Jag tänker på Florence när jag blandar antibiotika. Det är snart internationella sjuksköterskedagen och jag ska ge en inblick i hur det är att jobba på akutmottagningen. Risken för utsvävningar är stor. Det är motstridigt att arbeta inom vården överhuvud taget. Det finns ett stort behov av gemensam organisering omkring de strukturella frågorna: arbetstid, löner, kompetensutveckling, patientsäkerhet och arbetsmiljö. Samtidigt ställs vårdarbetare inför många situationer som naturligt lockar fram impulsen att ge från mänskliga resurser utanför den professionella rollen. Impulser som ofta gör att jag efter ett avslutat arbetspass är trött i hjärtat. Som när den tredje patienten för dagen ber mig om pengar till taxi hem. Landstinget vill inte betala sjukresor hur som helst. Jag accepterar det. Men när en taxi till glesbygden kostar lika mycket som ett flyg till Paris, förstår jag att patienter ber om pengar. Såna gånger suckar hjärtat. Hjärttrötthet går inte att avhjälpa med löneersättning. Det finns aspekter av ”kall” överallt i vården som inte ska förlöjligas. Så förstår jag Florence när jag tänker med Åsa Moberg. Florence visste att vara hård när det gällde kraven på materiella resurser för att utföra arbetet, men också vikten av att vara följsam i mötet med vårdbehovet. Det ställer motstridiga krav på oss. Motstridigheter kan lätt förvirra, därför behöver vi varandra. På den internationella sjuksköterskedagen vill jag att vi kommer ihåg att hjärttröttheten uppmärksammar oss på arbetsmiljöåtgärder. Det är inte rimligt att vi som sliter med patientnära omvårdnad ska städa läkarexpeditioner, gå oregelbunden skiftgång och jobba helger.

Jag tänker på mina undersköterskekollegor och står i läkemedelsrummet. Det är nästan alltid ni som städar läkarexpeditioner. Ni är det där tysta mellansyskonet. Den osynlige som går obemärkt förbi men som håller ihop allting. Ni gipsar alla plågsamma frakturer, fyller på alla tomma stickvagnar och tvättar alla smutsiga ytor. Patienterna ser er. Jag ser er också. Därför vill jag att vi ska kalla oss systrar och vårdarbetare. Så många av våra sysslor är samma, skillnaderna mellan oss är skrattretande godtyckliga. Vi behöver varandra för att pressa arbetsgivaren till förändring. Jag tänker, medan jag plockar ihop läkemedel i små genomskinliga plastmuggar, att framöver ska jag kalla den här dagen: Internationella sköterskedagen.

Jag tänker på Abidaz när vi snackar om medlemskap i facket: ”Folket är avaktiverade – kraftigt”. Kollegor som tycker att det är onödigt att kräva högre ersättningar, kollegor som tycker att det är onödigt att vara med i facket, kollegor som stakat ut individuella vägar i en motstridig terräng. Somliga är nog medvetna om att de inte tillhör en privilegierad grupp i samhället men orkar inte bry sig längre. Livet är större än lönearbete. Respekt. Men utan facklig kamp ingen ledig tid. Jag tänker, när jag skyndar mellan patienter och missar lunchrasten igen, att det är obehagligt med samhällets ersättningssystem. Landstingsadministrationen jobbar regelbunden dag, är ledig varje helg och tjänar mer än sköterskorna. Jag tänker att chefer ofta går hem tidigare på fredagar.

Jag tänker på Sven Lindqvists replik till professor Bo Södersten i Dagens Nyheter 1996. Södersten, nationalekonom, argumenterar för låga löner i vårdsektorn till följd av låg produktivitetsutveckling. Lindqvist svarar: ”1890 producerade en svensk cementarbetare i genomsnitt 30 ton cement om året. Hundra år senare producerar han hundra gånger så mycket: 3000 ton … Och ett vårdbiträde som 1890 matade 30 dementa professorer – ska hon nu mata 3000 för att få behålla sin lön? Skulle professor Södersten i så fall vilja vara en av dem?”. Visst känner vi det? Jag känner det. Jag känner ett starkt behov av att få det bekräftat. Det patientnära omvårdnadsarbetet måste få ta tid! Jag tänker på 3000 matade professorer och strömmar musik i läkemedelsrummet. 3000 matade professorer, som fågelungar. Halsen sträckt, munhålan öppen, skeden in, en pellet av fibrer och näring. En pellet doppad i glidslem. Enkel att svälja. Effektivt.

Jag tänker att omvårdnadsvetenskapen är sjukvårdens Tai Chi. Jag gör alla rörelser i meditativ trans. Jag tänker att jag varje dag ser Peter Krapotkins idéer förkroppsligade i akutmottagningens väntrum: ”Detta är en grundlag i människonaturen. När människor inte förlorat sitt förnuft på ett slagfält, kan de inte stå ut med att höra rop om hjälp utan att reagera”. Lite så är det att arbeta som sköterska på akutmottagningen.

/Trond Sjöström, sjuksköterska på akutmottagningen i Umeå.

Abidaz ur låten ”Dogm”, 2o16.
Sven Lindqvist ur DN, 3/5 – 96.
Krapotkin ur Göran Greiders bok ”Den solidariska genen” sida 138.

I media förekommer allt oftare ”sensationsjournalisitik” till följd av att ingen lyssnar om inte rubrikerna direkt kan fånga läsaren. Detta har i sin tur inneburit att det inte längre är lite kallt på vintern och kommer snö, numera får vi veta att ”nu kommer snösmockan och rysskylan, så överlever du”!

Samtidigt pågår en annan debatt, om att svensk sjukvård är på väg mot en total kollaps. Eller, det är inte det det står ordagrant, men om man lägger ihop allt är det inte svårt att räkna ut var vården är på väg.

Vi i vården har vetat om detta länge, och länge signalerat att situationen i landet inte är hållbar. Men vilka ord skall vi använda när ”patientsäkerheten är hotad”, ”personalen flyr” och i värsta fall ”patienten dog i vården” inte längre räcker?

Skeppet ”Landstinget” styrs av landstingspolitiker och landstingsledning, men ingen tycks vilja svara på vem som egentligen är ansvarig, och färdriktning verkar variera beroende på vem man frågar. Alla bollar över på alla, och yttersta ansvar läggs således tillbaka på personalen på golvet, vilket oundvikligen påverkar den vård som bedrivs. Och vi ror, för brinnande livet. Problemet är bara att det är ingen liten eka vi skall föra fram, vårar åror räcker inte.

Om jag fick veta att min bil var köroduglig, skulle jag inte hoppa in i bilen, riskera mitt och andras liv, med motiveringen att ”den låter ju inte konstigt”. Jag skulle lita på att den mekaniker som gjort bedömningen kan sin sak. Det samma gäller vården. När personal säger att situationen inte håller längre, då är det så. Lösningen är inte enbart fler utbildningsplatser som ofta lyfts fram i debatter likt denna, vi behöver även bättre arbetsmiljö för att orka arbeta, och en lönespridning som står i relation till den akademiska utbildning och det ansvar som vi har.

I morgon skall Vårdförbundet Västerbotten träffa landstingspolitiker, och det skall bli mycket intressant att höra deras tankar kring dagens situation inom Västerbottens läns landsting (VLL), och hur de tänker att framtidens vård skall se ut.

Catrin Johansson, styrelseledamot Vårdförbundet Västerbotten, leg Sjuksköterska

Vilket häftigt år det har varit. En helt ny styrelse som valdes på hösten 2015 har format sitt arbete tillsammans med förtroendevalda på facklig tid. Det är alltid nyttigt att blicka tillbaka och reflektera över allt vi har gjort för då blir insikten stor.., jisses vad mycket vi har gjort.

I början av året utökade vi våra sociala medier med bloggen och Twitter vilket tillsammans skapat stort genomslag. Vi har nått ut med våra budskap mer än vi någonsin vågat hoppats på. Tidningar på riksnivå har läst och snappat upp en hel del och vi har på ett större plan kunnat sprida och påverka. Häftigt är vad det är. Vi har dessutom så många som vill gästblogga hos oss och vi hoppas att det håller i sig. På Facebook växer vi så det knakar och vi blir hela tiden fler och fler vilket är bra då vi snabbt och enkelt kan nå ut med information och våra budskap.

Ibland kan en känsla av att inget händer infinnas och vi får frågan ”vad gör Vårdförbundet”? Visst kan frågan vara berättigad men vi som har förmånen att vara förtroendevalda på heltid har genom åren lärt oss att en stor portion tålamod är det som behövs i kombination med ett brinnande engagemang. Vi har genom flera års påverkan även lyckats driva igenom AST i Umeå kommun. Det är oerhört roligt och ger sådan energikick när framgång röns efter hårt slit, att vi dessutom har fått in den delen i vårt centrala löneavtal, HÖK16 är ett kvitto på flera års påverkansarbete runt om i landet. Utan det arbetet hade vi inte haft det centrala avtal vi har idag.

Vi har under året haft otaliga träffar med politiker och andra beslutsfattare, skrivit debattartiklar, synts i media mest av alla fackförbund. Vårdförbundet anses vara en av de största lobbyisterna och rankas högt på denna arena. Tyvärr lyfts det oftast upp om allt som inte fungerar och vårdens brister, vi är väl medvetana om detta och försöker även hitta alla guldgruvor och lyfta våra medlemmar som gör så fantastiskt bra saker. Ett exempel är vår doktorand Annica Backman som forskar om betydelsen av ledarskapet vid införande av personcentrerad vård. Annica har åkt världen över och presenterat sina resultat och även sökt stipendie via Vårdförbundet och fått det, vilket kunnat möjliggöra en av henens resor.

Kongressen 2014 beslutade att förtroendevald i Vårdförbundet ska vara certifierad och 2016 är året då detta har sjösatts med den certifierade utbildningen, CUF. Vi har i Västerbotten utbildat ca 70 nya engagerade och drivna förtroendevalda under året och även haft förmånen att hålla vår traditionsenliga Vårdmiljöutbildning för skyddsombud och chefesmedlemmar. Dessa tillfällen och all positiv respons har gett oss mycket energi i vårt uppdrag.

Arbetsplatsbesök har varit efterfrågat och vi har haft ett mål att besöka minst 250 arbetsplatser i vårt län. Vi är glada att vi nått målet med råge och kommer under 2017 sikta på fler unika besök där det saknas förtroendevalda.

Våra blivande kollegor som utbildar sig på länets universitet och lärosäten möter vi vid flertalet tillfällen under studietiden, så även under 2016. Det är givande att möta dessa entusiastiska personer som har stor vilja och kraft inför sitt kommande yrke. Det är alla er vi kan tacka för att lägsta lönen höjts i både kommun och landsting. Vad skulle vi göra utan er?

Vårdens kris och bristen på bra arbetsmiljö och villkor har mynnat ut i en nationell kamp-”slut på rean – en annan vård är möjlig”. I Umeå och i Skellefteå har engagemanget varit stort och det var stor uppslutning i båda städerna den 4/9. För oss som deltog dessa dagar var det en magisk stämning och det gamla slagordet ”Tillsammans är vi starka” besannades verkligen.

Vi är fortfarande drygt 5000 medlemmar i Västerbotten vilket är glädjande. Kan berätta att vi har högsta anslutningsgraden i Sverige och tillsammans utgör vi nästan 97 %. Det är oerhört viktigt att vi är många och tillsammans kan driva våra viktiga frågor. Engagemanget har varit stort i Västerbotten och våra Biomedicinska analytiker i länet har visat styrka och kraft under 2016 då arbetsgivaren varit kreativa och anställt andra icke legitimerade yrkesgrupper istället. För att lyfta dessa livsviktiga medlemmars profession efter förhandlingar, medieinslag, bloggar så ordnade vi en stor tårtfest för att fira deras 10 år som legitimerade biomedicinska analytiker och det var fler än 180 som slöt upp. Länets distriktsköterskor har fortsatt sitt intensiva arbete under ledning av vår fantastiska förtroendevalda Anna-Lena Jonsson som hållt ihop gruppen och försökt hålla lågan vid liv hela tiden. Därför kändes det extra bra att styrelsen i samband med årsmötet kunde dela ut priset ”Årets engagemang” till Anna-Lena. Detta är exempel på hur viktigt det är att vi håller ihop och att vi tillsammans tar fighten för våra yrken och villkor.

Vi har under året förhandlat, tvistat, utbildat, stöttat enskilda medlemmar, påverkat vårdens ledarskap, uppvaktat politiker på fullmäktige, ordnat medlemsmöten, förtroendevaldsträffar, uppmärksammat våra fyra professioner.., ja listan kan göras riktigt lång.

Nu gör vi ett bokslut och är redo för 2017 och alla dess spännande utmaningar och hoppas att vi alla medlemmar i Västerbotten tillsammans gör det till vårt allra bästa påverkansår!

God fortsättning på det nya året!
/Jenny Olsson, ordförande Vårdförbundet avdelning Västerbotten.

Styrelsen

Förtroendevalda på facklig tid.

1:a december, internationella AIDS-dagen, men med handen på hjärtat, vad vet du egentligen om HIV och AIDS, hur uppdaterad är du?

Folkhälsomyndigheten lanserade 2015 kampanjen ”HIV idag är inte som HIV igår”, men faktum är det finns stor okunskap om HIV och AIDS både hos gemene man och inom vården. Denna bristande kunskap leder ofta till en obefogad rädsla som negativt påverkar attityden och bemötandet av HIV-positiva. För mig som dagligen möter patienter med HIV så är det här något jag tar strid för, jag vill att sjukdomen ska få bli rumsren, jämställd med övriga kroniska sjukdomar som t.ex. diabetes. Tyvärr känns det ibland som om vägen dit är lång, jag stångar huvudet i väggen gång på gång. Vissa dagar vill jag ställa mig i centralhallen med en megafon och vråla; Hallåååå, en välbehandlad HIV smittar inte!!!!

Vi måste bort med fördomarna, bort med stigmatiseringen, en HIV-positiv patient ska inte behöva känna skuld och skam, ska inte behöva känna sig oönskad och ska absolut inte behöva bli bemött av rädsla som bottnar i okunskap. På 80-talet när de första HIV-fallen diagnostiserades fick epidemin stort fokus både bland politiker och i media, ingen kunde undgå debatterna och notiserna, det fanns en allmän oro i samhället och inom vården stod vi mer eller mindre handfallna. Sen dess har det hunnit hända en hel del, men det borde ha kunnat hända mer, för när det gäller fördomar och rädsla så har vi på något vis fastnat.

De första bromsmedicinerna kom för drygt 20 år sedan, en milstolpe, det var då vi kunde börja vända död till liv. Men sen dess så har det blivit allt mera tyst kring sjukdomen, i alla fall här i väst. HIV och AIDS har de senaste årtionden på något vis distanserats från våra egna kretsar och blivit den farsot som ”bara” skövlar generationer i Afrika, en kontinent som tyvärr påverkats kraftigt av epidemin, men där ekonomi och infrastruktur förhindrar optimal medicinering. Här i Sverige där vi dock har alla tänkbara medel som t.ex. kostnadsfria tester och läkemedel, en forskning som går framåt osv., så har upplysningen om HIV och AIDS liksom hamnat i skymundan. Vad hände? Varför blev det så tyst? Vart tog propagandan vägen?

I Sverige lever ca 7000 personer med HIV idag, ca 450 nya fall diagnostiseras per år och ändå är det så tyst, HIV har blivit den tysta sjukdomen. Visst ibland är det någon kändis som kommer ut, bekänner sig positiv, men när är någon positiv i en svensk deckare eller tv-serie?

Jag vill ha upp HIV från de mörka källarutrymmena och in i de fina salongerna, HIV måste få bli en accepterad diagnos som får finnas och som får ta plats. Vem höjer ett ögonbryn och får något förläget i blicken om någon vid fikabordet berättar om sin diabetes? Eller vem skulle få för sig att fråga en diabetiker, hur fick du din diabetes? Kan vi inte enas om att komma lika långt med HIV, det är ju också en kronisk sjukdom. En HIV-positiv under behandling kan leva ett fullgott liv, skaffa barn, bli gammal, få barnbarn och allt det där. Men för att sann livskvalitet ska infinna sig så är det viktigt att få känna sig accepterad, man ska inte behöva stå med mössan i hand och be om att få bli behandlad som alla andra, det är allas vårt ansvar att se till att HIV-diagnosen inte blir ett ok att bära. 80-talets AIDS-panik är över för länge sedan, nu är det hög tid att även lämna okunskapens träsk, spränga fördomarna och släppa tystnaden, HIV måste få bli en rumsren och synlig diagnos.

För dig som vill läsa mer:

We are surviviors

Hiv idag

Noaks ark

/ Ann-Catrine Lövgren, sjuksköterska på infektionsmottagningen som aldrig torkar tårar med handskar

Vi kan alla vara överens om att Vårdförbundet aktivt driver införande och uppmärksammande av Personcentrerad Vård.

En förutsättning för att vi alla i Vårdförbundet ska kunna utföra detta arbete är att vi alla medlemmar ser oss själva som en viktig och central punkt i Vårdförbundets kärna.

Det är oss medlemmar arbetet utgår ifrån, det är våra tankar, idéer och inte minst visioner som driver vårdförbundet framåt. Vi har en möjlighet och ett ansvar att se till att vi alla och envar utgör den grund varpå Vårdförbundet som organisation vilar.

Dina tankar och idéer och visioner är hett eftertraktade. Din idé är kanske just den som vi andra i vårdförbundet behöver för att ge bränsle åt vår gemensamma energi som driver vår gemensamma organisation framåt.

Har du tänkt behålla den för dig själv eller vill du som jag att du delar med dig till oss andra av just din unika idé?

Ser möta dig och höra om dina idéer i vårt gemensamma medlemscentrerade Vårdförbund!

/Martin Jonsson, specialistsjuksköterska, medlem, förtroendevald och styrelseledamot i Vårdförbundet, Västerbotten.