Läs mitt inlägg med rätt glasögon på. Jag vill med den här texten uppmana till diskussion och eftertänksamhet. Jag har stor förståelse för dig som befinner
dig på en arbetsplats där arbetsbelastningen är alldeles för hög. Jag kan inte acceptera att det är och fortsätter att vara så utan jag kommer att kämpa vidare för bättre arbetsmiljö och ökade möjligheter till återhämtning.
Men så var det det här med måltidsuppehåll…
Jag träffar kollegor och medlemmar och vi pratar om hur tufft det är, hur mycket övertid vi jobbar, hur lite tid det finns för återhämtning, om hur andra arbetstidsmodeller borde införas. Hur sällan vi hinner ta rast och äta. Ofta kommer frågan om vad Vårdförbundet gör åt det. Vi pratar om det, om det nya arbetstidsavtalet som gäller för 24/7-verksamheter inom SLL, om hälsosamma arbetstider och schemaläggning, vad som är bra på kort och lång sikt enligt forskning och evidens. Och sedan kommer det här med måltidsuppehåll…
-”Vi har så hög arbetsbelastning och får nästan aldrig ut vår rast, vi vill ha måltidsuppehåll istället.”
-”Det blev så dåligt när Vårdförbundet tvingade oss att ta rast. Förut hade vi måltidsuppehåll, det var mycket bättre för då kunde vi gå hem tidigare.”
-”Vårdförbundet lyssnar inte på oss, vi vill ha kvar måltidsuppehållet. Nu behöver vi gå en mellantur i veckan för att lösa andra för lunch.”
-”Vi kan inte ha rast hos oss, för att vår verksamhet är så speciell, våra patienter är så sjuka.”
-”Jag kan inte ta rast för jag kan inte lämna den födande kvinnan.”
Vi klagar över att vi är utarbetade och så trötta att vi inte orkar något när vi kommer hem, vi ropar och gastar om att vi inte hinner äta och gå på toa och vi skriver i olika forum om hur ohälsosamma våra arbetstider är.
Och ändå… vill vi ha måltidsuppehåll i stället för rast?
Hur kan lösningen på problemen vara att ta bort rasten?
Jag blir så fascinerad. För vi lägger dessutom problemen på Vårdförbundet och inte på arbetsgivaren. Det är Vårdförbundets fel att arbetsgivaren inte leder och fördelar arbetet så att det går att utföra i linje med våra gemensamma avtal?! Och i de fall arbetsgivaren gör det och ser till att det finns rastavlösare, så är det inte bra för att jag får jobba 9-17.30 en dag i veckan?
Är alla våra verksamheter så speciella att det inte går att planera in rast? Jag har svårt att tro det. Om verksamheterna är så kritiska och patienterna så speciella, borde det verkligen vara viktigt med rast för att behålla skärpa och fokus hos medarbetarna. Och när arbetsbelastningen är så hög att det är svårt att få ut sin rast är väl knappast lösningen att ta bort rasten?
Eller är det att få gå hem tidigare vi är ute efter? Att det är så jobbigt på jobbet att vi vill hem så fort det går? Då är det ju arbetsbelastningen som måste ses över. Och den födande kvinnan, det är ju konstigt om hon alltid krystar just när det är tid för rast. För det är väl inte så att jag tror att det är just mig hon behöver hela förlossningen? Vi har väl stöttat henne till att tro på sig själv och sin kraft att föda och att den kraften inte är bunden till en enskild person?
Vårt kollektivavtal är så snillrikt skrivet att det står att vi får övertid om vi inte har möjlighet att ta ut vår rast. Skulle det verkligen vara omöjligt att ta sin rast för att kvinnan krystar, det blir hjärtlarm, flera patienter kommer in samtidigt eller någon ligger och skriker av smärta eller ångest, så kan vi skjuta på rasten och bli ersatta för det. Vi skriver upp det som övertid och får ersättning i tid eller pengar. Så länge vi har rast inskrivet i schemat, har vi rätt att ta ut den och arbetsgivaren är skyldig att leda och fördela verksamheten så att det är möjligt. Så länge vi har rast kan vi klaga om vi inte får ut den. Måltidsuppehåll är just vad det låter som; ett uppehåll i arbetet för att äta något när arbetet så tillåter. Tillåter det inte så blir det ingen mat och vi har just inte så mycket att säga om det.
Arbetsmiljöavvikelser som redskap för förändring
Vi jämför oss gärna med andra yrkesgrupper när det gäller arbetstider och lön. Det är inte så många andra grupper som skulle acceptera att under en 8-timmars arbetsdag inte ha rast. Varför ska vi göra det? –”Men vi får ju nästan aldrig ut vår rast, det är för mycket att göra!” Så kan det vara, men blir det mindre att göra om vi tar bort rasten? Att byta rasten mot måltidsuppehåll hjälper… vilka? På vilket sätt?
Skriv upp varenda utebliven rast. Skriver var och en av oss dessutom en arbetsmiljöavvikelse per vecka när vi inte har fått rast, kommer arbetsgivaren att behöva göra något. Är vi 15 stycken på arbetsplatsen så ligger det efter tre veckor 45 arbetsmiljöavvikelser hos chefen.
De flesta av våra arbetsgivare vill att vi tar rast. De vet att det är viktigt för hälsan både kort- och långsiktigt. Det finns massor av olika åtgärder som måste till för att vi som medarbetare ska få den återhämning vi behöver. Detta måste fack och arbetsgivare diskutera, förhandla och avtala om. Men måltidsuppehåll är inte en av de åtgärderna.
Emma Jonsson
Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.
