Ansar man trädet i rötterna?

Om trädkronan växt sig för stor, vad gör man?

Ansar man trädet i rötterna eller ansar man i trädkronan?

Stödfunktioner och kringorganisationer har växt sig större och större inom hälso- och sjukvårdssektorn. Jag vill likna det med att ha en bokhylla som upptas utav ett enormt bokstöd på 75%  som stödjer en bok som enbart tar upp 25% procent.

Verksamheterna har blivit så slimmade att de människor som arbetar med direkt patientkontakt har bara blivit färre och färre. Man talar i termer som minibemanning, sommarbemanning etc.

 I stödorganisationen runt omkring verkar det dock inte finnas något som heter minibemanning, eller?

Betänk vad som händer om man kapar ett träd vid rötterna istället för i trädkronan om man vill att den passar stammen och sin omgivning lite bättre? 

Inte behöver man ett livfullt barns fantasi för att förstå att trädet dör,bild eller?

Kapa trädet  vid rötterna, är det inte det som skett de senare åren inom hälso- och sjukvårdssektorn?

Behöver det anställas en Arborist på HR/personalavdelningarna?

Kanske en sista nyrekrytering som skulle göra skillnad i rätt riktning?

Arborister arbetar nämligen för att träden skall vara säkra, vackra, problemfria och leva länge.

En arborists huvudsakliga uppgift är att beskära och avverka träd. En av de vanligaste uppgifterna är så kallad kronrensning, vilket innebär att döda, skadade eller sjuka grenar tas bort. Att beskära träd som skymmer solen eller växer över byggnader och vägar ingår också i arbetet.

När man arbetar med att beskära träd, finns det nämligen flera aspekter att ta ställning till. Man måste se till att arbetet man utför gynnar omgivningen på bästa sätt. Man måste se på träden som levande individer där inget träd är det andra likt. Trädens perspektiv är en viktig del, om inte den viktigaste. En arborist kan även arbeta med förvaltningen av träd, där inventering och riskanalys är viktiga områden.

En arborist kanske inte kan så mycket om Hälso- och sjukvård men verkar ändå i sitt arbetssätt ha ett perspektiv som verkligen behövs, men tyvärr verkar saknas i vår bransch.

 Eller vad tycker ni?

Ska det krävas en arborist för att stoppa skövlingen av hälso- och sjukvårdens rötter?

”En generation planterar träden, nästa sitter i dess skugga.”

(Kinesiskt ordspråk)

Tina K

Semester på pappret ger ingen vila

Semestern känns för många väldigt avlägsen nu när höstlöven börjar falla från träden.
Semester är något underbart för det mesta och semesterlagen ger oss minst 25 dagar att utnyttja, var av de flesta av oss får fyra veckor under sommaren.
Men ett antal av mina medlemmar har valt att skjuta på sin semester till övriga delen av året. Något som nästan är nödvändigt för att verksamheten på våra vårdavdelningar ska gå runt, då det inte finns vikarier tillräckligt.
Utöver våra 25 semesterdagar enligt semesterlagen så kan man enligt kollektivavtal få upp till 32 semesterdagar totalt.
Kollektivavtal, avtal mellan kollektivet (Vårdförbundets medlemmar) och arbetsgivaren som är bättre än vad lagen ger.
32 dagar är lyxigt tycker mina vänner som jobbar i privat verksamhet.
I går ringde en av mina medlemmar och frågade vad som gäller med semester övriga delen av året. Hon hade 42 sparade semesterdagar och över 115 timmar i kompbanken. Nu ville hon vara ledig några nätter och beta av sina sparade semesterdagar.
I slutet av året säger vårt kollektivavtal att jag får spara 40 dagar till nästa år. Resterande dagar betalas ut i pengar.
Pengar är viktigt, i alla fall veckan innan nästa lön. Men minst lika viktigt är möjligheten att emellanåt få utnyttja semesterns fördelar; att kunna vila!
Men sanningen är att det inte finns personal övriga delar av året för att kunna ge mina medlemmar ledigt de semesterdagar de har rätt till.

Semesterdagar som behövs för att kunna återhämta sig för att orka ta hand om dig när du behöver det som bäst! Vad ska man med semester till när man inte kan ta ut den? 32 dagar på pappret ger ingen återhämtning!

Hemförlossning: politiskt statement

Vår gästbloggare Eva-Maria Wassberg fick rådet av oss administratörer att ändra på en del i texten i den förra publicerade bloggen  för att vi som inte är insatta skulle förstå. Det gjordes och under den dialog vi hade fick vi ett engagerat svar från Eva-Maria. Det svaret var från en brinnande engagerad medlem. Svaret vi fick är denna blogg som vi delar med oss till våra läsare. 
 
Man kan ju stanna vid själva hemförlossningsberättelsen. Men det tycker inte jag. Då blir det en ”gullig kuriosa” om de där hippiebarnmorskorna som är ute i skogen och förlöser kvinnor som äter moderkakor. Min poäng är att så ser inte verkligheten ut. Det är både en mänsklig rättighet att själv få välja Nyföddomständigheter kring barnafödande och rent vetenskapligt, medicinskt sett, faktiskt förenat med färre interventioner och bättre ”outcome” för friska omföderskor med normal graviditet att föda i sitt hem i stället för på sjukhus.
 
Det är 250 gånger fler som vill föda på en ABC-avdelning än vad som är verkligheten. För det finns inga ABC-kliniker i detta land mer än Södra BB, men det är ju en defintionsfråga. Och räknar man utifrån en barnmorskeledd enhet så finns faktiskt noll sådana kliniker. Det är 30 gånger fler som önskar föda i hemmet än vad som är verkligheten. Ca en promille föder planerat i hemmet, det är ca 100 per år. Av dem är det en femtedel som planerat föder utan barnmorska. Därför att de hittar ingen, eller de ägnar sig åt s.k. ”free birthing” (mkt få). Drygt 100 föder oplanerat hemma, för de hann inte till sjukhus.
Sjukhussäng framifrån
Enligt WHO skall alla kvinnor i hela världen erbjudas en barnmorska (skilled birth attendant) när de föder barn för trygg och säker vård. Det skiter faktiskt Sverige i. I Danmark, å andra sidan, är det lagstadgat att en barnmorska har en skyldighet att bistå vid en födsel om hon blir kallad till den (t ex till ett hem). Man kan inte slingra sig ur den situationen om man inte är onykter eller psykiskt sjuk. Då har man rätt att avstå…
 
Vad jag vill säga med detta är att jag vill lyfta hemförlossningsfrågan till något politiskt, en mänsklig rättighet och därför behövs bägge delarna, även den kanske lite ”tråkigare” delen som mänskliga rättigheter kanske uppfattas som av den del. Lagar och paragrafer…. ja, men de behövs. De styr vårt samhälle.
 
Jag tänker så här:  Mitt blogginlägg kan ses som ett politiskt statement.
Varma hälsningar från Eva-Maria Wassberg

Ett barn är fött…hemma.

Barnmorskan Eva-Maria Wassberg brinner för sitt yrke. Hon är också en eldsjäl för att du som blivande förälder skall kunna välja vart du vill föda ditt barn. Följ med Eva-Maria Wassberg till Karin och Kalle.

Det surrar i min telefon i fickan och när jag tar upp den ser jag att det är Karin som ringer. Karin som snart skall föda. Är det dags nu? Det är Karins man Kalle som ringer och han berättar värkarna har böljat fram och tillbaka under några timmar och nu finns det en rytm, en regelbundenhet i dem. Karin vill att jag kommer nu. De stora barnen har blivit hämtade av mormor och morfar. Karin vill ha det så lugnt som möjligt när hon föder.

Vägen till deras hem är inte så lång som det ibland kan vara när någon ska föda, en vacker sommarkväll, det är varmt och skönt, ingen trafik och jag är där på 25 minuter. Den andra barnmorskan kommer strax efter. Karin står på knä i poolen i vardagsrummet, lutad över den mjuka kanten, tittar upp och ler. Värken är precis slut. Hennes man slutar massera hennes rygg. Jag ber henne lägga sig på rygg och känner lilla barnet röra sig under hennes hud, liksom välkomnande. Jodå, det är fortfarande huvudbjudning men nu står huvudet längre ner och jag kan inte känna nacksegmentet. Lyssnar med tratten efter fosterljud. De är starka och regelbundna. Hör en acceleration och känner mig lugn. Än har inte vattnet gått.

Men nu avtar värkarna som nyss var så starka. Min kollega och jag kastar en blick på varandra. Så här blir det ibland. Nu har de ju ringt hem barnmorskorna, nu skall det presteras ett barn så de inte ringt i onödan. Så kan man känna. Vi försöker i sådana fall avdramatisera och säga att det var en generalrepetition.

Så kollegan och jag säger att vi är lite hungriga – finns det något ställe i närheten där vi kan äta? Det gör det, en pizzeria på hörnet. Nu är vi nära och kan komma på ett par minuter om det krävs.

Tjugo minuter senare är vi tillbaka och nu är situationen helt annorlunda. Karin har kraftiga värkar. Kalle ser lättad ut när vi är på plats. Hon står igen på knä i poolen och är djupt koncentrerad. Jag tar fram instrumenten, fram doptonen, sug och Laerdalballong. Kollegan ringer till sjukhuset och meddelar att vi är på en hemförlossning. Dels för att avdramatisera själva fenomenet att föda hemma men också för att de på sjukhuset skall veta vad som är på gång OM vi skulle behöva åka in. Ibland kan man behöva det. Även hemförlossningar kan behöva medicinsk hjälp. Men det är sällan.

bad2

Nu känner Karin med handen mot sitt underliv och tittar upp på oss förvånat. ”Jag känner huvudet” säger hon och ler där hon står på knä i vattnet. Handskar på och försiktigt håller jag min hand mot barnets huvud. Försiiiiiktigt nu! Strax därefter glider barnet fram så fint och jag för barnet mellan kvinnans ben så det flyter upp till ytan. Hon sträcker ner sina armar och tar barnet, lyfter upp det i sin famn, djupt koncentrerad i blicken. Forskande, undersökande. Barnet skriker till och hon ler lättad och tittar på oss andra. YES! Nu är det över!

Nej, över är det inte förrän moderkakan fötts fram och det gör den 37 minuter senare. Då har hon kommit över i soffan där vi bäddat med högabsorberande material. Där föds den fram, hel och fin. Navelsträngen klipps först när detta inte stör anknytningsprocessen mellan mamma och barn. Kollegan och jag har under tiden varit väldigt uppmärksamma på om hon blöder, om livmodern är väl sammandragen och om barnet verkar vitalt. Allting är som det ska.

Kalle har ringt efter de stora barnen och nu sitter vi alla runt köksbordet och fikar. Jag skriver journalerna och storasyskonen klappar på sin nya lilla syster. De ser så nöjda ut och vill hålla henne. Men lillasyster vill bara suga ivrigt på mammas bröst.

Kollegan ringer till förlossningen och berättar att barnet nu är fött och allt gått bra och vi börjar packa ihop våra pinaler för att lämna familjen. Nu kan de ringa under de närmaste tio dagarna. Vi gör hembesök utifrån behov och kommer och tar PKU-prov efter ett par dagar.

När vi lämnar den glada och lättade familjen känner vi ännu en gång; tänk om fler hade fått möjlighet att få föda under sådana här omständigheter.

Men så ser verkligheten inte ut. I vårt land är det bara i Stockholms läns landsting som det finns gott om barnmorskor och där verksamheten är ekonomiskt sanktionerad.  Norge, Danmark Island har offentligt finansierade hemförlossningar till skillnad från Sverige.

Tillgången på förlossningsvård i Sverige lämnar en del övrigt att önska, det är brist på personal och kvinnor i storstadsregionerna kan inte garanteras att föda på det sjukhus de väljer.  I förhållande till graviditet och barnafödande kan man fundera på hur långt det är rimligt att en kvinna ska behöva färdas för att nå sin mödravårdscentral eller förlossningsklinik. Tillgänglighet: i vissa områden i landet erbjuder den offentliga vården finansiering av barnmorskebistånd vid födsel i hemmet. Men på de flesta håll är det inte så. Där krävs att kvinnan själv betalar för sin vård.

Men vad vill kvinnorna själva då?

Erfarenheterna av en födsel lever kvar hela livet och kan påverka hur kvinnan mår under lång tid framåt. Förlossningsrädsla är svår att uppskatta. En (liten) grupp kvinnor är så rädda att de avstår från graviditet. Ungefär en av fem är rädda att föda. För en av tjugo är denna rädsla så stark att hon kan behöva professionell hjälp. En god förlossningsupplevelse är däremot stärkande.

Kontinuerligt professionellt stöd under födseln är något kvinnor efterfrågar men som förlossningsvården inte kan lova. Kontinuerligt stöd minskar behovet av farmakologisk smärtlindring och instrumentell förlossning samt ger en bättre förlossningsupplevelse. Bland de kvinnor som önskar föda hemma är främsta skälet en för kvinnan känd barnmorska, enligt forskaren Helena Lindgren.

En undersökning bland förstföderskor i Sverige år 2002 visade att 25 procent gärna ville föda på en ABC-avdelning. Tre procent önskade föda hemma och åtta procent önskade ett planerat kejsarsnitt. Sju år senare gjordes en uppföljning för att finna skillnader och likheter bland de som önskade att föda hemma respektive med kejsarsnitt utan medicinsk indikation.

När man justerade för olika bakgrundsvariabler fann man att de som födde hemma var mer nöjda med delaktighet, med barnmorskans stöd och hade i lägre grad upplevt ett hot mot barnets liv. De hade en större känsla av att vara i kontroll och hade mer positiv förlossningsupplevelse.

Gravid kvinna

För dig som läser denna blogg och som vill veta mer om mänskliga rättigheter i förhållande till barnafödande, går det bra att ladda ner en skrift jag sammanställt tillsammans med Elin Edén för föreningen Födelsehusets räkning.

Den finns på Födelsehusets hemsida och heter ”Vem äger kvinnans kropp under graviditet och barnafödande?”.

Skriften är en sammanställning av ett projekt finansierat av Rättighetskommittén i Västra Götalandsregionen som handlar om mänskliga rättigheter och barnafödande, ”Rätt att föda”.

Vill du som läser detta ha kontakt med mig, når du mig på evamaria.wassberg@gmail.com

/Eva-Maria Wassberg

Silar matteprov och sväljer döda patienter

Vårdförbundets sommarrapport släpptes 23 september. I rapporten framgår det tydligt att bristen på sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker varit stor över hela landet under sommaren. All forskning i världen visar att där det dras ner på antal sjuksköterskor ökar patientdödligheten.

Under valrörelsen var det ett väldigt fokus på lärarna och deras villkor, så till den milda grad att politikerna kämpade med att trumfa över varandra och tvekade inte att lägga sig i sådant som de normalt anser arbetsmarknadens parter ska sköta. Nu vill jag mena att om läget är så akut när det gäller skolan att politiker måste lägga sig i lönebildningen, hur akut är det då inte när det gäller vården och sjuksköterskornas löner?

Vad är det som gör att det är så omöjligt med att lyssna på sjuksköterskorna och det vetenskapliga underlag som tydligt visar att patientsäkerheten är kopplad till sjukskötersketätheten?

När barnen i Sverige räknar sämre än europeiska genomsnittet är det nationell katastrof, men att en och annan patient dör för att det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor det får vi kallt räkna med?

Sjuksköterskor är en av de absolut mest eftersatta grupperna när det gäller jämställda löner, fråga vilken expert som helst. Vi ligger mycket sämre till än lärarna, varför låtsas vi som om vi sitter i samma båt? Det gör vi inte. Sjuksköterskornas båt läcker hejdlöst mycket mer.

Vi sitter inte heller i samma båt som läkarna, de må ha det tidvis tufft men de har hutlöst bra betalt. Vården prioriterar svindyra läkarlöner till ingen nytta för att det är en så het potatis att ens diskutera frågan. Politiker och tjänstemän prioriterar hellre efter hur de vill att det ska vara än hur det är. De kastar hellre skattepengarna i sjön än vågar göra prioriteringar där de skulle tvingas sätta ner foten.

Politikerna silar mygg och sväljer elefanter och opinionen fattar inte hur det verkligen ser ut.

Men har det någon betydelse när ingen verkar bry sig?

Patienterna borde bry sig och skattebetalarna. Politikerna borde bry sig.

Att basera sina beslut på illusioner är inte kostnadseffektivt.

Frågan är hur länge Vårdförbundet ska spela med i charaden, en ny sommarrapport nästa år igen?

Vårdförbundets nya rapport län för län visar att läget är kritiskt.

//Robin

Du vet väl om att du är värdefull

Dagarna efter valet. Och jag tänker. Vad hände den 14 september? Feminism och jämställdhet ställs utanför och istället fördubblas ett parti som står tvärtemot allt vad jämställdhet vill säga och alla människors lika värde. Vad rör sig i huvudet på Sveriges befolkning. Hur hamnade vi här?

Allas lika värde 1

Enligt idéhistorisk forskning är det mest signifikanta för alla typer av bruna tankeströmningar att de är just tankefientliga. Ideologin baserar sig nämligen på känslor, inte tankar. Gemensamt för alla dessa tankeströmningar är att de vädjar till instinkt och känsla snarare än förnuft. En talande slogan är den nationalsocialistiska ”Vi tänker med vårt blod” eller fascismens ”Vi tänker inte, vi handlar”. Vissa forskare menar att denna typ av ideologi har mycket mer gemensamt med religiös tro än politisk ideologi.
Frågan om vad som rör sig i huvudet kanske är fel ställd, det handlar snarare om känslor än om tankar när en människa ser sig beredd att ge upp om principen om alla människors lika värde.
Men det handlar inte om känslorna som vi lyssnar på utan känslorna som styr oss, känslor som vi förnekar och som därför styr våra tankar och handlingar.
Vilken är då den känslomässiga frustration och desperation som får hundratusentals svenska män och några kvinnor att ge upp tron på vår demokratiska likvärdighetsprincip?
Är det invandrarna, feministerna, tiggaren utanför Konsum, är det HBTQ-människorna eller vad är det egentligen som rör upp alla dessa starka känslor?
Ingenting hos en annan människa kan reta upp en så mycket om det inte har genklang inom en själv.
Vad får en människa att ge upp principen om allas lika värde om hon inte tvivlar på sitt eget?
Det undangömda tvivlet på det egna människovärdet fick i söndags dessvärre 12,9%
//Fundersam Robin Åberg

”Vardagshjältar” nej tack

moderatkvinnor

M2Politiker tackar vårdpersonalen ”vardagshjältarna” i valannonser inför valet. Om detta är ett taktiskt drag för att fiska röster från oss som arbetar i vården är det en missräkning. Vi vill nämligen inte bara ha ett tack för det arbete vi utför.

Det räcker inte till när räkningarna ska betalas. Vi vill inte heller bara ha en lön, vi vill ha rätt lön. Rätt lön är den som är likvärdig med jämförbara yrken i mansdominerade branscher vad gäller utbildning, ansvar osv.

Vi vill inte heller vänta på detta i 100 år eller vad det nu kommer att ta i dagens takt. Vi vill ha det NU.

Att ge sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och rtg- sjuksöterskor rätt lön borde vara steg 1 för alla de politiker som säger sig vara feminister.

Detta strukturella fel ligger bortanför avtalsrörelsen och kan inte ensamt lösas av arbetsmarknadens parter. Så länge våra yrkesgrupper är felavlönade är Sverige ett ojämställt land.

Vi vill inte ha något tack för att ni utnyttjar vår kunskap utan att ge en rimlig lön.

Vi vill ha ett förlåt och gör om, gör rätt.

Var finns de politiska vardagshjältarna som klarar detta? De ska få min röst!

//Robin

HLR på debatten?

Det har gått hett till i sommar. Inte bara att det varit en fantastiskt varm sommar med många chanser till sol och bad. Det har varit en het sommar på våra sjukhus och även Västbloggen har varit i hetluften.  Hela sommaren har vi ju som utlovat bloggat på temat ”Sommar i slutenvården”. Vi har fått direktrapporter och reflexioner från våra stora sjukhus runt om i regionen med hjälp av våra eminenta sommarbloggare på NU, SKAS, SÄS och SU!

Responsen har varit över all förväntan. Matildas gästblogg med direktrapport från Sahlgrenskas akut dominerade under några dagar det svenska nyhetsflödet såväl social media som gammelmedia och nådde ända fram till Göran Hägglunds hängmatta. Dessutom följs hennes gästblogg med massor av intressanta kommentarer från folk i branschen. Matildas mod att våga prata om hennes upplevelse var genuint och äkta. Hon satte ord på vad många av våra medlemmar känner och upplever utan att få sin röst hörd. Flera medlemmar har sedan valt att vända sig till Västbloggen med ”sin” berättelse för att de just vill göra sin röst hörd.

Västbloggen tar och väcker debatten!

Nu när sommaren lider mot sitt slut sätter vi en slutpunkt med vårt tema” Sommar i slutenvården” och går in i en valspurt på supervalåret 2014.

Vårdförbundet är en aktör  inom politiken. Vi driver våra frågor för att gynna våra medlemmar och där de verkar i vårdmiljön. I vårdmiljön är det inte ”bara” en patient eller ”bara” våra medlemmar utan det är patient och teamet kring denne.  Vår arbetsmiljö är nära kopplad till patientsäkerheten och vårdmiljön är ett tydligt begrepp som beskriver detta.

Till supervalåret 2014 har Vårdförbundet tagit fram trycksaken ”2 måsten i vårdpolitiken”, 2måsten jpeg

 här finns kontentan av det vi vill lyfta inför valet. Också här blir det tydligt hur våra professioners villkor står i nära förbindelse med allmänhetens intresse av en god och säker vård.

Men Vårdförbundet kan ju inte ensamt debattera vården!

Vi efterlyser mera fart i debatten!

Vikten av att politikerna tar debatten påverkar också det i förlängningen patientsäkerheten. En fråga som vården, som berör en så väldigt massa människor, kan väl knappast vara död? Eller har den fått hjärtstopp efter en het sommar? Behöver vi återuppliva debatten? HLR? En hjärtstartare någon? Hur ska vi annars få upp våra frågor på valspurtens startlinje.

Med goda möjligheter till en bra yrkesintroduktion, möjlighet att vidareutbilda sig och en jämställd livslön blir förutsättningarna för dem som ska ge den goda vården så mycket bättre. Likaledes blir det nästintill en omöjlighet att ge en god vård utan att förutsättningarna för det finns.

Vi efterlyser politiker som vill och vågar berätta vart de vill ta vägen med vården och hur de tänkt att våra medlemmar ska ha det framöver på arbetet.  Vi efterlyser politiker med tydliga vallöften, som tar ansvar för de vallöften man ger.

 

Marianne & Robin

 

När lösningen är den uppenbara: vi är för få

Står sterilklädd i operationssalens dunkla ljus och följer vaksamt den laparaskopiska operationen via skärmar i taket.
operationssal
Patienten har snabbt blivit akut sjuk och behöver bli av med sin gallblåsa. Snart dags att röntga för att se om patienten har stenar i gallgången. Röntgenkatetern är genomspolad, kontrast finns uppdraget, röntgenutrustningen är sterilklädd, jag är klar. Finns det stenar så blir det aktuellt med ytterligare ett ingrepp i direkt anslutning till detta, en ERCP, för att plocka bort stenarna. Tankarna går över till dagens bemanning, finns det någon som kan hjälpa mig igång med ERCP’n?  Dagens enda fria operationssjuksköterska är på lunch. Kanske hinner hon tillbaka så vi kan hjälpas åt innan….. Där bryts mina tankar av sökarens larmsignal. Traumalarm Röd, 10 minuter. Det betyder att vi måste infinna oss på akuten nu direkt.

Luckan öppnar sig till salen och min lunchande kollega tittar in och meddelar att hon går ut på larmet. Hon fick åtminstone 20 minuters lunch, tänker jag. En stund senare vet vi att det finns en sten som måste bort. Det betyder att denna operation måste göras klar och avslutas och nästa ingrepp måste påbörjas omedelbart. Det är fullt möjligt att göra som ensam operationssjuksköterska (förstås med anestesisjuksköterska och undersköterska på salen) men det tar tid och patienten kommer vara sövd 20-30 minuter längre, än om jag hade haft en kollega att tillgå. Så är det hela tiden inom operationsverksamheten.

opinstrument

 

Det finns en konstant press på oss att jobba snabbare, korta bytestider så operatörerna får mer knivtid och tillgängligheten för patienterna ökar. Vårt standardsvar blir, visst, men ge oss fler händer. Alla moment har, i princip, en given tid det tar att utföra dem. Ska momenten göras av samma händer kommer de göras efter varandra. Finns det fler händer kan många moment göras parallellt = tid sparas. Inom sjukvården i stort, har arbetsgivaren varit så ivrig att spara pengar att man har sparat förbi sig själv. Man har dragit ner så på bemanning att de krav man ställer på sina verksamheter blir omöjliga att tillgodose.

Inom operationsverksamheten är det snarare brist på lönsamhet i att utbilda sig till specialistsjuksköterska som gör sig gällande, och det visar sig i svårigheten att få tag i operationssjuksköterskor. Samt det faktum att de antal personer som kan anställas styrs av den lagda budgeten snarare än av behovet av utförd verksamhet. Men om den lagda budgeten är den rätta för verksamheten går inte att få svar på.

Ingreppet avslutas och som sänd från ovan kommer kollegan in med endoskopistapeln, instrumenten, materialen och läkemedlen som behövs till ERCP’n. Istället för att ta färdigt sin lunch efter larmet har hon istället iordningställt det jag behövde och kommer nu för att hjälpa till. Och detta, kära arbetsgivare, politiker och medborgare är det som sjukvården står och faller med idag. Att dess personal gör mer än vad som rimligen kan krävas av dem, för patientens skull, för verksamhetens skull och för sina kollegors skull.

Att ta för givet att anställda ska bära upp vården år efter år, genom sin ansvars- och solidaritetskänsla är oanständigt och inte längre hållbart. Det finns en gräns och den är nu nådd. Det har visat sig tydligt i årets sommarplanering. Man är inte längre villig att lösa arbetsgivarens problem med att bemanna sommaren genom att flytta semester och jobba extra. Arbetsgivaren lyfter gärna och ofta, att ansvaret att leda och fördela är deras. Tiden har kommit för att ta det ansvaret på allvar.

Ibland är lösningen den uppenbara, VI ÄR FÖR FÅ!

Lene Lorentzen, operationssjuksköterska

Svårt på våren blir ännu svårare under sommaren

Möt Lena Andersson sjuksköterska på Södra Älvsborgs sjukhus. En av våra gästbloggare i sommar. Vårdförbundet är glada att många av våra medlemmar tar tillfället i akt och lyfta ”sin” historia och egen tolkning av sommaren på våra sjukhus i Västra Götaland/ Marianne

 

Funderingar från verkligheten

 

Har ni känt den känslan någon gång?

Kommer ni ihåg hur det känns?

Den känslan som fyller kroppen när man möter en tidigare patient på stan, långt från sjukhuset, vårdcentralen eller vart man nu träffade hen, och ser hur väl personen ifråga verkar må.

Den känslan påminner mig om varför jag valde mitt yrke från början. Känslan av att jag vet att jag har gjort skillnad för en individ i en svår situation. Att min del i vården kring den här personen var på toppen av min förmåga. Att jag hade förutsättningarna, just den dagen, när patienten och jag först möttes att göra ett bra jobb. Det är därför jag älskar mitt yrke!
Tyvärr har inte varje dag rätt förutsättningar för att jag ska kunna göra ett bra jobb. Jag och mina kollegor finns där sju dagar i veckan, trehundrasextiofem dagar om året. Oavsett om det är jul med snö på gator och torg och min familj är ledig eller om det är sommar med solsken och semester för sveriges befolkning.
Jag som sjuksköterska behövs. Den biomedicinska analytikern på lab, barnmoskan på BB och röntgensjuksöterskan som röntgar dig när du är skadad behövs alltid. Alla dagar i veckan, oavsett tid på året. Världen stannar inte bara för att landet tar semester eller firar jul. Barn föds, äldre herrar och damer ramlar, människor i alla åldrar blir sjuka utan hänsyn till vilken tid på dygnet det är. Sjukvården måste fortsätta fungera och en förutsättning för att den ska kunna fungera är den kunniga personalen som finns runtom i landet.
Men det kan vara nog så svårt en vanlig tisdag i April,aprilmed underbemanning och överbeläggningar. Bemanningsmål i all ära men jag är knappast ensam om att känna att de brister i verklighetsanpassning. Och det som är svårt på våren blir ännu svårare under sommaren. På vår och höst kan vi få det att fungera nästan bra. Oftast går det inte att ha en så bra dag att man med stolthet kan möta patientens blick dagen efter, men det går i alla fall att hålla huvudet över vattenytan och verksamheten flytande.

Men när sommaren kommer spelar det ingen roll. Vad som tidigare gällt gällande bemanning, vårdplatser, patientantal och mängden arbetsuppgifter är som bortglömt. På min avdelning fick varje sjuksköterska ansvar för ytterligare tre patienter när sommaren började. Det låter kanske inte så farligt, men tänk då att det är ytterligare tre individer och inte bara siffror.Tre utsatta människor som behöver bli sedda, som behöver få ronden förklarad för sig, som jag behöver möta utan att visa känslan av stress som stiger i bröstet. Jag får och vill inte visa att det tröstande samtalet patienten och jag nyss hade tog tid från alla andra patienter som också behöver sin vård. Tid som jag inte har.

 

Jag ifrågasätter om det måste vara så här. Semestertider som skall ge vila ökar bara min och mina kollegors stress. Svaret man får är att det inte har gått att rekrytera. Det finns ingen mer personal att tillgå för att lätta bördan, för att ge förutsättningarna så att patienten kan få den vård som hen har rätt till. Detta vägrar jag tro på.

 

En attraktiv arbetsgivare har inga svårigheter att rekrytera. En attraktiv arbetsgivare jobbar tydligt med arbetsmiljö och personalfrågor och en attraktiv arbetsgivare ursäktar inte sina tillkortakommanden med att ”vi har alltid möjligheten att beordra.” Beordning skall endast användas i krislägen som inte kan förutses och vi har sommar varje år. Det är inte oförutsägbart.

 

Jag älskar känslan av att ha en bra dag med förutsättningar för att göra skillnad hos individen i vårdmötet. En dag där jag har tid att ta rast, där jag har tid att gå på toaletten och en dag där jag har tid att sitta ned två minuter hos den oroliga patienten. Jag älskar att ha patienten i fokus. Och jag älskar mitt jobb!

 

Men jag älskar inte min arbetsgivare, som inte tar sitt ansvar och ger mig förutsättningarna för att få den tiden, alla tider på året. Utan istället väljer att spela på mitt samvete och tvinga mig att jobba mer och ännu fortare när jag och mina kolleger har lagstadgad rätt till semester

 

I år är det val. Låt oss ställa politikerna till svar. Låt oss visa hur viktig vården är!             val 2014

Jag vet vad som betyder något för mig.

Vilken vård vill du att jag ger dig?

 

Lena Andersson

Sjuksköterska på Södra Älvsborgs sjukhus