En marinchefs syn på behov och tillgång

Måndag kväll vid halv åtta-tiden satt jag för en gångs skull framför Tvn för att insupa lite nyheter, brukar vanligtvis vara i stallet vid denna tiden. Huvudnyheterna var jakten på kränkande farkoster i Sveriges farvatten. En utav intervjuerna gjordes med en hög chef från svenska marinen. Det som bland annat diskuterades var behovet av resurser med fler helikoptrar, marinfartyg osv. Journalisten frågade marinchefen om varför man inte ordnade med fler fartyg och helikoptrar. Marinchefen svarade lugnt och bestämt: -Nå man kan ju köpa hur många fartyg och helikoptrar som helst men jag måste ha personal som bemannar dem också!

MEN, tänkte jag, kan han inte komma och ha föreläsning för hälso- och sjukvårdens politiker och tjänstemän.

Efter åratal av minibemanning så fortsätter de ändå att ordna fler och fler sängplatser/vårdplatser men ingen verkar ha insikten om att det även behövs fler medarbetare som tar hand om dem som ligger i sängarna.

Så tänk er en marinchef och en arborist som föreläser för våra politiker och tjänstemän. Ämnena för föreläsningen:

Det går inte utöka utan tillgänglig personal och man kan inte kapa trädet vid rötterna för då dör det till slut.

Tina K

 

Äntligen! SU går före

Man kan tycka mycket om hur personalpolitiken är på min förvaltning.
Men här kommer faktiskt något positivt!
Äntligen inför arbetsgivaren en möjlighet att få en strukturerad yrkesintroduktion för nya sjuksköterskor!
För många årsedan pratade jag med en granne vars dotter läste till sjuksköterska.
Grannen jobbade inom läkemedelsindustrin och var kemist i grunden. Grannen var imponerad av bredden på vad som ingick i sjuksköterskeprogrammet. Psykiatri, omvårdnad, anatomi, fysiologi, psykologi, arbetsledning, sjukdomslära m.m. Tänk om jag hade fått läsa en del av detta under studietiden. Vilken nytta jag hade haft i mitt arbete inom läkemedelsindustrin, var hans kommentar.
Våra nya kollegor kommer ut från universitetet med mängder av kunskap.
Sedan kommer de till första arbetsplatsen som nyfärdiga. Väl där får de ett par veckors introduktion för att sedan ersätta och ta över uppgifter som en kollega har utvecklat sina färdigheter i efter tjugotvå år i yrket.
Sommaren 2013 pratade jag med ett par sjuksköterskor som sa; ” Jag jobbar vikariatet ut men inte en dag mer på SU!”
IVO konstaterar efter en inspektion på bla SäS i Borås : Det fanns allt för många oerfarna sjuksköterskor i tjänst inom Södra Älvsborgs sjukhus i somras. Ivo konstaterar att avancerad vård kräver hög kompetens och att bemanningen inte enbart handlar om rätt antal sjuksköterskor. På en av kirurgavdelningarna på SäS fann myndigheten att två tredjedelar av sjuksköterskorna var nyutexaminerade, vilket Ivo kritiserar.
De läkare som kommer ut från universitetet förväntas genomgå ett års Allmän Tjänstgöring innan de får sin läkarlegitimation. Våra kollegor anses varar fullfjädrade sjuksköterskor dag ett.
Arbetsgivaren på SU har förstått läget och nu kommer ett års yrkesintroduktion som kallas kliniskt basår.
Ett år av klinisk träning ska kombineras med en vanlig anställning som sjuksköterska. De nyfärdiga kollegorna får löpande omvårdnadshandledning av en erfaren sjuksköterska och vid två utbildningstillfällen per månad ska de få veta mer om sådant som patientdatasystem, säkerhetsfrågor och palliativ vård.
Äntligen! Hoppas fler arbetsgivare tar efter!

Gud hjälpe de sjuka och oss dårar som försöker vårda dem.

Vad är meningen?
Allt som oftast kan vi, i olika medier läsa brev, artiklar, insändare och inlägg, där sjuksköterskor beskriver sin vånda över sin arbetssituation. De skriver om arbetsgivare som inte lyssnar, arbetsmiljöer som är outhärdliga, patienter som hamnar i kläm och politikerkontakter som leder till ingenting.

Varför måste vi, sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor, ens författa sådana brev och inlägg? Finns det något fundamentalt fel i våra krav som alla andra förstår, utom vi? Är det fel av oss att vilja ha en bemanning som räcker till för en god arbetsmiljö, minskade arbetsrelaterade sjukskrivningar och en god vård till våra patienter? Är det fel av oss att önska, att vi kunde ta emot våra nya kollegor på ett sätt som ger dem stabilitet och trygghet under sin upplärning? Är det fel av oss att vilja få ut vår semester utan att oroa oss för att bli inbeordrade? Eller är det fel av oss att inte vilja bli inringda så fort vi har en ledig dag? Är det sen fel av oss att vilja ha en rimlig lön för detta, särskilt med tanke på att vi jobbar dygnets alla timmar och årets alla dagar?

Har vi obemärkt utvecklat ett samhälle där de sjuka värderas så lågt, att de som ropar å deras vägnar, ignoreras? Eller är det så illa, att ingen av alla kloka hjärnor i Sverige och inga av alla våra folkvalda politiker, har den ringaste aning om hur problemen inom sjukvården ska lösas?

Om så är fallet, Gud hjälpe de sjuka och oss dårar som försöker vårda dem.

Lene Lorentzen

Ansar man trädet i rötterna?

Om trädkronan växt sig för stor, vad gör man?

Ansar man trädet i rötterna eller ansar man i trädkronan?

Stödfunktioner och kringorganisationer har växt sig större och större inom hälso- och sjukvårdssektorn. Jag vill likna det med att ha en bokhylla som upptas utav ett enormt bokstöd på 75%  som stödjer en bok som enbart tar upp 25% procent.

Verksamheterna har blivit så slimmade att de människor som arbetar med direkt patientkontakt har bara blivit färre och färre. Man talar i termer som minibemanning, sommarbemanning etc.

 I stödorganisationen runt omkring verkar det dock inte finnas något som heter minibemanning, eller?

Betänk vad som händer om man kapar ett träd vid rötterna istället för i trädkronan om man vill att den passar stammen och sin omgivning lite bättre? 

Inte behöver man ett livfullt barns fantasi för att förstå att trädet dör,bild eller?

Kapa trädet  vid rötterna, är det inte det som skett de senare åren inom hälso- och sjukvårdssektorn?

Behöver det anställas en Arborist på HR/personalavdelningarna?

Kanske en sista nyrekrytering som skulle göra skillnad i rätt riktning?

Arborister arbetar nämligen för att träden skall vara säkra, vackra, problemfria och leva länge.

En arborists huvudsakliga uppgift är att beskära och avverka träd. En av de vanligaste uppgifterna är så kallad kronrensning, vilket innebär att döda, skadade eller sjuka grenar tas bort. Att beskära träd som skymmer solen eller växer över byggnader och vägar ingår också i arbetet.

När man arbetar med att beskära träd, finns det nämligen flera aspekter att ta ställning till. Man måste se till att arbetet man utför gynnar omgivningen på bästa sätt. Man måste se på träden som levande individer där inget träd är det andra likt. Trädens perspektiv är en viktig del, om inte den viktigaste. En arborist kan även arbeta med förvaltningen av träd, där inventering och riskanalys är viktiga områden.

En arborist kanske inte kan så mycket om Hälso- och sjukvård men verkar ändå i sitt arbetssätt ha ett perspektiv som verkligen behövs, men tyvärr verkar saknas i vår bransch.

 Eller vad tycker ni?

Ska det krävas en arborist för att stoppa skövlingen av hälso- och sjukvårdens rötter?

”En generation planterar träden, nästa sitter i dess skugga.”

(Kinesiskt ordspråk)

Tina K

Semester på pappret ger ingen vila

Semestern känns för många väldigt avlägsen nu när höstlöven börjar falla från träden.
Semester är något underbart för det mesta och semesterlagen ger oss minst 25 dagar att utnyttja, var av de flesta av oss får fyra veckor under sommaren.
Men ett antal av mina medlemmar har valt att skjuta på sin semester till övriga delen av året. Något som nästan är nödvändigt för att verksamheten på våra vårdavdelningar ska gå runt, då det inte finns vikarier tillräckligt.
Utöver våra 25 semesterdagar enligt semesterlagen så kan man enligt kollektivavtal få upp till 32 semesterdagar totalt.
Kollektivavtal, avtal mellan kollektivet (Vårdförbundets medlemmar) och arbetsgivaren som är bättre än vad lagen ger.
32 dagar är lyxigt tycker mina vänner som jobbar i privat verksamhet.
I går ringde en av mina medlemmar och frågade vad som gäller med semester övriga delen av året. Hon hade 42 sparade semesterdagar och över 115 timmar i kompbanken. Nu ville hon vara ledig några nätter och beta av sina sparade semesterdagar.
I slutet av året säger vårt kollektivavtal att jag får spara 40 dagar till nästa år. Resterande dagar betalas ut i pengar.
Pengar är viktigt, i alla fall veckan innan nästa lön. Men minst lika viktigt är möjligheten att emellanåt få utnyttja semesterns fördelar; att kunna vila!
Men sanningen är att det inte finns personal övriga delar av året för att kunna ge mina medlemmar ledigt de semesterdagar de har rätt till.

Semesterdagar som behövs för att kunna återhämta sig för att orka ta hand om dig när du behöver det som bäst! Vad ska man med semester till när man inte kan ta ut den? 32 dagar på pappret ger ingen återhämtning!

Hemförlossning: politiskt statement

Vår gästbloggare Eva-Maria Wassberg fick rådet av oss administratörer att ändra på en del i texten i den förra publicerade bloggen  för att vi som inte är insatta skulle förstå. Det gjordes och under den dialog vi hade fick vi ett engagerat svar från Eva-Maria. Det svaret var från en brinnande engagerad medlem. Svaret vi fick är denna blogg som vi delar med oss till våra läsare. 
 
Man kan ju stanna vid själva hemförlossningsberättelsen. Men det tycker inte jag. Då blir det en ”gullig kuriosa” om de där hippiebarnmorskorna som är ute i skogen och förlöser kvinnor som äter moderkakor. Min poäng är att så ser inte verkligheten ut. Det är både en mänsklig rättighet att själv få välja Nyföddomständigheter kring barnafödande och rent vetenskapligt, medicinskt sett, faktiskt förenat med färre interventioner och bättre ”outcome” för friska omföderskor med normal graviditet att föda i sitt hem i stället för på sjukhus.
 
Det är 250 gånger fler som vill föda på en ABC-avdelning än vad som är verkligheten. För det finns inga ABC-kliniker i detta land mer än Södra BB, men det är ju en defintionsfråga. Och räknar man utifrån en barnmorskeledd enhet så finns faktiskt noll sådana kliniker. Det är 30 gånger fler som önskar föda i hemmet än vad som är verkligheten. Ca en promille föder planerat i hemmet, det är ca 100 per år. Av dem är det en femtedel som planerat föder utan barnmorska. Därför att de hittar ingen, eller de ägnar sig åt s.k. ”free birthing” (mkt få). Drygt 100 föder oplanerat hemma, för de hann inte till sjukhus.
Sjukhussäng framifrån
Enligt WHO skall alla kvinnor i hela världen erbjudas en barnmorska (skilled birth attendant) när de föder barn för trygg och säker vård. Det skiter faktiskt Sverige i. I Danmark, å andra sidan, är det lagstadgat att en barnmorska har en skyldighet att bistå vid en födsel om hon blir kallad till den (t ex till ett hem). Man kan inte slingra sig ur den situationen om man inte är onykter eller psykiskt sjuk. Då har man rätt att avstå…
 
Vad jag vill säga med detta är att jag vill lyfta hemförlossningsfrågan till något politiskt, en mänsklig rättighet och därför behövs bägge delarna, även den kanske lite ”tråkigare” delen som mänskliga rättigheter kanske uppfattas som av den del. Lagar och paragrafer…. ja, men de behövs. De styr vårt samhälle.
 
Jag tänker så här:  Mitt blogginlägg kan ses som ett politiskt statement.
Varma hälsningar från Eva-Maria Wassberg

Ett barn är fött…hemma.

Barnmorskan Eva-Maria Wassberg brinner för sitt yrke. Hon är också en eldsjäl för att du som blivande förälder skall kunna välja vart du vill föda ditt barn. Följ med Eva-Maria Wassberg till Karin och Kalle.

Det surrar i min telefon i fickan och när jag tar upp den ser jag att det är Karin som ringer. Karin som snart skall föda. Är det dags nu? Det är Karins man Kalle som ringer och han berättar värkarna har böljat fram och tillbaka under några timmar och nu finns det en rytm, en regelbundenhet i dem. Karin vill att jag kommer nu. De stora barnen har blivit hämtade av mormor och morfar. Karin vill ha det så lugnt som möjligt när hon föder.

Vägen till deras hem är inte så lång som det ibland kan vara när någon ska föda, en vacker sommarkväll, det är varmt och skönt, ingen trafik och jag är där på 25 minuter. Den andra barnmorskan kommer strax efter. Karin står på knä i poolen i vardagsrummet, lutad över den mjuka kanten, tittar upp och ler. Värken är precis slut. Hennes man slutar massera hennes rygg. Jag ber henne lägga sig på rygg och känner lilla barnet röra sig under hennes hud, liksom välkomnande. Jodå, det är fortfarande huvudbjudning men nu står huvudet längre ner och jag kan inte känna nacksegmentet. Lyssnar med tratten efter fosterljud. De är starka och regelbundna. Hör en acceleration och känner mig lugn. Än har inte vattnet gått.

Men nu avtar värkarna som nyss var så starka. Min kollega och jag kastar en blick på varandra. Så här blir det ibland. Nu har de ju ringt hem barnmorskorna, nu skall det presteras ett barn så de inte ringt i onödan. Så kan man känna. Vi försöker i sådana fall avdramatisera och säga att det var en generalrepetition.

Så kollegan och jag säger att vi är lite hungriga – finns det något ställe i närheten där vi kan äta? Det gör det, en pizzeria på hörnet. Nu är vi nära och kan komma på ett par minuter om det krävs.

Tjugo minuter senare är vi tillbaka och nu är situationen helt annorlunda. Karin har kraftiga värkar. Kalle ser lättad ut när vi är på plats. Hon står igen på knä i poolen och är djupt koncentrerad. Jag tar fram instrumenten, fram doptonen, sug och Laerdalballong. Kollegan ringer till sjukhuset och meddelar att vi är på en hemförlossning. Dels för att avdramatisera själva fenomenet att föda hemma men också för att de på sjukhuset skall veta vad som är på gång OM vi skulle behöva åka in. Ibland kan man behöva det. Även hemförlossningar kan behöva medicinsk hjälp. Men det är sällan.

bad2

Nu känner Karin med handen mot sitt underliv och tittar upp på oss förvånat. ”Jag känner huvudet” säger hon och ler där hon står på knä i vattnet. Handskar på och försiktigt håller jag min hand mot barnets huvud. Försiiiiiktigt nu! Strax därefter glider barnet fram så fint och jag för barnet mellan kvinnans ben så det flyter upp till ytan. Hon sträcker ner sina armar och tar barnet, lyfter upp det i sin famn, djupt koncentrerad i blicken. Forskande, undersökande. Barnet skriker till och hon ler lättad och tittar på oss andra. YES! Nu är det över!

Nej, över är det inte förrän moderkakan fötts fram och det gör den 37 minuter senare. Då har hon kommit över i soffan där vi bäddat med högabsorberande material. Där föds den fram, hel och fin. Navelsträngen klipps först när detta inte stör anknytningsprocessen mellan mamma och barn. Kollegan och jag har under tiden varit väldigt uppmärksamma på om hon blöder, om livmodern är väl sammandragen och om barnet verkar vitalt. Allting är som det ska.

Kalle har ringt efter de stora barnen och nu sitter vi alla runt köksbordet och fikar. Jag skriver journalerna och storasyskonen klappar på sin nya lilla syster. De ser så nöjda ut och vill hålla henne. Men lillasyster vill bara suga ivrigt på mammas bröst.

Kollegan ringer till förlossningen och berättar att barnet nu är fött och allt gått bra och vi börjar packa ihop våra pinaler för att lämna familjen. Nu kan de ringa under de närmaste tio dagarna. Vi gör hembesök utifrån behov och kommer och tar PKU-prov efter ett par dagar.

När vi lämnar den glada och lättade familjen känner vi ännu en gång; tänk om fler hade fått möjlighet att få föda under sådana här omständigheter.

Men så ser verkligheten inte ut. I vårt land är det bara i Stockholms läns landsting som det finns gott om barnmorskor och där verksamheten är ekonomiskt sanktionerad.  Norge, Danmark Island har offentligt finansierade hemförlossningar till skillnad från Sverige.

Tillgången på förlossningsvård i Sverige lämnar en del övrigt att önska, det är brist på personal och kvinnor i storstadsregionerna kan inte garanteras att föda på det sjukhus de väljer.  I förhållande till graviditet och barnafödande kan man fundera på hur långt det är rimligt att en kvinna ska behöva färdas för att nå sin mödravårdscentral eller förlossningsklinik. Tillgänglighet: i vissa områden i landet erbjuder den offentliga vården finansiering av barnmorskebistånd vid födsel i hemmet. Men på de flesta håll är det inte så. Där krävs att kvinnan själv betalar för sin vård.

Men vad vill kvinnorna själva då?

Erfarenheterna av en födsel lever kvar hela livet och kan påverka hur kvinnan mår under lång tid framåt. Förlossningsrädsla är svår att uppskatta. En (liten) grupp kvinnor är så rädda att de avstår från graviditet. Ungefär en av fem är rädda att föda. För en av tjugo är denna rädsla så stark att hon kan behöva professionell hjälp. En god förlossningsupplevelse är däremot stärkande.

Kontinuerligt professionellt stöd under födseln är något kvinnor efterfrågar men som förlossningsvården inte kan lova. Kontinuerligt stöd minskar behovet av farmakologisk smärtlindring och instrumentell förlossning samt ger en bättre förlossningsupplevelse. Bland de kvinnor som önskar föda hemma är främsta skälet en för kvinnan känd barnmorska, enligt forskaren Helena Lindgren.

En undersökning bland förstföderskor i Sverige år 2002 visade att 25 procent gärna ville föda på en ABC-avdelning. Tre procent önskade föda hemma och åtta procent önskade ett planerat kejsarsnitt. Sju år senare gjordes en uppföljning för att finna skillnader och likheter bland de som önskade att föda hemma respektive med kejsarsnitt utan medicinsk indikation.

När man justerade för olika bakgrundsvariabler fann man att de som födde hemma var mer nöjda med delaktighet, med barnmorskans stöd och hade i lägre grad upplevt ett hot mot barnets liv. De hade en större känsla av att vara i kontroll och hade mer positiv förlossningsupplevelse.

Gravid kvinna

För dig som läser denna blogg och som vill veta mer om mänskliga rättigheter i förhållande till barnafödande, går det bra att ladda ner en skrift jag sammanställt tillsammans med Elin Edén för föreningen Födelsehusets räkning.

Den finns på Födelsehusets hemsida och heter ”Vem äger kvinnans kropp under graviditet och barnafödande?”.

Skriften är en sammanställning av ett projekt finansierat av Rättighetskommittén i Västra Götalandsregionen som handlar om mänskliga rättigheter och barnafödande, ”Rätt att föda”.

Vill du som läser detta ha kontakt med mig, når du mig på evamaria.wassberg@gmail.com

/Eva-Maria Wassberg

Silar matteprov och sväljer döda patienter

Vårdförbundets sommarrapport släpptes 23 september. I rapporten framgår det tydligt att bristen på sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker varit stor över hela landet under sommaren. All forskning i världen visar att där det dras ner på antal sjuksköterskor ökar patientdödligheten.

Under valrörelsen var det ett väldigt fokus på lärarna och deras villkor, så till den milda grad att politikerna kämpade med att trumfa över varandra och tvekade inte att lägga sig i sådant som de normalt anser arbetsmarknadens parter ska sköta. Nu vill jag mena att om läget är så akut när det gäller skolan att politiker måste lägga sig i lönebildningen, hur akut är det då inte när det gäller vården och sjuksköterskornas löner?

Vad är det som gör att det är så omöjligt med att lyssna på sjuksköterskorna och det vetenskapliga underlag som tydligt visar att patientsäkerheten är kopplad till sjukskötersketätheten?

När barnen i Sverige räknar sämre än europeiska genomsnittet är det nationell katastrof, men att en och annan patient dör för att det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor det får vi kallt räkna med?

Sjuksköterskor är en av de absolut mest eftersatta grupperna när det gäller jämställda löner, fråga vilken expert som helst. Vi ligger mycket sämre till än lärarna, varför låtsas vi som om vi sitter i samma båt? Det gör vi inte. Sjuksköterskornas båt läcker hejdlöst mycket mer.

Vi sitter inte heller i samma båt som läkarna, de må ha det tidvis tufft men de har hutlöst bra betalt. Vården prioriterar svindyra läkarlöner till ingen nytta för att det är en så het potatis att ens diskutera frågan. Politiker och tjänstemän prioriterar hellre efter hur de vill att det ska vara än hur det är. De kastar hellre skattepengarna i sjön än vågar göra prioriteringar där de skulle tvingas sätta ner foten.

Politikerna silar mygg och sväljer elefanter och opinionen fattar inte hur det verkligen ser ut.

Men har det någon betydelse när ingen verkar bry sig?

Patienterna borde bry sig och skattebetalarna. Politikerna borde bry sig.

Att basera sina beslut på illusioner är inte kostnadseffektivt.

Frågan är hur länge Vårdförbundet ska spela med i charaden, en ny sommarrapport nästa år igen?

Vårdförbundets nya rapport län för län visar att läget är kritiskt.

//Robin

Du vet väl om att du är värdefull

Dagarna efter valet. Och jag tänker. Vad hände den 14 september? Feminism och jämställdhet ställs utanför och istället fördubblas ett parti som står tvärtemot allt vad jämställdhet vill säga och alla människors lika värde. Vad rör sig i huvudet på Sveriges befolkning. Hur hamnade vi här?

Allas lika värde 1

Enligt idéhistorisk forskning är det mest signifikanta för alla typer av bruna tankeströmningar att de är just tankefientliga. Ideologin baserar sig nämligen på känslor, inte tankar. Gemensamt för alla dessa tankeströmningar är att de vädjar till instinkt och känsla snarare än förnuft. En talande slogan är den nationalsocialistiska ”Vi tänker med vårt blod” eller fascismens ”Vi tänker inte, vi handlar”. Vissa forskare menar att denna typ av ideologi har mycket mer gemensamt med religiös tro än politisk ideologi.
Frågan om vad som rör sig i huvudet kanske är fel ställd, det handlar snarare om känslor än om tankar när en människa ser sig beredd att ge upp om principen om alla människors lika värde.
Men det handlar inte om känslorna som vi lyssnar på utan känslorna som styr oss, känslor som vi förnekar och som därför styr våra tankar och handlingar.
Vilken är då den känslomässiga frustration och desperation som får hundratusentals svenska män och några kvinnor att ge upp tron på vår demokratiska likvärdighetsprincip?
Är det invandrarna, feministerna, tiggaren utanför Konsum, är det HBTQ-människorna eller vad är det egentligen som rör upp alla dessa starka känslor?
Ingenting hos en annan människa kan reta upp en så mycket om det inte har genklang inom en själv.
Vad får en människa att ge upp principen om allas lika värde om hon inte tvivlar på sitt eget?
Det undangömda tvivlet på det egna människovärdet fick i söndags dessvärre 12,9%
//Fundersam Robin Åberg

”Vardagshjältar” nej tack

moderatkvinnor

M2Politiker tackar vårdpersonalen ”vardagshjältarna” i valannonser inför valet. Om detta är ett taktiskt drag för att fiska röster från oss som arbetar i vården är det en missräkning. Vi vill nämligen inte bara ha ett tack för det arbete vi utför.

Det räcker inte till när räkningarna ska betalas. Vi vill inte heller bara ha en lön, vi vill ha rätt lön. Rätt lön är den som är likvärdig med jämförbara yrken i mansdominerade branscher vad gäller utbildning, ansvar osv.

Vi vill inte heller vänta på detta i 100 år eller vad det nu kommer att ta i dagens takt. Vi vill ha det NU.

Att ge sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och rtg- sjuksöterskor rätt lön borde vara steg 1 för alla de politiker som säger sig vara feminister.

Detta strukturella fel ligger bortanför avtalsrörelsen och kan inte ensamt lösas av arbetsmarknadens parter. Så länge våra yrkesgrupper är felavlönade är Sverige ett ojämställt land.

Vi vill inte ha något tack för att ni utnyttjar vår kunskap utan att ge en rimlig lön.

Vi vill ha ett förlåt och gör om, gör rätt.

Var finns de politiska vardagshjältarna som klarar detta? De ska få min röst!

//Robin