Avtalsbloggen

Avtalsbloggen

Avtalsbloggen

Rätten att slippa våld och trakasserier på arbetet – stöd ratificeringen av ILO C190!

av

Facklig påverkan och kamp för dina rättigheter pågår varje dag, året om. Viktiga frågor drivs tillsammans med engagerade förtroendevalda nära dig på arbetsplatsen, lokalt och centralt i Vårdförbundet. I många delar är det också frågor som berör kollegor och arbetstagare i andra delar av världen. Här arbetar Vårdförbundet aktivt inom ramen för bland annat PSI, Public Services International, tillsammans med andra fackförbund inom offentlig sektor världen över. Det handlar om rättigheter som borde gälla för alla, oavsett kön, utbildning, arbete, ekonomiska och sociala förutsättningar.

En sådan rättighet är den att inte utsättas för våld och trakasserier baserat på kön. Både på, i relation till eller som ett resultat av ditt arbete. I somras kunde ILO, International Labour Organisation, efter åtta långa år av tuffa förhandlingar anta konventionen om våld och trakasserier i arbetslivet, C190.

Konventionen gör det möjligt att sätta stopp för allvarliga problem på arbetsmarknaden. Det handlar om våld och trakasserier som utövas av tredje man, som kunder, brukare, patienter och elever, men även våld i arbetslivet som äger rum i enskilda människors hem. Det är viktiga frågor för miljoner löntagare världen över, inte minst för flickor och kvinnor som kämpar inte bara för rätten till ett arbete, utan också för ett liv i trygghet.
Läs mer om ILO C190 här (pdf).Läs mer om ILO C190 här (pdf)

Vårdförbundets representanter vid PSI World Women’s Committee i Geneve 20 november 2019 Alma Kastlander Nygren, förbundsombudsman och Nina Bergman, internationell sekreterare

Även om vi i Sverige har kommit långt i många frågor som rör jämställdhet, finns det fortfarande mycket att göra. Många skyddsombud vittnar om både våld, hot och trakasserier på våra arbetsplatser. Detta trots att vi både har lagar och regler som ska motverka detta. Medvetenheten måste öka, men också de faktiska handlingarna som motverkar att situationerna uppstår.

Nu är det upp till världens regeringar att ratificera konventionen och vi vill att Sverige tar chansen att gå från ord till handling. Hjälp oss att sätta tryck på Sveriges regering att ratificera ILO:s konvention 190 om våld och trakasserier i arbetslivet! Dela gärna den tvärfackliga debattartikel som publiceras idag den 25 november. Bidra till den twittervåg som just nu går över världen, genom att till exempel twittra följande:

We call on the @SwedishPM to ratify and implement the ILOConvention #C190 on Violence and Harassment. For a world of work free from violence and harassment #RatifyILO190

Rapport från medlingen: Trevande steg framåt

av

Efter att medlarna Gunilla Runnquist och Göran Gräslund ägnat påskhelgen åt att läsa in sig på ett mycket omfattande underlag från både Vårdförbundet och SKL/Sobona, har vi träffats ytterligare två gånger. Det är utforskande samtal där medlarna försöker ringa in vilka frågor som utgör kärnan, vad som skiljer parterna åt och hur vi skulle kunna hitta vägar framåt.

Dessa samtal har resulterat i att vi nu på måndag och tisdag har fått i uppdrag av medlarna att träffa SKL och Sobona för att prata vidare kring olika frågor.

Vi inser att mycket jobb återstår. Vi har flera stora frågor som står oss emellan och det är ju så det oftast är i en förhandling. Vi fortsätter förstås enträget att arbeta för att vi ska nå en gemensam lösning, något som vi kan se som en långsiktig lösning för kompetensförsörjningen och som bägge parter tror på. Vårt mål är förstås ett avtal som gör det bättre både för dig som medlem och den verksamhet som du jobbar i.

Dags att dra lönekortet!

av

50 000 i månaden för en sommarvikarie i Umeå-vården lockar horder av sökande. Samtidigt säger just nu mängder av extremt erfarna nyckelpersoner i vården upp sig för att de har fått nog. De har fått nog för att erfarenhet och särskilt yrkesskicklighet inte betalar sig. När ska arbetsgivare inse att lön är en väsentlig del i att locka och behålla kompetent personal? Är det inte så sambandet mellan tillgång och efterfrågan fungerar?

Låt mig ge några exempel hur frågan hanterats tidigare i offentlig sektor:

  • Brist på läkare? Hög lön lockar nog.
  • Brist på lärare? Statlig lönesatsning fixar biffen när arbetsgivarna fallerar.
  • Brist på poliser? Klart vi måste ha en satsning på löner, trygghet är ju viktigt för invånarna.
  • Brist på barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor? Lönen är väl inte det viktigaste, det är ju så mycket annat som spelar in…

Vi ser att vissa politiker förstått att det behövs konkreta åtgärder här och nu för att behålla kompetensen i vården så att regioner, kommuner och kommunala bolag kan leverera en god och säker vård till invånarna och väljarna.

Kreativiteten ute i verksamheterna känner inga gränser, där underläkare och icke legitimerade grupper som undersköterskor ersätter våra fyra legitimerade yrken. Var finns risk- och konsekvensutredningen gällande patientsäkerheten? Vad finns kalkylen på totalen när kostnader för hyrpersonal, sjukskrivningar bland personalen, inställda operationer och lidande (och tragiskt nog även död) i vårdköer räknas ihop?

Det är dags nu. Det är dags att ta ansvar för vården. Politiker på alla nivåer, ni har inte råd att inte betala för kompetensen som krävs för att leverera den vård i världsklass invånarna har rätt till. Det är dags att dra lönekortet!

It takes two to tango. Har SKL, Sobona och politikerna lämnat dansgolvet?

av

Vårdförbundet och SKL/Sobona förlängde i fredags vårt gemensamma avtal HÖK 16, för att vi skulle få mer tid till att förhandla och förhoppningsvis komma fram till en lösning avtalsvägen.

Men vi ställer oss frågan: Har politikerna ens givit SKL/Sobona mandat att förhandla? Förstår de att SKL/Sobona kanske inte visar dem hela bilden? Förstår de konsekvenserna av att gå ytterligare en sommar till mötes med upprörda medarbetare som känner att nu får det faktiskt vara nog?

Vi har presenterat statistik som tydligt visar på en dysfunktionell lönestruktur, som knappast kan vara resultatet av en fungerande lokal lönebildning med individuell och differentierad lönesättning. Vi verkar inte ha det löneavtal som vi trott att vi haft. Ett löneavtal som ska premiera kompetens, specialistkunskap, resultat och bidrag till verksamhetens mål. Där ökad lönespridning är grunden till goda resultat. Löneavtalet har under många år i stället använts till att ge en högre löneutveckling till de som är nya i yrket, och hållit nere löneutvecklingen för de erfarna och yrkesskickliga, de som handleder de nya och som är ryggraden i vården. Den ökade lönespridningen har uteblivit.

Det är inte så man blir en attraktiv arbetsgivare som skapar förutsättningar för en god och säker vård. Det är inte så man agerar om man som politiker vill kunna stå rakryggad inför väljarna i deras viktigaste fråga – vården.

Arbetsgivare väljer att hellre ta in hyrpersonal, att låta underläkare och undersköterskor göra arbetet som våra legitimerade barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor är bäst skickade att utföra. Var finns risk- och konsekvensbedömningen gällande patientsäkerheten när man väljer att inte betala för rätt kompetens? IVO har i sin senaste rapport pekat på just vikten av rätt kompetens, snarare än att bara fylla på med händer och fötter. Deras kritik mot arbetsgivarna är inte nådig.

Vårdförbundet vill förhandla. Vi har förlängt avtalet med intentionen att ta ansvar för kompetensförsörjningen i vården. Vi vill fortsätta förhandla för att nå ett avtal. Men vi ser inte motparten i rummet och vad de har för ambition för att lösa vårdkrisen.

Vi vet att det finns många politiker som stödjer oss, men ser inte att motparten lyssnar på dem. Det är politikerna kommer att få bära skulden för ännu en sommar i krisens tecken. Det är dags för politikerna att trycka på och ge SKL och Sobona uppdrag att gå oss till mötes. En löneinjektion till de särskilt yrkesskickliga tjänar nämligen alla på. De erfarna får den lön de förtjänar och de nya i yrket kan se att det finns en lönekarriär genom hela yrkeslivet. Politiker och arbetsgivare få personal som stannar, som utvecklar och utvecklas i verksamheten och som skapar stabila team. Patienter får den vård de behöver och väljarna den vård de blivit lovade.

En del av rubriken till det här inlägget har jag använt tidigare i en tidigare avtalsrörelse. Då var det Almega Vårdföretagarna som först vägrade lyssna på våra krav för att lösa kompetensbristen inom ambulanssjukvården. De gick oss till slut till mötes, eftersom de insåg att utan rätt villkor finns ingen personal och ingen vård.

Vi har konkreta förslag på hur vi tillsammans kan lösa kompetensbristen i vården. Landets invånare och väljare förtjänar att få den bästa vården. Våra medlemmar förtjänar de bästa villkoren för att de ska vilja stanna kvar och ge just den bästa vården. Nu är det dags för våra politiker, SKL och Sobona att möta upp!

Avgörande veckor för vården – dags att leverera, SKL!

av

Två veckor kvar av mars månad. Två avgörande veckor för svensk sjukvård. Det är nu vi går in i slutförhandlingar med SKL och Sobona.

Vi känner oss ganska ensamma i förhandlingsrummet. Vi hör inga signaler från SKL om att arbetsgivarna i regioner och kommuner är beredda att ta krafttag för att rätta till den dysfunktionella lönestrukturen. Den lönestruktur som ger den som handleder, är erfaren och ryggraden i teamet, bara några tusenlappar mer än den som är ny och oerfaren.

Den motpart vi möter ser inte att lönestrukturen behöver ändras radikalt, utan menar att det är andra faktorer än lön som gör yrket attraktiv, så att man kan rekrytera och behålla sin personal. En schysst lön och löneutveckling, attraktiva karriärvägar och en god arbetsmiljö är väl hygienfaktorer för någon som är mogen i sin arbetsgivarroll? Det verkar ju funka i de flesta mansdominerade sektorer?

Vi har ett löneavtal som säger att lönebildningen ska ske lokalt med individuell och differentierad lönesättning, där kompetens, specialistkunskap, resultat och bidrag till verksamhetens mål ska premieras. Det ska ge möjlighet att uppnå ökad lönespridning, det vill säga en ökad löneskillnad mellan novis och expert. Det låter ju bra, men hur har arbetsgivaren lyckats leverera på det lokalt? Hur har lönestrukturen förändrats under avtalsperioden som gått? Avtalsperioden dessförinnan? Vi menar bestämt att det skett på tok för lite, om ens något.

SKL tror inte att medarbetare kan hantera löneskillnader, utan hävdar att alla vill ha lika lön oavsett svårighetsgrad i arbetet, erfarenhet och kompetens. Den motpart vi möter tror att skillnad i lön skapar oro i organisationen. Vi vet att skillnad i lön baserad på erfarenhet, skicklighet och kompetens ger fler nöjda medarbetare i vården. Vi vet att skillnad i lön är både viktigt och accepterat. Det har vi fått så många bevis för, både utifrån kongressbesluten och från medlemmarna under förhandlingarna.

Vår motpart talar om faktisk lön, om månadslön plus rörliga tillägg som O-tillägg och övertidsersättning. När vi pratar lön menar vi bara grundlön, där O-tillägg och övertidsersättning är kompensation för den tid man försakar sin familj, sina vänner och sin hälsa.

Välfärden har tre viktiga ben att stå på. Vård och omsorg, skola och polis – alla tre benen behöver vara lika stadiga. Alla tre områden upplever en omfattande svårighet att rekrytera och behålla kompetens. I två av dem har man gjort reella lönesatsningar; lärare och polis. Det är hög tid att göra detsamma för vården.

Dock möter vi en motpart som tackar nej till riktade statsbidrag för vården. När ska SKL som organisation få mandat att förhandla för att kunna göra skillnad?

Det hade känts bra om vi som centrala parter hade kunnat stå eniga tillsammans för vårdens skull och för alla invånare som tar vården i anspråk. Tillsammans för schyssta villkor för alla barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor som gör vården möjlig. Men vi står, trots kort tid kvar av ordinarie avtalsrörelse, mycket långt ifrån varandra.

Vad våra slutförhandlingar med SKL och Sobona kommer att resultera i för vården är ännu en öppen fråga. Men ett är säkert, vi är inte klara ännu och vi kommer att fortsätta kämpa för att du ska få bättre villkor.

Ditt medlemskap och eventuella förtroendeuppdrag inom Vårdförbundet är jätteviktigt för att vi ska nå framgång! Fortsätt prata med varandra om varför Vårdförbundets yrkanden är viktiga. Skriv också gärna på det upprop för bättre villkor i vården som några av våra fantastiska, engagerade medlemmar har startat!

It takes two to tango

av

It takes two to tango

I december stod vi inför ett vägval gällande avtalet HÖK 11. Det ena alternativet var att säga upp avtalet och lämna ett yrkande om att vila och återhämtning ska ingå i nattarbetstiden. Det andra var att förlänga avtalet och samtidigt träffa en överenskommelse om en avsiktsförklaring om en central bestämmelse som ska reglera vila och återhämtning vid nattarbete.

Arbetstidsfrågan är komplicerad vilket också bekräftas av det antal lokala överenskommelser som finns och där många skiljer sig åt. För att träffa ett avtal krävs att båda parter är överens, både om problembilden och om lösningen. Både vi och SKL har en samsyn i att en reglering av nattarbete krävs. Så har det inte alltid varit. Fram till förra året ansåg SKL att reglering av nattarbetstid ska ske lokalt. SKL har dock ändrat sig sen dess. De är numera överens med oss om att frågan måste lösas centralt, men menar att vi tillsammans inte har hittat den bästa lösningen som passar för alla verksamheter och som är möjlig att komplettera med lokala överenskommelser.

Vi gjorde därför bedömningen att vi behövde längre tid på oss än vad en avtalsrörelse medger för att tillsammans med SKL kunna hitta den bästa lösningen. Och att vi behöver sätta oss ner tillsammans med SKL och göra det arbetet. Vårdförbundet har dock inte släppt sitt yrkande om en kvotberäknad lösning som innebär att 10 nattarbetstimmar ska räknas som 14 arbetade timmar.