Nu är vi trötta på den ständiga klottersaneringen av offentlig sektor!

Nu låter jag kanske lite krass. Men, de senaste avtalsrörelserna har Vårdförbundet ägnat sig åt att komma till rätta med flera av de skav som medlemmarna utsätts för, både när det gäller lönesättning och arbetsmiljö. Vi har informerat, ringat in, stagat upp, infört koll- och kontrollpunkter – egentligen för att städa upp efter arbetsgivarnas oförmåga att leda och fördela arbetet på ett hållbart sätt och att skapa attraktiva arbetsplatser där medarbetarna trivs och vill stanna kvar. Låt mig ge några exempel.

• Prioriteringen av särskilt yrkesskickliga har varit ett framgångsrikt sätt att ge de mest erfarna och yrkesskickliga medarbetarna en god löneutveckling. Men den skrivningen i HÖK 19 hade egentligen inte behövts om arbetsgivarna redan hade gjort det de skulle, det vill säga arbeta för ökad lönespridning där kompetens och erfarenhet lönar sig. Saneringsfirman behövde rycka in för att putsa till beteendet.
• I HÖK 22 hade vi en mängd yrkanden med fokus på att skapa en bättre arbetsmiljö för medlemmarna. Vi förhandlade bland annat fram koll- och kontrollpunkter där kartläggning av övertid/mertid, jour och beredskap, långa arbetspass och dygnsvila skulle upp på bordet och handlingsplaner skapas för att komma till rätta med felaktig hantering och överutnyttjande av personalen. Inget av detta hade behövts om arbetsgivarna hade tagit sitt arbetsmiljöansvar på allvar och i tid planerat för en hållbar bemanning. I stället fick städpatrullen återigen kallas in för att rensa upp och sortera i det som samlats på hög.

När vi nu yrkar på reella förbättringar gällande arbetstider är även det utifrån en situation som är misskött av arbetsgivarna.

Att 30 procent av medlemmarna i Vårdförbundet arbetar deltid talar sitt tydliga språk, att unga inte ser att de kommer stanna kvar i vården hela yrkeslivet likaså. Arbetsmiljön, förläggningen och den etiska stressen skapar en ohållbar situation, där medlemmarna själva förväntas betala med deltidslön för sin återhämtning för att inte själva bli sjuka.

Dessutom möts vi av helt galna beräkningar från SKR och Sobona, som baseras på arbetstidsförkortningar för hela sektorns 1,2 miljoner medarbetare. För det första: vi förhandlar endast för barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. För det andra: vi inser naturligtvis att förändringar inte kan gälla för alla våra medlemmar på en gång, utan har pratat om en stegvis sänkning över flera år. För det tredje (och här behöver vi tydligen vara extra tydliga): vi förhandlar alltså inte om en generell arbetstidsförkortning för alla andra förbunds medlemmar – det får de förbunden själva driva utifrån de prioriteringar de själva väljer att göra.

I stället för att lägga tid, kraft och resurser på att bli så attraktiva arbetsgivare som de bara kan, möter vi arbetsgivare som blir alltmer kreativa i sina ambitioner att ”värna varje arbetad timme”. Men de arbetade timmarna kommer att försvinna i samma ögonblick som medarbetarna lämnar arbetsgivaren, sektorn eller – i värsta fall – helt lämnar yrket.

Nu är det dags för arbetsgivarna i regioner, kommuner och kommunala bolag att själva fatta kvasten och sopa rent framför den egna dörren och kasta de unkna tankegångarna på sophögen. Gör rent hus med den förlegade synen på medarbetarna. Ge SKR och Sobona mandat att gå Vårdförbundet till mötes så kan vi tillsammans bygga förutsättningar för hållbara heltider, nöjda medarbetare och en vård i världsklass!