnat över så mycket bra knep och trygghet inför allt som vi måste kunna hantera. För varje avverkad komplikation jag kunde stryka från listan så blev jag tryggare. På den mentala hårddisken formaterades en beredskap inför nästa gång. Nu är både den och ryggsäcken ganska full av avklarade svårigheter och härliga minnen. Numera är jag aldrig orolig för att inte kunna hantera medicinska svårigheter då jag går till jobbet. Jag har en plan A, B och C för de flesta problem man kan tänka sig. Däremot finns ständigt en oro för om vi är tillräckligt med personal för att kunna prestera en god och säker vård, att jag som senior barnmorska och koordinator har tillräcklig koll på läget och kan bistå mindre erfarna barnmorskor och läkare, samtidigt som jag har ”egna patienter” att sköta. När man jobbar på en mindre enhet, vi har strax under 2000 förlossningar/år, är koordinatorns roll komplex och det ställer höga krav på kapacitet och flexibilitet.

I början av mitt barnmorskeliv fanns tid att verkligen vara närvarande hos den födande kvinnan. Jag kunde ofta sitta på en stol och småprata mellan värkarna, kanske sticka på en liten minimössa som lades i en korg till försäljning. Jag tror vi lätt skulle kunnat sticka ihop till en ny ultraljuds- el. CTG- apparat! Det fanns inte tillgång till EDA men jag tror att närvaron på rummet hade betydelse för föräldrarnas upplevelse.

Förlossningsvården i min region har centraliserats, på gott och på ont. Vi har ett betydligt större flöde nu. Det tillför mer erfarenheter och fler utmaningar. En del patienter har mer än 25 mil till oss, andra har 5-8mil att åka medan de i närområdet kan komma in på en kvart. Det måste gå, i alla slags väglag och väder. Telefonrådgivning under dessa omständigheter är en grannlaga uppgift!

Vad finns det för utmaningar kvar efter så lång tid i yrket? Som jag ser det så är jag på toppen av min kompetens och kunskap!

Att bibehålla kunskap och att dela vidare till yngre kollegor är det bästa bidrag jag kan ge.

POTT, ”Praktisk Obstetrik Träning” är ett sätt! Jag medverkar som instruktör i ”skill drill” och teamträning på vår klinik.  Att kunna ”störta kontrollerat”, -att helt enkelt att vara en fena på crew resource management som det kallas i flygbranschen känns både meningsfullt, stimulerande och roligt. Bibehållen kompetens i till exempel vag. Sätesförlossning är viktigt, liksom att kunna samarbeta och lösa en skulderdystoci, hantera förlossning med sugklocka, tvillingar, eklampsi eller stor blödning. Att samtliga yrkeskategorier vet sina uppgifter och kommunicerar på ett strukturerat sätt är ovärderligt för bra utfall.  Ett prestigelöst samarbete mellan barnmorska, läkare och undersköterska är en viktig framgångsfaktor som vi måste träna på. Jag har deltagit som revisor i Säker Förlossning-projektet. Det har visat väg för att utveckla förlossningsvården i Sverige. Vi måste hela tiden vrida och vända på det vi gör för att bli bättre!

Min förhoppning är att man ser den kompetens som erfarna barnmorskor äger och värderar den högt. Jag tycker att vi ska kunna åldras i vårt yrke, att få möjlighet att jobba 85% med heltidslön efter 60 års ålder. Det skulle göra att fler orkar stanna inom förlossningsvården! Samtidigt behöver vi input och inspiration. Det finns alltid något nytt att lära sig!

Vid en resa i Danmark för många år sedan blev värdet av en duglig barnmorska tydligt. Maken, som är historiskt intresserad, ville se Harald Blåtands grav. Jag vandrade ensam runt på kyrkogården i Jelling och blev stannande framför en massiv sten. Där under vilade en barnmorska, borta sedan länge. Folket i bygden hade rest stenen till hennes minne.  Den uthuggna skriften talade om hur mycket hon betytt för kvinnorna och släkternas fortlevnad i trakten genom sitt arbete.

Att få vara en del av det största i de flesta människors liv, det är både stort och uppfodrande. Minnet av ett barn som fötts med stor möda finns där för alltid. Då är det viktigt att vi har en arbetsmiljö som låter oss vara den bästa versionen av vårt sanna jag, varje dag, hela arbetslivet!

Vårvinter hälsningar från vår Nordliga Provins!

/Kristina Landeborg, barnmorska, förlossningen Sunderby sjukhus, Luleå

"Jag orkar inte jobba mer än deltid"

3 av 10 jobbar deltid i vården – många för att de behöver mer vila och återhämtning. Det kan du läsa i vår rapport “Jag orkar inte jobba mer än deltid”. Vi presentar också  Vårdförbundets förslag för att säkra rätten till hållbara heltider.

Läs rapporten här!