Karriärtjänster i Landstinget

Läste den 16 juni på oppositionslandstingsrådet Nicklas Sandströms (M) blogg att Lena Riedl, landstingsfullmäktigeledamot för moderaterna i VLL, skrivit en motion med förslag om att införa karriärtjänster för undersköterskor. Förslaget bygger på införande av en modell liknande det alliansregeringen tidigare införde för lärare. Tanken bakom detta är ”Att lyfta duktig personal i sjukvården skapar attraktivitet till yrket” samt att ” En satsning på bättre karriärsutveckling skulle därför inte bara öka attraktiviteten till yrket det skulle också gynna jämställdheten i landstinget”.

Tyvärr haltar jämförelsen mellan undersköterskor och lärare en del. En lärare har en högskoleexamen i pedagogik och har därefter haft relativt begränsade möjligheter till karriär och löneutveckling inom det pedagogiska området. Därför infördes karriärstegen förstelärare och lektor, med utökade ansvarsområden inom undervisning och forskning samt med tillhörande lönepåslag på 5000 respektive 10 000 kronor i månadslön.

En undersköterska har en gymnasieutbildning med omvårdnad som huvudämne. Karriärmöjligheterna inom omvårdnad för undersköterskor finns redan. En undersköterska kan välja att läsa vidare till sjuksköterska och därigenom fördjupa sig i ämnet omvårdnad samt få förändrade arbetsuppgifter och ansvarsområden. Därefter kan man läsa vidare och specialisera sig. Dessutom kan undersköterskor utbilda sig till Silviasyster, vilket är en form av undersköterskespecialisering inom demensvård. Många undersköterskor läser inte vidare alls utan blir av olika anledningar verksamma hela sitt liv inom sitt yrke och bygger därigenom upp en stor yrkesskicklighet, och flera har även specialfunktioner samt egna ansvarsområden på arbetsplatsen. Detta ska självklart lyftas fram och premieras, istället som nu ofta är fallet, bara tas för givet. Tyvärr känns Lena Riedels förslag dock en aning prematurt.

Ett problem med motionen är att karriärtjänster för undersköterskor med ett tillhörande ordentligt lönepåslag, kanske i paritet med en förstelärares 5000 kronor, skulle ge ett kraftigare lönepåslag för reell yrkesskicklighet och mångårig erfarenhet än vad en sjuksköterska får inom Västerbottens läns landsting efter att ha genomgått en inte sällan egenfinansierad specialistutbildning på högskola med tillhörande magisterexamen (ca 3000 kr), eller för den delen en doktorsexamen efter 4 års forskarutbildning (2000 kr). Istället för att stimulera lönespridning och karriär riskerar detta förslag att ytterligare komprimera lönespannet för omvårdnadspersonal och göra det än mindre attraktivt och lönsamt att vidareutbilda sig på högskolenivå.

Mitt förslag till Lena Riedl är att först motionera för att AST införs på bred front i landstinget, och att detta ska gälla inte bara för de 11 klassiska specialistutbildningarna utan även de som inryms inom ”Specialistsjuksköterskeexamen med en viss annan inriktning” (SFS 2013:617, bilaga 2), exempelvis hjärtsjukvård, infektionssjukvård och akutsjukvård. (En hög kompetensnivå bland all personal, framför allt på sjukhuset i Umeå som bedriver ”universitetssjukvård” är viktig, men det får bli ett annat inlägg). I denna process bör även specialistkompetens medföra ett rejält lönepåslag, betydligt högre än vad det är idag.

Vidare bör arbetet i landstingsfullmäktige syfta till en tydlig lönekarriär för grundutbildade sjuksköterskor. Jag ser inget problem i att en nyutexaminerad sjuksköterska utan tidigare erfarenhet har en lägre ingångslön än en mycket erfaren undersköterska, men med något års erfarenhet måste sjuksköterskans erfarenhet, i kombination med det större ansvar som yrket medför, också betala sig.
När detta arbete med en rimlig lönespridning utifrån kompetens och ansvar för sjuksköterskor är genomfört så är jag den förste att välkomna införande av ytterligare karriärmöjligheter, inklusive tillhörande lönepåslag för den i sjukvården så viktiga undersköterskekåren.

Ulf Nilsson
Leg Sjuksköterska Hjärtcentrum
Doktorand Umeå Universitet