Dagens ”medcontrol”

Sommarens tema om arbetstider har genererat i allt fler signaler på att något inte står rätt till vad gäller primärvården. Samverkande sjukvård är att en kedja som inte är starkare än sin svagaste länk. Just nu stavas den svaga länken; primärvården. När primärvården abdikerar rasar hela idén med vårt sjukvårdssystem, så som det är tänkt att se ut idag. Människor ska vårdas hemma, men hur ska det gå till utan en fungerande primärvård? Primärvårdens misslyckande med att leverera god vård, under New public management, smittar av sig på både slutenvård och kommun. Som tredje part deltar de så gott som aldrig aktivt i planeringen av vården, vilket bakbinder de andra aktörerna från att göra sitt bästa. Patienter faller dagligen mellan stolarna, lidandet och de ekonomiska kostnaderna är enormt!!!

Medarbetarna i vården är skyldiga att rapportera om det händer något som kan innebära en risk för patienter eller arbetstagare. Här kommer en färsk avvikelserapport (ändrat lite så ingen ska behöva känna igen sig) från en vårdcentral i Västra Götaland. Man kan inte annat än hoppas och instämma med Lene i ”Det är nu, idag, vi sätter stopp!” att det måste skrivas många, många fler.

Dagensmedcontrol” från primärvården:

 Arbetsmiljön för sjuksköterskorna försämras dagligen.

Varje dag arbetar sjuksköterskorna i telefonrådgivning. Redan när vi öppnar slussen och börjar dagen, har vi nästan inga läkartider för akuta besök. Det gör att personen som ringer in kl 8.01 inte får en läkartid samma dag – även om sjuksköterskan egentligen bedömer att det behövs.

Det redan svåra arbetet sjuksköterskorna gör med att bedöma personens hälsotillstånd utan att se honom/henne försvåras av att inga jourtider finns​. Ej heller mottagningstider hos distriktssköterska eller specialistsjuksköterska (eftersom vi sitter och svarar i telefonen).

 Alla som ringer behöver inte tid, många kan få hjälp med egenvård, men risken finns att man på grund av stress/brist på möjlighet att ge tid för ett besök, förr eller senare missas något som leder till en allvarig konsekvens för patienten och/eller sjuksköterskan.

Arbetet organiseras inte så att läkarna gör det ingen annan yrkeskategori har befogenhet till. Det gör att de söker sig till andra arbetsplatser med en drägligare arbetsmiljö.

Bristen på läkare  leder till för få läkartider och brist på övrig kompetent personal leder till ineffektivitet. Sjuksköterskornas specialistkompetens tas inte till vara.

Konsekvensen av tillfälliga hyrläkare som ”kommer och går” är att patienterna inte får provsvar, inga röntgensvar, ingen uppföljning bokas och dessa patienter belastar sedan sjuksköterskorna med ännu fler samtal i telefon.  Bristen på läkartider leder alltså till att planerade besök hamnar på tider som endast ska bokas samma dag dvs jourtider, vilket leder till en svår arbetssituation för sjuksköterskorna som svarar i telefon.

Samarbetet mellan yrkesgrupperna saknas på vårdcentralen, främst emellan sjuksköterskor och läkare. Alla ser till sitt eget arbete. I nuläget sätts ramar, riktlinjer och pekpinnar upp för att skydda/bevara läkarna så att de inte slutar. Det leder till stora negativa konsekvens för sjuksköterskornas arbetsmiljö, vi blir allt mer intryckta i ett hörn utan möjligheter att använda vår kompetens. Detta tillsammans med missnöjda, arga, irriterade, ledsna patienter som gapar, skäller och hotar sjuksköterskan i telefonrådgivningen.  

Droppen denna veckan var när en läkare skäller ut en sjuksköterska som gjort sitt arbete så att hen gick hem gråtande från arbetet. 

Vem ska rädda primärvården?

 

Vem ska granska vården?

bild 1

Tack Göteborgsposten!

Just som jag nästan förlorat hoppet om viljan från media att koppla ett helhetsgrepp på vården, publicerar GP Vårdförbundets debattartikel om de strukturella problem som ställer till det och ger en dyr och för många patienter dålig vård.

Ska vården flytta hem bör resurserna också göra det.

För man ställer ibland frågan, vem kan granska vården? Eller snarare vem ska granska media som granskar vården?

Jag vet i egenskap av ledamot i Vårdförbundet hur media vid ett antal tillfällen serverats viktiga underlag och fakta om hur vården ser ut och är organiserad. Faktaunderlag som behöver komma allmänheten till del. Förändringar som behöver debatteras. Felaktigheter och skeva maktförhållanden som behöver upplysas om, granskas och förändras.

Vad händer? Ofta ingenting.

Händelser som engagerar hundratals från professionen, politiker och tjänstemän vänds ryggen.

Varför? För trist för allmänheten?

I stället väljer man att rapportera enskilda incidenter ryckta ur sitt sammanhang, ibland rena tokerierna. Jag har pratat med chefer, MAS:ar i kommuner och stadsdelar i Västra Götaland som sönderstressade tvingas hantera journalister som ska granska verksamheter utifrån helt felaktiga underlag.

Det kan handla om människor som av olika anledningar kontaktar media, hittar på rakt av eller ser världen med mycket subjektiva ögon.

Det kan vara en patient, en anhörig, en anställd, människor som mår dåligt och är generellt besvikna. Dessa personer ser ibland massmedia som en ventil för sin frustration och det må vara hänt, vi har ju yttrandefrihet gud bevars, men problemet är att massmedia inte alltid verkar kunna skilja på tokerier och relevant kritik.

Problemet blir att hårt pressade verksamheter ska tvingas lägga massa tid och resurser på att svara på helt ogrundade anklagelser, beredda på att närsomhelst, gång efter annan, hamna innanför skranket och svara på vilka ogrundade anklagelser som helst.

Rapporteringen som följer är på sätt och vis ointressant eftersom den inte tillför någonting konstruktivt vare sig i debatten eller till vårdens verklighet.

Jag förstår att medias intention är god, man vill ta tag i och belysa problemen, men det enda som händer är att enskilda personer mår dåligt och känner sig trängda.

Denna typ av rapportering tror jag bara ökar risken för ”rädda” organisationer.

Syndabockar passerar revy, exempel statueras, men när diskuterar vi vårdorganisationens egentliga problem och konstruktiva lösningar?

Därför vill jag tacka GP som vågar lyfta diskussionen om de multisjuka äldre till en relevant nivå, en nivå där vi verkligen kan göra någonting åt problemen på riktigt.

//Robin

Mer läsning: När vården flyttar hem

N-r_v-rden_flyttar_hem_2014-04-02

Cause I´m worth it!

Tio minuter hit och dit eller en kvart. Vad spelar det för roll….

”Många bäckar små blir till en stor å”

Tänk om jag systematiskt skulle komma 10 minuter för sent varje dag och gå hem 15 minuter tidigare? Ja, varför inte 30 minuter. Det är jag värd! Jag är även värd att gå 10 minuter tidigare på lunch. Jag behöver också ha lite längre rast. Jag tar 10 minuter till. Cause I´m worth it!

Glöm att jag tar akuttelefonen på lunchen utan betalt. Herregud, minst kvalificerad övertid eller hel lunch efteråt. Min tid är dyrbar! Det finns de som sitter på sin ”rast” och är nåbara med akuttelefonen. Hur tänker man då? Jobba och inte få betalt!

Självklart ska jag under min livstid ha betalt och jag gärna för lite till. Cause I´m worth it! IMG_1135 (2)

Låt se… om jag jobbar för enkelheten 40 timmars vecka, på en vårdcentral nära dig. Hur mycket skulle jag då ”tjäna” per månad extra om jag har en månadslön på 30 000, jag är ju inte pur ung heller. Det betyder att jag har en timlön på 181 kr (30 000/165) Hur var det nu om jag slog ihop alla minuterna 10+15+10+10= 45 minuter. 135 kr extra varje dag!!! 682 kr extra i veckan utan att jag gör något!! Jippiiii! Vad kan det bli på ett år?

Jag har 31 semesterdagar och för enkelhetens skull räknar vi med 6 v semester. Sedan har vi alla röda dagar. Kan det bli en vecka extra på ett ungefär? 682 x 45 veckor= 30 690 kr. Skoja vilken bonus! Utan att göra något utan bara systematiskt utnyttjar systemet. Lägg därtill om jag nu skulle gå hem 30 minuter tidigare. Det skulle bli 181×5 =910 i veckan och på ett år blir det 40 950 kronor som jag skulle dra min arbetsgivare för näsan i uteblivet arbete. Inte så pjåkigt! The winner takes it all!

Tänk om min kollega som är under 40 tjänar 27 000 och hon gör likadant varje dag?  Hon jobbar en vecka mer än mig under året. Hon tjänar faktiskt 28 280 (37 720)kr. Inte fy skam det heller.

Tja, lite provocerande skulle det vara snudd till lite oetiskt.  Utnyttja våra skattepengar och även vara illojal mot arbetskamraterna. Skulle mina arbetskamrater tycka att jag var  oschyst och gå till chefen och berätta?

Undra hur länge vi skulle få hålla på innan vi blev inkallade till chefen och bli varnade. Förslag! En vecka? En månad? Ett år?

 Skulle vi bry oss, inte då!

Vi gillar att få det lilla extra, Cause we are worth it. Tror ni att det är skäl för uppsägning? Om det är registrerat kan vi nog ligga pyrt till, om det nu inte är registrerat….jiihaa!

Skulle detta scenario kunna hända? Att jag som arbetstagare skulle kunna systematiskt utnyttja mitt anställningsavtal på detta sätt? Det står väl inte att man inte får gå hem om arbetet är utfört och klart? Journaler skrivna och nöjda patienter.

Jo, det står visst i anställningen att jag och min arbetsgivare har kommit överens om ett arbetstidsmått.

Tänkte inte på det….Vi har kommit överens om att jag arbetar 40 timmar i veckan och för det blir kvittot på vår överenskommelse lön.

I blogginlägget ”Det spelar ingen roll om man sparar flex” är det just vad som händer. Fast det är tvärtom! Hon, Karin har kommit överens med sin arbetsgivare att arbeta 40 timmar/v samt som grädden på moset har hon flex. Hon som skriver har nått flextaket sedan länge och bara skänker livstid och utebliven lön varje dag, varje vecka, varje år. Och det verkar vara helt okej!! Karin skänker inte bara en timma utan 1,5 timmar för det stryks ändå. Resignationen ligger som en våt filt över henne. Tror ni att kollegorna går till chefen och berättar?

Fundera om det  känns okej att flex stryks systematiskt  eller att det är helt okej  att utnyttja systemet?

Var finns logiken? Undra om Karin haft samtal med chefen för att diskutera orsaken till att hon  inte gått hem. Hem till fritid. 

 

 Cause we are worth it!      Klocka 5

Varför är det på detta viset?

Marianne Brindbergs

 

Det är nu, idag, vi sätter stopp!

Det logiska när man vill spara är att man drar ned på sin konsumtion eller på sin produktion. Inom vården blir det däremot ologiskt när man ska spara. Man måste nämligen producera lika mycket trots sparbeting, för patienterna blir sjuka oavsett om vården sparar eller ej. Det innebär att man inte kan spara på läkemedel, medicinskt materiel eller vårdplatser. Det man däremot kan spara på är personal, de som utför vården. För om de blir lite färre och bara utför vården lite snabbare och för lite fler patienter åt gången, så kan produktionen upprätthållas.

Att låta personalen växla upp och sträcka sig till gränsen för, och ut över sin förmåga, det går ett tag, sen tar det stopp. Liksom idrottaren vet så bränner man först sina sockerdepåer, sen sina fettdepåer och får man inte vila eller tillföra energi, så infinner sig en svältsituation och så börjar man bränna muskelmassa, och då anar man början till slutet. Den kloka idrottaren förhindrar detta genom att säga stopp.

Men vad gör sjukvårdspersonalen? Jo, vi fortsätter. Vi jobbar snabbare, tar extra pass, tar dubbla pass, jobbar över, låter bli att ta rast, förskjuter vår semester, vi bränner vår muskelmassa. Vi har över lång tid visat arbetsgivaren att de kan behandla oss så här, och då gör de det.
Det vi ser nu är dock början på en katastrof, den samlade muskelmassan av hela Sveriges sjukvårdspersonal håller på att brännas upp, och det snabbare än vi hinner tillföra energi.

Vi måste sätta stopp! Vi måste stå upp för hur vi vill bli behandlade och vi måste göra det på ett sätt som arbetsgivaren förstår. Vi måste skaffa oss en ny bästa vän. Vi måste bli vän med avvikelsesystemet!

Som en, med en röst, måste alla barnmorskor, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor börja skriva avvikelser. För när vi är så utarbetade som vi är, är varje extra pass en risk för tillbud eller patientskada.

Det är nu, idag, vi sätter stopp!

Använd ett språk de förstår.

Skriv AVVIKELSER!!!

Lene Lorentzen

Det spelar väl ingen roll om man sparar flex

Klocka 3

Sommar igen och Västbloggen har tänkt sig ett tema. Förra årets tema var slutenvården, vad hände på våra sjukhus sommartid?

Denna sommar vill vi blogga om arbetstider.  Vi vill lyfta fram vårt arbete för ett hållbart yrkesliv. Vad menar vi då med arbetstid? Dels kan det vara den tiden som du har kommit överens med din chef att du ska vara på ditt arbete. Dels kan det vara den tid du måste göra extra. Dels kan det vara hur din arbetstid påverkar din fritid. Gör din egen tolkning av arbetstid och lyft gärna fram såväl det negativa som det positiva. Arbetstid handlar för oss om dygnets alla timmar och om många vitt skilda verksamheter.
Har du funderingar stavning och redigering? Låt det inte hindra dig. Vi gör det i samråd med dig. Det är inget att vänta på utan sätt igång och skriv!
Vi börjar med att publicera ett brev från en medlem som arbetar i Primärvåden.

Man skulle kunna tro att arbetstid i första hand är en sjukhusfråga där anställningen dygnets alla timmar är vedertagen. Till skillnad från sjukhuset har du i primärvården oftast ingen att lämna över stafettpinnen till när du går hem, arbetet  ligger kvar och väntar på dig nästa morgon. Detta trots att det handlar om sjuka patienter; visst arbete måste/borde ju göras direkt utifrån patientsäkerhet.

Läs denna aktuella ögonblicksbild om situationen i primärvården inför sommaren!

Hej Västbloggen!

De senaste 30 åren har jag arbetat i vården. Jag har erfarenhet från äldrevården, vårdavdelningar och akutmottagningar. Jag har trivts och stannat flera år på olika arbetsplatser. Sedan två år tillbaka arbetar jag i Närhälsan.  Nyfikenheten fick mig att åter byta arbetsplats. Men nu efter bara 2 år vet jag inte om jag är så värst nyfiken längre. Vi sjuksköterskor och distriktsköterskor får långt ifrån de resurser som krävs för att sköta vårt arbete på vårdcentralen. Jag har flera kollegor som är långtidssjukskrivna. Två nyanställda sade nyss upp sig, den ena efter 6 månader, den andra efter 1 månad. Sedan är vi givetvis några som kommer till arbetet fortfarande även om det hörs att det inte är så lockande alla gånger. Jag tar mig dit för att inte svika mina arbetskamrater. Min familj tycker dock att jag skall skaffa annat arbete. De vill ha en glad och inte allt för trött mamma som är hemma helst före kl 19.00. Så är det detta med flexen…

Jag gör fel, jag vet, men jag flexar inte in när jag kommer kl 7.00. (Jag flexar in först när jag börjar 7.45) Jag flexar ut klockan 17:15 (fast jag går hem 18:00).

Flexen dras ju ändå bort regelbundet. Det spelar väl ingen roll om man sparar flex och sedan får ge bort den till arbetsgivaren?

Jag kommer inte med en tidig buss eller dricker kaffe utan jag jobbar undan det som inte jag hann dagen innan… även om jag gick hem sent den dagen också.

Snälla, gör något åt de unga ssk som inte orkar bita ihop och går hem gråtande!

MVH Karin Johansson Distriktsköterska

 

Tack för ditt mail Karin!

Det är inte ”flexen” som arbetsgivaren ”drar bort”. Sanningen är att arbetsgivaren stjäl systematiskt er på lön. Du arbetar ju varje dag 1,5 timmar utan att få betalt, så som du beskriver det. Det kallas slavarbete med ett annat ord. 1,5 timme varje dag x 5 dagar i veckan blir 1364 kr/veckan bara i grundlön med en lön på 30 000kr. Hur många är ni? Hur många tusen rör det sig om man räknar med er allihop och förlorad övertidsersättning, OB osv?  Är det kanske dags att omvärdera ”flexen” igen? Har det blivit ett redskap för arbetsgivare som inte vill betala lön? Jämför detta med de löner stafettläkarna tjänar. (Läs bloggen: Sju sjuksköterskor till priset av en sjuk lön)

Västbloggen

Brevet till Bernt

Hej Bernt!

Jag vet inte ens om du stavar Bernt så här. Du kanske stavar Bernht eller Bhernt. Jag vet inte; för vårt möte tog kanske på sin höjd 10 minuter innan vi skildes. Mötet med dig har gjort ett starkt intryck på mig.

Jovisst är du till det yttre en helt vanlig människa med grå tinningarnas charm och du har åldrats med varsam hand. Du kanske är till åren 80 +? Förlåt, är det okej att jag säger DU? Då du med all sannolikhet inte kommer att svara på mitt brev bestämmer jag att det är nog okej.

Du kommer inte ihåg mig. Jag är också bara en vanlig, ovanlig människa. Vi träffades i Bältespännareparken utanför Vårdförbundets tält förra året på Westpride. Jag stod och pratade med alla som gick förbi. Att vara med på Westpride och tjôta med alla är en höjdare. Dit kommer alla lika och olika människor. Självklart de som är HBTQ personer men även ungdomarna som är nyfikna, de som vill ha godis och gratisprylar hittar dit. Stolta mammor och pappor  som älskar sina barn oavsett vem de älskar, sådana som jag, den heteronormativa människan som ser att mångfald berikar och gör världen vackrare promenerar runt i parken. Med andra ord en mångfald av människor.

 

Där stod jag och plötsligt vid min sida dyker DU upp. Jag kände instinktivt här är det en människa som har en historia och berätta för mig. Det var du Bernt. Nyfiken som jag är börjar jag med min utfrågning.

De som är aktiva besökare till Vårdförbundets tält har alltid en historia med sig som är kopplat till Vårdförbundet. Du hade det också.

Jag får din historia som en dyrbar gåva. Historian över att vara en normbrytare och bana väg för jämställdhet inom vården. Som en av de första manliga sjuksköterskorna på 50-talet, tror det var -53, har du inte bara banat väg. Du har även fått slåss mot fördomar och trångsynthet.

Du berättar att du inte fick börja på Göteborgs universitet för att du var man. Istället fick du gå i Karlstad. Du berättar på ett stillsamt sätt att du hela tiden blivit ifrågasatt av ALLA, patienterna läkarna och inte minst av dina kvinnliga kollegor. Att du som man kunde vara sjuksköterska. Som man skulle man vara chef eller läkare. När du slutade som sjuksköterska var du vidareutbildad inom anestesi, om jag minns rätt.

Bernt Westpride 2014

Bernt Westpride 2014

Jag frågar om jag får ta ett kort på dig och berätta om vårt möte. Du Bernt sa ja. TACK!

Precis efter Westpride var det fullt upp och jag hann inte skriva om vårt möte. Jag har under året ständigt återkommit till vårt möte. Jag har haft utbildningar om jämställdhet och då är du alltid med Bernt. Jag berättar om din resa som normbrytare, en resa som gjort världen bättre och lättare för oss alla andra.

 

Jag berättar också att du blev frisk 1979. Närmare bestämt den 19 oktober.

Fram tills dess var du klassificerad som att ha en mental rubbning. Visst är det märkligt att det kan vara en mental rubbning att få älska vem man vill. Vi hann inte prata så mycket mer du och jag utan vi skiljdes där.

Tack Bernt! Tack för att jag fick din historia och att du ville dela med dig till mig. Jag bär den som en dyrbar gåva och blir alltid varm i själen och även ledsen på en och samma gång. Tack för att jag fick berätta din historia det du ville ge mig.

Ha det bäst Bernt! Njut av att ha ett mod som går utanför det mesta.

 

Hälsningar Marianne Brindbergs

Ps. Kortet på dig blev inte så bra. Det blev gott nog ;)

 

Den övertid nu kommer

Den övertid nu kommer, till mig som personal
Nu nalkas extra passen, och stressen bara mal
Med hungern i min mage, när rasten ej hanns med
Så säger jag till chefen; det passet tar jag med!

Mitt samvete mig plågar, var finns det kvalitet?
Jag sliter själv om natten, vem bryr sig väl om det?
Med säkerhet ska vårdas, trots stress och press och slit
Att räcka till för alla, går ej trots all min flit.

Med huvudet på kudden ska jag få sova ut
Men ingen sömn vill komma, trots att jag är helt slut
Mitt huvu’t fullt av tankar och hjärtat slår för fort
Fick alla medicinen? Vad har jag nu glömt bort?

Tänk om vi fick en sommar med gott om personal
Att räcka till för alla, att vårda utan kval
Det borde vara självklart och ingen utopi
Vi borde kunna bättre, det krävs väl ej magi?

Västbloggen :) )

Lyssna på: Den Övertid nu kommer

Förbättrat läge eller falsk propaganda?

Någonstans i april börjar det, rapporterna om vårdplatser. Hur många finns det och hur många borde det finnas? Hur många ambulanser kan rulla och hur många ställs av? Hur många operationssalar kan hållas öppna och hur många har man stängt?

Journalister som frågar arbetsgivaren får ofta till svar att det är ett pågående arbete att rekrytera personal och att de inte kan säga hur det blir, men i dagsläget ser det ut si eller så. När det närmar sig juni kommer arbetsgivaren ofta med positiva prognoser, att nu ser de ett förbättrat läge. Det betyder för dem att fler vårdplatser, ambulanser, operationssalar finns tillgängliga än man tidigare trott. Men vad betyder det för oss som personal och för patienterna?

Bakom detta förbättrade läge ligger följande:
1. Fler patienter per sjuksköterska.
2. Nya kollegor direkt från skolan som borde ha strukturerad introduktion och upplärning men istället måste fylla en van sjuksköterskas skor.
3. Förändrad kompetensmix. Två sjuksköterskor och en undersköterska blir över sommaren en sjuksköterska och två undersköterskor.
4. Två sjuksköterskor på kvällar, helger och nätter blir istället en sjuksköterska, med ingen möjlighet till avlösning för rast eller någon att fråga.
5. Arbetstagare flyttar sin semester till annan tid på året, blir då utan sin välbehövliga semester.
6. Arbetstagare tar extra arbetspass utöver sitt arbetstidsmått, får då ej sin återhämtning.
7. Ambulanssjukvårdare som kör ambulanser, byts ut mot militärer.
8. Inom psykiatrin ska sjuksköterskan inte bara ansvara för en avdelning utan kanske två eller tre.

OM arbetsgivaren verkligen tror att detta arbetssätt är patientsäkert, varför arbetar vi inte så hela året?

KAN man hävda att en vårdplats är en vårdplats när man så drastiskt ändrar förutsättningarna?

OM jag köper ett chassi till en bil utan motor, drivmedel och elsystem, har jag då en bil?

Arbetsgivare!
Tala klarspråk och säg sanningen!
Vänd er uppåt och kräv förutsättningarna för att hitta lösningar som upprätthåller arbetsrättsliga villkor, en god arbetsmiljö och därmed en god vårdmiljö för både personal och patient.

Året om.
Lene Lorentzen
Operationssjuksköterska

 

Vill vi betala för legitimerad kompetens i sjukvården?

operation_isalI hela Sverige är det problematiskt, kanske rentav omöjligt, att rekrytera Vårdförbundets medlemsgrupper, det vill säga barnmorskor, biomedicinska analytiker, sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor.

I media är det av förklarliga skäl sjuksköterskor som är i fokus, eftersom behovet av allmänsjuksköterskor, men också specialistsjuksköterskor, är i det närmaste skriande. Detta vittnas det om i media nästan varje dag.

Vad är det då som gör att det är så svårt att rekrytera våra medlemsgrupper? För de allra flesta stavas det LÖN, ARBETSTIDER och ARBETSMILJÖ och just i den ordningen. Det är intressant att det är så svårt att förstå att det är just så. Under alla år som vi har engagerat oss i Vårdförbundets arbete för att förbättra villkoren för våra medlemmar, har problematiken vilat på samma grundpelare men tyvärr bara eskalerat. Våra nya kollegor har haft klokskapen att värdera sig själva och dessutom varit bestämda i sina krav.

För att citera Florence Nightingale: ”det är alltid billigare att betala arbetskraften sitt fulla värde. Underbetald arbetskraft är alltid dyrare”. Våra politiker lokalt men framför allt nationellt har valt att agera struts och i stället fokuserat på en annan yrkeskategori i skolans sfär, vilket naturligtvis inte är fel, men oerhört svårt för våra medlemmar att acceptera och förstå varför vi inte räknas till de prioriterade. Opinionen i media säger klart och tydligt: Höj lönen och förbättra villkorsfrågorna.

Men inom vårdens sfär så letar man andra möjligheter och ett av dem stavas workshifting, uppgiftsväxling etc.  Det innebär kort och gott att vi läser tre år på universitetet och sedan ska vi helst byta arbetsuppgifter med varandra. Av förklarliga skäl anser inte Vårdförbundet att detta är att använda våra kompetenser på optimalt sätt.

Tjänstemän i långa rader på olika nivåer kommer med det ena förslaget efter det andra om hur vi ska byta jobb med varandra. Flödesscheman om hur det ska gå till, nya kompetenser, som vi inte vet vilka de är. Allt för att inte behöva höja våra löner. Rätt man (kompetens), på rätt plats, rätt patient, i rätt tid.  Det krävs rätt mycket för att det ska bli fel patient, på fel plats, på fel tid, med fel personal.

Det finns en föreställning om att sjuksköterskor bäddar sängar och delar mat i så stor omfattning att vi inte hinner med det ”rena sjuksköterskearbetet”, vad det nu är. Sanningen är den att vi på grund av vårt karaktärsämne omvårdnad (läkarnas är medicin) är de enda legitimerade specialisterna, naturligtvis inräknat barnmorskor och röntgen sjuksköterskor, när det gäller omvårdnad.

Ordet omvårdnad kan vara svårt att greppa, men det engelska ordet för omvårdnad är nursing och beskriver förmodligen tydligare vad det handlar om. Att bädda sängen och samtidigt prata med patienten ger oss ett gyllene tillfälle för en klinisk bedömning av allmäntillståndet. Kan jämföras med en läkares bedömning innan ordination, vilket aldrig skulle ifrågasättas.

Det sägs att vi sitter vid datorn i så stor omfattning att vi inte hinner med patienterna på grund av detta. När vi sitter vid datorn så gör vi naturligtvis inte detta av illvilja utan dokumentation ingår i omvårdnadstillfället och kan inte delegeras bort. Det som skrivs där ligger till grund för den fortsatta omvårdnaden och kan inte skrivas någon annan dag

Vi har som förbund deltagit i flera grupperingar där syftet har varit att se om någon annan kan göra, (företrädesvis) sjuksköterskans arbetsuppgifter. Begreppet workshifting har använts i många olika sammanhang oftast som en förhoppning om att lösa sjuksköterskebristen. Det är en sak att lära sig en arbetsuppgift vilket är klart möjligt. Däremot är det inte lika lätt att lära sig vidden av just den arbetsuppgiften och eventuella konsekvenser, om man inte har den teoretiska grunden att luta sig mot. För eftersom det är människor vi tar hand om, vi packar ju trots allt inte lådor, så är det viktigt att behålla respekten för våra legitimerade yrken och dess unika kompetens.

Betala oss anständiga löner och ge oss bra arbetstider och en arbetsmiljö värd namnet, så kommer vi att bli fler och förmodligen behöver vi inte ägna så mycket tid till att fundera på hur vi ska byta arbetsuppgifter med varandra. För visst är det den framtida bevarade bristen som ligger till grund för detta.

Som förbund hoppas vi på en verksamhetsutveckling där arbetsgivaren ser vikten av att använda våra kompetenser fullt ut vilket inte är fallet i dag.

Elisabeth Flygare
Förtroendevald i Vårdförbundet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Marita Tenggren
Avdelningsordförande
Vårdförbundet avdelning Västra Götaland

Martin Håland
Förtroendevald i Vårdförbundet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Susanne Blom-Persson
Förtroendevald i Vårdförbundet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Sveriges viktigaste jobb

11243800_987631414594404_7544512904769048327_nRekryteringsläget internationella yrkesdagen för  sjuksköterskor 150512…
SVERIGES VIKTIGASTE JOBB!
Så står det numera nästan varje dag bland jobb annonserna i Metro.
Det är Västragötalandsregionen som söker, oftast sjuksköterskor.
Men attraktionskraften i loggan fungerar så där när det gäller att attrahera medarbetare.
När jag pratar med kollegor runt om i sjukvården så säger alla att det saknas medarbetare. Det finns till och med arbetsplatser som gett upp. Det är ingen idé att annonsera, för det kommer inte några som söker. Tidigare var det attraktivt att söka sig till öppenvården då de har mest arbete på dagtid. Men även de har i dag problem, ffa inom psykiatrin.
Rekryteringsläget är dåligt. VGR är inte den attraktiva arbetsgivaren som de vill vara.
Till och med i det finstilta i årsredovisningen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset kan man läsa om ett svårt rekryteringsläge. En av anledningarna till att man inte lyckas hålla de vårdplatser öppna som skulle behövas.
Två gånger om året är chansen som störst att attrahera nyutbildade medarbetare. Det är när högskolorna/universiteten examinerar. Här har Sahlgrenska Universitetssjukhuset tagit till sig av Vårdförbundets förslag om strukturerad yrkesintroduktion. Ny färdiga sjuksköterskor ska under ettårs tid få möjlighet att komma in i sjuksköterskeyrket!
Men det är fortfarande så att de som nyanställs i kommunalsjukvård i tex Göteborgs stad har högre ingångslön, mindrehelgtjänstgöring och bättre friskvårdsbidrag (SU har 500 kr per år) än vad sjukhuset i samma stad har.
Det är dags att göra Sveriges viktigaste jobb till just Sveriges viktigaste.
Eller ännu bättre:
Gör SVERIGES VIKTIGASTE JOBB till SVERIGES MEST ATTRAKTIVA JOBB!