Jämställda villkor löser vårdkrisen

Egentligen är det ju ganska enkelt. Alla vet ju vad som krävs. Handlar bemanningskrisen i vården kanske om brist på goda arbetsgivare och brist på politiker som ger rätt ekonomiska ramar så att våra medlemmar kan få schyssta villkor?

Det finns tydliga skillnader mellan hur arbetsgivare inom kvinnodominerade sektorer tacklar kompetensbristen, jämfört med de inom manligt dominerade sektorer. Och det handlar främst om de arbetsvillkor som arbetsgivaren använder för att attrahera och behålla personal.

I manligt dominerade sektorer används höga löner, goda villkor, god arbetsmiljö och attraktiva arbetstider som konkurrensmedel. I kvinnodominerad sektor används indragen semester, övertid, jour och beredskap för att hålla verksamheterna flytande.

Detta beskrivs i den rapport som Vårdförbundet och Kommunal tog fram tillsammans i juni 2018. I rapporten framkommer dessa siffror från vård och omsorg:

• Närmare 4 av 10 anställda anger att de har funderat på att byta arbetsplats det senaste året på grund av arbetssituationen.
• Nästan varannan anställd skulle inte rekommendera yrket till en person på väg in på arbetsmarknaden. Det vanligaste skälet är löneläget och bristande förutsättningar att göra ett bra jobb.
• Närmare 80 procent av de anställda anser att arbetsgivaren inte bidrar till att höja statusen i yrket.
• Hela 55 procent av de anställda anser att arbetsgivaren inte ger de anställda goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
• Endast var fjärde anställd anser att arbetssituationen är hälsosam.
• Bara var tredje anställd anser att bemanningen är tillräcklig för att kunna göra ett bra jobb.
• Varannan anställd har svårt att sova minst en gång per månad på grund av tankar på jobbet.
• Sex av tio tycker att jobbet har blivit svårare de senaste fem åren.
• Inte ens var fjärde anställd tycker att arbetsgivaren bidrar till att attrahera kvalificerade medarbetare.

Så här ser det inte ut i manligt dominerade sektorer där det är brist på kompetens. Kan det vara så att ansvariga politiker, SKL och verksamheterna är omedvetna om skillnaderna? Självklart är de medvetna om hur löneläget ser ut för hur arbetsvillkoren ser ut för barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Ändå ser vi inte att vare sig SKL, politiker eller verksamheter är beredda att gå oss till mötes i våra yrkanden för att attrahera och behålla personal och lösa kompetensförsörjningen i vården.

Egentligen är det ju ganska enkelt. Alla vet ju vad som krävs. Handlar bemanningskrisen i vården kanske om brist på goda arbetsgivare och brist på politiker som ger rätt ekonomiska ramar så att våra medlemmar kan få schyssta villkor? Välkomna att bevisa oss om motsatsen.