Eva-Maria: En framkomlig väg på kvinnors villkor?

I möte med barnmorskor under mina första förlossningar blev jag som ung sjuksköterska allt mer klar över att barnmorskeri inte var någon vidareutbildning för mig. En intuitiv känsla som var svår att sätta ord på eftersom jag kopplade det jag upplevde till skuld och otillräcklighet. Ovana känslor för mig! Efter tre sjuksköterskeår i Zambia kapitulerade jag och insåg att jag måste bli barnmorska ändå. Så många kvinnor och barn som dog…

Under utbildningen fascinerades jag av de stärkande födslar jag fick bevittna och beundrade mina modiga handledare som verkligen förstod att bistånd vid födande handlade om att vara följsam till kvinnans behov, att kvinnor är olika. En del ville stå upp och föda, andra stå på alla fyra. Ingenting var omöjligt. Det var högt till tak på Östra sjukhuset i Göteborg i mitten av 80-talet och två av förlossningsrummen var inredda med stora madrasser, kanske 3×3 meter och inga av dåtidens hårda förlossningsbritsar fanns på de rummen.

Mitt tredje barn födde jag under utbildningen. Nu visste jag att det var möjligt att föda på egna villkor och gick med tillförsikt födseln i möte. Min bästa väninna, kurskamraten, skulle bistå mig som en garant. Men handledaren lät mig inte stå kvar på alla fyra – upp på den hårda britsen med benen i benstöd… Lärospån från detta var att det är oerhört svårt att protestera OCH få sin vilja under värkarbete. Det är lätt att manipulera födande kvinnor.

Under åren som följde har jag fått ta del av många berättelser från kvinnor som känt sig överkörda och inte lyssnade på när de födde. Att föda hemma har för en del av dem blivit en utväg för att åtminstone kunna kontrollera vem som är med. Så kanske min motivation för att bistå kvinnor vid hemfödslar bottnar i egna upplevelser om insikten att födsloprocessen är viktig och något kvinnan bär med sig. Hela livet. På detta vis har jag kunnat hjälpa några i alla fall…

I maj är det åtta år sedan föreningen Födelsehuset bildades. Föräldrar, doulor och barnmorskor arbetar tillsammans på olika vis under devisen ”En mänskligare förlossningsvård”. Efter att personligen försökt påverka förlossningsvården genom att arbeta inom konventionell förlossningsvård, ABC-förlossning, hemförlossningar, barnmorskeutbildningen i Borås och politiskt inom Feministiskt initiativ utan att egentligen kunna förändra något inser jag idag att föreningen Födelsehuset är en framkomlig väg! Sakta, sakta tycks en förändring vara på gång. Lagstiftningen finns redan och Sverige har ratificerat konventioner som möjliggör vård på kvinnans villkor. Statens Medicinsk-Etiska råd uttalar sig om integritet, autonomi och informerat val.

Födelsehuset arbetar med lobbyarbete, opinionsbildning och praktisk verksamhet med projektet ”Doula & Kulturtolk” som nu bistått vid ca 900 förlossningar. Dessutom fortbildning för föräldrar och professionen. Nu senast genom en turné till Stockholm, Lund och Göteborg med brittiska barnmorskan Dianne Garland för att öka kunskapsläget om vatten som smärtlindring och födsloplats apropå SBU:s uttalande i mars i år.

Som ordförande i Födelsehuset ser jag idag tre stora utmaningar:

1. Gravida och födande har rätt till allsidig information för att kunna ge ett informerat samtycke. För att kunna förstå innebörden av metoders för- och nackdelar ska kvinnan kunna vara kritiskt granskande. Detta är svårt under värkarbete så informationen måste erbjudas innan dess. De behöver kunskap om att barnafödande generellt är mycket säkert.
2. Politiker måste inse förlossningsprocessens betydelse och avsätta tillräckliga medel för att förbättra villkoren för föderskor och deras barn. Idag är dräktiga djur bättre skyddade i lagtext än föderskor. All personal behöver bättre förutsättningar för att kunna arbeta på kvinnors villkor. Differentierade vårdformer är ett exempel på förbättringsåtgärder. En barnmorska per födande ett annat. Hela förlossningsvården behöver omorganiseras så det blir drägliga arbetsförhållanden. All personal behöver uppdateras på rättighetsperspektivet och erkänna födsloprocessen som en i grunden frisk och okomplicerad livshändelse. Barnmorskor behöver ges utrymme att ta makten över sin kompetens och stå upp för sin kunskap.
3. Barnmorskor måste också erkänna sin kompetens, inse sin makt samt förstå stödets innebörd och betydelse. Se varje individ som unik med egna speciella behov. Möta henne där hon är. För att kunna det är det en stor hjälp med processhandledning som arbetsgivaren borde erbjuda alla barnmorskor. Apparater kalibreras och justeras och skickas på service med jämna mellanrum medan barnmorskor får gå år ut och år in utan handledning, fortbildning eller omplacering.

P.S. Fjärde barnet födde jag hemma i min egen säng och med f.d. kurskamratens fantastiska bistånd. På mina villkor – jag vet att jag kan, jag har en levd erfarenhet av att det är möjligt att gå stärkt och med integriteten i behåll genom en förlossning. Alla borde få möjlighet känna så. Även på sjukhus!

Gästbloggare

Eva-Maria Wassberg,

Barnmorska och universitetsadjunkt.

Ordförande i föreningen Födelsehuset och verkar främst för frågor som rör mänskliga rättigheter och barnafödande.

Erfarenhet i barnmorskeyrket från mödravård (såväl landsting som privat samt egen regi), förlossningsvård (Sverige, Norge, Danmark, ABC-vård samt hemförlossningar i 25 år) samt ungdomsmottagning i 13 år.