Nu är semestrarna slut och många är tillbaka på jobbet. Nu är en bra tid att själv bestämma hur det kommande arbetsåret ska bli. Några av er kommer tillbaka till en arbetsplats som fungerar perfekt medan andra kommer tillbaka till en arbetsplats som behöver förändras. Arbetsmiljön under semesterperioderna är något helt annat än vad arbetsmiljön borde vara under övriga arbetsåret.

I den etiska koden för sjuksköterskor står bland annat att sjuksköterskan tillsammans med samhället ansvarar för att initiera och främja insatser som tillgodoser allmänhetens samt sårbara befolkningsgruppers hälsa och sociala behov.

Frågan jag ställer dig som läsare är: Har DU möjlighet i den dagliga verksamheten att göra detta?

Vidare ska sjuksköterskan enligt den etiska koden verka för jämlikhet och socialrättvisa när resurser ska fördelas, verka för rättvis tillgång för hälso och sjukvård samt andra vård och omsorgstjänster.

Skapas utrymmen i den dagliga verksamheten för DIG att kunna ge råd om hur resurserna ska fördelas på din arbetsplats ur ditt yrkesperspektiv?

Sjuksköterskegruppen är stor, en enskild kan inte göra allt, men alla kan göra något och tillsammans kan vi göra mycket. Det gäller bara att identifiera vem som gör vad och när. Det kan vara lättare sagt än gjort.

”Det var en gång fyra personer som satt i ett rum och som hette Många, Någon, Någonannan och Ingen. Det fanns ett mycket viktigt jobb som skulle göras och Många tyckte att Någon skulle ta tag i det. Någonannan skulle också kunnat ha gjort det men Ingen gjorde det. Någon blev förbannad, för det var ju faktiskt Mångas jobb. Många tyckte nu att Någonannan borde ha gjort något åt det, men Ingen förstod att Många faktiskt borde ha gjort det. Det slutade med att Många skyllde på Någonannan, när i själva verket Ingen kunde skylla på Någon”.

Om denna historia var sann och den berörde just din arbetsplats, vem skulle du då vara?

Ingen uppgift är för liten, förändring börjar i det lilla och tillsammans kan vi utföra stordåd.

Hoppas ni alla får en bra start på hösten och det nya arbetsåret!

/Martin Jonsson, Förtroendevald på Kirurgcentrum, Nus.

I media talar politiker och arbetsgivare om den nationella bristen på sjuksköterskor. För varje år ökar bristen, frågan är varför. Är det en nationell brist på sjuksköterskor i allmänhet eller en nationell brist på sjuksköterskor som vill arbeta för Sveriges vårdgivare?

Gemensamt för landets sjuksköterskor är att de är missnöjda med de svenska arbetsgivarna. Missnöjda med arbetsmiljö, arbetstider, arbetsbelastning och lön. Dessa faktorer torde vara tungt vägande skäl för varje enskild sjuksköterska att stanna kvar eller lämna en arbetsplats. De är också orsak till att allt fler slutar arbeta som sjuksköterskor för att skola om sig till andra yrken. Dessa faktorer bidrar därmed till den nationella bristen på sjuksköterskor.

Vore det då inte på sin plats att åtgärda dessa för att behålla den personal man har och attrahera fler att söka anställning?

Vad kostar det arbetsgivarna att fortsätta som man gör nu? Att ta in dyr hyrpersonal, stänga vårdplatser, köra slut på den personal som fortfarande arbetar kvar, förvänta sig att de ska avstå semester för att fortsätta köra slut på sig och betala minsta möjliga lön för detta är inte ett recept på framgång. Snarare ett recept på fler framtida långtidssjukskrivningar, uppsägningar och minskad produktion/ produktivitet. Det kostar arbetsgivarna och samhället enorma summor. För att inte tala om lidandet för de samhällsmedborgare som inte får rätt vård i rätt tid.

För att attrahera personal måste man ge rätt förutsättningar och rätt lön, annars får man ingen personal. Det torde stå klart för alla som driver ett företag, men det verkar ha gått många arbetsgivare inom vården helt förbi. Eller så förlitar man sig fortfarande på att sjuksköterskor ser sitt yrke som ett kall och inte en proffession.

Vad är då arbetsgivarnas lösning på den nationella bristen på sjuksköterskor?

Ett är att uppmuntra universiteten att öka antalet utbildningsplatser. Det kan tyckas vara en bra lösning vid en första anblick, men några faktorer är viktiga att ta med i analysen. Främst är att attrahera unga människor till att välja sjuksköterskeyrket. Det är inte prio ett för våra kommande generationer att ta hand om andra på bekostnad av sitt sociala liv, sin hälsa och se det som ett kall. Nej, de vill ha en rimlig lön, bra arbetstider och en bra arbetsmiljö, annars får det vara.

Under sin kliniska praktik ska sjuksköterskestudenten få handledning av sjuksköterskor på arbetsplatsen. Hen ska använda sina teoretiska kunskaper i klinisk praxis för att utvecklas i sin kommande yrkesroll. I en vårdmiljö som är slimmad på personal blir det en omöjlig uppgift, studenterna blir i värsta fall ännu ett stressmoment för redan stressade sjuksköterskor som inte har tid att stanna upp och ge tid och engagemang till studenten. I bästa fall blir studenternas praktik dräglig, i värsta fall ett tungt vägande skäl att hoppa av utbildningen.

För att få ut mesta möjliga av varje utbildningsplats bör arbetsgivarna åtgärda arbetsmiljö, arbetstider och lön för att attrahera kommande generationer att vilja utbilda sig till och arbeta som sjuksköterskor. Den vårdverklighet som möter studenterna ska inte skrämma bort dem utan tvärtom göra dem motiverade att stanna i yrket.

Därför är fler utbildningsplatser inte en lösning på sjuksköterskebristen om man först inte åtgärdar arbetsplatsernas problem.

En annan lösning är att ta in undersköterskor som ska avlasta sjuksköterskorna som avlastar läkarna. Det har även förts en politisk diskussion om att anställa vårdbiträden som ska avlasta undersköterskorna. Alla kompetenser är viktiga i sin roll inom sitt område oavsett yrke. Varför ta in personal för att avlasta istället för att ta in rätt kompetens på rätt plats i rätt antal? Rätt antal personer inom varje kompetensområde tjänar verksamheten på. Avlastning av andra yrkeskategorier löser inte den nationella bristen på sjuksköterskor.

Ett annat förslag är att landstingen själva ska utbilda sjuksköterskorna till specialister då det är en grupp sjuksköterskor som minskat drastiskt. Utbildningen gäller då endast på det sjukhus den tillhandahålls. Sjuksköterskan utbildar sig för att sedan bli livegen för det landsting hen fått utbildningen av. Dessutom får hen varken en akademisk examen eller forskningskompetens. Vem tjänar på ett sådant förslag? Vilka sjuksköterskor tror man är beredda att ta ett sådant steg i sin karriär?

Genom åren har sjuksköterskan själv skaffat sig specialistutbildning, genom studielån och genom att avstå lön och framtida pension under utbildningstiden. Efter avslutad utbildning har hen fått en lönesänkning till sitt högre ansvar om hen tidigare arbetat för samma arbetsgivare och haft en blygsam löneutveckling. Nämn någon annan yrkeskategori där man efter avslutad specialistutbildning fått en lönesänkning? Det säger sig självt att intresset för vidareutbildning minskar.

Vi själva har varit en del av problemet genom att acceptera dessa förhållanden för att vi velat specialicera oss och utvecklas. Men kommande generationer kommer inte att gå med på det längre. På samma sätt som vi inte gick med på att bo på sjukhuset, avstå äktenskap och barn för kallet att ta hand om andra som generationer före oss gjort.

För varje nytt förslag från politiker och arbetsgivare står landets sjuksköterskor och skakar på huvudet. Vad är det de inte förstår? Länge har personal och fackförbund vittnat om var problemen ligger och även gett förslag på lösningar.

Frågar ni mig i egenskap av specialistsjuksköterska så är lösningen enkel. Fråga sjuksköterskorna vad de vill ha för att ta jobbet. Skapa förutsättningar för att ge dem det och skörda sedan frukterna av er investering.

Arbetsgivarnas främsta ansvar är väl ändå att ge samhällsmedborgarna en god och säker vård. Deras vinst är väl att hålla medborgarna vid god hälsa så de kan arbeta, bidra till landets BNP, konsumera varor för sin lön och därmed hålla ekonomins hjul i rullning.

Det är dags att skapa en vårdverklighet som gör framtida generationer intresserade av arbeta som sjuksköterskor och bidra till en vård i världsklass.

Det är dags att börja lyssna på sjuksköterskornas idéer och visioner när det gäller framtidens vård, hur den ska utformas för att vara säker och hållbar. Dags att lyssna på vad de behöver för att stanna kvar på landets arbetsplatser.

Det är dags att erkänna att vi nått vägs ände när det gäller att effektivisera personalstyrkan för att spara pengar. Det är inte längre kostnadseffektivt att låta få personer göra flera personers arbete, det är inneffektivt och skapar inte förutsättningar för sjuksköterskorna att orka stanna kvar i sitt yrke fram till pension. Det genererar sjuksköterskor som blir sjuka av sitt arbete med långtidssjukskrivningar som följd, vilket kostar stora summor för både samhälle och individ.

Utvecklingen går framåt kära arbetsgivare. Det är ert ansvar att uppdatera er personalpolitik till 2000-talet och skapa arbetsförhållanden som framtidens sjuksköterskor vill arbeta i, till en lön som speglar deras ansvar och kompetens. På så sätt får ni personal att uppfylla ert åtagande till samhället att ge en god och säker vård till dess medborgare.

Susanne Rundgren, intensivvårdssjuksköterska och patient

Läste den 16 juni på oppositionslandstingsrådet Nicklas Sandströms (M) blogg att Lena Riedl, landstingsfullmäktigeledamot för moderaterna i VLL, skrivit en motion med förslag om att införa karriärtjänster för undersköterskor. Förslaget bygger på införande av en modell liknande det alliansregeringen tidigare införde för lärare. Tanken bakom detta är ”Att lyfta duktig personal i sjukvården skapar attraktivitet till yrket” samt att ” En satsning på bättre karriärsutveckling skulle därför inte bara öka attraktiviteten till yrket det skulle också gynna jämställdheten i landstinget”.

Tyvärr haltar jämförelsen mellan undersköterskor och lärare en del. En lärare har en högskoleexamen i pedagogik och har därefter haft relativt begränsade möjligheter till karriär och löneutveckling inom det pedagogiska området. Därför infördes karriärstegen förstelärare och lektor, med utökade ansvarsområden inom undervisning och forskning samt med tillhörande lönepåslag på 5000 respektive 10 000 kronor i månadslön.

En undersköterska har en gymnasieutbildning med omvårdnad som huvudämne. Karriärmöjligheterna inom omvårdnad för undersköterskor finns redan. En undersköterska kan välja att läsa vidare till sjuksköterska och därigenom fördjupa sig i ämnet omvårdnad samt få förändrade arbetsuppgifter och ansvarsområden. Därefter kan man läsa vidare och specialisera sig. Dessutom kan undersköterskor utbilda sig till Silviasyster, vilket är en form av undersköterskespecialisering inom demensvård. Många undersköterskor läser inte vidare alls utan blir av olika anledningar verksamma hela sitt liv inom sitt yrke och bygger därigenom upp en stor yrkesskicklighet, och flera har även specialfunktioner samt egna ansvarsområden på arbetsplatsen. Detta ska självklart lyftas fram och premieras, istället som nu ofta är fallet, bara tas för givet. Tyvärr känns Lena Riedels förslag dock en aning prematurt.

Ett problem med motionen är att karriärtjänster för undersköterskor med ett tillhörande ordentligt lönepåslag, kanske i paritet med en förstelärares 5000 kronor, skulle ge ett kraftigare lönepåslag för reell yrkesskicklighet och mångårig erfarenhet än vad en sjuksköterska får inom Västerbottens läns landsting efter att ha genomgått en inte sällan egenfinansierad specialistutbildning på högskola med tillhörande magisterexamen (ca 3000 kr), eller för den delen en doktorsexamen efter 4 års forskarutbildning (2000 kr). Istället för att stimulera lönespridning och karriär riskerar detta förslag att ytterligare komprimera lönespannet för omvårdnadspersonal och göra det än mindre attraktivt och lönsamt att vidareutbilda sig på högskolenivå.

Mitt förslag till Lena Riedl är att först motionera för att AST införs på bred front i landstinget, och att detta ska gälla inte bara för de 11 klassiska specialistutbildningarna utan även de som inryms inom ”Specialistsjuksköterskeexamen med en viss annan inriktning” (SFS 2013:617, bilaga 2), exempelvis hjärtsjukvård, infektionssjukvård och akutsjukvård. (En hög kompetensnivå bland all personal, framför allt på sjukhuset i Umeå som bedriver ”universitetssjukvård” är viktig, men det får bli ett annat inlägg). I denna process bör även specialistkompetens medföra ett rejält lönepåslag, betydligt högre än vad det är idag.

Vidare bör arbetet i landstingsfullmäktige syfta till en tydlig lönekarriär för grundutbildade sjuksköterskor. Jag ser inget problem i att en nyutexaminerad sjuksköterska utan tidigare erfarenhet har en lägre ingångslön än en mycket erfaren undersköterska, men med något års erfarenhet måste sjuksköterskans erfarenhet, i kombination med det större ansvar som yrket medför, också betala sig.
När detta arbete med en rimlig lönespridning utifrån kompetens och ansvar för sjuksköterskor är genomfört så är jag den förste att välkomna införande av ytterligare karriärmöjligheter, inklusive tillhörande lönepåslag för den i sjukvården så viktiga undersköterskekåren.

Ulf Nilsson
Leg Sjuksköterska Hjärtcentrum
Doktorand Umeå Universitet

Att idag tillhöra ett fackförbund kan knappast ses som kontroversiellt.
Särskilt i våra norra delar av Sverige är det allmänt en god anslutningsgrad. I större städer och framförallt Stockholm är det inte lika självklart. Orsaken därtill är det säkert många som spekulerar i och sannolikt är det ett flertal faktorer som spelar in. Inom fackförbunden och särskilt av dess medlemmar pratas det om medlemsnyttan, och då i den meningen att medlemmar ska få ut något konkret av sitt medlemskap.

Inom verksamheter som Vårdförbundet företräder har vi under lång tid sett hur bristen på arbetsvillkor gör att det är svårt att rekrytera ny personal. Arbetsmiljön är på många arbetsplatser undermålig. Sjuktalen för vårdpersonal ökar oroväckande. Finns flera exempel på hur arbetsgivarna tar till åtgärder för att lösa olika kriser utan att det ska få kosta. Arbetsgivare väljer att tolka kollektivavtalen på ett sätt som inte var tanken då de skrevs. I dessa tider är fackförbunden viktiga och utgör en viktig roll som motpol till arbetsgivarsidan.

Tack vare den allmänna skolgången har vi fått lära oss historia och bland annat hört om arbetarrörelsens utveckling. De tragiska skotten i Ådalen 1931 är en milstolpe i denna historia. Vad inte så många känner till är att Västerbotten också har bidragit till den viktiga historien om arbetarrörelsens utveckling. Mellan 1924 till 1931 var det Sveriges längsta lockout i området mellan Lossmen och Ekträsk i Vindelns kommun. Skogsarbetare ville organisera sig fackligt och endast av den anledningen gick skogsbolagen ihop och nekade dem arbete. Skogsarbetarna vägrade upplösa sin organisering. Det blev en långdragen konflikt där arbetarna for väldigt illa då skogsbolagen i princip var de enda arbetsgivarna. Tack vare kämparvilja, solidaritet och en nästan osannolikt stark målmedvetenhet fick arbetsgivarna till slut se sig besegrade.

Den faktiska rätten att organisera oss och att tillsammans arbeta för bättre villkor har inte varit självklar om man ser tillbaka inte alltför många år. Därtill kommer sjuksköterskans egen fackliga historia där en tanke på kall och frivillighet präglade vårt arbete parallellt som arbetarrörelsen inom industrin byggdes upp med krav på arbetstider och lön.

Men nu står vi i nutiden. Vi är ett etablerat fackförbund. Vi finns på de arenor där våra yrkesgrupper verkar. Vi bevakar våra intressen, ser att arbetsmiljölagen följs, vi samverkar och tecknar kollektivavtal. Att strejka och bli lockoutad hör tack och lov inte till vanligheten längre. Vi får dock inte glömma vår allas historia. Det har kostat att komma dit vi är idag och vi måste värna om denna ställning. När vi pratar om medlemsnyttan får vi inte tappa bort historieperspektivet, det är trots allt den som visar på den viktigaste förmånen för oss medlemmar.

 

/Anders Löfqvist, distriktssköterska och styrelseledamot i Västerbottens läns landsting

Idag presenterar vi gästbloggare Cecilia Lundberg, Ortopedkliniken NUS.

Sommaren 2016 närmar sig. Många ser fram emot sina semestrar och har redan börjat göra upp planer. Andra oroar sig fortfarande. Hur ska vi få ihop det? Tänk om någon blir sjuk?

I januari skickade vi in våra semesteransökningar och i början av maj fick vi dom beviljade. Den 15:e juni börjar min semester. Jag har absolut inga planer förutom att andas frisk luft och bara njuta av att koppla bort allt som har med min yrkeslegitimation att göra och att slippa alla sjukahussymtom.

4 veckors semester kommer inte bara ge mig tid med familj och vänner, vila och energi utan även ge mig min hud tillbaka. Min semester kommer ge mig 4 veckor utan huvudvärk, torra ögon, rethosta, klåda, kronisk trötthet och aggressiva utslag i ansiktet. De sjuka husen drabbar både patienter och anställda.
För ca 2 veckor sedan var jag på Företagshälsan angående mina utslag i ansiktet. Det var besök nr 2. Första besöket gjorde jag för 2 år sedan då alla symtom uppkom. Förklaringen då var torr luft och min känsliga hud. Dessutom är jag tvåbarnsmor och arbetade 100% och treskift så kanske var jag stressad? Att det luktade mögel i lokalerna där vi då höll till och att det renoverades våningen ovanför och under vår avdelningen ansågs då inte ha med det att göra.

Idag har jag fått det klassat som sjukahussymtom och har fått recept på allergitabletter att ta i samband med mina arbetspass. Företagsläkaren kan inte garantera att jag inte kommer utveckla astma men kan inte heller säga att jag i nuläget har sådana symtom att hon skulle rekommendera mig att byta arbete. Endast de med svåra andningsproblem har fått sådana rekommendationer.

Ja, vi har på Norrlands universitetssjukhus kollegor som går till jobbet och blir extremt sjuka! Vi har kollegor som söker akutsjukvård för att de under sitt arbetspass utsätts för en miljö som få andra skulle tillåtas att arbeta i under lång tid utan åtgärd.

Ja, det saneras och renoveras över hela sjukhuset. Arbetsgivaren har tagit sitt ansvar…till slut. Jag hoppas dock att budgeten för underhåll också ses över. Våra ventilationssystem är fyllda av damm.

Jag arbetar sedan ett år tillbaka enbart natt för att få längre återhämtning. Min hud blir bättre efter 4-5 dagars ledighet. Jag är inte värst drabbad.

Med det här sagt så hoppas jag att ni ALLA med symtom gör en arbetsskadeanmälan så att arbetsgivaren inte kan blunda för vad som händer.

Önskar er alla en underbar sommar!

/Cecilia Lundberg, legitimerad sjuksköterska, förtroendevald/skyddsombud Ortopedkliniken

Målet för hälso-och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.

För alla oss som arbetar i hälso-och sjukvården känns detta för de flesta som en självklarhet. För inte ska det väl vara någon skillnad på den vård och det bemötande vi ger patienter och anhöriga oavsett kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder?

Rapporter från Socialstyrelsen och DO visar dock att ovanstående faktorer samverkar med socioekonomiska faktorer och missgynnar människor med exempelvis låg utbildning, låg yrkesstatus, låg lön och annat födelseland än Sverige. Detta beror på att vården, liksom övriga samhället, fungerar inom den ram av diskriminerande strukturer som skapas av dominerande attityder och värderingar i samhället.

Vi behöver och måste ständigt reflektera över våra egna värderingar och handlingar. Om vi tittar historiskt finns det många exempel på övergrepp mot människor som ansetts sjuka, normbrytande eller bara annorlunda. Långt in på 1900-talet tog sig samhället rätten att bestämma vad som var ”sjukt” och ”normalt”. Normer kan vara goda, de kan upprätthålla respekten för demokrati, lagar och regler eller för människovärdet som sådant, men de kan också verka som oskrivna lagar eller överenskommelser om vad som är ”normalt”, önskvärt och accepterat i ett samhälle. Vi har alla lätt för att tänka i ett ”vi och dom”.

Jag vill uppmana Dig att reflektera lite extra idag över Dina värderingar, reaktioner och handlingar när du i olika situationer möter patienter, anhöriga, kollegor och medmänniskor. Behandlar Du alla med samma respekt och värdighet?

Vill du läsa mer? Socialstyrelsen har givit ut ett utbildningsmaterial i ämnet: ” Att mötas i hälso- och sjukvård”

/Jessica Östberg, leg Sjuksköterska, vice ordförande Vårdförbundet Västerbotten

När jag var liten ville jag bli barnmorska. Jag drömde att jag hjälpte små bebisar komma till världen. I min då barnsliga värld var födandet och barnmorskeyrket liksom döljt i dunkel och lite hemligt. En värld jag hett önskade mig till.

Som utbildad barnmorska, jag är på mitt 10:e barnmorskeår, känner jag fortfarande att jag lär mig nya saker varje dag. I varje möte, med varje kvinna, finner jag något som gör yrkesvalet så himla rätt. Jag jobbar på länets minsta kvinnoklinik till förlossningsantalet, Lycksele kvinnoklinik. Vi har förlossning, BB, gynmottagning, gynavdelning, spec MVC och sedan snart ett år tillbaka ungdomsmottagning och MVC/Barnmorskemottagning för Lycksele kommun.

Jag har det oerhörda privilegiet att jag kan få följa kvinnan från hennes unga år, på ungdomsmottagningen för att träffa henne några år senare på MVC, gravid och följa hennes resa till att bli förälder.

Jag jobbar i livets ljusaste men ibland också i de svartaste stunder. Och jag har aldrig, inte ens för en sekund, ångrat mitt yrkesval.

Lycksele KK har ett enormt upptagningsområde. De som bor längst bort från oss i vårt område har 300 km att åka innan de kommer till oss. Då gäller det att inte vänta hemma för länge och att ha en bra kommunikation med oss om när de ska åka och hur. Det går att jämföra i sträckan att en kvinna från Stockholm skulle åka till Leksand för att föda där. Jag antar att vägarna kring Stockholm är en mindre utmaning än de vägar vi har i Västerbotten. Men dock!!!

Vi har även förmånen att få träffa nyanlända kvinnor. Kvinnor som kommit/flytt till Västerbottens inland. De som kanske inte alls kan språket, inte svenska och heller inte engelska. Men när vi föder är det ett annat språk som förenar. Det går över alla språkbarriärer. Trots allt uppskattar vi vår kulturdoula och de tolkar som finns tillgängliga och kan bistå oss och kvinnan. Det är en härlig utmaning och här finns mycket att jobba kring. Hur gör vi vården för dessa kvinnor ännu bättre? Att de har möjlighet att få stanna kvar en liten stund till på BB med en anhörig känns som en ynnest. Vi jobbar med konceptet ”tidig hemgång” och utmaningen är att få hjälpa dem och ge dem de redskap de kan behöva just när barnet är nyfött.

Vår klinik ger också partner/pappa möjlighet att stanna kvar med sin kvinna i mån av plats. Och det är väldigt uppskattat. Vi känner att vi kan ger våra familjer den bästa starten i livet där båda föräldrarna lär sig förstå sitt nyfödda barns signaler. Det borde vare en självklarhet på alla BB-ställen tycker vi.

Jag jobbar kvällar, nätter, helger och dagar. När andra är hemma med sina familjer och firar jul eller påsk. Det som vi inom vårdyrkena bara drömmer om. Men jag skulle inte byta mitt jobb för allt i världen. Jag har nått till världen jag så hett önskade när jag var barn och jag kan uppriktigt säga ”JAG ÄLSKAR MITT ARBETE”

//Susanne Lindblad, Barnmorska, Lycksele Kvinnoklinik