Avtalsbloggen

Avtalsbloggen

Avtalsbloggen

#moneymatters

av

PengarPå måndag den 15 april träffar vi medlarna Gunilla Runnquist och Göran Gräslund för att lämna över Vårdförbundets medlarunderlag och utveckla våra argument. Det är ett gediget underlag vi lämnar över, med forskning, undersökningar, rapporter, vittnesmål och en stor mängd statistik. Vi visar på att trots en till synes god löneutveckling på snittet, så har de mest erfarna och yrkesskickliga under många år efter i löneutvecklingen. Resultatet ser vi dagligen i medias rapportering – obemannade vårdplatser, operationsköer som växer, sköra barn och äldre som inte får vård i rätt tid och i rätt omfattning.

Vi har sett en ansats i SKL:s bud att arbeta med frågan om ökad lönespridning och satsning på särskilt yrkesskickliga. Men vi ser inga garantier eller “skall-krav”. Inga effektmål.

Vi har under många år givit arbetsgivarna möjlighet att skapa stabila, genomtänkta och attraktiva förutsättningar för våra medlemmar att trivas, vilja stanna kvar, utveckla verksamheten och ge en god och säker vård. Men genom att satsa mer på de oerfarna har incitamentet att stanna kvar minskat för de som är ryggraden i vården, de som handleder de nya och de som skapar stabilitet i hela teamet.

Kommentarerna till blogginlägget som SKL:s förhandlingschef Niclas Lindahl skrev förra veckan talar sitt tydliga språk. Jag blir uppriktigt ledsen när jag läser alla vittnesmål om hur det ser ut. Här nedan är ett axplock. Gå gärna in själv och kommentera på blogginlägget!

Mina kollegor har bytts ut allihopa. Fina kollegor som arbetat flera år, de har haft hög kompetens allihop! Majoriteten har lämnat för helt annat yrke med högre löner och mindre stress. Kvar är jag.. Väntar till förhandlingen är klar sedan tar även jag mitt beslut. Så sorgligt att ni inte fattar!

Jag har 15 års arbetslivserfarenhet som leg. BMA. Mina analyser är dagligen avgörande för cancerpatienters fortsatta behandling. Viktigt? Ja!
Min årliga löneökning de fyra senaste åren har varit 300-400kr/år. Rimligt? Nej!
Vi räddar liv. Är det inte värt mer?

Det sorgliga är ju att om landstingen tagit sitt ansvar från början och gett en rimlig lön hade vi inte haft problemet med personalbrist, dyr hyrpersonal och köer. Nu är enda sättet att få någon form av löneutveckling att byta arbetsgivare ofta, vilket gör att erfarenhet och stabilitet försvinner.

Har bitit ihop länge nu. Gråtit hemma av samvetsstress. När avtalet sas upp tänkte jag JA nu äntligen kanske. Hoppas, lämnar annars vård helt. Om inte detta lyckas så blir detta droppen som rinner över min bägare. 31800kr ssk 27 år samma avd omtyckt av chef men ej kunnat få högre ökn än 500kr typ/år

Dessutom riskerar de väsentliga försämringar på arbetstidsområdet som SKL vill göra att ytterligare förvärra våra medlemmars redan dåliga arbetsmiljö och motverkar på ett högst påtagligt sätt de fina skrivningar som presenterats i andra delar.

Vi menar att allt hänger ihop. Bättre betalt till de mest erfarna och särskilt yrkesskickliga leder till att de stannar. Då kan de nya få bra handledning och en trygg start och ser också att det finns en framtid, en lönekarriär värd namnet. Då blir arbetsmiljön bättre, teamen stabila och vården drabbas inte av de flaskhalsar som brist på erfarna skapar.

Mitt budskap till SKL och Sobona är: #moneymatters

Medlare – när man står långt ifrån varandra

av

Vårdförbundet har tillsammans med SKL och Sobona kommit överens om att kalla in medlare i förhandlingarna om ett nytt avtal för 90 000 medlemmar. Anledningen är att vi trots viss samsyn i problembeskrivningen, fortfarande står långt ifrån varandra.

  • Vi ser ingen lösning på kompetensförsörjningen i vården i motpartens bud. Vare sig på kort eller lång sikt.
  • Vi menar att SKL/Sobona och deras medlemmar (Sveriges regioner och kommuner) nu på allvar måste dra lönekortet och gå oss till mötes i våra krav på en lönesatsning på särskilt yrkesskickliga.
  • Vi har haft ett löneavtal med individuell och differentierad lönesättning under flera decennier. Arbetsgivare har haft lång tid på sig att jobba strategiskt med en önskvärd lönestruktur. Vi har inte sett att de använt den möjligheten.
  • Vi ser inte någon löneutveckling för de mest erfarna, ryggraden i vården. Inte heller en lönekarriär för de yngre, eftersom löneutvecklingen stannar av vid 35 års ålder och ytterligare mattas av vid 45.
  • Det finns ingen tillit till att politiker och arbetsgivare löser detta på egen hand. Vi måste se garantier.

Nu tar vi alltså hjälp av medlare för att se hur vi kan komma vidare i förhandlingen. Medlarna ska utses gemensamt av parterna. Vilka dessa blir ska vi komma överens om inom kort. När medlarna är på plats blir deras uppgift att så snabbt som möjligt komma i arbete genom att lyssna på parterna och ta reda på allt av vikt kring förhandlingarna, för att komma fram till förslag på en lösning och ett nytt avtal.

Det nuvarande avtalet, som löpte ut den 31 mars 2019 och förlängdes i början av april, gäller tillsvidare även under medlingen. För dig som medlem innebär det inga förändringar. Precis som tidigare informerats ska alla lönesamtal och löneöversyner sättas på paus, när vi har ett uppsagt avtal. Detta gäller även under medling.

Dags att dra lönekortet!

av

50 000 i månaden för en sommarvikarie i Umeå-vården lockar horder av sökande. Samtidigt säger just nu mängder av extremt erfarna nyckelpersoner i vården upp sig för att de har fått nog. De har fått nog för att erfarenhet och särskilt yrkesskicklighet inte betalar sig. När ska arbetsgivare inse att lön är en väsentlig del i att locka och behålla kompetent personal? Är det inte så sambandet mellan tillgång och efterfrågan fungerar?

Låt mig ge några exempel hur frågan hanterats tidigare i offentlig sektor:

  • Brist på läkare? Hög lön lockar nog.
  • Brist på lärare? Statlig lönesatsning fixar biffen när arbetsgivarna fallerar.
  • Brist på poliser? Klart vi måste ha en satsning på löner, trygghet är ju viktigt för invånarna.
  • Brist på barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor? Lönen är väl inte det viktigaste, det är ju så mycket annat som spelar in…

Vi ser att vissa politiker förstått att det behövs konkreta åtgärder här och nu för att behålla kompetensen i vården så att regioner, kommuner och kommunala bolag kan leverera en god och säker vård till invånarna och väljarna.

Kreativiteten ute i verksamheterna känner inga gränser, där underläkare och icke legitimerade grupper som undersköterskor ersätter våra fyra legitimerade yrken. Var finns risk- och konsekvensutredningen gällande patientsäkerheten? Vad finns kalkylen på totalen när kostnader för hyrpersonal, sjukskrivningar bland personalen, inställda operationer och lidande (och tragiskt nog även död) i vårdköer räknas ihop?

Det är dags nu. Det är dags att ta ansvar för vården. Politiker på alla nivåer, ni har inte råd att inte betala för kompetensen som krävs för att leverera den vård i världsklass invånarna har rätt till. Det är dags att dra lönekortet!

It takes two to tango. Har SKL, Sobona och politikerna lämnat dansgolvet?

av

Vårdförbundet och SKL/Sobona förlängde i fredags vårt gemensamma avtal HÖK 16, för att vi skulle få mer tid till att förhandla och förhoppningsvis komma fram till en lösning avtalsvägen.

Men vi ställer oss frågan: Har politikerna ens givit SKL/Sobona mandat att förhandla? Förstår de att SKL/Sobona kanske inte visar dem hela bilden? Förstår de konsekvenserna av att gå ytterligare en sommar till mötes med upprörda medarbetare som känner att nu får det faktiskt vara nog?

Vi har presenterat statistik som tydligt visar på en dysfunktionell lönestruktur, som knappast kan vara resultatet av en fungerande lokal lönebildning med individuell och differentierad lönesättning. Vi verkar inte ha det löneavtal som vi trott att vi haft. Ett löneavtal som ska premiera kompetens, specialistkunskap, resultat och bidrag till verksamhetens mål. Där ökad lönespridning är grunden till goda resultat. Löneavtalet har under många år i stället använts till att ge en högre löneutveckling till de som är nya i yrket, och hållit nere löneutvecklingen för de erfarna och yrkesskickliga, de som handleder de nya och som är ryggraden i vården. Den ökade lönespridningen har uteblivit.

Det är inte så man blir en attraktiv arbetsgivare som skapar förutsättningar för en god och säker vård. Det är inte så man agerar om man som politiker vill kunna stå rakryggad inför väljarna i deras viktigaste fråga – vården.

Arbetsgivare väljer att hellre ta in hyrpersonal, att låta underläkare och undersköterskor göra arbetet som våra legitimerade barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor är bäst skickade att utföra. Var finns risk- och konsekvensbedömningen gällande patientsäkerheten när man väljer att inte betala för rätt kompetens? IVO har i sin senaste rapport pekat på just vikten av rätt kompetens, snarare än att bara fylla på med händer och fötter. Deras kritik mot arbetsgivarna är inte nådig.

Vårdförbundet vill förhandla. Vi har förlängt avtalet med intentionen att ta ansvar för kompetensförsörjningen i vården. Vi vill fortsätta förhandla för att nå ett avtal. Men vi ser inte motparten i rummet och vad de har för ambition för att lösa vårdkrisen.

Vi vet att det finns många politiker som stödjer oss, men ser inte att motparten lyssnar på dem. Det är politikerna kommer att få bära skulden för ännu en sommar i krisens tecken. Det är dags för politikerna att trycka på och ge SKL och Sobona uppdrag att gå oss till mötes. En löneinjektion till de särskilt yrkesskickliga tjänar nämligen alla på. De erfarna får den lön de förtjänar och de nya i yrket kan se att det finns en lönekarriär genom hela yrkeslivet. Politiker och arbetsgivare få personal som stannar, som utvecklar och utvecklas i verksamheten och som skapar stabila team. Patienter får den vård de behöver och väljarna den vård de blivit lovade.

En del av rubriken till det här inlägget har jag använt tidigare i en tidigare avtalsrörelse. Då var det Almega Vårdföretagarna som först vägrade lyssna på våra krav för att lösa kompetensbristen inom ambulanssjukvården. De gick oss till slut till mötes, eftersom de insåg att utan rätt villkor finns ingen personal och ingen vård.

Vi har konkreta förslag på hur vi tillsammans kan lösa kompetensbristen i vården. Landets invånare och väljare förtjänar att få den bästa vården. Våra medlemmar förtjänar de bästa villkoren för att de ska vilja stanna kvar och ge just den bästa vården. Nu är det dags för våra politiker, SKL och Sobona att möta upp!

Förhandlingarna med SKL och Sobona förlängda – men vad vill arbetsgivarna?

av

Förhandlingarna med SKL och Sobona om ett nytt avtal för dig som är anställd i region, kommun och kommunalt bolag fortsätter. Vi har enats om att förlänga avtalet, för att fortsätta förhandla.

Trots intensiva förhandlingar ser vi inte att vi hinner få ett nytt avtal på plats innan det nuvarande löper ut den 31 mars. Därför har vi enats om att prolongera avtalet tills vidare med 14 dagars uppsägningstid. Att prolongera innebär att båda parter ser att vi inte har hunnit prata färdigt om alla frågor som vi behöver behandla. Det ska ge extra tid för att fortsätta förhandlingarna, med målet att sluta ett nytt avtal. Men samtidigt gnager tanken – vad vill egentligen vår motpart? Vi ser inte att löneavtalet levererar i form av ökad lönespridning som belönar vårdens ryggrad. Nu är det verkligen upp till bevis för att få det att hända!

Under prolongeringen fortsätter avtalet att gälla i alla delar och det innebär inga förändringar för dig som medlem. Men vårt mål är att ett nytt avtal som en gång för alla kommer till rätta med den dysfunktionella lönestrukturen!

Vad händer om hälften lämnar?

av

En ny NovusNödutgång-undersökning på uppdrag av Vårdförbundet visar att hälften av de som svarat på enkäten övervägt att lämna yrket. Hela 61 procent av dessa är i åldern 30 – 49 år – dålig arbetsmiljö och dålig lön är huvudskälen.

Att hela 61 procent av 70- och 80-talisterna har funderat på att lämna vården är en tydlig signal till arbetsgivarna om att man inte längre ställer upp på dåliga arbetsvillkor. Att man inte accepterar att löneutvecklingen stannar av vid 35 års ålder och mattas av ytterligare vid 45. Att man slår i löneglastaket så tidigt är ett tecken på en väldigt dysfunktionell lönestruktur och gör naturligtvis att man funderar över sin framtid i yrket.

Hälso- och sjukvården riskerar att tappa tusentals medarbetare om inget görs. Vårdförbundets krav i årets avtalsrörelse fokuserar på villkor som gör att vården kan behålla och rekrytera ny personal, så att invånarna kan få en god och säker vård. Det ansvaret vilar nu tungt på både politiker, arbetsgivare och SKL.

Vi är nu inne i intensiva slutförhandlingar. Det innebär att vi befinner oss i ett känsligt läge och att det är svårt att berätta vad som händer. Men ett tydligt medskick kommer här: Det är dags för politiker på alla nivåer att ge SKL och Sobona i uppdrag att gå oss till mötes, om de vill kunna garantera en god och säker vård till sina väljare!

Jämställda villkor löser vårdkrisen

av

Egentligen är det ju ganska enkelt. Alla vet ju vad som krävs. Handlar bemanningskrisen i vården kanske om brist på goda arbetsgivare och brist på politiker som ger rätt ekonomiska ramar så att våra medlemmar kan få schyssta villkor?

Det finns tydliga skillnader mellan hur arbetsgivare inom kvinnodominerade sektorer tacklar kompetensbristen, jämfört med de inom manligt dominerade sektorer. Och det handlar främst om de arbetsvillkor som arbetsgivaren använder för att attrahera och behålla personal.

I manligt dominerade sektorer används höga löner, goda villkor, god arbetsmiljö och attraktiva arbetstider som konkurrensmedel. I kvinnodominerad sektor används indragen semester, övertid, jour och beredskap för att hålla verksamheterna flytande.

Detta beskrivs i den rapport som Vårdförbundet och Kommunal tog fram tillsammans i juni 2018. I rapporten framkommer dessa siffror från vård och omsorg:

  • Närmare 4 av 10 anställda anger att de har funderat på att byta arbetsplats det senaste året på grund av arbetssituationen.
  • Nästan varannan anställd skulle inte rekommendera yrket till en person på väg in på arbetsmarknaden. Det vanligaste skälet är löneläget och bristande förutsättningar att göra ett bra jobb.
  • Närmare 80 procent av de anställda anser att arbetsgivaren inte bidrar till att höja statusen i yrket.
  • Hela 55 procent av de anställda anser att arbetsgivaren inte ger de anställda goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
  • Endast var fjärde anställd anser att arbetssituationen är hälsosam.
  • Bara var tredje anställd anser att bemanningen är tillräcklig för att kunna göra ett bra jobb.
  • Varannan anställd har svårt att sova minst en gång per månad på grund av tankar på jobbet.
  • Sex av tio tycker att jobbet har blivit svårare de senaste fem åren.
  • Inte ens var fjärde anställd tycker att arbetsgivaren bidrar till att attrahera kvalificerade medarbetare.

Så här ser det inte ut i manligt dominerade sektorer där det är brist på kompetens. Kan det vara så att ansvariga politiker, SKL och verksamheterna är omedvetna om skillnaderna? Självklart är de medvetna om hur löneläget ser ut för hur arbetsvillkoren ser ut för barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Ändå ser vi inte att vare sig SKL, politiker eller verksamheter är beredda att gå oss till mötes i våra yrkanden för att attrahera och behålla personal och lösa kompetensförsörjningen i vården.

Egentligen är det ju ganska enkelt. Alla vet ju vad som krävs. Handlar bemanningskrisen i vården kanske om brist på goda arbetsgivare och brist på politiker som ger rätt ekonomiska ramar så att våra medlemmar kan få schyssta villkor? Välkomna att bevisa oss om motsatsen.

Våra politiker hindras från att ta ansvar för vården

av

Vårdförbundet förhandlar som bekant just nu om bättre villkor för medlemmar i offentlig sektor, för att få kompetent och erfaren personal att stanna kvar i vården. Men våra nödvändiga dialoger med de lokala politiker som är ytterst ansvariga för invånarnas vård, stoppas nu av arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Vårdförbundets krav utgår från hur våra barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor ser att man kan kapa vårdköerna, rekrytera och behålla kompetent personal, bli av med beroendet av dyr hyrpersonal och få förutsättningar att ge invånarna en god och säker vård.

En förhandling pågår inte bara i rummet där förhandlarna sitter. Det handlar också om att genom dialog kunna samtala med och påverka politiker i kommuner och regioner, så att de kan ge SKL och Sobona mandat att gå Vårdförbundet till mötes.

Döm därför om min förvåning när jag får höra att SKL gått ut med tydliga direktiv om att våra lokala politiker inte ska tacka ja till våra förtroendevaldas inbjudan till samtal.

Jag blir extremt upprörd av att politiker hindras från att föra samtal med Vårdförbundet. Är det legitimt med centrala direktiv om att inte lyssna på de röster som bäst känner vårdens utmaningar och vad som kan få hett eftertraktad, erfaren och kompetent personal att stanna kvar? Demokratiskt valda politiker måste kunna föra samtal om de frågor de ska fatta demokratiska beslut om.

Det är ju dessa politiker som är ytterst ansvariga för att ge sina väljare en god och säker vård. De är ytterst ansvariga att ge rätt ekonomiska ramar och förutsättningar, så att våra medlemmar får en löneutveckling och arbetsvillkor som motsvarar den utbildning, kompetens och livsviktiga ansvar som de faktiskt har. Att denna kompetens finns på plats är en förutsättning för att politikerna ska kunna fullgöra sitt eget uppdrag mot sina väljare och invånarna i regionen och kommunerna.

SKL – släpp munkavlen på våra folkvalda politiker och låt dem prata med Vårdförbundets förtroendevalda! Det är en demokratisk anständighet.

Avgörande veckor för vården – dags att leverera, SKL!

av

Två veckor kvar av mars månad. Två avgörande veckor för svensk sjukvård. Det är nu vi går in i slutförhandlingar med SKL och Sobona.

Vi känner oss ganska ensamma i förhandlingsrummet. Vi hör inga signaler från SKL om att arbetsgivarna i regioner och kommuner är beredda att ta krafttag för att rätta till den dysfunktionella lönestrukturen. Den lönestruktur som ger den som handleder, är erfaren och ryggraden i teamet, bara några tusenlappar mer än den som är ny och oerfaren.

Den motpart vi möter ser inte att lönestrukturen behöver ändras radikalt, utan menar att det är andra faktorer än lön som gör yrket attraktiv, så att man kan rekrytera och behålla sin personal. En schysst lön och löneutveckling, attraktiva karriärvägar och en god arbetsmiljö är väl hygienfaktorer för någon som är mogen i sin arbetsgivarroll? Det verkar ju funka i de flesta mansdominerade sektorer?

Vi har ett löneavtal som säger att lönebildningen ska ske lokalt med individuell och differentierad lönesättning, där kompetens, specialistkunskap, resultat och bidrag till verksamhetens mål ska premieras. Det ska ge möjlighet att uppnå ökad lönespridning, det vill säga en ökad löneskillnad mellan novis och expert. Det låter ju bra, men hur har arbetsgivaren lyckats leverera på det lokalt? Hur har lönestrukturen förändrats under avtalsperioden som gått? Avtalsperioden dessförinnan? Vi menar bestämt att det skett på tok för lite, om ens något.

SKL tror inte att medarbetare kan hantera löneskillnader, utan hävdar att alla vill ha lika lön oavsett svårighetsgrad i arbetet, erfarenhet och kompetens. Den motpart vi möter tror att skillnad i lön skapar oro i organisationen. Vi vet att skillnad i lön baserad på erfarenhet, skicklighet och kompetens ger fler nöjda medarbetare i vården. Vi vet att skillnad i lön är både viktigt och accepterat. Det har vi fått så många bevis för, både utifrån kongressbesluten och från medlemmarna under förhandlingarna.

Vår motpart talar om faktisk lön, om månadslön plus rörliga tillägg som O-tillägg och övertidsersättning. När vi pratar lön menar vi bara grundlön, där O-tillägg och övertidsersättning är kompensation för den tid man försakar sin familj, sina vänner och sin hälsa.

Välfärden har tre viktiga ben att stå på. Vård och omsorg, skola och polis – alla tre benen behöver vara lika stadiga. Alla tre områden upplever en omfattande svårighet att rekrytera och behålla kompetens. I två av dem har man gjort reella lönesatsningar; lärare och polis. Det är hög tid att göra detsamma för vården.

Dock möter vi en motpart som tackar nej till riktade statsbidrag för vården. När ska SKL som organisation få mandat att förhandla för att kunna göra skillnad?

Det hade känts bra om vi som centrala parter hade kunnat stå eniga tillsammans för vårdens skull och för alla invånare som tar vården i anspråk. Tillsammans för schyssta villkor för alla barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor som gör vården möjlig. Men vi står, trots kort tid kvar av ordinarie avtalsrörelse, mycket långt ifrån varandra.

Vad våra slutförhandlingar med SKL och Sobona kommer att resultera i för vården är ännu en öppen fråga. Men ett är säkert, vi är inte klara ännu och vi kommer att fortsätta kämpa för att du ska få bättre villkor.

Ditt medlemskap och eventuella förtroendeuppdrag inom Vårdförbundet är jätteviktigt för att vi ska nå framgång! Fortsätt prata med varandra om varför Vårdförbundets yrkanden är viktiga. Skriv också gärna på det upprop för bättre villkor i vården som några av våra fantastiska, engagerade medlemmar har startat!

Vårdförbundet förhandlar om nytt krisavtal

av

Ambulanspersonal. Foto: Ulf HuettVårdförbundet har sagt ja till att börja förhandla med SKL och Sobona om ett nytt centralt kollektivavtal som ska gälla vid krissituationer. Krisavtalet ska reglera anställningsvillkor som ob-ersättningar, övertid och försäkringsskydd vid in- och utlåning av personal vid exempelvis terrordåd, pandemier och naturkatastrofer.

Förhandlingen är tänkt att ge ett nationellt kollektivavtal som ska tillämpas vid händelser som avviker från det normala, då förutsättningarna i de ordinarie kollektivavtalen inte bedöms möta behoven under en kris. Brist på personal i vården är inte en sådan händelse. Avtalet ska anpassa anställningsvillkoren så att alla som arbetar i en krissituation har samma villkor och vet vad som gäller när arbetet påbörjas.

Förhandlingen sker mellan SKL och Sobona å ena sidan och de centrala motparterna Vårdförbundet, Kommunal, Allmän kommunal verksamhet, Läkarförbundet, Lärarnas samverkansråd, Akademikeralliansen och Brandmännens riksförbund å den andra.

Förhandlingarna startar i början av maj och beräknas vara klara till sommaren.