Karin: En vanlig dag är alltid en ovanlig dag

Karin TesserEfter åtta år på samma gamla vanliga Mödravårdcentral är varje dag unik, spännande, ett äventyr. Vissa dagar orkar jag inte vara entusiastisk. Det mesta går på slentrian. Jag upprepar samma sak, gång på gång.
-Med vad tvättar du ditt underliv? Med TVÅL! Där har vi anledningen till att du får klåda. Använd enbart vatten.
Hur många gånger har jag inte upprepat de fraserna?
Och så dessa inskrivningar. Samma haranger gång på gång.
-Hur mår du? Jaså du mår illa. Äter du regelbundet? Låt det inte gå för lång tid mellan måltiderna. Har du provat Postafen? Har du provat Sjöband? Ska vi sätta akupunktur?
-Röker du?
-Tar du några mediciner?
-Så här ser basprogrammet ut. Har ni önskemål om något mer?
Allt som oftast hamnar jag i ”flygvärdinne-monologen”. Tråkigt! Men så händer det något. Det gör det alltid. Något nytt och oväntat inträffar och jag får tänka till. En ny kontakt skapas och jag får klura lite. Vad behövs nu? Är det bara ett lugnande ord eller en genomgripande förklaring? Behöver jag kanske bara vara tyst och lyssna? Det sistnämnda kan vara det svåraste av allt. Jag är skolad och inprogrammerad på att analysera och åtgärda. Tjugo år inom sjuksköterskebranchen sätter sina spår. Tur att jag nyligen fick en kurs i Motiverande Samtal! Ställ en öppen fråga, lyssna, lyssna, lyssna, bekräfta, spegla och sammanfatta. Svårare än det låter, för en problemlösningsstyrd sjuksköterska.

Jag arbetar sedan åtta år på Dalarnas största Mödravårdcentral. Vi är elva barnmorskor. Att vara en stor grupp ger trygghet och stadga åt verksamheten. Det finns alltid någon att fråga. Alltid någon som kan täcka upp när planeringen fallerar. Vi har högt i tak och försöker förhålla oss fördomsfria. Stämningen är god och det finns alltid utrymme för skratt men även för allvar och tårar. Det finns alltid någon att stödja sig mot, vilket är oerhört skönt även om en har åtta års erfarenhet med sig i bagaget. Alltid någon att knuffa på när man är uttråkad och en axel att luta sig mot när man inte orkar. Arbetsgruppen är viktig. Där har jag dragit högvinst.

Så har vi då våra patienter, kunder, klienter eller vad vi nu väljer att kalla dem. Till största del friska och sunda kvinnor som kommer till oss med förtroende och med hopp om att få stöttning och bli guidade igenom en graviditet. Vi har många kvinnor i vårat område som är utlandsfödda. De största invandrargrupperna kommer från Somalia och Kurdistan. Men vi träffar även kvinnor från Thailand, Italien, England, Japan, Bangladesh, Etiopien ja nämn ett land och nog tror jag att en kvinna från det landet har besökt vår mottagning. Åh vilken utmaning detta är! Flygvärdinnemonologen kan jag stoppa undan, den duger inte här. Jag måste varje dag tänka till. Förstod hon vad jag menade? Är tolken bra och översätter rätt? Vad tänker hon egentligen? Varje dag lär man sig något nytt.
Den unga kvinnan från Somalia som jag satte hormonspiral på, hon talade flytande svenska, gick i jeans och förde sej som vilken tonåring som helst. När allt är klart, insättningen har gått bra och jag ger lite tips och råd, så säger jag
-Om du blöder en del i början så får du ha lite is i magen. Flickan spärrar upp ögonen och säger på klockrent dalmål
-Ska jag lägga is på magen?
Vilken tur att hon frågade! Om igen. Tänk till.
Hur ofta säger jag sånt som missuppfattas som jag aldrig får klarhet i? -Är du hård i magen? Menar barnmorskan förstoppning eller sammandragningar?
-Jag har ont av kulan i höften, säger en etiopisk kvinna till mej under inskrivningen. Jag frågar och frågar men förstår ändå inte. Har hon en höftprotes? Är det en höftprotesavlossning på gång? Detta var nog mitt första möte där jag blev varse om hur inskränkt min bild av världen var. I mina tankar fanns inte krig. I mina tankar har inte en ung kvinna blivit skjuten och varit tvungen att operera ut en kula ur höften. Om igen. Tänk till. Ställ rätt frågor.

Ibland önskar jag en enkel dag. Energin räcker inte till för att stå på tå och vara beredd på nya erfarenheter och tanker. Jag har åter igen en inskrivning. Äntligen ser det ut att bli något vanligt, enkelt och okomplicerat. Hon är svensk. Han är svensk. De har planerat den här graviditeten. Hon är frisk och hon är glad. Inga konstigheter utan allt är vanligt. Vi följer basprogrammet och jag ställer alla de vanliga frågorna. Lyssnar på alla de vanliga graviditetsbekymren. Puh så skönt att inte behöva lägga det där lilla extra för en gång skull. Jag gör mitt jobb. Beskriver vår plan, skapar ett förtroende och bygger en grund för fortsatt arbete. Allt är frid och fröjd. Tror jag. Jag har gjort mitt jobb väl även denna dag. Förtroendet är lagt. Ett par dagar senare fattar hon mod och ringer och berättar det där som hon inte vågade berätta vid första mötet. Inte kunde berätta när Han var med. Han slår henne. Upp på tå igen. Vad gör jag för denna kvinna? Tänk till. Boka nytt möte samma dag. Nya frågor. Vad har hon för nätverk? Vem stöttar och hjälper? Vad VILL hon?

Så snart hon lämnar mitt rum och jag har dokumenterat är det dags för min nästa patient. Snabbt ruska om hjärnan och så kör vi igen. Ett nytt möte. Denna gång en kurdisk kvinna som inte har hunnit lära sej det svenska språket men så snart hon kliver in i Landstinget Dalarna blir kallad till gynekologiskt cellprov. Hon kan ingen svenska. Jag kan endast två ord på kurmanji och dessa två ord duger inte för att förklara hur ett cellprov går till. Ingen tolk är bokad till dagens besök. Efter åtta år på denna mottagning så har jag blivit riktig duktig på kroppsspråk. Jag gestikulerar, viftar med spekulat, pekar på mitt eget underliv och fejker att jag lägger upp benen i gynstol. Hon skrattar och nickar. Någon har förmodligen förklarat för henne vad barnmorskan brukar göra. Så vi tar cellprovet och hon ser glad och nöjd ut när hon går. Småfnitterar lite åt den tokiga barnmorskan som kan förklara bortom alla världens språk. En annan gång tror jag att jag lyckas minst lika bra, tills vi kommer in i gynrummet, jag pekar på gynstolen och gör charader som visar avklädning av nedre kroppshalvan varpå kvinnan sätter upp båda sina händer och ropar –Nonono!. Då går vi tillbaka till mitt rum och bokar ett nytt besök med tolk.

Alla nya möten tar energi men de flesta ger även tillbaka.
Jag går hem. Försöker skaka om hjärnan i omklädningsrummet och ta fokus på hem och familj. Imorgon kommer jag tillbaka, kliver in i vår korridor, känner doften av nybryggt kaffe och tänker ”Som vanligt, ännu en ovanlig dag”

Karin Tesser
Barnmorska
MVC VC Domnarvet
Borlänge


Kommentarer

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Följ barnmorskor och Vårdförbundet i sociala medier!