Arkiv för maj 2015

Maria: Tio timmars förlossningsarbete

26 maj, 2015 av Lis Munk

Hyfsat normalt. Kan se ut på en mängd olika vis.

Tio timmars arbete på förlossningen. Kan också se ut precis hur som helst. Det är det som är charmen med arbetet på förlossningen, och skräcken också faktiskt. Det kan vara fullt upp tio timmar i sträck och då hinner man inte se till sina egna behov. Det kan vara lagom mycket, då man till exempel har en kvinna i aktivt förlossningsarbete och man kan bytas av för att fylla på energi och hinna byta några ord med kollegorna och man går sedan hem med en bra känsla i magen.

Det längsta arbetspasset är på natten, tio timmar när kroppen rent fysiologiskt går på lågvarv. Har man då otur kan man få jobba hårt utan att få chans att sitta ner och få i sig någonting.

Dessa pass följs dessutom ofta av övertid eftersom man också har skyldighet att dokumentera allt som hänt och det finns det sällan tid till förrän man fått avlösning av dagskiftet. Man går sedan hem och känner sig otillräcklig. Nattpassen sliter oerhört på kroppen och hjärnan. Till slut kan man inte tänka klart. Som tur är får man ett adrenalinpåslag i akuta situationer och får lite mer energi för en stund. Men kanske hade man inte ens hamnat där om man hunnit och orkat tänka och varit steget före. Man vet aldrig hur arbetspasset på förlossningen kommer se ut. Stämplar man ut glad och nöjd eller med en klump i magen? Första tiden som förlossningsbarnmorska finns klumpen i magen redan när man går till jobbet. En nervositet för att ställas inför något som man ännu ej hunnit uppleva. Tvillingförlossning, navelsträngsframfall eller det värsta: en intrauterin fosterdöd? Och finns det då någon mer erfaren att luta sig emot? Oftast finns det någon, men vissa pass har alla fullt upp och då finns ingen att fråga, ingen som hinner stötta upp.

Forskningen visar att närvarande stöd under aktiv förlossning minskar andelen kejsarsnitt. En födande kvinna behöver känna sig trygg för att hormonerna i hennes kropp ska kunna flöda fritt och ge effektiva värkar. Förlossningsarbetet förkortas och smärtupplevelsen mildras. Det är faktiskt ganska enkla åtgärder; varma trygga händer, fylla på energi, lägesändra och bara finnas nära med sin kunskap. Med sin specialkunskap kan en barnmorska i många fall förebygga komplikationer, ligga steget före. Billigt är det också. I jämförelse med ett kejsarsnitt. Och det kejsarsnitt som kvinnan önskar nästa gång för att hon inte vågar föda vaginalt. I dagens förlossningsvård finns det tyvärr ingen möjlighet att vara helt närvarande då man har ansvar för flera familjer samtidigt. Alla dessa familjer har helt olika situationer, behov och förutsättningar. En födande kvinna per barnmorska är en dröm, och det skulle verkligen göra skillnad för familjerna, vårdpersonalen och landstingens ekonomi.

Efter tre år som barnmorska på förlossningen har jag inte längre en klump i magen inför nya situationer. Nu beror klumpen på dagens urholkade sjukvård. På att någon i toppen, uppenbarligen helt utan insikt i mitt viktiga och fantastiska arbete, faktiskt utsätter mig, kvinnorna och barnen för situationer och risker som kan ge fruktansvärda konsekvenser.

Maria Lindgren

Leg. Barnmorska på Förlossningen Falun.

Camilla: Att arbeta som barnmorska på gynavdelning

22 maj, 2015 av Lis Munk

Mitt namn är Camilla F Ahltin. Jag är 36 år och arbetar som legitimerad barnmorska på gynavdelningen Gävle sjukhus. Jag har varit färdig sjuksköterska i 8 år och barnmorska i 3 år. Redan innan jag började läsa till sjuksköterska hade jag bestämt mig för att det var barnmorska jag skulle bli. Barnmorska för mig då, det var att arbeta på förlossning och/eller bb. När jag gått klart sjuksköterskeutbildningen så började jag att arbeta på gyn och stortrivdes med det, jag gick även lite extra på bb. Jag gjorde även ett avbrott och arbetade med hematologi för att sedan återgå till gyn. Även som nyfärdig barnmorska arbetade jag på gyn och bb, det var kö på att få komma ner till förlossningen och det var ju dit jag skulle. När jag köat färdigt cirka 10 månader så började jag på förlossningen med rotation mot gyn och trivdes bra med det. Jag har nu ett fackligt uppdrag på 50% och arbetar mina övriga 50% på gyn och trivs toppenbra med det.

Jag arbetar cirka 20% på vår mottagning för kvinnor med gynekologisk cancer och resterande på vårdavdelningen. På vårdavdelningen vårdas både inneliggande patienter och dagvårdspatienter. Det är en stor variation av både ålder och besvär. Åldern variera mellan tonår och till livets slut. Orsakerna till vården är olika här följer några exempel: planerade och icke planerade aborter, graviditetsillamående, pre och postoperativ vård i samband med gynekologiska operationer, gynekologisk cancer, extrauterin graviditet, mastit, infektioner, smärtproblematik med mera. På kvällar, nätter och helger har vi även telefonrådgivning och akuta besök av patienter med gynekologiska besvär.

På mottagningen för kvinnor med gynekologisk cancer, möter jag kvinnor i alla åldrar som drabbats av gynekologisk cancer. Vid diagnos, vid behandling, komplikationer/biverkningar, planeringar och mycket mer. Även här har min kunskap inom sexuell och reproduktiv hälsa en viktig funktion.

Jag ville beskriva min väg och mitt arbete idag för att också visa på den stora variationen som detta fantastiska yrke ger, och att det inte alltid blir som man har tänkt sig. De allra flesta kopplar ihop barnmorska med mödravård, förlossning och bb. Vilket inte är så konstigt. De flesta som utbildar sig till barnmorska delar nog också den bilden och utbildningen är ju till största del inriktad mot obstetriken, vilket verkligen behövs. Enligt kompetensbeskrivning för barnmorska så är det en relativt stor del av den sexuella och reproduktiva hälsan som gynekologin omfattar. Hur får vi då in mer gynekologi i utbildningen? Utöka studietiden? Tror och hoppas på en egen direkt och längre barnmorskeutbildning framöver!

Jag tror att om utbildningen innehåller mer gynekologi så värderar och värnar vi mer om vår kunskap och vårt kompetensområde. Den behövs för att vårda kvinnan genom hela livet. Jag har världens bästa jobb!

Camilla F Ahltin

Barnmorska, Gynavdelningen Gävle sjukhus

Eva-Maria: En framkomlig väg på kvinnors villkor?

11 maj, 2015 av Lis Munk

I möte med barnmorskor under mina första förlossningar blev jag som ung sjuksköterska allt mer klar över att barnmorskeri inte var någon vidareutbildning för mig. En intuitiv känsla som var svår att sätta ord på eftersom jag kopplade det jag upplevde till skuld och otillräcklighet. Ovana känslor för mig! Efter tre sjuksköterskeår i Zambia kapitulerade jag och insåg att jag måste bli barnmorska ändå. Så många kvinnor och barn som dog…

Under utbildningen fascinerades jag av de stärkande födslar jag fick bevittna och beundrade mina modiga handledare som verkligen förstod att bistånd vid födande handlade om att vara följsam till kvinnans behov, att kvinnor är olika. En del ville stå upp och föda, andra stå på alla fyra. Ingenting var omöjligt. Det var högt till tak på Östra sjukhuset i Göteborg i mitten av 80-talet och två av förlossningsrummen var inredda med stora madrasser, kanske 3×3 meter och inga av dåtidens hårda förlossningsbritsar fanns på de rummen.

Mitt tredje barn födde jag under utbildningen. Nu visste jag att det var möjligt att föda på egna villkor och gick med tillförsikt födseln i möte. Min bästa väninna, kurskamraten, skulle bistå mig som en garant. Men handledaren lät mig inte stå kvar på alla fyra – upp på den hårda britsen med benen i benstöd… Lärospån från detta var att det är oerhört svårt att protestera OCH få sin vilja under värkarbete. Det är lätt att manipulera födande kvinnor.

Under åren som följde har jag fått ta del av många berättelser från kvinnor som känt sig överkörda och inte lyssnade på när de födde. Att föda hemma har för en del av dem blivit en utväg för att åtminstone kunna kontrollera vem som är med. Så kanske min motivation för att bistå kvinnor vid hemfödslar bottnar i egna upplevelser om insikten att födsloprocessen är viktig och något kvinnan bär med sig. Hela livet. På detta vis har jag kunnat hjälpa några i alla fall…

I maj är det åtta år sedan föreningen Födelsehuset bildades. Föräldrar, doulor och barnmorskor arbetar tillsammans på olika vis under devisen ”En mänskligare förlossningsvård”. Efter att personligen försökt påverka förlossningsvården genom att arbeta inom konventionell förlossningsvård, ABC-förlossning, hemförlossningar, barnmorskeutbildningen i Borås och politiskt inom Feministiskt initiativ utan att egentligen kunna förändra något inser jag idag att föreningen Födelsehuset är en framkomlig väg! Sakta, sakta tycks en förändring vara på gång. Lagstiftningen finns redan och Sverige har ratificerat konventioner som möjliggör vård på kvinnans villkor. Statens Medicinsk-Etiska råd uttalar sig om integritet, autonomi och informerat val.

Födelsehuset arbetar med lobbyarbete, opinionsbildning och praktisk verksamhet med projektet ”Doula & Kulturtolk” som nu bistått vid ca 900 förlossningar. Dessutom fortbildning för föräldrar och professionen. Nu senast genom en turné till Stockholm, Lund och Göteborg med brittiska barnmorskan Dianne Garland för att öka kunskapsläget om vatten som smärtlindring och födsloplats apropå SBU:s uttalande i mars i år.

Som ordförande i Födelsehuset ser jag idag tre stora utmaningar:

Gravida och födande har rätt till allsidig information för att kunna ge ett informerat samtycke. För att kunna förstå innebörden av metoders för- och nackdelar ska kvinnan kunna vara kritiskt granskande. Detta är svårt under värkarbete så informationen måste erbjudas innan dess. De behöver kunskap om att barnafödande generellt är mycket säkert.
Politiker måste inse förlossningsprocessens betydelse och avsätta tillräckliga medel för att förbättra villkoren för föderskor och deras barn. Idag är dräktiga djur bättre skyddade i lagtext än föderskor. All personal behöver bättre förutsättningar för att kunna arbeta på kvinnors villkor. Differentierade vårdformer är ett exempel på förbättringsåtgärder. En barnmorska per födande ett annat. Hela förlossningsvården behöver omorganiseras så det blir drägliga arbetsförhållanden. All personal behöver uppdateras på rättighetsperspektivet och erkänna födsloprocessen som en i grunden frisk och okomplicerad livshändelse. Barnmorskor behöver ges utrymme att ta makten över sin kompetens och stå upp för sin kunskap.
Barnmorskor måste också erkänna sin kompetens, inse sin makt samt förstå stödets innebörd och betydelse. Se varje individ som unik med egna speciella behov. Möta henne där hon är. För att kunna det är det en stor hjälp med processhandledning som arbetsgivaren borde erbjuda alla barnmorskor. Apparater kalibreras och justeras och skickas på service med jämna mellanrum medan barnmorskor får gå år ut och år in utan handledning, fortbildning eller omplacering.

P.S. Fjärde barnet födde jag hemma i min egen säng och med f.d. kurskamratens fantastiska bistånd. På mina villkor – jag vet att jag kan, jag har en levd erfarenhet av att det är möjligt att gå stärkt och med integriteten i behåll genom en förlossning. Alla borde få möjlighet känna så. Även på sjukhus!

Gästbloggare

Eva-Maria Wassberg,

Barnmorska och universitetsadjunkt.

Ordförande i föreningen Födelsehuset och verkar främst för frågor som rör mänskliga rättigheter och barnafödande.

Erfarenhet i barnmorskeyrket från mödravård (såväl landsting som privat samt egen regi), förlossningsvård (Sverige, Norge, Danmark, ABC-vård samt hemförlossningar i 25 år) samt ungdomsmottagning i 13 år.

My: Att få jobba som barnmorska i Ystad var min dröm

8 maj, 2015 av Lis Munk

My Schramm

Att få jobba som barnmorska i Ystad var en dröm jag hade redan innan jag började på barnmorskeutbildningen. Jag hade läst en artikel om natural birth i jordemodern och författaren skrev om just Ystad BB och vad de stod för, jag kände direkt att det var den typen av barnmorskearbete som jag själv ville jobba med. Att få jobba på en lite mindre klinik, att alla jobbar för att vara närvarande för kvinnan under förlossningen, att tanken är att miljön på förlossning/BB ska likna en hemmiljö och framförallt att barnmorskorna är öppna för olika önskemål och idéer från paret. Sen att Signe Janssons anda fortfarande sitter i väggarna är inte att förringa. Jag tror att vi som jobbar i Ystad har sökt oss hit för att vi har ett speciellt arbetssätt och att vi tänker lite annorlunda än många andra och jag är så glad att jag får ingå i en sådan härlig och kreativ personalgrupp.

I dagens samhälle är vi så stressade och pressade från alla håll och kanter, vi lever i en värld av prestige och kontroll. Något som inte rimmar med en förlossning eftersom det aldrig går att styra över hur kroppen eller barnet reagerar. Det är omöjligt att i förväg tala om för kvinnan när hon kommer att föda, hur det kommer att se ut eller hur hon kommer att reagera på smärta osv. Men det vi kan göra som barnmorskor, och som jag tror är av stor betydelse för själva förlossningsupplevelsen, det är att vi är närvarande och finns tillgängliga för kvinnan och paret från början. Om det så bara är att sitta tyst inne på rummet, tror jag att det betyder mycket för själva upplevelsen.

Jag fick själv uppleva att vara patient för lite sedan och det var verkligen en nyttig erfarenhet. Jag insåg hur stor betydelse det har att första mötet mellan personal och patient blir bra för att som patient kunna känna sig lugn och trygg under vårdtillfället. Att som barnmorska verkligen se kvinnan och inte bara ”patienten på rum 3”. Vilket kroppsspråk har vi inne hos kvinnan? Står vi med ena foten utanför dörren när vi pratar eller är vi närvarande inne på rummet? Små saker som vi kanske inte tänker på eftersom vi jobbar med detta varje dag, men när jag själv fick vara patient insåg jag att med små medel, oss själva, kan vi hjälpa kvinnorna att hantera sin förlossning och BB tiden på ett bra sätt. Låt oss säga att jag har en kvinna som ligger på BB och precis har gått igenom ett Sectio, hur ger jag smärtstillande? Går jag in på rummet lite hastigt och sätter en burk med mediciner på bordet och går ut igen eller jag går lugnt in till kvinnan, hjälper henne att resa sig, hämtar lite vatten till henne och hjälper henne svälja tabletterna innan jag går ut? Ännu en sak jag tog med mig som patient. Det är mycket lättare att hantera sin smärta om personalen är lugn och visar att de bryr sig, än om personalen är stressad och inte ha tid att hjälpa. Det är en hemsk upplevelse att känna sig till besvär, vilket i sin tur leder till mer stress. Sen ser verkligheten olika ut från dag till dag och från avdelning till avdelning, det vet jag också, men vi kan försöka att ha det med oss i bakhuvudet. Det är dom små sakerna som kanske har störst betydelse för upplevelsen…

Ett av barnmorskans största jobb är att hjälpa kvinnan att tro på sig själv, att hon kan klara att föda sitt barn. Kvinnan ska vara delaktig och ta aktivt ansvar för sin förlossning. Jag tror att det är viktigt att försöka stärka varje kvinna i sitt eget Jag. Runt om i världen föder kvinnor barn varje dag och de har kvinnan gjort sedan urminnes tider. Klart att kvinnorna idag också klarar det! Och tror de inte på sig själva är det vår uppgift att åtminstone försöka få kvinnorna att tro på att de kan klara av den uppgift de har framför sig, att de har enorma resurser och krafter inom sig. Jag upplever att närvaro, omvårdnad och att andas med kvinnan genom hennes värkar är av mycket stor betydelse.

Vi som barnmorskor måste jobba för att bibehålla det naturliga naturligt! Värna om vår profession, värna om det som sitter i våra händer och i våra hjärtan. Att låta förlossningen ta tid och att uppmuntra kvinnan framåt, att pusha mot något de längtat efter i så många månader. Samma tankesätt måste efter förlossningen följas med över till BB där nästa utmaning finns, att hjälpa kvinnan att amma, mobiliseras efter ett sectio, komma igen efter en stor blödning, omvårdnad av barnet osv.

I Ystad jobbar man som barnmorska både på förlossning, BB och neonatal. Ett brett område att hantera, men finns det bara en grund att stå på, ett tankesätt genom hela vårdtiden, så tror jag att vi kan hjälpa kvinnorna och paret till en fantastisk upplevelse där kvinnan förhoppningsvis går hem med en känsla av att ”jag klarade det”.

Om de lämnar BB med en sådan känsla har vi verkligen lyckats med vårt jobb!

Vid pennan

/ My Schramm,

Barnmorska, Ystad BB.

Lena: Samtal om förlossningsrädsla

7 maj, 2015 av Lis Munk

I mitt arbete som barnmorska på Auroramottagningen får jag vara med om fantastiska möten med kvinnorna och deras partners.

Att få lyssna och ta del av deras tidigare upplevelser i livet, i sjukvården och förlossningsvården är otroligt givande men också många gånger mycket tungt. Tidigare erfarenheter och deras rädsla påverkar dom under graviditeten och när dom ska föda.

Självklart är arbetet väldigt krävande men också mycket tillfredsställande när de känner att man tagit deras oro och rädsla på allvar och försöker att hjälpa utifrån vars och ens behov Man får en enorm inblick i hur vi barnmorskor, läkare och annan personal jobbar och vilka konsekvenser det kan få; både positiva och negativa.
Man får en ökad medvetenhet även om sig själv; reaktioner, tankar och känslor. Såå lärorikt.

Det visar så tydligt hur viktigt det psykologiska bemötandet och omhändertagandet är för varje individ. Information och god kommunikation är A och O.
Att känna sig trygg när man föder barn betyder oerhört mycket och skapar självklart bättre förutsättningar för att det också ska bli en positiv förlossningsupplevelse vilket ju är målet.
Det är då i första hand en stor vinst för kvinnan och familjen men också en samhällsekonomisk vinst

Ca 10 % har en mer utpräglad förlossningsrädsla och är i behov av ytterligare stöd som ju nästan alla förlossningskliniker i Sverige erbjuder idag. Under de snart 40 år som jag varit barnmorska kan jag ändå se att vi har en större kunskap om förlossningsrädsla och en ökad förståelse för dessa kvinnor som lider av det. Där ser jag det också som viktigt att vi vidareförmedlar våra kunskaper till yngre kollegor.

Våra samtal syftar till att tillsammans med kvinnan konkretisera rädslan och ge möjlighet till bearbetning, ge stöd och information, kunna ge ökad tilltro till sin egen förmåga att föda, bygga upp ett förtroende för sjukvården gällande kompetens och bemötande.
Samtalen ska leda till en realistisk planering inför förlossningen som är väl förankrad på kliniken, tydlig dokumenterad i journalen vilket ökar tryggheten för de blivande föräldrarna och underlättar för personalen.

Vi har alla ett ansvar att försöka att skapa en god förlossningsvård med hög kompetens och ett bra psykologiskt omhändertagande, att delge varandra av våra erfarenheter och kämpa för att öka förutsättningarna för att kunna lyckas med det.

Barnmorskors arbete är SÅ viktigt!!

Lena Hultsberg
Ansvarig BM på Auroramottagningen
Danderyds Sjukhus

Gunilla: 1964 – kvinnors sexuella frigörelse, eller?

7 maj, 2015 av Lis Munk

Så kom då äntligen den lilla tabletten som hindrade oönskad graviditet. Kvinnan tog den varje dag och oftast hade tabletten önskad effekt. Kvinnan blev inte oönskat gravid. Sedan dess har en rad olika hormonpreparat passerat revy. Olika typer av hormonkombinationer men för många svårt att hitta något som var optimalt. Att hon fick olika biverkningar fick hon stå ut med. Lusten kunde försvinna, viktförändringar och påverkan på humöret var inte helt ovanligt. Vad har hänt på dessa 50 år? Jo, preparaten har utvecklats och finns i fler administreringssätt.

Tabletter, spiral, ring, plåster, spruta och implantat. Ändå inte självklart att kvinnan mår helt bra på dessa hormoner. Den sexuella frigörelse som vi väntade oss på 1960-talet blev för en del en fälla i stället. Nejet blev inte alltid ett nej. Du äter ju p-piller…..Ingen kondom här inte! Påtvingat sex och könssjukdomar. En del slutade och gör så fortfarande med hormonerna eftersom de inte mår bra på dem. Det finns inte många alternativ.

En del barnmorskor känner sig osäkra i att ge råd om alternativen och vi är få som har jobbat med Naturlig Familjeplanering (NFP). Jag vill se en satsning på preventivmedel som de flesta kvinnor mår bra av och som inte har en massa biverkningar. Kvinnor har rätt till att kunna njuta av sin sexuella känsla och lust.

Gunilla Larsson

leg.barnmorska,

Egen företagare Axelinas byrå, Karlstad

Eira: Våga fråga och våga lyssna viktigt på ungdomsmottagningen

6 maj, 2015 av Lis Munk

Att arbeta som barnmorska på ungdomsmottagning innebär att jag får möjlighet att ta del av unga människors vardag, dela glädje och sorg, förväntan och förtvivlan, medgångar och motgångar och ofta utan att ens fråga efter det. Ungdomar söker själva till ungdomsmottagningen och det är för ungdomarna vi arbetar, på deras uppdrag. En dag på ungdomsmottagningen innebär många olika möten och ofta kommer ungdomen med en besöksorsak men inte sällan brukar besöket sluta i att även andra funderingar och besöksorsaker berörs.

När du har en ungdom framför dig som sitter kvar utan ett ord men tydligt visar att hen inte vill gå, då vet jag att det är något som pågår där inne hos ungdomen. Kanske har hen inte avgjort om jag är en person som klarar av att höra det hen vill berätta om eller om jag är en inkluderande individ eller så har hen inte arbetat upp tillräckligt mod för att berätta det som upptar hens tankar. Jag brukar då lugnt sitta kvar och börja småprata om allt mellan himmel och jord och ofta brukar det då tillslut komma, en fundering/ tanke som är oerhört viktig för individen framför mig. Att få ta del av dessa livsfunderingar är en upplevelse för mig som barnmorska och något jag värderar högt i min profession.
Att få arbeta på ungdomsmottagning innebär också en möjlighet att få arbeta tvärprofessionellt och med helhet, fysisk, psykisk och sexuell hälsa vid varje besök. Även om en ungdom söker för t ex ett graviditetstest så ingår frågor om hemmiljö, skolan, bruk av alkohol och nikotin, mående m.m.
En sammanfattning av en dag på ungdomsmottagning, vad möter jag som barnmorska?
Jag har idag träffat en tjej som var orolig för graviditet och ville ta ett grav-test, det visade sig vara negativt men hon berättade även om att hon nyligen blivit misshandlad av en bekant. En kille kom för att han ville testa sig för sexuellt överförbara infektioner (STI) och han berättade att han mådde bra och tränade mycket. En tjej kom för att hon inte trivdes med sitt preventivmedel och ville byta, hon var från början skeptiskt till hormonella preventivmedel men sa vid detta besök att hon var så nöjd med att känna sig trygg då hon har ett skydd mot graviditet. Jag träffade även en tjej som upplever smärta vid samlag sedan flera år och hon har även kontakt med ungdomsmottagningens kurator.

Att lyssna, normalisera och vara en extra vuxen som finns där! Det är vad att vara barnmorska på ungdomsmottagningen innebär till stor del. Våga fråga och våga lyssna!
Eira Alanko

Jag arbetar som barnmorska på Faluns och Rättviks Ungdomsmottagning (UM). Faluns UM har öppet mån- fredag medan Rättviks UM har bara öppet en dag/ vecka.

Barnmorska utan att vare sig förlösa eller mysa med barn

6 maj, 2015 av Åsa Mörner

”Å vad härligt att jobba som barnmorska! Tänk vad många bebisar du får mysa med!”

Om jag fått en tia varje gång någon sagt det så skulle nästan vara rik. Att arbeta som legitimerad barnmorska innebär aldrig att ”mysa med bebisar”.

”Det måste vara helt fantastiskt att vara med i födelseögonblicket, att få förlösa ett barn och hälsa det välkommet till livet”

Jo, det är fantastiskt. Men bara för att jag sa att jag arbetar som barnmorska så innebär inte det att jag jobbar på förlossningsavdelningen.

Jag har mötts av idel hyllningar och romantiserade föreställningar som grott sedan barndomsdrömmen om yrkesrollen som barnmorska. Det väcker oftast enormt mycket känslor, särskilt hos kvinnor, när jag berättar om vad jag har för utbildning.

Det var ingen konkret barndomsdröm att bli just barnmorska, men fascinationen av den reproduktiva livscykeln har alltid funnits där. Jag lånade hem böcker om alla möjliga sorters djur och bläddrade snabbt fram till avsnitten om dräktighet och ungar, jag smygläste mina föräldrars bok om graviditet; ”Ett barn blir till” av Lennart Nilsson om och om igen, och slutligen landade jag i vuxen ålder i tanken att gå från sjuksköterska till barnmorska. Det kändes naturligt, lika naturligt som den reproduktiva livscykeln. Men i min värld lämnar man aldrig sjuksköterskeyrket helt, man kombinerar båda professionerna för att kunna utföra sitt arbete korrekt.

Men just förlossning? Varför tror så många att den legitimerade barnmorskan ägnar hela sitt yrkesliv åt att förlösa, eller ”gulla med barn” som mindre vetande tycks tänka alltför ofta? Barnmorskors arbetsområde är den reproduktiva hälsan, och reproduktiv hälsa innefattar allt från undervisning i skolklasser, ungdomsmottagningar, mödrahälsovård, preventivmedelsförskrivning, cancervård, provtagningar, sexologi, operationsvård, rådgivning till den åldrande kvinnan…. Och människan i fokus är KVINNAN. Och hennes eventuella partner såklart.

Min anställning är på en Barnmorskemottagning och det är precis där jag alltid föreställt mig att arbeta som barnmorska. Att få möta blivande föräldrar, följa deras resa från första besöket på mottagningen till efterkontrollen, iförda en helt ny roll i livet; som föräldrar. Och att träffa kvinnor som vill motverka graviditet, förskriva ett preventivmedel som passar just DEN personen, ibland är det ett detektivarbete! Variationsrikedomen i mina arbetsuppgifter som barnmorska är stor. Uppföljningar efter aborter, sex och samlevnadsfrågor, STI (sexuellt överförbara sjukdomar) och föräldrautbildning. Men framför allt; att vara lyhörd inför kvinnans önskemål, arbeta med hälsosam livsstil och att identifiera det medicinskt avvikande.

Och jag tror inte att det bara är kvinnor som är fascinerade av professionen barnmorska. Sex, samlevnad, hormoner, befruktning… vem är inte förundrad av det egentligen? Det finns en handfull manliga barnmorskor, men jag tror att det är bra många fler män, som inte bara skulle trivas som handen i handsken, utan som även skulle kunna vara med och bidra till en positiv utveckling av yrket om de valde att utbilda sig till just barnmorskor. Så, män; vad väntar ni på? Barnmorskeyrket är utvecklande, variationsrikt och fantastiskt!

För övrigt så fick jag den ovannämnda boken av Lennart Nilsson när jag flyttade hemifrån, den var ju liksom min från allra första början i alla fall.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska

Karin: En vanlig dag är alltid en ovanlig dag

5 maj, 2015 av Lis Munk

Efter åtta år på samma gamla vanliga Mödravårdcentral är varje dag unik, spännande, ett äventyr. Vissa dagar orkar jag inte vara entusiastisk. Det mesta går på slentrian. Jag upprepar samma sak, gång på gång.
-Med vad tvättar du ditt underliv? Med TVÅL! Där har vi anledningen till att du får klåda. Använd enbart vatten.
Hur många gånger har jag inte upprepat de fraserna?
Och så dessa inskrivningar. Samma haranger gång på gång.
-Hur mår du? Jaså du mår illa. Äter du regelbundet? Låt det inte gå för lång tid mellan måltiderna. Har du provat Postafen? Har du provat Sjöband? Ska vi sätta akupunktur?
-Röker du?
-Tar du några mediciner?
-Så här ser basprogrammet ut. Har ni önskemål om något mer?
Allt som oftast hamnar jag i “flygvärdinne-monologen”. Tråkigt! Men så händer det något. Det gör det alltid. Något nytt och oväntat inträffar och jag får tänka till. En ny kontakt skapas och jag får klura lite. Vad behövs nu? Är det bara ett lugnande ord eller en genomgripande förklaring? Behöver jag kanske bara vara tyst och lyssna? Det sistnämnda kan vara det svåraste av allt. Jag är skolad och inprogrammerad på att analysera och åtgärda. Tjugo år inom sjuksköterskebranchen sätter sina spår. Tur att jag nyligen fick en kurs i Motiverande Samtal! Ställ en öppen fråga, lyssna, lyssna, lyssna, bekräfta, spegla och sammanfatta. Svårare än det låter, för en problemlösningsstyrd sjuksköterska.

Jag arbetar sedan åtta år på Dalarnas största Mödravårdcentral. Vi är elva barnmorskor. Att vara en stor grupp ger trygghet och stadga åt verksamheten. Det finns alltid någon att fråga. Alltid någon som kan täcka upp när planeringen fallerar. Vi har högt i tak och försöker förhålla oss fördomsfria. Stämningen är god och det finns alltid utrymme för skratt men även för allvar och tårar. Det finns alltid någon att stödja sig mot, vilket är oerhört skönt även om en har åtta års erfarenhet med sig i bagaget. Alltid någon att knuffa på när man är uttråkad och en axel att luta sig mot när man inte orkar. Arbetsgruppen är viktig. Där har jag dragit högvinst.

Så har vi då våra patienter, kunder, klienter eller vad vi nu väljer att kalla dem. Till största del friska och sunda kvinnor som kommer till oss med förtroende och med hopp om att få stöttning och bli guidade igenom en graviditet. Vi har många kvinnor i vårat område som är utlandsfödda. De största invandrargrupperna kommer från Somalia och Kurdistan. Men vi träffar även kvinnor från Thailand, Italien, England, Japan, Bangladesh, Etiopien ja nämn ett land och nog tror jag att en kvinna från det landet har besökt vår mottagning. Åh vilken utmaning detta är! Flygvärdinnemonologen kan jag stoppa undan, den duger inte här. Jag måste varje dag tänka till. Förstod hon vad jag menade? Är tolken bra och översätter rätt? Vad tänker hon egentligen? Varje dag lär man sig något nytt.
Den unga kvinnan från Somalia som jag satte hormonspiral på, hon talade flytande svenska, gick i jeans och förde sej som vilken tonåring som helst. När allt är klart, insättningen har gått bra och jag ger lite tips och råd, så säger jag
-Om du blöder en del i början så får du ha lite is i magen. Flickan spärrar upp ögonen och säger på klockrent dalmål
-Ska jag lägga is på magen?
Vilken tur att hon frågade! Om igen. Tänk till.
Hur ofta säger jag sånt som missuppfattas som jag aldrig får klarhet i? -Är du hård i magen? Menar barnmorskan förstoppning eller sammandragningar?
-Jag har ont av kulan i höften, säger en etiopisk kvinna till mej under inskrivningen. Jag frågar och frågar men förstår ändå inte. Har hon en höftprotes? Är det en höftprotesavlossning på gång? Detta var nog mitt första möte där jag blev varse om hur inskränkt min bild av världen var. I mina tankar fanns inte krig. I mina tankar har inte en ung kvinna blivit skjuten och varit tvungen att operera ut en kula ur höften. Om igen. Tänk till. Ställ rätt frågor.

Ibland önskar jag en enkel dag. Energin räcker inte till för att stå på tå och vara beredd på nya erfarenheter och tanker. Jag har åter igen en inskrivning. Äntligen ser det ut att bli något vanligt, enkelt och okomplicerat. Hon är svensk. Han är svensk. De har planerat den här graviditeten. Hon är frisk och hon är glad. Inga konstigheter utan allt är vanligt. Vi följer basprogrammet och jag ställer alla de vanliga frågorna. Lyssnar på alla de vanliga graviditetsbekymren. Puh så skönt att inte behöva lägga det där lilla extra för en gång skull. Jag gör mitt jobb. Beskriver vår plan, skapar ett förtroende och bygger en grund för fortsatt arbete. Allt är frid och fröjd. Tror jag. Jag har gjort mitt jobb väl även denna dag. Förtroendet är lagt. Ett par dagar senare fattar hon mod och ringer och berättar det där som hon inte vågade berätta vid första mötet. Inte kunde berätta när Han var med. Han slår henne. Upp på tå igen. Vad gör jag för denna kvinna? Tänk till. Boka nytt möte samma dag. Nya frågor. Vad har hon för nätverk? Vem stöttar och hjälper? Vad VILL hon?

Så snart hon lämnar mitt rum och jag har dokumenterat är det dags för min nästa patient. Snabbt ruska om hjärnan och så kör vi igen. Ett nytt möte. Denna gång en kurdisk kvinna som inte har hunnit lära sej det svenska språket men så snart hon kliver in i Landstinget Dalarna blir kallad till gynekologiskt cellprov. Hon kan ingen svenska. Jag kan endast två ord på kurmanji och dessa två ord duger inte för att förklara hur ett cellprov går till. Ingen tolk är bokad till dagens besök. Efter åtta år på denna mottagning så har jag blivit riktig duktig på kroppsspråk. Jag gestikulerar, viftar med spekulat, pekar på mitt eget underliv och fejker att jag lägger upp benen i gynstol. Hon skrattar och nickar. Någon har förmodligen förklarat för henne vad barnmorskan brukar göra. Så vi tar cellprovet och hon ser glad och nöjd ut när hon går. Småfnitterar lite åt den tokiga barnmorskan som kan förklara bortom alla världens språk. En annan gång tror jag att jag lyckas minst lika bra, tills vi kommer in i gynrummet, jag pekar på gynstolen och gör charader som visar avklädning av nedre kroppshalvan varpå kvinnan sätter upp båda sina händer och ropar –Nonono!. Då går vi tillbaka till mitt rum och bokar ett nytt besök med tolk.

Alla nya möten tar energi men de flesta ger även tillbaka.
Jag går hem. Försöker skaka om hjärnan i omklädningsrummet och ta fokus på hem och familj. Imorgon kommer jag tillbaka, kliver in i vår korridor, känner doften av nybryggt kaffe och tänker “Som vanligt, ännu en ovanlig dag”

Karin Tesser
Barnmorska
MVC VC Domnarvet
Borlänge

Greetings on the International Midwifery Day

5 maj, 2015 av Lis Munk

ICN ’s fokus för barnmorskedagen är Millennium Develop Goal 5 (Förbättra mödrahälsan), detta är ohört relevanta och närvarande för barnmorskor bland annat i Afrika.
Tillsammans med ICN är Vårdförbundet engagerat i ett projekt med 6 afrikanska Sjuksköterskeorganisationer med huvudsyftet att stärka organisationen, och mer specifikt att stötta ”young upcoming female leaders”. De flesta barnmorskor i Afrika är både sjuksköterska och barnmorska och därför är också barnmorskor involverade, även om det är ett ICN projekt. Här kommer hälsningar på barnmorskedagen från sex barnmorskor från Lesotho, Malawi, Swaziland, Zambia och Uganda.
Är där någon som är intresserade i att höra mer kan jag etablera kontakt med Nthabiseng, Harriet, PD, Cyndy, Lucy och Jennefer.
/Lis Munk

ICN = International Council of Nurses

: Joyce Lucy Atim UNMU Uganda

: Cyndy Ngulube ZUNO Zambia

: Nthabiseng Letumanyane LNA Lesotho

: Phumzile Dlamini Mhlanga – PD SNA Swaziland

: Harriet Nyam’Kira Kapyepye NONM Malawi

: AMONO Jennefer (UNMU) UGANDA

Joyce Lucy Atim UNMU Uganda

I am working as a midwife in Mbale Reginal Referal Hospital.

My joy in my profession as a midwifes is caring for a mother during pregnancy, delivery, and after birth and her new born baby
The challenge in my working life is seeing a mother die during pregnancy and child birth
My wish for the future is for all mothers to have a save delivery in the hands of a midwife, for the midwives of Uganda thank you for always doing your best amidst all the challenges, for the women of Uganda the midwives loves you and wish you a save pregnancy, and happy delivery during child birth, for your self being a midwife has been my passion, and love to do all to save the lives of a mother and child. Wish you all a happy midwifery day

Cyndy Ngulube ZUNO Zambia

I am working as a midwife at Mansa General Hospital
My joy in my profession as a midwifes is seeing a mother and her baby alive
The challenge in my working life is having a maternal death
My wish for the future of Zambia is to achieve the MDG no. 5 {improving maternal health}

Nthabiseng Letumanyane LNA Lesotho

I am working as a midwife in Lesotho, Southern Africa at one of the hard to reach clinics.
My joy in my profession as a midwifes is to see people accessing health services, pregnant women attending antenatal at first trimester so that problems can be identified at early stages and be dealt with before they complicate to avoid maternal morbidity and mortality.
The challenge in my working life is pregnant women travel long distances on feet in order to access the services, we run short of essential equipment like haemacue, urine sticks to check protein and sphygmomanometer, transport to take patients in case of emergencies is a problem. Some Cultural practices also affect the work negatively.
My wish for the future is to have more skills and enough equipment so that I can provide the proper care. For the midwife of Lesotho, we need motivation, annually workshop on emergency obstetric care. For the women of Lesotho, more clinics are needed and every health facility needs a vehicle for emergencies. I want to further my studies by doing advance Midwifery or community nursing so that I can have more skills to apply to my community

Phumzile Dlamini Mhlanga – PD SNA Swaziland

I am working as a midwife in a public health clinic in a peri-urban area where the socio economic status of the people is very low, lack of supplies in facility, especially to allow us to function and provide proper and safe midwifery services.

My joy in my profession as a midwife is seeing more planned pregnancies, less maternal and child mortality, both mother and baby leaving facility alive and healthy and most of all HIV negative babies.
The challenge in my working life is having to send back clients in labour due to lack of equipment and supplies which the patients do not understand. Secondly is having to conduct deliveries under such conditions which further puts client at risk in case complications occurring.
My wish for the midwifes is being allowed to further our education especially advanced midwifery due to lack of obstetricians, provided with the equipment and supplies to carry out safe maternal and child health services. For the women to be afforded the service as required in a safe environment by happy nurses and given dignity they deserve as human beings. For me to be the best help or assert I can be to my people giving them love and care without any discrimination and opening my own maternal child unit as government has or always fails us.

Harriet Nyam’Kira Kapyepye NONM Malawi

I am a trained midwife working in the Malawi Nurses and Midwives Union
My joy in my profession as a midwifes is when a pregnant woman is attended by a skilled attendant and delivers a live healthy baby and both go home in a satisfactory health condition
The challenge in my working life is shortage of skilled birth attendants which predisposes many women especially from the rural areas to complications because they could not access a safe delivery.
My wish for the future for Malawi is that we could train more midwives that shall meet the unmet demand for skilled birth attendance especially for the vulnerable women in the poor rural populations.

AMONO Jennefer (UNMU) UGANDA

I am working as a midwife in Gulu Regional Referral Hospital, Northern Region of the country
Being a midwife is a call from God. You need to be empathetic caring, loving, committed, and sharp, more especially in times of handling emergencies in order to safe life of the babies and mothers during pregnancy, labour and puerperium.
Our main challenges are:
-Shortage of staff whereby you find only one midwife on duty who is to handle deliveries, going to theatre in case of emergencies, giving treatment, dressing wounds for the postoperative mothers, and many other activities done by a midwife. At the end of the day you are never appreciated and only blames from the communities, politicians and some Bosses. This is making most midwives to turn away from the profession because they fear to be penalised.
I would therefore like to appeal to the entire world that the life of human beings is in the hands of God much as midwives try their best in times of difficult situation. If God says yes, no man can say no.

Nästa sida »