Vart tar alla flickor vägen?

Debatten i samhället går hög. Flyktingströmmen ser inte ut att sina. Katastrofen är ett faktum och rör till det i svenskens trygga och tillrättalagda liv. ”Vi har ju jobbat här i hundratals år för att skapa medborgerlig trygghet, välfärd ordning och reda i det svenska samhället och plötsligt väller världens skräck och oro in över nationens gränser.”

Vad ska vi göra, vad har vi skyldighet att göra, vad har vi kapacitet att göra, vad är vi beredda att göra för en människa i nöd eller snarare tusentals? Ta emot eller inte ta emot, rädsla ställs mot empati, de dubbla känslorna delar nationen och finns säkert mer eller mindre också inom varje människa. Känslan må fråga sig huruvida vi är förmögna att hjälpa alla dessa svårt traumatiserade människor, ljusår från vårt fredagsmys i trygga vardagsrum. Fakta från OECD säger att vi inte bara har kapacitet utan att det till och med är lönsamt i ett längre perspektiv att hjälpa flyktingar.

Så läser jag Sineva Ribeiros kommentar och kommer till insikt om att frågeställningen är kanske alldeles fel….

 – Vi ser att ungefär två tredjedelar av dem som flyr är män och pojkar som kommer från Mellanöstern, Afrika och Afghanistan. Dem ska vi självklart ta emot, men var är alla flickor och kvinnor? De drabbas ofta värst i krig och katastrofer och löper dessutom stor risk att utsättas för fruktansvärda övergrepp även under flykten, säger Sineva Ribeiro.

Just det ja! Vi är så upptagna av att diskutera vad vi ska göra för/med de som knackar på att vi glömmer dem som inte gör det.

Vi begår ju katastrofmedicinens misstag nr 1.

Det är de som inte skriker som man ska prioritera först, de är ju de som är mest illa ute.

Frågeställningen kanske istället borde vara.

Vad gör vi för dem som inte klarar att ta sig till våra gränser?

Vart är alla flickorna?

Hur ska vi kunna hjälpa er?

//Robin

Flyktingkatastrofen – Vårdförbundet skänker 100.000 kronor