Lön

Lön. Något som betalas för utfört arbete. Ska sjuksköterskor ha det? Hur svårt kan det vara att utföra något läkaren säger åt sjuksköterskan att göra? Det är medicin som är viktigt!

 

På 1800-talet fanns det en sjuksköterska som tänkte själv och gjorde själv och sänkte dödligheten ibland soldater som skadats i krig med ca 90%. Utan medicin. Sedan dess har många fler sjuksköterskor agerat självständigt och gjort livsavgörande skillnader för oändligt många människor.

Hon på 1800-talet menade att det alltid är billigare att betala arbetskraften dess fulla värde och att underbetald arbetskraft alltid blir dyrare. Kan det verkligen vara så? Kan skenande kostnader för personal bero på att man betalar dem för lite?

 

Jag behöver inte argumentera för varför hon på 1800-talet hade och fortfarande har rätt. Vi sjuksköterskor vet, ser och kan räkna. Visserligen är 1 plus 1 alltid = 2 i additioner men ekvationer har, till skillnad från additionens termer som alltid har ett bestämt värde, variabler och dessutom flera olika sådana i en och samma ekvation. Typ som läkemedelsberäkning. Det är något helt annat än addition och subtraktion. Kunskap som aktiva sjukvårdspolitiker inom landsting och SKL tycks ha tveksam kunskap om …

 

Jag undrar också hur våra politiker värderar ett människoliv? Inte bara blir det pengamässigt dyrare att betala Vårdförbundets yrkesgrupper för lite. Ovanpå det orsakar den låga betalningen att det blir brist på våra yrkesgrupper vilket bl.a. orsakar platsbrist och att människor dör i väntan på vård. Hur kan man som politiker i majoritet inte förstå att det är en själv som är delansvarig för att patienter dör p.g.a. personalbrist? Frågorna är många.

 

En orsak till sjukvårdens ökande ekonomiska kostnader är att Vårdförbundets yrkesgrupper inte har något som är värt att kallas för löneutveckling över tid och därmed också får en låg pension trots att yrket är samhällsbärande. Därför har Vårdförbundet i år valt att säga upp avtalet med SKL och gått in i en avtalsrörelse där vi ställer krav på att allas löner ska öka och att de mest erfarna och mest kompetenta (de kallas för särskilt yrkesskickliga i yrkandetexten till SKL och Sobona) skall få en extra löneinjektion på 10000 kronor mer i månaden.

Några kollegor har blivit upprörda över att de som är mest erfarna och kompetenta ska få mer än de som ännu inte är mest erfarna och kompetenta. Jag undrar så mycket över varför? Enda chansen att öka möjligheterna att själv få en mycket högre lön vartefter ens erfarenhet och kompetens ökar, är att ge just de som är mest erfarna och kompetenta idag extra mycket. Vi måste få upp toppen på vår lönekurva för att alla ska få ännu mer i framtiden.

Det finns nu ett löneupprop. Gå in, skriv under och dela vidare!

Jag ber dig att inte vara rädd för att skriva under det. SKL har t.o.m. gått ut med tydliga direktiv om att våra lokala politiker inte ska tacka ja till våra förtroendevaldas inbjudan till samtal. Läs mer om det i avtalsbloggen.

Dra ditt strå till stacken för alla 115000 medlemmar behövs nu!

Charlotta Dickman, sjuksköterska på Södersjukhusets intensivvårdsavdelning.

Ett betydelsefullt yrke

Sedan min biomedicinska analytikerexamen 2004, har jag arbetat på tre laboratorier inom Karolinska universitetslaboratoriet, KUL. Som nyexaminerad var mitt första arbete på klinisk patologi där jag med olika metoder arbetade för att detektera leukemier. Jag är glad över att också ha erfarenhet av arbete på ett vårdcentrallaboratorium, där patientkontakten jag fick i samband med blod-, svalg- och nasopharynxprovtagning var det absolut bästa! Ibland mötte jag patienter som var svårstuckna och/eller var rädda för provtagningen. Vilken känsla när man kunde genomföra provtagningen på ett lugnt och för patienten bra sätt! Inne på laboratoriet genomförde jag sedan diverse patientnära analyser, t ex CRP, Hb, streptokocker, mykoplasma, sk ”urinstickor”, gravtest och PK(INR)-prov.

Mest erfarenhet som biomedicinsk analytiker har jag från fostersektionen på klinisk genetik. Dit skickas moderkaksbiopsier och fostervattenprov som vanligen tas under ca graviditetsvecka 10-18, för att detektera eventuella kromosomavvikelser hos fostret med hjälp av olika cytogenetiska- och molekylärbiologiska metoder. Det som analyseras är, mycket förenklat, dels om fostret har rätt antal kromosomer, dels om allt kromosommaterial finns i rätt uppsättning. En orsak till att testerna tas kan vara att man vid en ultraljudsundersökning upptäckt något som avviker och vill utreda om det kan vara någon kromosomavvikelse som ligger bakom detta. Kommer fostret överleva graviditeten med denna kromosomavvikelse? Man har också sett att risken för kromosomavvikelser ökar ju äldre modern är, varför en del kvinnor över 35 år väljer att genomföra denna typ av fosterdiagnostik. Ibland kommer det också in prov där fostret av någon anledning dött i magen, då kan vi utreda om orsaken till detta är en kromosomavvikelse, information som kan ha en mycket betydande roll för föräldrarna. De etiska frågorna kring fosterdiagnostik är förstås ganska svåra. Jag har dock alltid upplevt vårt arbete som betydelsefullt då vi som biomedicinska analytiker ofta kan bidra till att stilla många föräldrars oro med besked om normal kromosomuppsättning och också ge viktig information i de fall då kromosomavvikelser föreligger.

Utöver laborativ erfarenhet har jag också, tack vare mitt yrke, haft möjligheten att engagera mig inom Vårdförbundet. Både som anställd studerandeombudsman och med uppdrag som förtroendevald och huvudskyddsombud. Viktiga frågor för både yrkesverksamma biomedicinska analytiker och studenter är dels hur vi får arbetsgivarna att bättre förstå och uppskatta vilken betydande roll vi har inom vården, dels att arbetsgivarna bättre behöver värdesätta vår kompetens och bidrag till vården med fler möjligheter till utökat ansvar, fler karriärvägar inom yrket och högre lön! Enligt Vårdförbundets lönestatistik var medellönen för biomedicinska analytiker med examensår 2016 enbart 24 900. Ingångslönen är kanske inte så viktig, tänker nog många då. Men tyvärr är inte heller vår löneutveckling vidare tillfredsställande, då medellönen för samtliga biomedicinska analytiker i Sverige ligger enbart några tusenlappar över på 29 900 kronor. Det finns också alltför många exempel på biomedicinska analytiker som arbetat i 20 år eller mer men som ändå har en månadslön lägre än 29 000 kronor. Att deras kompetens inte värderas högre av politiker och arbetsgivare är både pinsamt och sorgligt. Utan vår kompetens inom laborativ och fysiologisk diagnostik skulle mycket av dagens vård inte kunna bedrivas på det sätt som den görs idag, då våra analyser ofta har en väldigt betydande roll i både diagnostisering av olika sjukdomstillstånd och behandlingen av dessa. Om arbetsgivarna runt om i landet blir bättre på att möta upp med fler utvecklingsmöjligheter och en skälig lön kommer fler vilja studera till detta livsviktiga yrke.  Åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att laboratorierna runt om i landet ska få behålla vår livsviktiga kompetens och utveckla den laborativa diagnostiken än mer!

Anna Larsen, stolt legitimerad biomedicinsk analytiker sedan 13 år.

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Annas ord avslutar bloggsviten om, och av, biomedicinska analytiker som vi bjudit på denna vecka med anledning av firandet av Internationella biomedicinska analytikerdagen. Dagen infaller ju just idag, 15 april. Så nu återstår att önska grattis! Genom våra medlemskap kan vi tillsammans driva den utveckling av yrket och våra villkor som vi ser behov av. Irénes erfarenhet, Lalehs intresse, Karls tålmodighet och Annas vilja – allt det vi har gemensamt och det var och en av oss som individ bidrar med – tillsammans ska vi uppnå bättre utvecklingsmöjligheter och bättre löneutveckning och vad mer vi tar sikte på.
#flergermer #tillsammansärvistarkare

#stoltbiomedicinskanalytiker

Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Jag har arbetat på Klinisk kemi på Karolinska i Solna i 33 år, men hur gick det till? Yrkets benämning har under den tiden ändrats från att heta laboratorieassistent till biomedicinsk analytiker. Sedan 1 april 2006 är biomedicinsk analytiker ett legitimationsyrke.

Jag började 1: a februari 1984 på Karolinska som laboratorieassistent på laboratoriet Klinisk kemi. Min utbildning var med inriktning Klinisk kemi, valde den inriktningen för att inte behöva hantera djurförsök och 2011 kompletterade jag min utbildning med en kandidatexamen.

Under mina år i yrket har jag haft många varierande arbetsuppgifter/roller som biomedicinsk analytiker; klinisk kemis dygnet runt verksamhet, forskning och utvecklingslaboratorium, handledning av studenter, undervisning av medicine kandidater, DNA-laboratorium, biobanksambassadör, adjungerad klinisk adjunkt, förtroendevald för Vårdförbundet, samverkansrepresentant på olika nivåer och mycket mer. Metoder som jag arbetat med har varit många; mikroskopering, enzymmätningar, elektrofores, radioaktivitetsmätningar, radioaktiv märkning av isotoper, molekylärbiologiska metoder (PCR, Southern & Western blot), kromatografi i olika former och antikropps/antigens diagnostik mm. Patientnära arbete har varit provtagning på vuxna och barn samt att jag som specialutbildad tog blodprover på för tidigt födda barn på neonatalen. Jag har även deltagit i ett antal kongresser ute i världen och deltagit med posters där den grupp jag tillhörde stolt representerade Karolinska. Trots att jag arbetat på samma arbetsplats i alla dessa år har jag på ett aktivt sätt även fått möjligheten att förändra min egen roll på många sätt.

Vill med min beskrivning och min erfarenhet från Klinisk kemi på Karolinska universitetssjukhuset hylla yrket/professionen med anledning av internationella biomedicinska analytikerdagen 15/4.

Det finns idag två inriktningar för att bli legitimerad biomedicinsk analytiker, Laboratoriemedicin (som ersatt linjerna Klinisk kemi, Histopatologi, Biokemi och Mikrobiologi) samt Klinisk fysiologi. Kunskapsutvecklingen samt den tekniska utvecklingen inom vår professions huvudämne, som är biomedicinsk laboratorievetenskap, har förändrats mycket under mina 33 år i yrket. Det tekniska kunnandet kräver att man kan hantera komplexa instrument för att säkerställa de kvalitetskrav som finns och att analyserna utförs på ett patientsäkert sätt. Utvecklingen är en förutsättning för att kunna leverera analysresultat för att möta vårdens behov av snabba diagnoser. Biomedicinska analytiker arbetar med ett antal laboratoriemetodiker som (bland annat) klinisk kemi, mikrobiologi, transfusionsmedicin, immunologi, farmakologi, patologi, ultraljud och olika fysiologiska metoder.

Många analyser inom laboratoriemedicin har gått från att vara manuella till att vara helt automatiserade. Automation- och instrumentutvecklingen har förändrat biomedicinska analytikers arbetssätt på flera sätt. Vi deltar aktivt i metodutvecklingar för att det skall gynna patienten, vården och samhället. Snabbare analyssvar, mindre provvolymer, utfasning av miljöfarliga kemikalier samt delta aktivt med att integrera ny kunskap och nya teknologier i verksamheterna är några exempel.

Vi hanterar dagligen analysresultat som avviker från det förväntade och utför bedömningar av analysresultat på ett kunskapsbaserat och patientsäkert sätt. Jag anser att behovet är stort för att specialistutbildning för Biomedicinska analytiker blir verklighet. En metamorfos är att den biomedicinska analytikerns roll i vården är som grunden till ett hus. Saknas grunden är det svårt att bygga vidare. Utan analysresultat, ingen vägledning till diagnos.

Som biomedicinsk analytiker är jag stolt över det bidrag som professionen gör i den dagliga vården. För att kunna attrahera och behålla kompetens i verksamheterna bör livslönen öka markant för yrket och specialistutbildning för biomedicinska analytiker startas.

Iréne Sjöström, legitimerad biomedicinsk analytiker, 54 år gammal och 33 år inom yrket och förtroendevald för Vårdförbundet

#minyrkesdag

En hyllning till professionen!

Den 15 april är det internationella Biomedicinska analytikerdagen. Vi är tre legitimerade biomedicinska analytiker med olika erfarenheter som vill dela med oss av dessa under några dagar och också beskriva den viktiga roll en biomedicinsk analytiker har inom vården.

När man presenterar sig som legitimerad biomedicinsk analytiker får man ofta responsen ”oj, det låter avancerat!” eller ”Vad gör en sådan?” Ja, vad gör en biomedicinsk analytiker egentligen? När du som patient behöver ta exempelvis ett blodprov på vårdcentralen är det ofta en biomedicinsk analytiker som utför provtagningen. Vissa prov kan analyseras på plats, andra skickas till större laboratorier för analys. Där är det vi biomedicinska analytiker som analyserar de flesta av de patientprover som beställs av vårdgivaren. Vi kan också genomföra olika former av fysiologiska undersökningar på patienter.

Vårt yrke är brett med många subspecialiteter, vilket innebär att det på de olika laboratorierna krävs olika spetskompetens. Några exempel på vad en biomedicinsk analytiker kan detektera och ge analyssvar på är:

  • om en patient har allergi
  • vilken blodgrupp en patient har
  • mäta cancermarkörer och se om cancerceller finns i prover från patienten
  • förhöjda nivåer på hjärtinfarktsmarkörer
  • om en patient har fått rätt dos av ett läkemedel
  • om en patient har influensa eller inte
  • ärftliga sjukdomar
  • utföra nasopharynx- eller svalgprovtagning för odling av bakterier så att rätt antibiotika ges till patienten
  • olika kroppsliga funktioner eller nedsatt funktion som exempelvis venös insufficiens (undersöks med ultraljud)
  • andra fysiologiska undersökningar med inriktning på hjärta, kärl och lungor

Vi biomedicinska analytiker har den kompetens som krävs för att på ett patientsäkert sätt kunna utföra många livsviktiga analyser eller undersökningar som lägger grunden för mycket av den vård som bedrivs idag. Den läkare som patienten möter kan ibland enbart utifrån patientens symptom, ställa vissa diagnoser. Men ofta behövs en mer grundlig utredning för att antingen bekräfta eller avvisa eventuella misstankar om ett eller flera sjukdomstillstånd. Läkaren beställer därför de provtagningar, analyser och undersökningar som krävs för att via resultat och symptom kunna ställa en korrekt diagnos. Dessa resultat är också ofta nödvändiga för att ge rätt behandling och/eller vård.

Som biomedicinsk analytiker måste vi ha god kunskap om både kroppen, dess funktion och mekanismer. Vi måste också vara väl insatta i olika analysmetoder och apparaturer och hur de fungerar. Vi ska kunna analysera de data vi får ut av olika laborativa moment och kunna leverera resultat på de analyser/undersökningar som läkaren har beställt. Eftersom det ständigt sker utveckling inom medicin och laborativ teknik, som ger nya möjligheter, krävs det också att vi ska kunna utveckla både metoder och apparatur. Så ja, biomedicinska analytikeryrket är i allra högsta grad ett avancerat yrke!

Vi som biomedicinska analytiker har fler önskemål för vårt yrkes och därmed även vårdens utveckling.

  •  Att fler ska känna till vilken viktig funktion/roll vi biomedicinska analytiker har inom vården.
  • Att arbetsgivarna runt om i landet ser värdet på vår kompetens, att de bättre efterfrågar och använder denna.
  • Att utvecklingsmöjligheterna och karriärvägarna inom yrket blir fler, bland annat genom införande av specialistutbildningar inom våra olika områden/subspecialiteter.
  • Att arbetsgivarna på allvar ser över de låga lönenivåerna och erbjuder den lön vi förtjänar utifrån den roll och ansvar vi har inom vården.

Vi biomedicinska analytiker gör stor skillnad!

Anna Larsen, Iréne Sjöström och Laleh Bakhshi Baardh
Stolta legitimerade biomedicinska analytiker

#minyrkesdag #biomedicinskanalytiker

Sa någon “tickande bomb”?

Gabrielle BakerUttrycket “tickande bomb” känns för mig urvattnat, jag har hört det så många gånger nu. För varje ny artikel om sjukvården tänker jag i mitt stilla sinne att “Nu måste väl ändå måttet vara rågat. Efter detta kan inte politikerna ignorera oss längre”. Tills nästa artikel kommer, och nästa, och nästa.

För knappt en månad sedan dog ett spädbarn efter att precis skrivits ut som “medicinskt klar” från Karolinska Sjukhuset, nu dör en gravid kvinna på Mölndals sjukhus. Detta får inte hända, detta SKA inte hända i ett land med ryktet om “världens bästa sjukvårdssystem”.

I hur många år nu har vi inom sjukvården stått och skrikit? Vi har påvisat riskerna, vi har sett varningstecken, det är inte en trygg sjukvård som bedrivs idag i Sverige. Vi som jobbar gör ALLT vi kan för att försöka, tro mig. Vi jobbar trots brist på sömn, brist på ork till privatliv och familjeliv, brist på lunchrast och tid för toalettbesök. Vi kryper på våra knän. Och vi gör det för er patienter för att vi fortfarande tror på att ni har rätten till en god sjukvård, att bli lyssnade på och tagna på allvar när ni är som svagast.

Men jag är så rädd. För dagen kommer snart då jag också kommer bli patient, då jag inte längre kan jobba. Vi är många som går den vägen och det är med stormsteg. Vi inom svensk sjukvård springer, de flesta av oss med en direkt destination på väg rakt in i väggen. Jag älskar mitt jobb, men jag har slutat räkna de gånger jag gråter efter ett arbetspass, av vanmakt och ren utmattning. Jag har slutat räkna de gånger jag ligger sömnlös om natten med en knut i magen inför morgondagen. Jag har slutat lyssna när både min kropp och mitt psyke säger stop. För vad händer när jag blir patient? VEM ska ta hand om mig när jag och alla mina kollegor är utbrända? När vi inte finns mer och sjuksköterskekåren flyr den svenska sjukvården.

Vi har en djup kris idag. Sjukvården skriker, sjuksköterskorna skriker, läkarna skriker. Men INGEN verkar lyssna. Jag vet inte hur vi ska hålla oss flytande ett år till, eller tre, eller sex. Jag vågar inte ens föreställa mig. Någonting måste hända. Och det måste hända NU. Folk har börjat dö, folk kommer fortsätta dö. Politikerna måste börja öppna ögonen och hitta ett sätt att få svenska sjuksköterskor att stanna på den svenska marknaden annars är vi förlorade.

Jag har haft min examen nu i ett års tid och börjar redan ifrågasätta om jag orkar fortsätta och jag vet att många av mina kollegor och vänner från utbildningen är i samma sits. Men vad ska vi göra? Vår yrkeskår får ju inte ens strejka. Och jag vill kunna jobba livet ut med det jag älskar. Jag vill ha en skälig lön och ett arbetsklimat som gynnar mig och mina kollegor och speglar den utbildning jag har och arbetet jag utför. Jag vill orka ha ett privatliv, ett familjeliv, ett fritidsintresse. Idag tjänar en ung person inom handels nästan samma som en sjuksköterska. Det är helt obegripligt. Vi och våra patienter är värda mer än såhär. En human och trygg hälso- och sjukvård annars är jag inte med längre. Det får vara slut med detta annars är jag snart slut som sjuksköterska. Jag kan inte ställa mig bakom dagens hälso- och sjukvård. Jag SKÄMS. Jag är mörkrädd. Och jag är rädd om min egen hälsa.

Vi måste jobba tillsammans nu om någonting ska hända, om någon ska lyssna. Sjuksköterskor, läkare, patienter, anhöriga, vi behöver er hjälp nu. Vi TILLSAMMANS måste hjälpas åt och stötta varandra. VI måste sätta press på politikerna, för det räcker nu.

För rimlig arbetsmiljö, skälig lön och en trygg hälso- och sjukvård för oss ALLA.
#VITILLSAMMANS #slutpårean #enannanvårdärmöjlig #backaoss#4eseptember #inteunder30

Gästinlägget är skrivet av

Gabrielle Baker, 28 år och leg. sjuksköterska sedan ett år.
Sa för två månader sedan upp sig från AVA på St Göran (en arbetsplats som hon älskade kollegialt och ledarskapsmässigt) och har efter det tagit time out och varit ute och rest i två månader i Indien. Har under dessa två månader mer och mer börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Älskar att vara sjuksköterska men har ingen lust att börja jobba igen. Har nu precis flyttat till Göteborg och ska börja söka jobb där men det lutar mot att börja veckopendla till Norge.

Hearing i riksdagen

Den 14 december hade jag förmånen att bjudas in av 4 september-nätverket En annan vård är möjlig och tala vid en hearing i riksdagen. Detta är vad jag sa:

Hanna Rönnell HearingJag heter Hanna Rönnell och är legitimerad sjuksköterska. Som sjuksköterska är omvårdnad mitt huvudämne och det jag ansvarar för i vården.

2005 tog jag min examen från Lunds Universitet. Som nyfärdig sjuksköterska i Stockholm hamnade jag relativt snart på en lungmedicinsk vårdavdelning på ett akutsjukhus. Efter ett par veckors bredvidgång var jag satt att axla samma omvårdnadsinsatser som kollegan med 20 års erfarenhet. Jag var rädd varje dag. Våra lungsjuka patienter hade behov av avancerad omvårdnad. En omvårdnad med exempelvis medicinteknisk utrustning – gjorde jag fel skulle en lunga kollapsa. En omvårdnad med många och långa läkemedelslistor – där jag som sjuksköterska behövde ha koll på adekvat dosering, biverkningar, effekter. En omvårdnad med möten med människor med den svåra ångest som uppstår när kroppen inte får luft. Och möten med människor i chock och bestörtning efter ett plötsligt cancerbesked. Jag behövde att ha förmåga att möta mina patienter med närvaro och lugn, etablera tillit och trygghet. 6-8 svårt sjuka människor varje pass, alla med sin historia och sina behov, beroende av mitt ansvar som sjuksköterska. Oftast flera av dem beroende av mig på samma gång. Jag och mina kollegor kunde inte klona oss då, och kan det inte fortfarande.

Under mina 10 år som sjuksköterska har det inte gått åt rätt håll. Idag har patienterna på många ställen blivit än sjukare och än fler att ansvara för. Och jag och mina kollegor orkar inte längre. Jag är fortfarande rädd varje dag. Orolig att de behov jag identifierat men tvingats prioritera bort eller skjuta på åtgärder för, ska få för stora konsekvenser för mina patienter.

Jag finns idag på en vårdavdelning för de som insjuknar akut i stroke, en blödning eller propp i hjärnan. Strokepatienten behöver snabbt vid insjuknande tas om hand av ett välutbildat vårdteam som kan sjukdomen och vilka insatser som behövs. Med rätt insatser, som symptomupptäckt och symptomkartläggning, förebyggande av komplikationer och omedelbar träning kan patientens prognos för att bibehålla hälsa och funktioner i så hög utsträckning som möjligt förbättras avsevärt, jämfört med ett omhändertagande utan specifik strokekompetens. Studier har visat att den som insjuknar i stroke på en fredag eller lördag och “drabbas” av vårdens helgbemanning, med lägre täthet av omvårdnadspersonal, lägre läkarnärvaro och knappast någon tillgång till paramedicinsk personal som t ex fysioterapeut och logoped, har fler kvarstående symptom och ökad dödlighet, jämfört med den som har turen att insjukna en måndag eller tisdag. Vår kompetens såväl som vår arbetsbelastning spelar en livsavgörande skillnad för den enskildes möjligheter till ett fortsatt gott liv. På ett av norra Europas största akutsjukhus finns idag 16 av 29 strokeplatser öppna pga frånvaron av sjuksköterskor. Egentligen finns adekvat sjuksköterskebemanning bara till 12 platser. Det innebär att många strokepatienter inte får evidensbaserad, god och säker vård. Och så här ser det ut för många patientgrupper i vårt land.

Vi som jobbar i vården älskar vanligtvis vårt jobb!  Och vi brukade må bra. På 90-talet mådde vi jättebra, det kan man se i äldre statistik över sjuktal och dyl. Idag gör vi inte det längre. Vi i vården toppar sjukskrivningstalen. För vi har inte på länge nu fått förutsättningar att utföra det jobb vi älskar på ett drägligt sätt. Vi vill ge en god och säker vård och slits varje dag av bristfälliga förutsättningar att göra just det.

För att jag och mina kollegor ska kunna göra ett bra jobb, för att kunna ge god och säker vård utan att själva gå under, behöver vi följande:

  • Få vara nya på jobbet! Nyutexaminerade måste få en god yrkesintroduktion och handledning som sträcker sig över tid. Man måste ges möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan man förväntas utföra de mest krävande arbetsuppgifterna. Studier visar att det är många redan tidigt i yrkeskarriären som sjuksköterska som har tankar om att lämna yrket.
  • Moderna arbetstider. Ett arbetsschema som innehåller dygnets alla timmar, årets alla dagar och ofta stark psykisk belastning måste ge utrymme för rast, reflektion och ledighet som är ostörd och i en omfattning som ger tillräcklig återhämtning. Dagens övertidsarbete, dubbelpass, alltför många nattpass ger för lite sömn. Vi får försämrad empatisk förmåga. Tröttheten påverkar också reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet. Vi är en patientsäkerhetsrisk på grund av det och vi blir sjuka av det.
  • Akademisk specialisttjänstgöring (AST). Vidareutbildning inom ramen för anställningen så att vi får fler specialistsjuksköterskor. Från 1995 till 2012 har andelen specialistutbildade sjuksköterskor minskat från 65 % till 46 %! Samtidigt som vården utvecklats och specialiserats och de människor vi vårdar har alltmer komplexa omvårdnadsbehov. AST behövs för att vända utvecklingen.
  • Löneutvecklingen måste förbättras! Lönekarriären ska vara tydlig. Jag och mina kollegor utvecklas och utvecklar vården och lönen måste följa med i detta. Avståndet är alldeles för litet mellan den som är ny och den som har lång erfarenhet och specialistkunskap. Idag tjänar vi under ett yrkesliv runt 30 % mindre än en person med motsvarande ansvar och utbildningslängd inom manligt dominerade yrken på arbetsmarknaden. Det är inget annat än oacceptabelt!
  • Ställ om vården till personcentrerad vård. Jag som sjuksköterska vill, tillsammans med mina kollegor i vården, få tid och möjlighet att fullt ut möta den människa vi är till för och forma vården tillsammans med hen. När personen är aktiv i planering och genomförande av den egna vården, och vi i vårdteamet bidrar med var och ens expertis, uppnås högre kvalitet, bättre användning av resurser och en hälsosam vårdmiljö för vårdens professioner.

(Och märk väl att jag inte sa ett ord om fler utbildningsplatser! Utan att de saker jag här räknat upp åtgärdas så leder ytterligare utbildningsplatser ingenstans. Prioritet ett för er som sitter här, och som vill göra något åt situationen i vården, är att behålla oss som än så länge finns där! Då kommer vi också vara rustade att ta hand om fler nya kollegor. Men först då.) (Detta sa jag aldrig eftersom den kloke talaren innan mig, Lars Rocksén, sagt precis detta redan.)

Ni beslutsfattare som kommit hit idag anar inte hur viktiga ni är. Ni. Som uppenbarligen bryr er om dessa frågor, i och med er närvaro här. Jag sätter min tilltro till er. Att ni lyssnar till vad vi har att säga och agerar för förändring.

Jag vill rikta ett extra stort tack till mina nuvarande och tidigare kollegor på avdelning 81. Jag har nyttjat vår vardag i talet och hoppas att ni tycker det är ok trots att jag så sällan är där med er i den själv just nu, eftersom jag kämpar fackligt dagligen för förändringar.

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

 

Nu är det v 47 – traditionsenligt Vårdförbundsveckan! En vecka då vi uppmärksammar Vårdförbundet och värdet av medlemskapet lite extra. Vad passar väl bättre då än att välkomna vår första gästbloggare? Håll utkik, fler gästbloggare som ger sin syn på medlemskapet är att vänta 🙂 Men till att börja med är ordet ditt Alvaro Fraygola!

 

Alvaro FraygolaVad är det som ibland knyter sig i magen på dig, röntgensjuksköterska? När du står där på lunglabbet ropandes ”Andas in och håll andan” för tjugonde gången idag? När du står på skelettlabbet med din femtonde höftfraktur framför dig, på datortomografen på väg att sätta en pvk eller på genomlysningen där du just intalat en okänd människa att dricka en mugg tjockt kontrastmedel? Är det lönen som är för låg, arbetstempot som är för högt, personalomsättningen, utvecklingsmöjligheterna eller kanske en omorganisation? Är det de tankarna som gör att du på rasten lite slentrianmässigt surfar in på arbetsförmedlingen för att kolla om gräset kanske ändå är lite grönare på andra sidan?

Vi har ett av de viktigaste jobben som finns i samhället. Vi bidrar till att ministern, busschauffören, civilingenjören, städaren, advokaten, direktören, soldaten, programmeraren, flygvärdinnan och OS-medaljören får rätt diagnos. Med vår hjälp kan rätt behandling sättas in så att de i sin tur kan fortsätta med sina viktiga uppgifter.

Vi är så viktiga men ändå är så många av oss missnöjda. Jag klandrar ingen. Vi är felvärderade av samhället och vi ses ofta som utbytbara kuggar i ett maskineri. Tempot är stundvis så högt att patientfokuset får läggas åt sidan för att det sitter ytterligare tio utanför som väntar på att bli undersökta. Kollegor med några få år i yrket blir utbrända och tvingas sjukskriva sig.

Så frågan är, vad gör vi åt detta? Röntgensjuksköterskor ligger för närvarande på plats nummer två efter operationssjuksköterskor på arbetsförmedlingens lista över bristyrken. Samhället skriker efter vår kompetens och skriket kommer växa i takt med att befolkningen växer, blir äldre och får ett större vårdbehov. Min sambo är journalist, ett yrke som befinner sig i den motsatta änden av arbetsförmedlingens lista. Förra året fanns nästan 500 registrerade arbetslösa journalister, det faktiska antalet är betydligt högre än så. Med så många arbetslösa i en yrkesgrupp blir det arbetsgivarens marknad, där journalister tvingas gå från vikariat till vikariat och arbetsgivarna kan sätta sina osäkra anställningar i system. Vi däremot, har till skillnad mot journalisterna, ett fantastiskt utgångsläge för att påverka vår arbetssituation åt det håll vi vill. Men trots detta guldläge så är lönerna fortfarande låga, arbetstempot sliter ut vänner och kollegor och allt fler ser sig om andra karriärvägar i livet.

För att ställa krav måste vi organisera oss i större utsträckning. Av just denna anledning är jag medlem i Vårdförbundet. Jag är inte medlem för att jag tycker att Vårdförbundet är den häftigaste och roligaste organisationen som finns. Jag är medlem för att jag vet att vi är starka tillsammans, och att Vårdförbundet är den enda möjligheten till organisering vi har idag. Vi är dock bara 2500 röntgensjuksköterskor i landet, så för att vi ska höras bland vårdförbundets 114 000 medlemmar så behöver vi synas mer, skrika högre och ta mer plats. En början är att bli medlem, en fortsättning är att aktivera dig på din arbetsplats, kräva att din förtroendevalde anordnar medlemsmöten, bli förtroendevald själv eller påverka förbundet direkt genom att skriva motioner till årsmöten och kongresser. Din röst räknas bara du ser till att använda den. Allt du värderar högt i ditt arbetsliv, såsom semesterdagar, ersättningar, lönerevisioner, försäkringar och kollektivavtal har kommit till genom att arbetande människor aktiverat sig och ställt krav tillsammans. Med det utgångsläge vi har idag kan bara fantasin sätta gränser för vad som är möjligt. Så, sträck på dig röntgensjuksköterska, tiden är vår!

Alvaro Fraygola
Leg. röntgensjuksköterska och medlem i Vårdförbundet

 

 

Hur mycket ska du egentligen jobba?!

I anställningsavtalet finns en överenskommelse anstallningsavtalom hur många timmar du ska arbeta. I mitt står det att jag ska jobba 38 timmar och en kvart i veckan. Det gör det kanske i ditt också? För alltfler av oss är den siffra som står där inte längre det som vi planerar för och förknippar med normalt. Men stopp, vänta nu – stanna upp och reflektera en vända!

När du fick ditt jobb pratade du och din chef igenom vad ditt jobb skulle innebära, vilken lön du skulle få, om du skulle jobba dag, natt eller kanske både och, och så vidare. Ni nådde en överenskommelse och ni skrev båda på för att du skulle sälja en viss tid och insats för en viss summa pengar. I princip är det den arbetstiden som ska gälla! Ändå står du där, månad efter månad, med ett lönebesked som visar att du gjorde lite mer tid, för lite extra ersättningar. Du känner dig kanske lite sliten, men du börjar också vänja dig vid den högre inkomsten. Lönen är ju inte så bra utan den… Men stopp, vänta nu – vad håller vi på med?

För att arbetsgivaren ska kunna kräva att du arbetar övertid ska det finnas ett särskilt behov. Kan vi verkligen köpa att det faktum att våra arbetsgivare erbjuder så kassa villkor att de inte lyckas rekrytera nya kollegor till oss ska utgöra särskilda behov? Ska det faktum att verksamheten inte organiserats med tillräckligt stor kostym för det uppdrag som ska utföras utgöra särskilda behov? Särskilda behov som ger arbetsgivaren rätt att kräva att du och jag som är anställda ska jobba mer än vad vi kommit överens om och anställts för? Nej stopp, vänta nu – vi måste sluta med det!

Vi måste börja säga NEJ. Vi måste sluta acceptera detta. När du vågar säga nej tar du ditt ansvar. Till skillnad från arbetsgivaren. Om du är trött och känner att du inte orkar arbeta övertid, säg det till din chef! Förvisso finns det samhällsskyddande lagar och regler som gör att arbetsgivaren i det läget kan ha rätt att beordra dig, men att du säger nej synliggör att det finns ett problem och det är så oändligt viktigt. Det är där kampen för förändring börjar! Vi har idag hela verksamheter som är organiserade så att de bygger på övertid. Det är inte ok och det måste upp på bordet! Det är du och dina kollegor som kan bidra till att detta synliggörs! Om det saknas personal är det inte ert ansvar att lösa det!

Återkommande får vi (Vårdförbundet) slängt i ansiktet av arbetsgivaren “jo, övertid, men det är bara frivillig sådan”. Låt mig här vara mycket tydlig; arbetstidslagen gör ingen skillnad på frivillig eller icke frivillig övertid! Övertid är övertid. Och jag vet dessutom att denna “frivillighet” som arbetsgivaren talar om och legitimerar situationen med är något helt annat, som de smidigt gömmer sig bakom. Det rätta ordet är ofta ett helt annat: lojalitet. En självuppoffrande lojalitet gentemot kollegor och patienter. Det vill säga en “frivillighet” som biter oss själva i svansen! Pengar som borde gå till löneutveckling går istället till extra ersättningar och vi blir bärare av en trötthet som påverkar både vår arbetsinsats och vår fritid. Vi måste sluta vara lika kortsiktiga som arbetsgivarna!

Så börja säga NEJ till övertid, extrapass eller vad det nu kallas hos er! Först och främst för din skull. Men också för vårdens framtids skull.

PS Om du säger nej till övertid, och framför skäl till varför du inte bör arbeta mer, och ändå blir beordrad, så kontakta alltid Vårdförbundet så vi kan granska ärendet.

Läs mer om övertid, och vad som gäller här: https://www.vardforbundet.se/lokala-avdelningar/stockholm/aktuellt-i-stockholm/overtid-en-nodvandighet-ibland-men-var-gar-gransen/

Hanna Rönnell
leg sjuksköterska, avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Slut på rean – starta den goda spiralen!

#slutpårean #enannanvårdärmöjlig

#slutpårean #enannanvårdärmöjlig

Den 4:e september samlades vårdpersonal, patienter och anhöriga på 26 orter i Sverige för att (återigen) demonstrera, ropa, vädja, om en bättre vård. Återigen larmade vi om bristerna, stressen och vårdskadorna. Utöver att påminna politikerna om att problemen kvarstår, så påminde vi även varandra om att kampen fortsätter, vi har inte gett upp. Det kan kännas hopplöst ibland, att fortsätta påtala brister som inte åtgärdas, och hur ska man orka demonstrera när man inte ens orkar laga mat efter dubbelpasset? Men vi kämpar tillsammans!

Det är positivt att vårdpersonal insett sitt eget värde, förstått att de inte är livegna. Genom att ställa tydliga krav, säga upp oss eller inte ta anställning från början, sänder vi tydliga signaler till arbetsgivare och politiker om att vår arbetssituation måste förbättras. Sjuksköterskor flyr från landstinget, och följden är att avdelningar måste stängas, fler patienter vårdas av färre sjuksköterskor, vårdskadorna ökar och belastningen på den personal som är kvar gör att fler slutar eller blir sjukskrivna. Under tiden blöder landstinget pengar som går till bemanningsföretag, böter och extra vårddygn. Det är en ond spiral.

Men det går att vända den. Vårdplatser kan öppnas upp först när det finns personal som kan bemanna. Även om debatten till stor del handlat om löner så vet vi att pengar inte är allt. De flesta av oss värdesätter även en bra arbetsmiljö, stark sammanhållning och låg personalomsättning. Genom att locka fler att börja jobba och stanna kvar på en avdelning skapas goda effekter i form av att fler kan dela på bördan, det innebär färre patienter per sjuksköterska vilket i forskning har visat sig öka överlevnaden. Det blir färre dubbelpass, mer flexibilitet i schemat. En frisk och välmående personalstyrka blir inte sjukskriven i samma utsträckning, och får man tid för vila och återhämtning ökar kvaliteten på den vård vi ger. Men hur startar man den goda spiralen? Hur ska landstinget locka folk när de ännu inte kan erbjuda personaltäthet, bra arbetsmiljö och en rimlig belastning? Då återstår bara att höja lönerna. Mer pengar i plånboken kan aldrig kompensera för utebliven vila eller övermäktig stress, men det kan fungera som en morot under en period och kicka igång den goda spiralen.

Att det råder brist på folk i våra yrken är välkänt. Siffror från SCB visar att 11 000 specialistsjuksköterskor saknas om tio år. Genom att satsa på AST kan fler motiveras att utbilda sig, och genom att erbjuda en dräglig arbetsmiljö och skälig lön, och löneutveckling, får man personalen att stanna kvar på avdelningen. En enhetlig och kvalitetssäkrad utbildning för undersköterskor säkerställer att patienter får en god och likvärdig vård över landet. Genom en tydligare arbetsfördelning mellan sjuksköterskor och undersköterskor får vi möjlighet att arbeta med de uppgifter som hör till respektive yrke istället för att trampa varandra på tårna. Det kommer att kosta pengar, men det är en investering som kommer att återbetala sig själv till slut.

Om tillgången överstiger efterfrågan måste man rea ut sina produkter för att locka köpare. Men vårdpersonal är en bristvara, och när efterfrågan överstiger tillgången höjs priset, det är så marknaden fungerar. Det är slut på rean nu, vill landstinget ha oss får de betala för det!

Therese-Lunden

Therese Lundén, leg sjuksköterska

Jag ger inte upp – gör du?

Ilska, frustration, uppgivenhet, till och med skam. Känslorna väller över mig. Det handlar om årets löneöversyn. Om den avstämning som nu påbörjats hos den arbetsgivare där jag är anställd och fackligt aktiv.

Ilska för att det är så vansinnigt att det inte läggs pengar på att göra något åt vår dåliga löneutveckling. Frustration för att frågan lön är så nedrans komplex och systemet som påverkar lönebildningen och våra möjligheter att påverka hur det ser ut så oerhört svårt att navigera i och finna strategier i. Uppgivenhet för att vi har kämpat så länge och påtalat bristerna så många gånger, inte helt utan att få gehör, men utan att få aktion. Och till och med skam – jag skäms å arbetsgivarens vägnar för att man sköter löneöversynen så illa.

Årets löneöversyn där jag finns kännetecknas av osedvanligt dålig planering, minimala lönepåslag och en allmänt dålig löneprocess. Få medlemmar fick ny lön inom ramen för den tidplan som var lagd. Medlemmar har fått lönebesked per sms, brev, telefonsamtal och i korridoren. Dialog kring lön sker inte, enbart dialog kring prestation, men inte ens det sker överallt. Summorna som ges upplevs allt annat än motiverande. Tvärtom är de ord som med rätta används av många medlemmar “ett skämt”, “ett hån”, “uselt” och “bedrövligt”.

Hur kan arbetsgivaren inte se att löneutvecklingen är den enskilt viktigaste faktorn (inom landstinget åtminstone) för att klara kompetensförsörjningen? Med löneutveckling stannar medarbetare och gör ett bra jobb, och då löser sig också många av våra arbetsmiljöproblem. Hur kan arbetsgivaren välja att inte lyssna när vi framför denna argumentation?

Hur kan en arbetsgivare i en kompetenstung verksamhet, där medarbetarna är resursen (till skillnad från järnmalm eller trä eller någon annan död resurs) välja att INTE använda lön till vad lön borde vara? Sett ur arbetsgivarens perspektiv är ju lön det enskilt viktigaste styrmedlet för att få medarbetarna att göra det verksamheten behöver, löneöversynen är varje års viktigaste investering! Istället använder man detta medel och styr medarbetare bort från sig. Det är oförsvarbart för den som har ansvar att bedriva en god, säker vård.

Du delar säkert mina i inledningen beskrivna känslor, så du tror mig kanske inte när jag nu skriver att det finns potential i vårt löneavtal. Men det gör det. Men vi måste vara på tå på varenda påverkansnivå! Vi måste engagera oss allihop! Medlem måste skaffa sig kunskap och ställa krav! Ifrågasätta sin chef om hen inte gör vad som förväntas, och ta kontakt och informera en förtroendevald så att Vårdförbundet får kunskap om problemen. Förtroendevald på arbetsplats måste sköta sina pusselbitar under löneöversyn med dialog och uppföljning med arbetsgivaren och även hen framföra krav på arbetsgivaren och informera förtroendevald på nästa nivå om brister. Där jag är fackligt aktiv saknas förtroendevald på alldeles för många av arbetsplatserna. Av de förtroendevalda som finns väljer nästan två tredjedelar bort att komma när vi kallar till möte om lön. Då saknar vi som förbund kraft att agera. Samlingen på manifestationen den 4 september var fantastisk! Ändå kan jag inte komma förbi känslan att vi hade kunnat vara så många fler där.

Så låt oss stärka varje länk i kedjan! Vända både vrede och uppgivenhet till kraft! Det finns hopp, för det finns möjligheter. Jag är Vårdförbundet. Alltså, jag har ett formellt uppdrag att företräda oss som organisation och teckna vårt namn. Men jag kan inte åstadkomma någonting utan dig! Du är också Vårdförbundet. Och det finns ett som är säkert – om vi inte försöker åstadkomma förändring så kommer situationen helt säkert att bestå. Jag ger inte upp – gör du?

#slutpårean

#slutpårean

Hanna Rönnell, styrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm