När jag blir stor vill jag bli superhjälte!

17 mars, 2017 av Gästbloggare

Hej!
Emelie Rudberg heter jag och jag har alldeles nyss blivit färdig sjuksköterska. I samband med min examen i januari blev jag ombedd att skriva en text om hur jag tycker att det känns att bli färdig sjuksköterska 2017. För att sammanfatta det med tre ord hade jag sagt att det känns fantastiskt, spännande och ärofyllt. Men tre ord räcker såklart inte, därför kommer här en drös till.

Ända sedan jag var liten har jag velat jobba på sjukhuset. När andra drömt om att bli prinsessor eller brandmän har en liten Emelie drömt om att vara någons superhjälte. Det är nämligen just det vårdpersonal är, superhjältar. Vi läker, tröstar och räddar liv efter bästa förmåga.

Jag jobbar just nu på en neonatalavdelning. Det betyder att jag jobbar på en avdelning där vi i ett arbetsteam har uppdraget att vårda förtidigt födda- och nyfödda sjuka barn. Att ta anställning där och få ingå i det teamet som jag gör är det bästa beslutet jag någonsin fattat. Varje dag får vi privilegiet att ta hand om de allra minsta och sköraste små liven tillsammans med deras föräldrar. Vi får följa med familjerna på en otrolig resa. En resa där hela känslospektrat används med bland annat glädje, sorg, hjälplöshet, frustration, rädsla och kärlek.

Ofta arbetar vi i början av barnets liv med intensivvård i sin renaste form. Förutom omvårdnaden jag förväntas vara expert på, ingår det en mängd andra saker runt om kring dygnet runt. Allting är otroligt noggrant planerat eftersom de marginaler man har med en bebis som väger 700 gram är otroligt små. Jag administrerar läkemedel i så små mängder att jag ibland inte tror att de kan ge någon effekt. Jag väger blöjor, och mäter med oändligt små decimaler upp korrekta mängder med läkemedel och mat. Jag lär mig att använda helt otroligt komplicerat medicinskteknisk utrustning. Jag gör bedömningar, letar efter tecken på att någonting är fel och tyder hela tiden barnets tecken och reaktioner på omvårdnaden de får. Tar prover ur blodkärl som är tunna som sytrådar och försöker sätta PVK:er i lika små. Väger bebisar där det känns som att vikten ibland består till 50% av medicinsk utrustning.

Jag har alltid någon att fråga, en undersköterska eller sjuksköterska med mer erfarenhet än mig som kan ge ett nytt perspektiv på saker. Jag får ingå i världens bästa team och jag känner mig aldrig någonsin ensam, rädd eller otrygg på min arbetsplats. Oavsett hur snabbt läget för en patient förändras eller hur snabbt avdelningen ibland fyller på sig så känner jag mig trygg.

Jag får tillsammans med mina kollegor lära, informera och stötta föräldrarna genom alla moment som ingår i att få barn, oavsett i vilken vecka barnet föds i. Visa åt vilket håll den lilla blöjan ska vändas, hur man sätter på en CPAP-mössa, hur man kontrollerar en sond med mera. Tillsammans med föräldrarna lära vi oss under resan att tyda barnets personlighet och tecken. Mitt jobb är fantastiskt, det är varierande och det ger mig så mycket glädje varje dag.

Allt eftersom resan pågår tas sedan medicinsk utrustning bort från barnet och föräldrarna tar mer och mer över omvårdnaden och lär istället mig hur deras barn vill ha det. De blir tillslut självständiga i sin roll och lämnar mig en känsla av att ha visat dem till rätta i tryggheten av att vi finns i kulisserna om de behöver oss. Tillslut får de åka hem, precis som det var tänkt från början. Allt de här får mig att känna mig viktig i min roll, jag går hem efter jobbet och vet att jag har gjort en livsviktig skillnad för en hel familj.

Jag läser ofta i tidningarna och på sociala medier om bristen på sjuksköterskor och dåliga löner, men lägger faktiskt inte så stor vikt vid det i nuläget. Jag väljer istället att vara glad. Jag vill påstå att jag vet vad jag har gett mig in på. Varsågod att tycka att jag är jag naiv, jag väljer att se det som lyckligt lottad. Jag är fantastiskt glad över jobbet som jag har och jag har inte valt det för att jag vill bli miljonär eller för att jag vill jobba måndag-fredag 8-16. Jag har valt det här jobbet för att det gör mig till en superhjälte. För att det ger mig så mycket mer än bara en insättning på kontot varje månad. Det ger mig glädje och mening. Jag längtar efter att gå till jobbet och det trumfar faktiskt alla pengar jag skulle kunnat tjäna om jag istället jobbade med någonting annat. Sjuksköterska är det bästa jag har bestämt mig för att bli.

/Emelie Rudberg, leg Sjuksköterska

Dagen för avfärd mot Sydpolen närmar sig!

3 november, 2016 av Gästbloggare

Nu börjar det närma sig avfärd till Sydpolen!

Nu är det sista inspurt med däck-träningstur, sista jobbvakterna på Legevakta och utrustning som ska på plats. Just nu packar jag mitt första hjälpen-lit. Jag hoppas och tror att mitt yrke som sjuksköterska ger mej en fördel när jag ska ut ensam i isödet. Jag ska packa många antiinflammatoriska och smärtstillande tabletter. Det tror jag kan komma till användning 🙂

Någon syrra som har några smarta råd om vad jag ska packa i min medicinlåda? ”

Hoppas ni har lika fin höst i Umeå som vi har i Tromsö !
Mvh Johanna

Syrror – en serie inte en dokumentär!

25 oktober, 2016 av Cecilia Lundberg

”Herregud! Tar ni er själva på så stort allvar att ni inte ens ser skillnad på en serie och en dokumentär?”

” Varför bli ni kränkta av en serie? Jag skrattade åtminstone åt eländet”.

”Tror ni poliser reagerar lika hårt när de ser filmer som Beck eller Wallander? Tror ni att det speglar vår vardag som poliser?”

Det här är några av de kommentarer som jag fick på Twitter och Facebook som respons på blogginlägget från förra veckan.
Jag vill besvara er om bakgrunden till mitt inlägg (och tar mig friheten att använda ”vi”).

Vi är legitimerade sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor. Vi är stolta över våra yrkesval och kämpar dagligen i motvind.
Vi har under lång tid arbetat för hälsosamma arbetstider, löneutveckling, en rimlig livslön, en god arbetsmiljö, patientsäkerhet och personcentrerad vård. Det är något som vi driver stenhårt igår/idag/imorgon. Vi kämpar för att värderas rätt i samhället och av arbetsgivare.

I onsdags var vi många som satte oss i soffan för att ge den nya serien ”Syrror” en ärlig chans. Serien skulle enligt kanalen vara baserad på äkta sjukdomsfall och granskad av medicinskt kunnig på plats under inspelningen. Dessutom hade skådespelarna gjort praktik på SÖS och Danderyds sjukhus. Det var det som kanalen promotade serien med.

Tro mig…jag är INTE kränkt. Jag skrattade tillslut så tårarna sprutade. Efter 5 minuter hade jag hittat 34 gigantiska fel och i hela första avsnittet över 70 fel men så kan det vara…det är ju faktiskt en dramaserie men som mer liknade en komedi.

Jag menar, minns ni filmen ”Jägarna”…hur kränkande är inte den filmen för alla Norrlänningar?? En norrlänning går ju faktiskt inte runt med rutig skjorta, Helly Hansen och geväret på axeln för att utöva tjuvskytte när tillfälle ges och de har dessutom inte ett genomgripande kvinnoförnedrande synsätt.

Vad är då skillnaden?

Skillnaden är att norrlänningen inte är en legitimerad yrkestitel. Skillnaden är att Kjell Sundvall inte promotade filmen som att det var baserat på verkligheten och den ”äkta norrlänningen”.

Jag tror inte heller att diverse polisserier speglar den vardag som poliser upplever och genomlever. Men hör det ens hit?

Marknadsför man något som att det är faktagranskat och baserat på verkliga sjukdomsfall så bör det stämma överrens med verkligheten litegrann åtminstone. Ja, jag med flera kanske har höga krav. Vi kanske tar oss själva på för stort allvar men det är oss du möter när du söker vård och det mötet tar vi på allvar.

Jag är glad att vår vardag inte består i att bemanna fyra enheter under ett pass. Jag är glad att vi har bättre hygienrutiner än vad som uppvisades och jag är enormt glad att vi i dagens Sverige inte har kvar denna hierarki som de vill framhäva i serien.

Det som däremot belystes i serien är att vi än idag tvingas arbeta dubbelpass, att lönerna är så pass låga för väldigt många att det är svårt att få ekonomin att gå runt men även att vi är spindeln i nätet i vården kring patienten.

Vi bör sänka våra förväntningar på de kommande avsnitten av serien ”Syrror” men vi bör aldrig sluta kämpa för att våra legitimerade yrkestitlar framhävs på ett korrekt och rättvisande sätt i vardagen, i media och i det verkliga livet.
Vi förtjänar allt det vi kämpar för i Vårdförbundet och vår verklighet är inte ett drama utan en dans mellan liv och död.

Jag är inte kränkt.
Jag är en stolt legitimerad sjuksköterska.

Cecilia Lundberg
Legitimerad sjuksköterska

SYRROR – när Sveriges legitimerade yrkeskår gick bananas på Twitter och Facebook

20 oktober, 2016 av Cecilia Lundberg

Vad var det egentligen vi bevittnade igår? En komedi, ett drama eller helt enkelt en parodi på kanalens egna dramaturger?

Dessa fyra syrror (antar att de är syskon) arbetar enligt kanalen på akutmottagningen på Stockholms södra sjukhus. Där arbetar även de mest uppblåsta egocentriska läkarna som gör allt för att redan 1,30 minuter in visa sin enorma auktoritet.
Vilka unika kompetenser som kom fram! 4 sjuksköterskor bemannade 4 enheter under ett arbetspass och de hann samtidigt reflektera, injicera, dricka kaffe, ta en rökpaus, trösta och stötta.
Låt mig presentera de fyra karaktärerna.

Malin: Iva-sjuksköterskan som även är inne på operation för att assistera och däremellan injicerar något vid laterala malleolen och får en skön känsla. Bra avledningsmanöver när hon ber den svårt sjuke intuberade patientens fru att rätta prov som ska vara klara på måndag (den sjuke maken är lärare).

Iris: Ny i yrket eller i alla fall just på detta sjukhus. Under sitt nagellacksprydda pass blir hon totalsågad av kirurgen med flera personer. Hon står upp för patienterna och tänker personcentrerat, erbjuds en kopp kaffe av en något kärlekskrank ambulanssjukvårdare. Denna ensamstående mamma drygar ut den urusla lönen genom att prostituera sig.

Carina: Den stabila ledningssjuksköterskan på akuten som arbetar dubbelpass och är överallt förutom där hon ska vara. Även hon hoppar in som operationssjuksköterska.

Julia: Gift med en läkare. Hon slängs in från föräldraledighet till att flyga efter ett hjärta i nordnorge. På planet insjuknar givetvis piloten och Julia får instruera den medföljande thoraxkirurgen vad en ventilpneumothorax är och sedan även åtgärda det. Givetvis hinner de tillbaka med hjärtat som bärs in i operationssalen av en sjuksköterska iförd dunjacka, där patienten ligger med vidöppen bröstkorg, som glatt säger ” Här kommer ett litet hjärta”.

Det väcktes mycket frågor som vi ännu inte fått svar på.

Brukar Julia ofta ta Imovane eller Oxascand på kvällen eftersom hennes make doktorn erbjöd det som kvällsfika?
När kommer förlossningen i en hiss som fastnat?
När och vilka kommer ha sex i en tvättvagn?

Vi kan knappast förvänta oss att Tv4 ska producera något som har med verkligheten att göra. Det ger ju ingen spänning som någon skrev på twitter.

Det här var dock så långt från verkligheten att det inte längre blev ett drama utan en komedi.

Jag ser med spänning fram emot att följa avsnitt 2 via Twitter #syrror.
Skämskudden står redo.

Cecilia Lundberg
Legitimerad sjuksköterska

Hej kära medsystrar!

5 juli, 2016 av Gästbloggare

Jag är sjuksköterska men brinner även för äventyr.

Så nu ska jag till Sydpolen. Som första svenska kvinna ska jag skida solo från kusten in till Sydpolen. 130 mil som jag beräknar ta cirka två månader. All packning är med från start i pulkan.

Projektnamnet SoloSister står för att jag är sjuksköterska och vill slå ett slag för oss syrror och lyfta fram yrket på ett positivt sätt. Jag hoppas på att kunna bjuda på inspiration och pepp för att våga satsa på sin dröm. Vad det än må vara!
Så nu fylls dagarna med förberedelser, mitt jobb som sjuksköterska på
legevakta i Tromsö, träning och sponsringssök fram tills jag åker i slutet
av oktober.

Följ gärna min resa!

Johanna Davidsson/Solosister

www.solosister.se
https://www.instagram.com/solosister2016/
https://www.facebook.com/solosister.se/

God morgon allmänheten, det är dags att vakna!

28 juni, 2016 av Catrin Johansson

Det är första veckan på din semester. Det är redan ovanligt varmt, till och med på kvällen. Du sitter ute på altanen och tittar på när barnen hoppar på studsmattan. Samtidigt läser du i tidningen om vårdkris hit och vårdkris dit. Tänker en tanke att det är synd om den som är sjuk, men ”ta i trä” du är ju frisk som en nötkärna.

Plötsligt krockar barnen ute på studsmattan, och sjuåringen ramlar ihop med ett skrik. Du springer dit, och förstår direkt att ni måste åka in till akuten. Sjuåringen har ramlat illa, och har fruktansvärt ont i ena foten. På väg in till akuten blir ni omkörda av en ambulans. Och en till. Det visar sig att en våldsam trafikolycka inträffat efter E4:an. Väl på akuten är det kaos. Väntrummet fylls på allt eftersom med folk, det tycks aldrig bli färre patienter. Vad du inte vet är att ni kommer att få vänta. Länge. Du kommer att få vara den som förtvivlat tröstar ditt barn som inte kommer hinna få smärtlindring i rimlig tid. Personalen har fullt upp med traumat efter bilolyckan, en olycka som de just så pass har tillräckligt med personal för att kunna klara av.

I tre veckors tid har din pappa gråtit konstant. Han orkar inte göra någonting om dagarna. Får knappt i sig någon mat, orkar inte byta kläder eller duscha. Han som alltid varit så stark, ser nu så liten ut. Det gör ont i dig att inte kunna hjälpa till, trots att du har gjort det du kunnat. Du har kommit förbi med mat, hjälpt till med den lilla disk som funnits, erbjudit promenader. Men inget verkar hjälpa och tillslut orkar inte du heller. Din pappa säger att han inte vill leva om han ska ha det såhär. Efter lång övertalning går din pappa med på att följa med in till psykiatrin. Där möts ni av en läkare och en sjuksköterska. Det känns tryggt, och du tänker att nu ska din pappa få hjälp. Men den hjälp ni får är ett recept på antidepressiv medicin och en tid för återbesök för samtal. Om två veckor. För på den psykiatriska vårdavdelningen finns det bara plats för de mest akut sjuka. Dit räknas tyvärr inte din pappa. Även om han inte längre vill leva…

I samma veva ramlar din 89-åriga mormor och bryter lårbenshalsen, opereras, och blir inlagd på sjukhus. Hon upplever att hon blir väl omhändertagen av personal, alla är så trevliga och hjälpsamma. Avdelningen är överbelagd och underbemannad, men det märker inte din mormor. Vad mer hon inte vet, och inte du heller, är att personalen inte har den tid de egentligen skulle behöva till att hjälpa din mormor med mobilisering efter operationen. Detta i sin tur leder till ökad risk för bland annat blodproppar och trycksår. Inte heller hade personal den tiden de hade behövt i morse för att hjälpa din mormor att byta inkontinensskydd. Hon fick ligga i sin egen avföring i väntan på hjälp från personalen.

Personal som återigen går hem efter arbetspassets slut, med en klump i magen, och känsla av otillräcklighet. De händer till och med att de gråter, för de vet vad de hade kunnat göra. Om det bara funnits tillräckligt med tid… En psykiatrisjuksköterska går hem efter sitt arbetspass med en känsla av tomhet. Hon tänker på den gamle mannen som det inte fanns plats för inne på vårdavdelningen. En plats som han verkligen hade behövt. Men hon stålsätter sig, och biter ihop. Imorgon är en ny arbetsdag. Och den gamle mannen är inte den första som de har fått lov att skicka hem på grund av platsbrist. Och inte heller den sista. En annan sjuksköterska från akuten har inte kunnat somna sedan han kom hem efter jobbet. Klockan är mycket och det blev tre timmars övertid. Han har bara hunnit jobba i ett halvår, och ikväll var det första gången han var med om ett större trauma. Bilderna från den svårt skadade familjen sitter som fastbränt på näthinnan. Och ljudet av det gråtande barnet i väntrummet ljuder fortfarande…

Exemplen i texten är ytterst förenklade. Men ytterst realistiska. Det är nämligen berättelser likt dessa som det syftas till när vårdpersonal använder ord som ”inte patientsäkert” och ”kris”.

Det är dags att vakna. Vård är inget man kan börja sakna likt kon när båset är tomt! Då är det för sent. Nu handlar det inte längre enbart om att vårdpersonal vill ha bättre lön, hälsosamma arbetstider eller semester. Det handlar om dig, din familj, dina vänner och den vård vi vet att ni skulle kunna få, men som vi inte längre kan garantera.

/Sjuksköterskan

Du Florence, jag skulle vilja prata med dig!

12 maj, 2016 av Catrin Johansson

Bild från Vårdförbundets villkorskampanj som pågår just nu.

Det där med att vara sjuksköterska, att det skulle vara ett kall, hur tänkte du där? Vet du hur många gånger du har fått äta upp det? Förmodligen minst lika många gånger som det finns legitimerade sjuksköterskor! Hur många gånger har jag inte själv ironiskt, men med en obehagskänsla i magen, skrattat och sagt ”ja men det är ju ett kall”, applicerbart i princip till vilken konversation som helst gällande lön, arbetstider eller arbetsmiljö? Det är många…

Det skrivs allt mer i media om kriser i vården, och den kris som vården står inför. Bristen på villkor, som i sin tur skapar brist på personal, som i sin tur slutligen skapar brist på vårdplatser. I Västerbotten har vi, bara för att nämna några få saker: läkarlösa hälsocentraler, kliniker som flyttas från en stad till en annan, vårdplatser som hålls stängda och sommarscheman som trots allsköns lösningar inte går ihop, för resten av året går ju inte heller ihop. Vi har inom kommunen hemsjuksvårdspersonal som går på knäna på grund av orimlig arbetsbelastning, för att ingen (läs kommunen själv) hade räknat med att ca 50 % av all vård skulle bedrivas just inom kommunen. Och när det negativa ekorrhjulet väl börjat snurra, är det svårt att få det att stanna. Det kommer krävas en kraftansträngning av oss alla, politiker, arbetsgivare, anställda och allmänheten.

Så jag håller inte med dig Florence om att det är ett kall. Det är många gånger ett slit. Men om det i ordet ”kall” inräknas att man är speciellt passande för, eller lämplig för, ja då kanske jag håller med dig lite.

För jag är stolt! Stolt över mitt yrkesval och stolt över mina kollegor! Tacksam över att varje dag ha möjligheten att få göra skillnad. Att varje dag är viktig! Mitt yrke är livsviktigt och jag som person i min yrkesroll är faktiskt inte utbytbar. Hur många arbetsföra kan säga det om sig själv?

Men jag förstår också att du Florence var en pionjär, och att det var många frågor du fick kämpa för, med både manliga strukturer och politiskt motstånd att kämpa emot. Så jag kan delvis förlåta dig för det där med ”grodan” om ett kall. Vi har dig att tacka för mycket.

Idag firar vi internationella sjuksköterskedagen. Och även om du som läser detta kanske inte firar, så skulle jag vilja att du funderade lite. På varför du valde att bli just sjuksköterska, på allt du lärt dig, på alla mänskliga möten och på den person du genom ditt yrke blivit. Var stolt, och framförallt kom ihåg:

Du är livsviktig, och du är inte utbytbar!

//Catrin Johansson, leg sjuksköterska, styrelseledamot Vårdförbundet Västerbotten

När arbetsgivaren är kreativ

22 februari, 2016 av Catrin Johansson

Och det brukar de ju ofta vara, kreativa alltså, och med blandat resultat. Eller det är lika bra att jag är ärlig, faktiskt allt som oftast med ganska dåligt resultat.

Från och med 1:a januari 2016 har Socialstyrelsen ändrat sina föreskrifter gällande anställning av nyutexaminerade sjuksköterskor som inte har hunnit få sin legitimation. Tidigare gällde ett generellt undantag, SOSFS 2000:9, men det har alltså upphört att gälla. Innan Socialstyrelsen tog detta beslut gjorde de en konsekvensutredning, som visade att det istället tänkbara scenariot blir att arbetsgivaren kommer att anställa nyutexaminerade sjuksköterskor som undersköterskor, i väntan på legitimation. Läs här om vad som gäller innan du fått din legitimation

Och hur väljer då arbetsgivaren inom Västerbottens läns landsting att lösa detta? Jo, man är kreativ och hittar på anställningsformen ”sjuksköterskestuderande”. Vad exakt denna anställningsform innebär tycks dock vara oklart. De bud Vårdförbundet hittills får från arbetsgivaren är att dessa personer ”går utöver”, och att de sedan skall få nytt anställningsbevis som legitimerad sjuksköterska så snart de har uppvisat yrkeslegitimation. Vid det sistnämnda kan jag tänka mig att sedan tidigare anställda inom landstinget höjer lite lätt på ögonbrynen här, alternativt sätter något i halsen. Anställningsbevis i tid? Ja, det är i alla fall det som är utlovat. Vidare menar arbetsgivaren att dessa ”sjuksköterskestuderande” inte får dela eller dela ut medicin, men ändå är det precis det som vi fått höra sker.

Så om du, nyutexaminerad sjuksköterska, precis som jag får huvudvärk av allt detta. Ta dig en paracetamol eller ibumetin. Men dela för guds skull inte medicin till någon annan. Inte.En.Endaste.tablett. För du får nämligen inte det.

Inom slutenvården får inte delegering av iordningställande eller administrering av läkemedel ske (se 4 kap. 3 paragrafen Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2000:1) om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården). Detta innebär att dessa uppgifter måste utföras av legitimerade sjuksköterskor.

Det är ett brott mot patientsäkerhetslagen om en person med icke legitimation utför arbetsuppgifter inom ett yrke med skyddad yrkestitel. Personen kan bli åtalad i tingsrätt och beläggas med böter. I värsta fall, om något skulle hända, kan du förlora din legitimation innan du ens har hunnit få den. Och tar vi det ytterligare ett steg, vad händer med den legitimerade sjuksköterskan som ansvarat för den ”sjuksköterskestuderande”, kanske utan att veta om att ansvaret var just hens?

Hur känner ni inför detta, hur går samtalen på arbetsplatserna kring vem som får göra vad innan man har fått sin legitimation? Pratas det om överhuvudtaget?

/Catrin Johansson, Styrelseledamot avdelning Västerbotten

PS. Även när det gäller biomedicinska analytiker är frågan om legitimation och anställning en het fråga. Men det förtjänar ett helt eget inlägg, minst.