Arbetstider

Hearing i riksdagen

16 december, 2016 av Hanna Rönnell

Den 14 december hade jag förmånen att bjudas in av 4 september-nätverket En annan vård är möjlig och tala vid en hearing i riksdagen. Detta är vad jag sa:

Jag heter Hanna Rönnell och är legitimerad sjuksköterska. Som sjuksköterska är omvårdnad mitt huvudämne och det jag ansvarar för i vården.

2005 tog jag min examen från Lunds Universitet. Som nyfärdig sjuksköterska i Stockholm hamnade jag relativt snart på en lungmedicinsk vårdavdelning på ett akutsjukhus. Efter ett par veckors bredvidgång var jag satt att axla samma omvårdnadsinsatser som kollegan med 20 års erfarenhet. Jag var rädd varje dag. Våra lungsjuka patienter hade behov av avancerad omvårdnad. En omvårdnad med exempelvis medicinteknisk utrustning – gjorde jag fel skulle en lunga kollapsa. En omvårdnad med många och långa läkemedelslistor – där jag som sjuksköterska behövde ha koll på adekvat dosering, biverkningar, effekter. En omvårdnad med möten med människor med den svåra ångest som uppstår när kroppen inte får luft. Och möten med människor i chock och bestörtning efter ett plötsligt cancerbesked. Jag behövde att ha förmåga att möta mina patienter med närvaro och lugn, etablera tillit och trygghet. 6-8 svårt sjuka människor varje pass, alla med sin historia och sina behov, beroende av mitt ansvar som sjuksköterska. Oftast flera av dem beroende av mig på samma gång. Jag och mina kollegor kunde inte klona oss då, och kan det inte fortfarande.

Under mina 10 år som sjuksköterska har det inte gått åt rätt håll. Idag har patienterna på många ställen blivit än sjukare och än fler att ansvara för. Och jag och mina kollegor orkar inte längre. Jag är fortfarande rädd varje dag. Orolig att de behov jag identifierat men tvingats prioritera bort eller skjuta på åtgärder för, ska få för stora konsekvenser för mina patienter.

Jag finns idag på en vårdavdelning för de som insjuknar akut i stroke, en blödning eller propp i hjärnan. Strokepatienten behöver snabbt vid insjuknande tas om hand av ett välutbildat vårdteam som kan sjukdomen och vilka insatser som behövs. Med rätt insatser, som symptomupptäckt och symptomkartläggning, förebyggande av komplikationer och omedelbar träning kan patientens prognos för att bibehålla hälsa och funktioner i så hög utsträckning som möjligt förbättras avsevärt, jämfört med ett omhändertagande utan specifik strokekompetens. Studier har visat att den som insjuknar i stroke på en fredag eller lördag och “drabbas” av vårdens helgbemanning, med lägre täthet av omvårdnadspersonal, lägre läkarnärvaro och knappast någon tillgång till paramedicinsk personal som t ex fysioterapeut och logoped, har fler kvarstående symptom och ökad dödlighet, jämfört med den som har turen att insjukna en måndag eller tisdag. Vår kompetens såväl som vår arbetsbelastning spelar en livsavgörande skillnad för den enskildes möjligheter till ett fortsatt gott liv. På ett av norra Europas största akutsjukhus finns idag 16 av 29 strokeplatser öppna pga frånvaron av sjuksköterskor. Egentligen finns adekvat sjuksköterskebemanning bara till 12 platser. Det innebär att många strokepatienter inte får evidensbaserad, god och säker vård. Och så här ser det ut för många patientgrupper i vårt land.

Vi som jobbar i vården älskar vanligtvis vårt jobb! Och vi brukade må bra. På 90-talet mådde vi jättebra, det kan man se i äldre statistik över sjuktal och dyl. Idag gör vi inte det längre. Vi i vården toppar sjukskrivningstalen. För vi har inte på länge nu fått förutsättningar att utföra det jobb vi älskar på ett drägligt sätt. Vi vill ge en god och säker vård och slits varje dag av bristfälliga förutsättningar att göra just det.

För att jag och mina kollegor ska kunna göra ett bra jobb, för att kunna ge god och säker vård utan att själva gå under, behöver vi följande:

Få vara nya på jobbet! Nyutexaminerade måste få en god yrkesintroduktion och handledning som sträcker sig över tid. Man måste ges möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan man förväntas utföra de mest krävande arbetsuppgifterna. Studier visar att det är många redan tidigt i yrkeskarriären som sjuksköterska som har tankar om att lämna yrket.

Moderna arbetstider. Ett arbetsschema som innehåller dygnets alla timmar, årets alla dagar och ofta stark psykisk belastning måste ge utrymme för rast, reflektion och ledighet som är ostörd och i en omfattning som ger tillräcklig återhämtning. Dagens övertidsarbete, dubbelpass, alltför många nattpass ger för lite sömn. Vi får försämrad empatisk förmåga. Tröttheten påverkar också reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet. Vi är en patientsäkerhetsrisk på grund av det och vi blir sjuka av det.

Akademisk specialisttjänstgöring (AST). Vidareutbildning inom ramen för anställningen så att vi får fler specialistsjuksköterskor. Från 1995 till 2012 har andelen specialistutbildade sjuksköterskor minskat från 65 % till 46 %! Samtidigt som vården utvecklats och specialiserats och de människor vi vårdar har alltmer komplexa omvårdnadsbehov. AST behövs för att vända utvecklingen.

Löneutvecklingen måste förbättras! Lönekarriären ska vara tydlig. Jag och mina kollegor utvecklas och utvecklar vården och lönen måste följa med i detta. Avståndet är alldeles för litet mellan den som är ny och den som har lång erfarenhet och specialistkunskap. Idag tjänar vi under ett yrkesliv runt 30 % mindre än en person med motsvarande ansvar och utbildningslängd inom manligt dominerade yrken på arbetsmarknaden. Det är inget annat än oacceptabelt!

Ställ om vården till personcentrerad vård. Jag som sjuksköterska vill, tillsammans med mina kollegor i vården, få tid och möjlighet att fullt ut möta den människa vi är till för och forma vården tillsammans med hen. När personen är aktiv i planering och genomförande av den egna vården, och vi i vårdteamet bidrar med var och ens expertis, uppnås högre kvalitet, bättre användning av resurser och en hälsosam vårdmiljö för vårdens professioner.

(Och märk väl att jag inte sa ett ord om fler utbildningsplatser! Utan att de saker jag här räknat upp åtgärdas så leder ytterligare utbildningsplatser ingenstans. Prioritet ett för er som sitter här, och som vill göra något åt situationen i vården, är att behålla oss som än så länge finns där! Då kommer vi också vara rustade att ta hand om fler nya kollegor. Men först då.) (Detta sa jag aldrig eftersom den kloke talaren innan mig, Lars Rocksén, sagt precis detta redan.)

Ni beslutsfattare som kommit hit idag anar inte hur viktiga ni är. Ni. Som uppenbarligen bryr er om dessa frågor, i och med er närvaro här. Jag sätter min tilltro till er. Att ni lyssnar till vad vi har att säga och agerar för förändring.

Jag vill rikta ett extra stort tack till mina nuvarande och tidigare kollegor på avdelning 81. Jag har nyttjat vår vardag i talet och hoppas att ni tycker det är ok trots att jag så sällan är där med er i den själv just nu, eftersom jag kämpar fackligt dagligen för förändringar.

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Hur mycket ska du egentligen jobba?!

3 oktober, 2016 av Hanna Rönnell

I anställningsavtalet finns en överenskommelse om hur många timmar du ska arbeta. I mitt står det att jag ska jobba 38 timmar och en kvart i veckan. Det gör det kanske i ditt också? För alltfler av oss är den siffra som står där inte längre det som vi planerar för och förknippar med normalt. Men stopp, vänta nu – stanna upp och reflektera en vända!

När du fick ditt jobb pratade du och din chef igenom vad ditt jobb skulle innebära, vilken lön du skulle få, om du skulle jobba dag, natt eller kanske både och, och så vidare. Ni nådde en överenskommelse och ni skrev båda på för att du skulle sälja en viss tid och insats för en viss summa pengar. I princip är det den arbetstiden som ska gälla! Ändå står du där, månad efter månad, med ett lönebesked som visar att du gjorde lite mer tid, för lite extra ersättningar. Du känner dig kanske lite sliten, men du börjar också vänja dig vid den högre inkomsten. Lönen är ju inte så bra utan den… Men stopp, vänta nu – vad håller vi på med?

För att arbetsgivaren ska kunna kräva att du arbetar övertid ska det finnas ett särskilt behov. Kan vi verkligen köpa att det faktum att våra arbetsgivare erbjuder så kassa villkor att de inte lyckas rekrytera nya kollegor till oss ska utgöra särskilda behov? Ska det faktum att verksamheten inte organiserats med tillräckligt stor kostym för det uppdrag som ska utföras utgöra särskilda behov? Särskilda behov som ger arbetsgivaren rätt att kräva att du och jag som är anställda ska jobba mer än vad vi kommit överens om och anställts för? Nej stopp, vänta nu – vi måste sluta med det!

Vi måste börja säga NEJ. Vi måste sluta acceptera detta. När du vågar säga nej tar du ditt ansvar. Till skillnad från arbetsgivaren. Om du är trött och känner att du inte orkar arbeta övertid, säg det till din chef! Förvisso finns det samhällsskyddande lagar och regler som gör att arbetsgivaren i det läget kan ha rätt att beordra dig, men att du säger nej synliggör att det finns ett problem och det är så oändligt viktigt. Det är där kampen för förändring börjar! Vi har idag hela verksamheter som är organiserade så att de bygger på övertid. Det är inte ok och det måste upp på bordet! Det är du och dina kollegor som kan bidra till att detta synliggörs! Om det saknas personal är det inte ert ansvar att lösa det!

Återkommande får vi (Vårdförbundet) slängt i ansiktet av arbetsgivaren “jo, övertid, men det är bara frivillig sådan”. Låt mig här vara mycket tydlig; arbetstidslagen gör ingen skillnad på frivillig eller icke frivillig övertid! Övertid är övertid. Och jag vet dessutom att denna “frivillighet” som arbetsgivaren talar om och legitimerar situationen med är något helt annat, som de smidigt gömmer sig bakom. Det rätta ordet är ofta ett helt annat: lojalitet. En självuppoffrande lojalitet gentemot kollegor och patienter. Det vill säga en “frivillighet” som biter oss själva i svansen! Pengar som borde gå till löneutveckling går istället till extra ersättningar och vi blir bärare av en trötthet som påverkar både vår arbetsinsats och vår fritid. Vi måste sluta vara lika kortsiktiga som arbetsgivarna!

Så börja säga NEJ till övertid, extrapass eller vad det nu kallas hos er! Först och främst för din skull. Men också för vårdens framtids skull.

PS Om du säger nej till övertid, och framför skäl till varför du inte bör arbeta mer, och ändå blir beordrad, så kontakta alltid Vårdförbundet så vi kan granska ärendet.

Läs mer om övertid, och vad som gäller här: https://www.vardforbundet.se/lokala-avdelningar/stockholm/aktuellt-i-stockholm/overtid-en-nodvandighet-ibland-men-var-gar-gransen/

Hanna Rönnell
leg sjuksköterska, avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Vi ska inte bli sjuka av att vårda!

6 september, 2016 av Jonas Carlsson

Här kan ni läsa och även se mitt tal från manifestationen den 4 september.

Som facklig talare vill jag främst vända mig till mina kollegor. Till er jag går till jobbet med på morgonen, fortfarande med grus i ögonen efter föregående kvällspass. Ett av alla arbetspass, någon av årets alla dagar, en av dygnets alla timmar, då det krävs att vi är på plats. Ofta allt för tätt i följd, ofta utan avbrott mellan dagpass och kvällspass, för allt för sällan finns det några marginaler då någon oväntat tvingas vara borta eller belastningen är särskilt tung.
När det sker återkommande får det oundvikligt konsekvenser. Den fjortonde timmen i arbete, med bara nio timmar mellan passet igår och idag, då är jag inte längre en lika bra sjuksköterska. För för lite sömn gör det med en, det leder till försämrad empatisk förmåga, ett ovärderligt verktyg i mötet med patienten. Likaså påverkar det reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet.
Ändå hävdar våra arbetsgivare orubbligt att patientsäkerheten inte är hotad. Jag vill tvärtemot hävda, att i ett läge där jag med flera av mina kollegor – av trötthet – är att betrakta som onyktra, då är patientsäkerheten absolut hotad.
Det har gått så långt att vi, med uppgiften att vårda de sjuka, blir sjuka av att vårda. Personal i vård- och omsorg ligger i absolut topp vad gäller sjukskrivningar, där stress utan återhämtning är en av de främsta orsakerna. Självklart bidrar det till en ständig underbemanning, det skapar en ond spiral som inget förutom en förbättrad arbetsmiljö rår på. Jag menar att med en syn på oss som arbetar inom vården, och med arbetstidsmodeller som gör oss sjuka, så är så såväl patientsäkerheten som personalsäkerheten hotad.

För en tid sedan valde jag att lämna den offentliga vården. Men först efter en period då jag själv valt att gå ner i arbetstid. Det blir snabbt kostsamt. Särskilt tydligt blir det när en ser vad det får för effekter i det orangea kuvertet. Jag valde därför att gå vidare, dit där jag fick möjlighet att påverka när och hur mycket jag ville jobba, utan att det gav för stora ekonomiska konsekvenser. Men hela tiden har jag saknat möjligheten att kunna bidra till en god och jämlik vård i det offentliga. En av orsakerna till att jag valde att bli sjuksköterska från början.
Jag är glad att kunna säga att veckan efter nästa börjar jag åter vid en arbetsplats inom landstinget. Men till skillnad från tidigare vid en arbetsplats där ledningen förstått vikten av återhämtning. En arbetsplats där jag och mina kollegor ges möjligheten att arbeta fyra dagar i veckan med full lön. Något som borde vara en självklarhet överallt där det krävs att vi finns dygnet runt årets alla dagar.
Men det är inget som kommit serverat. Vårdförbundets förtroendevalda, tillsammans med kollegor och övriga fackförbund, slogs länge för förändring! Du och dina kollegor kommer att behöva göra detsamma. Efterfråga det på nästa arbetsplatsträff, eller nästa gång du passerar chefen i korridoren. Be hen att hälsa sina chefer, och våra tjänstemän och politiker, att de måste ge oss tid för vila och återhämtning.
Så att vi kan vårda de sjuka – och inte bli sjuka av att vårda.

Jonas Carlsson, sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm