Västbloggen

Den 12 maj – på Florence Nightingales födelsedag – firade vi sjuksköterskornas internationella yrkesdag.

Är det verkligen grattis jag ska säga till mig själv en dag som denna? Känslorna är onekligen blandade. Är det inte snarare att beklaga att man valde detta lågavlönade könsmärkta yrke med risk för extremt stressig och dålig arbetsmiljö? Man kan ju fråga sig hur man är funtad när man frivilligt väljer ett så undervärderat yrke när man kunde ha blivit ingenjör. 

 Jag känner killar som blev ingenjörer, de blev det för det var det som förväntades av dem, inte för att de har lust eller fallenhet för yrket. De klämde in sig själva i formen och tjänar bra med pengar.

 Jag känner killar som blev sjuksköterskor, inte för att det förväntades av dem utan för att de hade lust och fallenhet för yrket. Hundratals människor har haft glädje av deras yrkesval men de tjänar kasst med pengar, liksom sina kvinnliga kollegor.

 (Jag känner också tjejer som blev sjuksköterskor fast de egentligen inte ville, troligtvis skulle många av dem passat bättre som ingenjörer.)

 Jag undrar allvarligt hur mycket samhället har förlorat på alla människor har valt yrke efter sitt kön istället för efter sin lust och fallenhet.

 För när jag tänker efter på mitt yrkesliv så inte är det väl så att jag ångrar alla insatser och all hjälp jag gett till andra människor? Tvärtom är jag grymt stolt för den skillnad jag med hjälp av mitt yrke kunnat göra för sjuka och skadade människor. Jag känner mig nöjd och hemma med de värderingar och den människosyn som följer med yrket. Inget kan rubba mig ens en nanomillimeter från den etiska plattform detta yrke har givit mig. Yrket som gav mig chansen att omsätta tro till handling. Jag gjorde det handgripligen där och då, inget flum, inget snack, jag var där och jag gjorde det. Fundamentalt och meningsfullt.

 Det jag däremot beklagar är samhällets tragiska oförmåga att ge sjuksköterskor rimliga villkor för sitt arbete. Men låt inte yrket klä skott för de ohållbara villkoren, de kan vi ju faktiskt förändra.

 Så grattis till mig själv och alla er andra, grattis till en smart, etiskt, rolig och meningsfull profession!

 Robin Åberg

Ge mig en spypåse! Jag får kräkreflexer när arbetsgivaren kör ner deras rätt att leda och fördela arbetet. Jo, jag vet att den rätten fick dem 1800- kallt. Okej då! Det var 1906 den sk. Decemberkompromissen. Det kommer de ihåg för det har jag hört till leda. Men vi fick föreningsrätt. Sug på den! Det behöver de påminnas om. Tror baske mig att nästa gång jag hör det skall jag kontra med föreningsrätten.

 En annan sak som de tror är bara ett ord och inte en process är SAMVERKAN. Ofta har jag stött på ensidiga förslag från arbetsgivaren gjort och korta risk och konsekvensbeskrivningar. Det gör mig faktiskt ledsen över att vi hanterar varandra så respektlöst. Jag  tänker ofta arbetstagarpart och arbetsgivarpart som ett äktenskap. Vi behöver varandra. Vi är varandras redskap i vått och torrt.

 Tänk nu om en part i en relation skulle få för sig och köpa ett hus. Vi har pratat om behovet, det är allt. Den ene parten går utan den andres vetskap och köper ett hus. Köper huset och berättar när det är påskrivet att huset är köpt. Hur tror ni att den andre parten skulle reagera? Bli arg? Bli ledsen? Bli glad?

Jag vet hur jag skulle reagera. Bli pissigt sur och sätta mig på tvären. Det för att jag inte fått vara med och vara delaktig.

Inte nog med att huset är köpt utan det är redan tapetserat och möblerat efter den andre parten. Och när jag sätter mig på tvären och får till svar. ” Är du inte nöjd?” Vi var ju överens om att vi behövde ett nytt hus. Så här går det till i samverkan.

När det är färdigt då får vi vara med och tycka. Jag blir så trött!

Det är inte bara jämmer och elände. Det finns arbetsgivare som ser samverkan FAS 05 som  en gåva och  vi skall vårda den tillsammans. Jag har själv en personalchef som sa om samverkan:

” Om vi börjar med att samverka från början tar det visserligen längre tid innan beslut tas, men när vi går till beslut så går det desto fortare och med högre känsla av delaktighet.  Forseras processen utan ordentlig samverkan så kommer beslutet ta längre tid och känslan av delaktighet vara bra mycket lägre”

Words!

Jag skulle velat pussa karln!

Ha det bäst där ute /Marianne Brindbergs

Läs gästbloggare Christina Swartlings inlägg inför barnmorskedagen!

//Robin

“Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.” sa Winston Churchill i sitt tal som premiärminister 13/5 1940.
Orden kan lätt associera till en förlossning, ur ett barnmorskeperspektiv.
För det allra mesta slutar förlossningen, med glädjetårar och barnskrik och en nybliven förväntansfull familj.

Barnmorskor är ett segt och uthålligt släkte. Ingen klagosång i första taget. Nu när barnmorskor börjar säga ifrån kan man misstänka att det har gått långt. Alldeles på tok för långt.
Mitt i stormens öga, när smärtan river och sliter i den födande kvinnan, står barnmorskan kvar. Uppmuntrande och medkännande, medicinskt kunnig och med ett professionellt förhållningssätt ansvarar hon för två liv.
Dvs om hon bara har en födande kvinna att ta hand om och inte två, eller i värsta fall fler.
Vem vill föda barn ensam och utlämnad? Vem vill ha en stressad barnmorska?

Granskningen som Riksrevisionen gjort pekar på att vård-Sverige har brister:                                                                                                                                       “Forskning visar att en vård som sätter patienten i centrum leder till bättre vårdresultat och minskade kostnader för samhället. Samtidigt finns det undersökningar som visar att Sverige i jämförelse med andra länder uppvisar stora brister i det avseendet.
Det är därför viktigt att utveckla arbetet med de nationella riktlinjerna så att staten mer effektivt kan använda dem som ett sätt att främja ett patientperspektiv i vården” säger riksrevisor Gudrun Antemar.

( http://www.riksrevisionen.se/sv/OM-RIKSREVISIONEN/Pressrum1/Nyheter1/2013/Patienterna-bor-sattas-mer-i-centrum-i-arbetet-med-nationella-riktlinjer-/) 2013-04-23

Väl dokumenterad forskning visar också att antalet kejsarsnitt, interventioner som sugklocka och stora bristningar minskar om den födande kvinna har kontinuerligt stöd.
Barnmorskor är utomordentligt skickliga på att sätta patienten, kvinnan och den nyblivna familjen i centrum. Vi slår gärna knut på oss själva när vi springer mellan förlossningsrummen.
Är lösningen att säga upp sig eller att söka sig till bättre arbetsvillkor i grannlandet?
Sverige behöver barnmorskor, världen behöver barnmorskor!

På internationella barnmorskedagen 5/5 står vi upp för kvinnor och barn.
Göteborg Barnmorskesällskap inbjuder oss alla som kan och vill att delta i kampen för en säker förlossningsvård!
Nu är det nog! Vi kräver trygg och säker vård, en barnmorska per födande kvinna!

Samling kl.12 på Kungsportsplatsen i Göteborg, vid Kopparmärra. Tåg genom stan till Slottskogen där vi avslutar med picknick!

Christina Swartling leg barnmorska

Tolkningsföreträde. Den som bestämmer vad som får sägas och hur. Vad är ok och inte, vem sätter tonen? Alla människors lika värde säger vi, men vad betyder det? Yttrandefrihet, men om ingen lyssnar?

”Patienten i centrum” är en välanvänd formel, nästan lika användbar som ”barnens bästa”. Kastar du upp denna i rätt ögonblick och i rätt sällskap kommer du att få respekt och människor som nickar gillande, människor som öppnar öronen för vad mer du har att säga. Problemet med en sådan slogan är att den betyder ingenting egentligen. Ingenting. Dr Mengele skulle förmodligen också säga att han hade patienten i centrum när han forskade på judar i koncentrationslägret.

Patienten i centrum betyder bara någonting för patienten först när någon med tolkningsföreträde sätter henne där.

Problemet med den hierarkiska vårdorganisationen är att den i sin nuvarande form aldrig kommer att klara av att sätta patienten i centrum. Det finns nämligen inget centrum att sätta patienten i.

Patienten är nämligen en människa. Men i dagens vårdorganisation är människan bara en rörlig kostnad. Man har försökt att göra patienten till mera människa genom att göra henne till kund. Men en kund är bara någon som köper en produkt som den tror är bra. Produkten behöver inte vara bra, det räcker med att kunden tror att den är bra och därmed köper den. Valfrihet som nyckeln till mänsklighet. Men vill eller ens kan vi välja människan i centrum?

Två studier på amerikanska universitet visade att kärlek är ett direkt hot mot konsumtionen; det vill säga fundamentet för vårt samhälle. Vad skulle egentligen hända om vi verkligen började bejaka vår mänsklighet? Om kärlek och omtanke gavs tolkningsföreträde. Vad skulle hända om vi verkligen började må bra? Om vi satte människan och därmed mänsklighet och kärlek i centrum.

Någon som vågar?

//Robin

Sjukhusen har nu rapporterat till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hur det ser ut med överbeläggningar och utlokaliserade patienter. Fantastiskt, nu kommer det trovärdig statistik som kan refereras till i Ekot och andra nyhetskanaler… Men hur ska nu denna statistik tas om hand och vad kommer politiker och tjänstemän att göra åt problemet?

För det är ett problem!

Patienter tvingas ligga i korridorer, på expeditioner eller i dagrum. Något så enkelt som att påkalla uppmärksamhet som patient; att ”ringa på klockan” Den finns inte i korridoren. Personal som redan innan överbeläggningar hade fullt upp med att vårda de patienter som fanns på avdelningen. Våra medlemmar känner allt oftare av ”samvetsstress”. De känner att de inte räcker till för att göra det goda som de vill.

Vad säger 1 överbeläggning per 100 vårdplatser?

Västra Götaland har i statistiken ca 4 överbeläggningar per 100 vårdplatser, under januari och februari. På Sahlgrenska Universitetssjukhuset har vi enligt hemsidan ungefär 2000 vårdplatser. Lite matematik och svaret blir, ytterst ovetenskapligt framtaget,  80 patienter som inte får plats på en riktig vårdplats med rätt personal och rätt utrustning. En vanlig avdelning har 28 vårdplatser.

Med andra ord: närmare 3 vårdavdelningar saknas!

Det är val år nästa år.
Kommer sjukvården att hamna i fokus?
Valåret 2010 stod det på affischerna:”Max 1 timma på akuten”.
Vad kommer att stå på valaffischerna 2014? ”När du behöver vård, garanterar vi att du får en riktig vårdplats med rätt personal och rätt utrustning?!?” eller ”Inga patienter i korridoren?!?” eller ”Vi tar ansvar för en bra vårdmiljö, både för patienter och för vår personal?!?”