Ett rop på hjälp!

Vårdförbundet avdelning Västra Götaland fick ett mejl häromdagen med ett rop på hjälp. Önskan är att bli lyssnad på och få beskriva vardagen på  ”sin” avdelning där det arbetar sjuksköterskor och undersköterskor mm. En avdelning där det vårdas mest sköra äldre och multisjuka och personalen sällan gör sig hörda. Där underbemanning, överbeläggning och frustration är vardagsmat. Vid samtal med sjuksköterskan Claudia som beskriver hur våren och försommaren sett ut var hon ändå positiv över denna sommar. På grund av att de inte fick några vikarier i sommar fick de slå ihop två avdelningar och följden blev då att de känner att de nästan räcker till.  Plötsligt kom arbetsglädjen och känslan av att jobba patientsäkert tillbaka.

Läs och begrunda!

 

Detta är ett rop på hjälp!

För ingen verkar kunna hjälpa oss. För det alltid skylls på att ”det är en politisk fråga”. Vilket det är. Men det hjälper inte att gömma sig bakom sin maktlöshet och skylla på politiken. För det måste finnas något man kan göra åt det – bara man verkligen vill.

Vi jobbar på en stroke avdelning. Under hela våren har vi dagligen blivit nedtrampade. Vi har dagligen hamnat på knäna. Allt för ofta har det varit nära att sluta in i väggen för många av oss.

Trots det vi dagligen gör är bland det svåraste och värdigaste som finns. Trots att alla verkar hålla med om att det vi gör är bland det svåraste och värdigaste som finns.

Vi tar nämligen hand om den mest växande befolkningsgruppen: äldre, multisjuka, svårt sjuka och döende människor. Vi hjälper dem att få i sig mat, att få på sig kläder, att kamma sig på morgonen, att borsta sina tänder. Vi hjälper dem att byta blöja, att torka sig efter toalettbesök. Vi hjälper de att vända sig i sängen när de inte längre orkar göra det själva.

Donazzan

 

Vi sköter kontakten med kommunens olika boende och anhöriga. Vi sitter med på vårdplaneringarna, bäddar rent, hjälper att packa väskor vid hemgång, bokar transporter, bevakar prov- och röntgensvar, kontaktar den alltid allt för upptagna jouren, delar ut medicinerna, sätter nålar, kopplar dropp, blandar antibiotika, kommer med kramplösande medicin och syrgasmasken för att ge en god vård.

Vi hjälper våra sjuka att fukta munnen när de sista andetag närmar sig.

Det är vi som kommer med morfinet för att lindra.

Det är vi som stannar kvar och lyssnar, håller handen vid oro och ångest, gör i ordning när någon har dött och serverar fika till de gråtande  anhöriga.

tröst

Vi lämnar allt och springer vid stroke larm där vi möter en orolig och sjuk patient och dess förtvivlade anhöriga. Vi som kör den tunga britsen i full fart till IVA för trombolys. Vi som hjälper till att lyfta patienten till röntgenbritsen. Vi som torkar patientens kräkning och avföring på britsen.

Det är vi som får en klapp på axeln av bakjouren för en smidig, duktig och livsviktig insats. Det gör vi för våra patienter dygnet runt, året runt.

 

Detta är ett rop på hjälp! Inte någon självbeundrande lista av underbetalda arbetsuppgifter eller för att väcka några sympatier genom att bli några offer.

Vi vill ha förändring!

 

Vi är livsviktiga, uppskattade, men ändå så osynliga och vi har också en känsla av att vara bortprioriterade.

Det krävs allt mer från oss ”duktiga flickor” och gränsen har för längesedan passerats. När man dag efter dag tvingas att arbeta underbemannat, för att luckorna i schemat fylls av oss själva – eller av dyr hyrd personal- som bara förflyttar luckan vidare till nästa pass. Ett i högsta grad icke fungerande ”ihoplappningsystem”. Där man dessutom blir kväll och helgtid benämnd ”personalansvarig” och får äran att -mitt i sitt ansvar för god och säker vård- ringa runt för att lösa akuta personalluckor.

Där man oftast blir tvungen att avbryta sin 30minuters rast för att kunna garantera patientens säkerhet.

Där man måste hålla sig om man blir kissnödig eller bajsnödig vid fel tidpunkt. Fast vem orkar jobba heltid på detta vis om man dessutom råkar vara i en  barnfamilj?

Det finns så mycket mer som finns övrigt att önska som just nu på vår klinik. Vi har inte ens nämnt de patienter som får dö i ett behandlingsrum. Eller som går och ramlar helt i onödan, som är oroliga och lider helt i onödan när det är på grund av personalbrist och platsbrist. På grund av att det är en politisk fråga och ingen tycks göra något åt det.

 

Nu under sommaren har vi blivit hopslagna med en annan avdelning, för ledningen har inte kunna lösa vårens personalbrist. Plötsligt har vi blivit flera! Äntligen arbetar vi med fyra vårdlag och rätt bemanning. Trots de dagliga överbeläggningar!  Äntligen arbetar vi patientsäkert!

Äntligen orkar vi pass efter pass!  Men vad kommer att hända efter sommaren, när vi förblir ”ensamma” igen? Enligt ledningen kommer vi att kunna fortsätta vara fyra vårdlag men är det sant? Vår upplevelse är att de inte säger sanningen. Och alla vet att det kommer inte att hålla. Är det för att vi ska vara tysta?

Vår rädsla är att ledningen kommer att klara sig undan till hösten eftersom sommaren ”gått så bra”. Men har det verkligen varit en bra sommar kan man fråga sig?  Visst har den gått bra tack vare att vi haft en avdelning öppen istället för två.  Men saken är att hopslagningen beror på att ledningen inte tar sitt ansvar när det gäller rekrytering och att göra avdelningen till en attraktiv arbetsplats (bl.a. pga. arbetsmiljön och dåliga löner, ska tilläggas). Man pratar om kostnader och effektivisering. Konstigt att vi som jobbar inom geriatriken och har det största arbetstyngden inte är värda mer.

Det vi efterlyser är i första hand god arbetsmiljö för att tillgodose en så god vård  som möjligt till våra patienter samt rättvisa löner.

 

Våra chefer säger sig vara maktlösa!

Till följd är det fler som slutar än att de som orkar stanna kvar. Denna omsättning av personal riskerar patientsäkerheten, äventyrar kontinuiteten och minskar tillgång till erfaren personal.

Vi som är kvar tycker om vårt jobb och är måna om varandra. Vi vill inte flytta på oss. Vi gör ett utmärkt jobb. Vi står kvar!

Men hjälp oss!

Göm er inte bakom politiska osanningar! Stå upp, ta ansvar och agera eller gå…

Vi efterlyser en eldsjälig ledning. Vi efterlyser kämpaglöd. För vi tänker inte flytta på oss och vi låter oss inte trampas på. Politiker, ge vår ledning och oss resurser och förutsättningar för att ge den bästa vården.

Claudia sjuksköterska på en stroke –avdelning

Sjukvården – ingen valfråga?

Varför uppnår sjukvårdsfrågan inte riktigt valfrågestatus? Än så länge handlar det om skola, försvar och arbetslinjen. Skola, för att våra resultat sjunker i jämförelse med andra länder vilket påverkar Sveriges konkurrenskraft på lång sikt. Försvaret, av den självklara anledningen att Rysslands agerande på Krim har gjort oss alla nervösa och tvingar oss omvärdera vår nationella säkerhet. Arbetslinjen är ju regeringens mantra och svar på alla frågor om utanförskap, tillväxt och den svenska välfärden.

Men sjukvården då? Varför platsar den inte riktigt bland dessa andra toppvalfrågor? Är det för att den bara kostar och inte producerar något?

Jag vill hävda motsatsen. Sjukvårdens produkt heter ”den färdigbehandlade människan”. Den färdigbehandlade människan är oftast arbetsför och kan därför arbeta och betala skatt. Hen belastar inte försäkringskassan genom bidragsbehov i form av sjukpenning. Den färdigbehandlade människan behöver ingen vårdplats på våra slimmade sjukhus och ingen insats från sjuksköterskorna i kommunen. Hen finns också i ett sammanhang i samhället som bidrar genom familjebildning, ideellt föreningsengagemang, grannsamverkan och kanske till och med politiskt engagemang.

Men när sjukvården förvägras de grundläggande budgetmedel som krävs för att hålla våra sjukhus och kommuner med personal sjunker givetvis förmågan att producera. När inte behoven av allmän och specialistutbildade sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor kan tillgodoses förlängs vårdköerna och vårdtiden och den sjuka människans tillstånd riskerar att förvärras och därigenom leda till ännu större behov av vård.

Att en fungerande sjukvård i allra högsta grad är en samhällsbärande funktion är det ingen tvekan om. Att en dysfunktionell sjukvård är ett ekonomiskt slukhål är ställt utom allt tvivel. Så att som våra politiker likt strutsen stoppa huvudet i sanden och vägra prata om de brister som finns i Sveriges förmåga att producera färdigbehandlade människor är inget annat än en skymf mot befolkningen. Att sedan i regeringsställning hävda att man tar ansvar för Sveriges finanser och som opposition hävda att man vill ta ansvar för Sveriges finanser utan att adressera sjukvårdsfrågan gör tyvärr att inget regerings alternativ blir trovärdigt.

Vill politikerna ha våra röster i september? Börja prata sjukvård.

Lene Lorentzen

Operationssjuksköterska

John som glömdes bort

För något år sedan skrevs det om John som glömdes bort då han låg på annan avdelning än den han tillhörde på grund av överbeläggningar. Man glömde kontrollera Johns fotledsfraktur vilket ledde till att ”tre muskler ruttnade bort”. Detta gav honom nedsatt rörlighet i foten och han kunde bland annat inte idrotta mer, sjukhuset lex Maria anmälde sig själva. I en annan  dagstidning kunde man samma höst läsa om en arbetsgivare som ansåg att det alltid går att hitta smarta och kostnadseffektiva lösningar utan att den viktiga kärnverksamheten – servicen till medborgarna – äventyras.

MEN när man blandar olika patientgrupper med olika vårdbehov på samma avdelning då har den smarta, kostnadseffektiva lösningen blivit den motsatta, osmart och kostnadsineffektiv.

Antagandet att en sjuksköterska är väl en sjuksköterska, oavsett vilken avdelning hon arbetar på, skulle aldrig göras vad gäller läkargruppen. Sjuksköterskans specifika kunnande blir åsidosatt och hon tvingas arbeta utanför sin kompetens.

Kostnaden för individen John, vars liv förändrades, går inte att mäta i kronor, kostnaden för upprepade operationer, sjukgymnastik och rehabilitering för nämnda patient gissar jag är avsevärd och handläggningen hos socialstyrelsen för lex Maria ärendet kostar nog en krona eller två. För att inte nämna kostnaden i ohälsa för den personal som sattes i en situation där de ska vårda patienter där man inte är bekant med vårdbehov, rutiner, kontroller eller symtom på komplikationer.

Sen har vi den lilla detaljen som verkar glömmas bort allt oftare, de lagar som styr oss. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, ”god och säker vård”, Patientsäkerhetslagen, ”Vårdgivaren ska vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador”, arbetsmiljölagen, AML, ”Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.” Är övertygad om att arbetsgivare inom vården är både bekanta med lagarna och vägen från styrelserummet till golvet där vården bedrivs. Så frågan är, varför väljer man att bortse från både personalens kunskap och lagarnas tyngd? Var det inte patienten vi skulle ha i fokus?

Frågan är hur det blir denna sommar? Kommer vi att se en ökning av samma scenario? Kommer Vårdförbundets medlemmar i ännu större utsträckning tvingas vårda utanför sin kompetens? Kommer våra medlemmars hälsa återigen offras på den låga bemanningens altare för att arbetsgivaren inte lär av sina misstag?

Lene Lorentzen

Dagsländor ger ”natt på akuten”

Alla i vården vet det:

Det Mathilda beskriver i gästinlägget natt på akuten 2014” är  en känsla hon delar med tusentals sjuksköterskor och många andra professioner och yrkesgrupper som arbetar i vården. Hon lyckas beskriva den oerhört obehagliga känslan av oöverstigligt ansvar på pricken.

Ögonblicksbilden får därmed ett totalt genomslag i mediabruset. Det intressanta nu är hur vårt samhälle kan förvalta ett så genuint ärligt vittnesbörd om något som bara är det det är;  en natt på akuten 2014 (eller Akuten en natt sommaren 2014, Aftonbladet Ledare), varken mer eller mindre. Ska vi se den vanliga cirkusen spelas upp?

  • En enskild chef med långt ut delegerat ansvar ska ensam svara för en hel vårdapparats tillkortakommande. (Hör SR P4 Göteborgs inslag ”Sjuksköterska hade ensamt ansvar för kirurgpatienterna på akuten”)
  • Massmedia försöker exponera den legitimerade sjuksköterskan Mathilda som enskild person.
  • Ansvariga politiker hukar i hängmattan eller kommer med sina vanliga floskler som: att detta var en enstaka företeelse och svensk sjukvård är bäst i världen.
  • Oppositionen ser möjligheten att vinna billiga poäng och kastar fram populistiska lösningar.
  • Allmänheten ska lugnas till vilket pris av högre tjänstemän som inte håller sig för fina för att mixtra med vinklingen.
  • Politiker och beslutsfattare gör i bästa fall ett antal halvdana mun- mot mun metoder
  • Gemene man förfasas men drar sen vidare till något nytt som väcker uppmärksamheten.

När hela denna cirkus är över, vad kommer att finnas kvar? Blir detta bara en dagslända?

Mathildas blogginlägg och den verklighet det beskriver kommer dock att finnas kvar. Lika tydligt och klart som barnets röst i ”Kejsarens nya kläder”.

För det är som följer, journalister, allmänhet, politiker av alla färger, tjänstemän och vårdpersonal:

dialog-karlsten-hagglundProblemen vi står inför är bara symtom på betydligt större, underliggande problem, som kräver både kortsiktiga och långsiktiga lösningar. Lösningar som inte bara är quickfixlösningar som ytterligare ökar riskerna för patienterna, försämrar en redan ansträngd arbetssituation och ökar den etiska stressen hos medarbetarna.

Sluta skjuta lösskott bara för att tillfälligt blidka, skapa eller snygga till i statistiken och opinionen.

Är det inte dags, både för kommun- landstings- och rikspolitiker och andra beslutsfattare att tala om var de står och hur deras varaktiga planer ser ut? Ett varaktigt och stabilt inriktningsbeslut som har både patienterna och medarbetarnas väl och ve i fokus.

Det som beskrivs i ”Natt på akuten 2014” är ingen engångsföreteelse eller enstaka händelse. Det som beskrivs är vår grå vardag.

Så när ni nu planerar och tar beslut för framtiden, låt era planer och beslut basera sig på kunskap, fakta och den praktiska verklighet som råder.

Ta nu inga fler beslut som är som dagsländor och som bara dalar som en livlös handling till botten av något arkiv!

Vi kan inte lämna sjuksköterskorna ensamma med arbetsmoralen, etiken och patientsäkerheten, vare sig på akuten eller någon annanstans.

Tina och Robin

 

Natt på akuten 2014

Läs Mathildas superviktiga och modiga betraktelser! Tack Mathilda för en tydlig ögonblicksbild av läget!

//Robin

Lördag morgon på akutmottagningen, kl är 05.00. Har arbetat hela natten och det ska bli skönt att om två timmar gå hem.

Ensam sjuksköterska på kirurgsidan, ansvarar för ALLA kirurgpatienter. Undersköterskan som var i mitt team gick hem kl 02, trots överenskommelsen att vi alltid ska vara en undersköterska extra på helgnätter. Vart tog det löftet vägen?

I natt är det två kirurgjourer, effektiva och hyffsat snabba på att arbeta, men jag är ensam sjuksköterska!

Larmteamet som tillhör min sida, står på larm, en stökig patient med förgiftning som kommer in med massa poliser. Det tar upp vårt larmteam i dryga timmen och vem har jag? INGEN.

Då kommer vi till problemet, till det som är min frustration. Ensam med ett alldeles för stort ansvar !!

Jag har 3 unga killar som är fulla och hamnat i slagsmål, de behöver samtliga sys, sedan ligger Agda 92 år i korridoren, har ramlat på boendet inatt när hon skulle kissa. Agda behöver också sys i pannan och tvättas rent för det är blod överallt och hon har också kissat på sig. Inne på rum 3 ligger Kalle 78 år med behov av att spola sin kateter regelbundet för att det inte ska bli stopp.

Jag står inne på ett rum tillsammans med ena kirurgen och syr. Känner mig stressad och rädd, vill därifrån så fort som möjligt för att kunna titta till de andra patienterna, för det finns ingen annan som gör det. Den andra kirurgen går runt och letar efter mig för han behöver också assistans att suturera, men kan jag det? Och när han inte hittar mig, ringer han mig istället. Jag får avbryta och svara i telefonen att jag redan assisterar en suturering och sedan får han sitta overksam på expeditionen tills jag är klar. Fortsätter sy och telefonen ringer igen, det är röntgen som vill ha upp en patient till sig. Får springa därifrån för att beställa transport. Då blir jag stoppad av Agda 92år som behöver kissa, jaha. Vem ska hjälpa henne med det då? Jag? När jag i hastigheten springer in på rummet igen för att fortsätta sy, hinner jag precis få på mig handskar och ta upp saxen, så hör jag en duns utanför i korridoren, springer ut. Där ligger en av de unga killarna som mått illa och skulle gå till toa, kräkts ner hela sig själv och korridorren och har ramlat och kan ej ta sig upp.

Agda behöver fortfarande kissa och kirurgerna kan i nuläget inget göra, för jag kan inte hjälpa dem!

När det är dags att sy nästa patient finns inga suturset klara, för vi har sytt hela natten. Då behöver jag ställa mig att greja detta för att kunna fortsätta arbetet. Agda får hjälp att kissa men efter 30 min behöver hon på bäcken igen. Fortfarande ensam med mina patienter. klockan är snart 6, jag har inte hunnit kissa, inte hunnit äta och knappast hunnit dricka något och snart kommer dagpersonalen och jag behöver titta över behandlingsrummen och tömma pappers-korgarna, för annars kommer jag bara få frågan varför jag inte gjort det?

Agdas sjuktransport kommer och jag måste hjälpa henne, jag ska dessutom ringa sjuksköterskan på hennes boende. Kirurgerna vill fortfarande ha min hjälp att sy, skriva DSK remisser och hjälpa patienter hem. Mannen som ligger på rum 3, där jag har sprungit in och ut hela tiden för att spola katetern, för jag har inte tid att stanna där. Hur mår han?  VAD ÄR DET HÄR FÖR VÅRD? Jag har inte ens tid att sitta där inne för att göra klart allt, för då har jag ingen koll på de andra patienterna.

Om någon patient skulle komma till skada, på grund av bristande tillsyn och stress?

 Då är det mitt ansvar!

Då är det min legitimation som är i fara!

Det är inte kirurgerna och det är verkligen INTE mina chefer som kommer stå ansvariga.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag förstår varför folk säger upp sig, det är inte patientsäkert. Ni chefer är aldrig där när vi jobbar kl 5 morgonen med alla fulla ungdomar som kommer och stökar och eller gamla Agda som behöver kissa flera gånger i timmen. Ni är inte där då, det är jag och har jag otur så är det ”BARA” jag!

Er personal mår inte bra, vi orkar inte ! Vi är fysiskt och psykiskt trötta. Jag gör allt jag kan för att hålla patienterna jag ansvarar för vid liv. Jag vill inte att de inte ska må sämre av att vara i min vård än vad de gjorde när de kom.

Nu tror ni kanske att jag bara är negativ, men jag är en av de som verkligen är positiv till mitt arbete på akuten, jag älskar att jobba här. NÄR DET FUNKAR ! Vilket det i nuläget inte gör, eftersom vi inte har den överenskomna bemanningen. Tidigare var det alltid roligt att gå till jobbet, det är egentligen ett fantastiskt roligt arbete, men som det är nu orkar jag inte.

Ni måste börja lyssna på er personal, för annars kommer ni snart förlora än fler anställda!

Jag är rädd, frustrerad, orolig, ständigt ont i magen och mår psykiskt dåligt!

OCH JAG VET ATT JAG INTE ÄR ENSAM!

 

/ Mathilda på SU

 

Sommaren är kort, det mesta jobbas bort

Nu är den sköna sommaren här och med denna övertid, dubbelpass, beordringar, stress och dålig arbetsmiljö för många av oss och våra kollegor. Att jobba som sjuksköterska i ett av de mest välbesökta turistlandskapen under sommaren innebär tuffa tider. Patientflödet ökar, samtidigt som vi går in i sommaren med många pass som ännu inte är täckta på arbetsplatsen. Som sjuksköterska har man alltid patienten i centrum och patientsäkerheten är vår ledstjärna, men detta sker ibland på bekostnad av det egna välmåendet och det sociala livet.

Sjuksköterskor på NU sjukvårdens avdelningar gör sommar efter sommar ett helt fantastiskt jobb, men är det rimligt att klara av att jobba under dessa förhållanden? När vi går till jobbet på morgonen finns en oro i magen som mal, vi vet aldrig om vi kan komma hem vid arbetstidens slut. Blir det sjukdom finns risk för beordring och arbete hela dagen och/eller nattjänstgöring. Varje år när sommaren kommer är det samma visa. Måste det vara så här att jobba inom vården? Är det detta människor får räkna med om de utbildar sig till sjuksköterskor?

Jag säger som Sverker Olofsson i  Plus: skall det va på detta viset??

 När Sommar-Sverige går på semester och vilar upp sig så ökar vår arbetsbörda till minst det dubbla. Några kommer redan denna vecka tillbaka i arbete efter en semester som började i början av juni, innan barnen fått sommarlov och partnern har sin semester. Med tanke på denna arbetssituation, vårt löneläge, våra arbetstider och övrig arbetsmiljö så är det inte så konstigt att många unga väljer bort att jobba inom vården. Detta är synd på intressanta, viktiga och givande yrken. Hur skall vi göra för att få nytillskott till våra professioner samtidigt som man behåller den kompetens som finns?

Vi har ett grannland mycket nära oss som erbjuder mer i lön, bättre arbetsmiljö och kortare arbetsvecka. Det är många sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker med stort kunnande och kompetens som idag väljer att jobba i Norge.

Jag säger som Martin Luther King – Jag har en dröm!! Tänk om våra arbetsgivare runt om i landet kunde sätta sig ner, slå sina kloka huvuden ihop och tänka till om:

  1. Hur skall vi få våra unga att vilja utbilda sig till vårdyrken?
  2. Hur skall vi göra för att få behålla kompetensen?
  3. Hur skall vi göra för att ge en patientsäker vård till våra medborgare?

Nu skall vi skapa framtidens vård och lösningen är att ge förutsättningar till ett hållbart yrkesliv genom bra arbetsmiljö, bra arbetstider och en lön som motsvarar den utbildning och kompetens som finns i våra yrkesgrupper!! 

Med önskan om en fortsatt varm och solig sommar till alla våra hjältar i vården.

 Maria Franzén på NU

Tävlingen: ”Lägst bemanning vinner”.

Det känns som om det finns en intern tävling mellan Sveriges sjukhus. Den med lägst bemanning/patient vinner. En annan gren är den som har flest stabspersonal/patient, också mycket attraktivt pris att hämta här. För att inte tala om det prestigefulla arbetsgivarpriset som verkar gå till den verksamhetschef eller enhetschef som kan komma på den mest påhittiga tolkningen av Semesterlagen kontra Föräldraledighetslagen.

Skulle vilja säga till SKL och alla beslutsfattare inom sjukvården, ibland kanske lösningen är precis så lätt som den ser ut. Ibland kanske problemet med bedrövlig arbetsmiljö, patientosäkerhet, långa vårdtider, dålig tillgänglighet och långa köer skulle vara avhjälpt med något så simpelt som ökad bemanning. Att öka stabspersonal med kvalitetsutvecklare, HR-strateger, stödfunktioner av alla de slag är förmodligen dyrare än att anställa två sjuksköterskor på en avdelning, i och med att det inte löser något.

Bara för att ett problem belyses i ett diagram gör inte att det försvinner. Bara för att vi kan se i statistiken hur många som inte får ut sin rast, sin flex, sin komp, sin semester gör inte att situationen blir bättre. Men om det fanns tillräckligt med personal runt patienterna för att göra det som vården handlar om, att vårda, skulle chansen till förbättringar öka avsevärt.

Patienten i fokus, visst var det så?

Lene Lorentzen

SKAS

Sommarföljetong från våra sjukhus

Sommar

Nu är sommaren utan tvekan här, med allt vad det innebär för oss som jobbar i vården; sol, värme, semester, utebliven semester, övertid, stress, god vård, dålig vård, fina möten, känsla av otillräcklighet, glädje, sorg, hjältedåd och helt vanlig vardag. Vi i blogg-gänget har tillsammans med en utökad Webb-grupp beslutat oss för att hålla ångan uppe! I år lägger vi inte bloggen på hyllan utan bloggar från regionens alla hörn.

Hela sommaren kommer vi att blogga på temat ”Sommar i slutenvården”. Vi kommer att få direktrapporter och reflexioner från våra stora sjukhus runt om i regionen med hjälp av våra eminenta sommarbloggare på NU, SKAS, SÄS och SU! Vi välkomnar Maria Franzén på NU, Lene Lorentzen på SKAS och Stina Wärnstedt på SÄS  samt Martin Håland på SU som ni ju känner sen tidigare. Läs deras bloggar, kommentera eller kom med idéer om det som händer och är värt att skriva om.

Sommarblogg

Lene, Maria och Stina är våra nya sommarbloggare.

Håll till godo med spännande sommarföljetong på Västbloggen!

 

//Robin

Sommaren kommer, sommaren kommer…

Fabeln om Pojken och vargen är en historia som jag läst otaliga gånger för mina barn som godnatt saga.
Pojken ropar; Vargen kommer, vargen kommer…. Byborna kommer och finner ingen varg.
När så vargen kommer så är det försent, ingen tror längre på pojken och vargen tar alla djur.

Fabeln har gett upphov till uttrycket ”att ropa varg”, som finns i flera länder med betydelsen att kalla på uppmärksamhet för att inte bli trodd när något allvarligt sker.
Sommaren kommer, sommaren kommer…
Varje år ropar Vårdförbundet; sommaren kommer. Tidningar och övrig media rapporterar hur många sjuksköterskor eller barnmorskor som saknas under sommaren. Hur många luckor det är i schemat.
(På SU´s förlossningsavdelningar saknas det personal till hundratals arbetspass i sommar )

Våra rop om att ”sommaren kommer” är inte tomma rop. Varje sommar får våra medlemmar göra sitt yttersta och en hel del till för att ge så bra vård som möjligt under förutsättningar som inte är optimala. Det handlar om extra vårdplatser, extra arbetspass, arbetspass som aldrig tar slut utan fortsätter över kvällen/natten. En stress över att riskera att göra fel.
Allt tillsammans gör att sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor mår dåligt och tillslut själva blir sjuka eller inte orkar vara kvar i vården.

Arbetsgivaren vill göra våra rop till ”pojken och vargen”. Genom att sopa under mattan, genom att låtsas som det regnar och glömma illa kvickt skapas en utmattningseffekt. Man vill trötta opinionen så att ingen tillslut orkar lyssna.  ”Ni ropar men sommaren gick ju ”bra” i år också”.

När allmänheten vänjer sig vid massmedias larmrapporter är vi illa ute. Vi accepterar en vård som inte fungerar på sommaren och de enskilda personer som offras på en bristande arbetsmiljö och patientsäkerhets altare är glömda i september.

Förra veckan träffade jag kollegor som säger; Nu är sommaren här, vi som knappt har hämtat oss från förra sommaren!

På hittepåvetenskaplig grund

Ett grundläggande maxim i vårat samhälle är vikten av vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Detta har också blivit stående mantra hos olika makthavare, politiker och massmedia. Men hur vetenskapliga är vi egentligen?

Politiker slänger sig ibland med ”vetenskap” som saknar täckning. Till exempel är en förhärskande sanning hos många politiker, oavsett partifärg,  att människor själva efterfrågar att få vårdas i sitt eget hem hellre än på sjukhus.

Detta menar man sig ofta ha forskning på.

Det saknas dock helt forskning som underbygger ett sådant påstående.

(Se Helle Wijk; legitimerad sjuksköterska, universitetslektor, doktor i medicinsk vetenskap och docent i omvårdnad på: https://www.vardforbundet.se/Om-Vardforbundet/Lokala-avdelningar/vastra-gotaland/Artiklar/Vardens-paradigmskifte/)

Däremot finns det studier på att människor vill vårdas där de känner sig trygga, oavsett var detta är.

Här blir vi också varse ett större problem: det finns nästan ingen forskning gjord på vård i kommunal regi. Våra professioner i kommunerna har även svårt att hålla sig ajour med det senaste i forskningsväg eftersom man helt saknar de sökmotorer för vetenskapliga artiklar som finns i slutenvården. Fou-enheter kopplade till kommunal hälso och sjukvård lyser med sin frånvaro.

I den mån politikerna överhuvudtaget tagit politiska mål för inriktning och verksamhet är instrumenten för uppföljning ibland direkt skrattretande för den som har minsta lilla kunskap om hälso-och sjukvård. Så kan tillexempel indikatorn ”smärtskattning sista veckan i livet” mäta om man uppnått det storslagna målet: ”Berördavårdtagare har en god palliativ vård med andligt, socialt och medicinskt innehåll”.

Denna ”hittepå”- vetenskaplighet är inte bra för patientsäkerheten.

Det går an att slå sig för bröstet att vi har världens bästa vård när det inte finns några studier som bevisar varken det eller motsatsen.

Däremot finns forskning inom slutenvården, till exempel den i medicinska tidskriften the Lancet nyligen presenterade RN4CAST-studien som slår fast att utbildning och arbetsbelastning är grundläggande faktorer för vårdens kvalité.

Den slår fast att ju fler patienter en sjuksköterska har ansvar för desstå större är risken för  vårdskador. Det samma gäller utbildning, ju mer utbildning en sjuksköterska har, desstå minre risk för vårdskador. Den här typen av studie kan med största sannolikhet översättas till kommunal hälso- och sjukvård. Linda Aiken, professor i omvårdnad och sociologi vid Pennsylvania University i USA gav under Vårdförbundets kongress svaret på frågan om studiens resultat kunde översättas till kommunala förhållanden och hon menade att      så var fallet.

Är vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet så viktigt som alla säger så:

  1. Avsätt pengar till riktig forskning också i kommunerna.
  2. Kräv att politiker och tjänstemän baserar sina beslut på de vetenskapliga resultaten.

//Robin