Stockholmsbloggen

Stockholmsbloggen

Vårdförbundet Avdelning Stockholm

När ses vi, Irene och Anna?

av Lämna en kommentar

Jag har precis lyssnat på ett klipp från tv4 där Irene Lindblad och Akil Awad intervjuades. Irene har skrivit det uppmärksammade inlägget på facebook där hon berättar om hur hennes mamma fick vänta 13 timmar på akuten, trots remiss från närakut, med blodpropp i lungan. Irene beskriver hur ambulans efter ambulans kommer in, hur akutmottagningen blir fullare och fullare, hur personal snitslar mellan britsarna och står på knä på golvet för att kunna ta blodprover, allt medan hennes mamma får vänta trots att hon är prioriterad. Akil Awad har varit med och startat Stockholms sjukvårdsupprop som protest mot varslen inom sjukhusvården men också mot politikers svar att mer sjukvård ska hanteras i primärvård, utan att den i nuläget är tillräckligt tillgänglig eller har de resurser som behövs. Akil berättar hur han som läkare på intensiven tvingas välja vilka intensivvårdskrävande sjuka som INTE ska få intensivvård. Hur personal varje dag tvingas bryta mot den etiska kod deras yrken föreskriver och vilken etisk stress det innebär.

Sedan intervjuas finansregionrådet Irene Svenonius. Hon är på plats på Södersjukhuset. Inte för att träffa personal utan för att titta på nya lokaler.

Hennes svar består i stort sett av två delar. Det ena är att det behövs sjuksköterskor för att hålla vårdplatser öppna och vårdplatser behövs för flödet från akuten. HALLÅ!!!! JAAAAA, det är ju det vi har sagt så LÄÄÄÄNGE. AGERA på det då när det äntligen nått öronen. Det behövs villkor som gör att sjuksköterskor vill jobba i vården. Det handlar om lön, arbetstider och arbetsmiljö där vi är tillräckligt många.

Det andra i Irene Svenonius svar består i lokaler. SÖS-akutens problem kommer att lösa sig då de får nya lokaler. För då är lokalerna så stora att den vårdsökandes integritet säkras. Missförstå mig inte nu, integriteten är superviktig. Men patientsäkerheten då? Att vänta 13 timmar med blodproppar i lungorna? Att inte få intensivvård fast en borde? Jag tror att vi alla är överens om att om en måste välja mellan patientsäkerhet och integritetssäkerhet väljer vi det första. Och när den är säkrad måste vi naturligtvis säkra integriteten. Men integriteten blir liksom mindre viktig om en dör av proppen i lungan eller i bristen på intensivvård.

Se  intervjun här på Tv4 Efter fem: Irenes 83-åriga mamma väntade på akuten i över 13 timmar: ”Som Dantes inferno”

I morse (14 januari) intervjuades Anna Starbrink, hälso-och sjukvårdsregionråd i radio. Hennes lösning är att anställa sjuksköterskor. BRA! Men riktigt hur det skulle gå till framgick inte. Vi vet att det handlar om lön, arbetstider, arbetsmiljö och möjlighet att arbeta utifrån våra yrkens etiska koder. Anna vet det. Varför kunde Anna inte säga det?

Irene Svenonius, du ville träffa oss från Vårdförbundet i december, vi gav förslag på datum, du återkom aldrig. Kanske dags nu? Vi har massor av goda ideer om hur du och Anna kan attrahera sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor och därmed hålla igång flödet från akuten. Lyckas med det så kan vi sedan börja jobba med integriteten i de nya lokalerna.

I övrigt skulle det vara klädsamt med mer ödmjuka politiker, Anna och Irene, som vågade möta vårdpersonal och diskutera situationen i Stockholm på ett nyanserat och konstruktivt sätt. Ska det ens finnas personal framöver som vill jobba inom hälso- och sjukvård, såväl inom sjukhus- som primärvårdsansluten vård är det nödvändigt att lyssna aktivt och se professionerna som den del i lösningen som de är.

När ses vi, Irene och Anna?

/Emma Jonsson, styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Och så var det det här med övertid…

av

Kollegor och medlemmar beskriver ofta för mig hur mycket övertid de arbetar, hur ofta det läggs ut listor med ”extrapass” på arbetsplatserna och hur ofta de får sms med förfrågningar om att komma in extra då det är bemanningskris.

Att ta ut övertid av arbetstagarna är en möjlighet som arbetsgivare enligt lag och kollektivavtal har, vid perioder av hög belastning. Dessa perioder ska vara oväntade och/eller begränsade. Ser arbetsgivaren att situationen kommer att bestå en längre tid ska denne vidta åtgärder så att övertid inte ska behöva beordras, till exempel genom att ta in extra personal eller prioritera bland arbetsuppgifterna.

I och med bristen på goda arbetsvillkor och löneutveckling, vilket bland annat lett till ett underskott på bemannade vårdplatser inom sjukvården, är det förståeligt att vi hellre ”bestämmer själv” när vi ska jobba extra och hur mycket vi vill öka vår månadsinkomst (eftersom arbetsgivarna i regel lägger alldeles för lite i budget för löneökningar). Alltså skriver vi upp oss på extrapasslistan.

Många av oss är extremt lojala mot kollegor och patienter och kommer in på övertid den där, egentligen lediga, lördagsmorgonen, eftersom det kan vara vi som står där ensamma nästa helg. Egentligen är vi för trötta men genom att ställa upp hoppas vi att någon annan ställer upp för oss nästa gång. Och det blir lite mer i lönekuvertet nästa månad vilket ju passar bra, eftersom vi planerar en resa så småningom (om vi nu får våra semesteransökningar beviljade…).

Och vi underhåller systemet, gör oss vana vid den högre summan på lönespecifikationen, den ständiga tröttheten, vi tänjer oss mer och mer.

Arbetsgivaren märker att vi tar de extra passen, att det inte är så svårt. När några pass på listan inte är bemannade kan det dyka upp en ”extrapassersättning” som extra morot, vi kanske också får höra att om vi inte löser passen så blir vi ”beordrade”. Ingen vill bli ”beordrad”, det är inget vidare att tvingas jobba när vi hade något annat planerat.

Men all övertid är beordrad övertid. Som en kollega brukar säga; om alla kan säga nej så är det frivilligt. Allt annat är beordrat… Och alla kan inte säga nej.

Till slut räknar arbetsgivaren med att vi alltid löser bemanningskrisen och det blir som för barnmorskorna som för några år sedan fick sina semestrar avbrutna eller flyttade. Arbetsdomstolen ansåg att eftersom barnmorskorna tidigare somrar tagit en massa extrapass och ställt upp så kunde arbetsgivaren förvänta sig att de skulle göra det även denna sommar. Och när barnmorskorna inte gjorde det så hade alltså arbetsgivaren rätt att flytta semestrarna.

Tänk om vi kunde sluta vara så lojala mot varandra och patienterna och säga nej. Ja, vi kan bli beordrade att arbeta ändå. Men väldigt få chefer gillar att tvinga någon som redan sagt nej att ändå jobba. Och tänk om vi kunde skriva avvikelser, eftersom det faktiskt är det onormala att arbeta övertid. Tänk om vi kunde ha övertidsuttag som en punkt i samverkan som kontinuerligt följs upp med ett gemensamt mål att ha tillräcklig bemanning, där övertid är något som är undantag snarare än, som idag, regel. Tänk om vi kunde vara lite mer lojala mot vår egen hälsa och strävan att hålla ett helt yrkesliv och därför säga nej till övertid. På det sättet ställer vi upp för kollegor och patienter i det längre perspektivet!

För vad signalerar vi när vi ställer upp för varandra hela tiden?

Vi underhåller och uppmuntrar ett system som gör oss sjuka och som gör så att arbetsgivaren kan fortsätta ducka för två av våra viktigaste villkorsfrågor; tillräcklig bemanning och tillräcklig lön. Det som vi hela tiden pratar om; att vi är för få, att vi inte har tillräcklig löneutveckling, att vi kräver förändring! Hur ska arbetsgivaren i alla led tvingas till förändring om vi hela tiden ställer upp?

Vi måste sluta att binda ris på egen rygg, vi måste sträcka på oss och säga nej. För vår skull, för våra kollegors skull, för våra nyexaminerade kollegors skull, för våra blivande kollegors skull, för patienternas skull, för förändringens skull.

Är det inte nog nu?

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

av

Läs mitt inlägg med rätt glasögon på. Jag vill med den här texten uppmana till diskussion och eftertänksamhet. Jag har stor förståelse för dig som befinner
dig på en arbetsplats där arbetsbelastningen är alldeles för hög. Jag kan inte acceptera att det är och fortsätter att vara så utan jag kommer att kämpa vidare för bättre arbetsmiljö och ökade möjligheter till återhämtning.

Men så var det det här med måltidsuppehåll…

Jag träffar kollegor och medlemmar och vi pratar om hur tufft det är, hur mycket övertid vi jobbar, hur lite tid det finns för återhämtning, om hur andra arbetstidsmodeller borde införas. Hur sällan vi hinner ta rast och äta. Ofta kommer frågan om vad Vårdförbundet gör åt det. Vi pratar om det, om det nya arbetstidsavtalet som gäller för 24/7-verksamheter inom SLL, om hälsosamma arbetstider och schemaläggning, vad som är bra på kort och lång sikt enligt forskning och evidens. Och sedan kommer det här med måltidsuppehåll…

-”Vi har så hög arbetsbelastning och får nästan aldrig ut vår rast, vi vill ha måltidsuppehåll istället.”

-”Det blev så dåligt när Vårdförbundet tvingade oss att ta rast. Förut hade vi måltidsuppehåll, det var mycket bättre för då kunde vi gå hem tidigare.”

-”Vårdförbundet lyssnar inte på oss, vi vill ha kvar måltidsuppehållet. Nu behöver vi gå en mellantur i veckan för att lösa andra för lunch.”

-”Vi kan inte ha rast hos oss, för att vår verksamhet är så speciell, våra patienter är så sjuka.”

-”Jag kan inte ta rast för jag kan inte lämna den födande kvinnan.”

Vi klagar över att vi är utarbetade och så trötta att vi inte orkar något när vi kommer hem, vi ropar och gastar om att vi inte hinner äta och gå på toa och vi skriver i olika forum om hur ohälsosamma våra arbetstider är.

Och ändå… vill vi ha måltidsuppehåll i stället för rast?

Hur kan lösningen på problemen vara att ta bort rasten?

Jag blir så fascinerad. För vi lägger dessutom problemen på Vårdförbundet och inte på arbetsgivaren. Det är Vårdförbundets fel att arbetsgivaren inte leder och fördelar arbetet så att det går att utföra i linje med våra gemensamma avtal?! Och i de fall arbetsgivaren gör det och ser till att det finns rastavlösare, så är det inte bra för att jag får jobba 9-17.30 en dag i veckan?

Är alla våra verksamheter så speciella att det inte går att planera in rast? Jag har svårt att tro det. Om verksamheterna är så kritiska och patienterna så speciella, borde det verkligen vara viktigt med rast för att behålla skärpa och fokus hos medarbetarna. Och när arbetsbelastningen är så hög att det är svårt att få ut sin rast är väl knappast lösningen att ta bort rasten?

Eller är det att få gå hem tidigare vi är ute efter? Att det är så jobbigt på jobbet att vi vill hem så fort det går? Då är det ju arbetsbelastningen som måste ses över. Och den födande kvinnan, det är ju konstigt om hon alltid krystar just när det är tid för rast. För det är väl inte så att jag tror att det är just mig hon behöver hela förlossningen? Vi har väl stöttat henne till att tro på sig själv och sin kraft att föda och att den kraften inte är bunden till en enskild person?

Vårt kollektivavtal är så snillrikt skrivet att det står att vi får övertid om vi inte har möjlighet att ta ut vår rast. Skulle det verkligen vara omöjligt att ta sin rast för att kvinnan krystar, det blir hjärtlarm, flera patienter kommer in samtidigt eller någon ligger och skriker av smärta eller ångest, så kan vi skjuta på rasten och bli ersatta för det. Vi skriver upp det som övertid och får ersättning i tid eller pengar. Så länge vi har rast inskrivet i schemat, har vi rätt att ta ut den och arbetsgivaren är skyldig att leda och fördela verksamheten så att det är möjligt. Så länge vi har rast kan vi klaga om vi inte får ut den. Måltidsuppehåll är just vad det låter som; ett uppehåll i arbetet för att äta något när arbetet så tillåter. Tillåter det inte så blir det ingen mat och vi har just inte så mycket att säga om det.

Arbetsmiljöavvikelser som redskap för förändring

Vi jämför oss gärna med andra yrkesgrupper när det gäller arbetstider och lön. Det är inte så många andra grupper som skulle acceptera att under en 8-timmars arbetsdag inte ha rast. Varför ska vi göra det? –”Men vi får ju nästan aldrig ut vår rast, det är för mycket att göra!” Så kan det vara, men blir det mindre att göra om vi tar bort rasten? Att byta rasten mot måltidsuppehåll hjälper… vilka? På vilket sätt?

Skriv upp varenda utebliven rast. Skriver var och en av oss dessutom en arbetsmiljöavvikelse per vecka när vi inte har fått rast, kommer arbetsgivaren att behöva göra något. Är vi 15 stycken på arbetsplatsen så ligger det efter tre veckor 45 arbetsmiljöavvikelser hos chefen.

De flesta av våra arbetsgivare vill att vi tar rast. De vet att det är viktigt för hälsan både kort- och långsiktigt. Det finns massor av olika åtgärder som måste till för att vi som medarbetare ska få den återhämning vi behöver. Detta måste fack och arbetsgivare diskutera, förhandla och avtala om. Men måltidsuppehåll är inte en av de åtgärderna.

 

Emma Jonsson

Barnmorska och sjuksköterska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

 

Hearing i riksdagen

av

Den 14 december hade jag förmånen att bjudas in av 4 september-nätverket En annan vård är möjlig och tala vid en hearing i riksdagen. Detta är vad jag sa:

Hanna Rönnell HearingJag heter Hanna Rönnell och är legitimerad sjuksköterska. Som sjuksköterska är omvårdnad mitt huvudämne och det jag ansvarar för i vården.

2005 tog jag min examen från Lunds Universitet. Som nyfärdig sjuksköterska i Stockholm hamnade jag relativt snart på en lungmedicinsk vårdavdelning på ett akutsjukhus. Efter ett par veckors bredvidgång var jag satt att axla samma omvårdnadsinsatser som kollegan med 20 års erfarenhet. Jag var rädd varje dag. Våra lungsjuka patienter hade behov av avancerad omvårdnad. En omvårdnad med exempelvis medicinteknisk utrustning – gjorde jag fel skulle en lunga kollapsa. En omvårdnad med många och långa läkemedelslistor – där jag som sjuksköterska behövde ha koll på adekvat dosering, biverkningar, effekter. En omvårdnad med möten med människor med den svåra ångest som uppstår när kroppen inte får luft. Och möten med människor i chock och bestörtning efter ett plötsligt cancerbesked. Jag behövde att ha förmåga att möta mina patienter med närvaro och lugn, etablera tillit och trygghet. 6-8 svårt sjuka människor varje pass, alla med sin historia och sina behov, beroende av mitt ansvar som sjuksköterska. Oftast flera av dem beroende av mig på samma gång. Jag och mina kollegor kunde inte klona oss då, och kan det inte fortfarande.

Under mina 10 år som sjuksköterska har det inte gått åt rätt håll. Idag har patienterna på många ställen blivit än sjukare och än fler att ansvara för. Och jag och mina kollegor orkar inte längre. Jag är fortfarande rädd varje dag. Orolig att de behov jag identifierat men tvingats prioritera bort eller skjuta på åtgärder för, ska få för stora konsekvenser för mina patienter.

Jag finns idag på en vårdavdelning för de som insjuknar akut i stroke, en blödning eller propp i hjärnan. Strokepatienten behöver snabbt vid insjuknande tas om hand av ett välutbildat vårdteam som kan sjukdomen och vilka insatser som behövs. Med rätt insatser, som symptomupptäckt och symptomkartläggning, förebyggande av komplikationer och omedelbar träning kan patientens prognos för att bibehålla hälsa och funktioner i så hög utsträckning som möjligt förbättras avsevärt, jämfört med ett omhändertagande utan specifik strokekompetens. Studier har visat att den som insjuknar i stroke på en fredag eller lördag och “drabbas” av vårdens helgbemanning, med lägre täthet av omvårdnadspersonal, lägre läkarnärvaro och knappast någon tillgång till paramedicinsk personal som t ex fysioterapeut och logoped, har fler kvarstående symptom och ökad dödlighet, jämfört med den som har turen att insjukna en måndag eller tisdag. Vår kompetens såväl som vår arbetsbelastning spelar en livsavgörande skillnad för den enskildes möjligheter till ett fortsatt gott liv. På ett av norra Europas största akutsjukhus finns idag 16 av 29 strokeplatser öppna pga frånvaron av sjuksköterskor. Egentligen finns adekvat sjuksköterskebemanning bara till 12 platser. Det innebär att många strokepatienter inte får evidensbaserad, god och säker vård. Och så här ser det ut för många patientgrupper i vårt land.

Vi som jobbar i vården älskar vanligtvis vårt jobb!  Och vi brukade må bra. På 90-talet mådde vi jättebra, det kan man se i äldre statistik över sjuktal och dyl. Idag gör vi inte det längre. Vi i vården toppar sjukskrivningstalen. För vi har inte på länge nu fått förutsättningar att utföra det jobb vi älskar på ett drägligt sätt. Vi vill ge en god och säker vård och slits varje dag av bristfälliga förutsättningar att göra just det.

För att jag och mina kollegor ska kunna göra ett bra jobb, för att kunna ge god och säker vård utan att själva gå under, behöver vi följande:

  • Få vara nya på jobbet! Nyutexaminerade måste få en god yrkesintroduktion och handledning som sträcker sig över tid. Man måste ges möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan man förväntas utföra de mest krävande arbetsuppgifterna. Studier visar att det är många redan tidigt i yrkeskarriären som sjuksköterska som har tankar om att lämna yrket.
  • Moderna arbetstider. Ett arbetsschema som innehåller dygnets alla timmar, årets alla dagar och ofta stark psykisk belastning måste ge utrymme för rast, reflektion och ledighet som är ostörd och i en omfattning som ger tillräcklig återhämtning. Dagens övertidsarbete, dubbelpass, alltför många nattpass ger för lite sömn. Vi får försämrad empatisk förmåga. Tröttheten påverkar också reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet. Vi är en patientsäkerhetsrisk på grund av det och vi blir sjuka av det.
  • Akademisk specialisttjänstgöring (AST). Vidareutbildning inom ramen för anställningen så att vi får fler specialistsjuksköterskor. Från 1995 till 2012 har andelen specialistutbildade sjuksköterskor minskat från 65 % till 46 %! Samtidigt som vården utvecklats och specialiserats och de människor vi vårdar har alltmer komplexa omvårdnadsbehov. AST behövs för att vända utvecklingen.
  • Löneutvecklingen måste förbättras! Lönekarriären ska vara tydlig. Jag och mina kollegor utvecklas och utvecklar vården och lönen måste följa med i detta. Avståndet är alldeles för litet mellan den som är ny och den som har lång erfarenhet och specialistkunskap. Idag tjänar vi under ett yrkesliv runt 30 % mindre än en person med motsvarande ansvar och utbildningslängd inom manligt dominerade yrken på arbetsmarknaden. Det är inget annat än oacceptabelt!
  • Ställ om vården till personcentrerad vård. Jag som sjuksköterska vill, tillsammans med mina kollegor i vården, få tid och möjlighet att fullt ut möta den människa vi är till för och forma vården tillsammans med hen. När personen är aktiv i planering och genomförande av den egna vården, och vi i vårdteamet bidrar med var och ens expertis, uppnås högre kvalitet, bättre användning av resurser och en hälsosam vårdmiljö för vårdens professioner.

(Och märk väl att jag inte sa ett ord om fler utbildningsplatser! Utan att de saker jag här räknat upp åtgärdas så leder ytterligare utbildningsplatser ingenstans. Prioritet ett för er som sitter här, och som vill göra något åt situationen i vården, är att behålla oss som än så länge finns där! Då kommer vi också vara rustade att ta hand om fler nya kollegor. Men först då.) (Detta sa jag aldrig eftersom den kloke talaren innan mig, Lars Rocksén, sagt precis detta redan.)

Ni beslutsfattare som kommit hit idag anar inte hur viktiga ni är. Ni. Som uppenbarligen bryr er om dessa frågor, i och med er närvaro här. Jag sätter min tilltro till er. Att ni lyssnar till vad vi har att säga och agerar för förändring.

Jag vill rikta ett extra stort tack till mina nuvarande och tidigare kollegor på avdelning 81. Jag har nyttjat vår vardag i talet och hoppas att ni tycker det är ok trots att jag så sällan är där med er i den själv just nu, eftersom jag kämpar fackligt dagligen för förändringar.

Hanna Rönnell, leg sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot

Hur mycket ska du egentligen jobba?!

av

I anställningsavtalet finns en överenskommelse anstallningsavtalom hur många timmar du ska arbeta. I mitt står det att jag ska jobba 38 timmar och en kvart i veckan. Det gör det kanske i ditt också? För alltfler av oss är den siffra som står där inte längre det som vi planerar för och förknippar med normalt. Men stopp, vänta nu – stanna upp och reflektera en vända!

När du fick ditt jobb pratade du och din chef igenom vad ditt jobb skulle innebära, vilken lön du skulle få, om du skulle jobba dag, natt eller kanske både och, och så vidare. Ni nådde en överenskommelse och ni skrev båda på för att du skulle sälja en viss tid och insats för en viss summa pengar. I princip är det den arbetstiden som ska gälla! Ändå står du där, månad efter månad, med ett lönebesked som visar att du gjorde lite mer tid, för lite extra ersättningar. Du känner dig kanske lite sliten, men du börjar också vänja dig vid den högre inkomsten. Lönen är ju inte så bra utan den… Men stopp, vänta nu – vad håller vi på med?

För att arbetsgivaren ska kunna kräva att du arbetar övertid ska det finnas ett särskilt behov. Kan vi verkligen köpa att det faktum att våra arbetsgivare erbjuder så kassa villkor att de inte lyckas rekrytera nya kollegor till oss ska utgöra särskilda behov? Ska det faktum att verksamheten inte organiserats med tillräckligt stor kostym för det uppdrag som ska utföras utgöra särskilda behov? Särskilda behov som ger arbetsgivaren rätt att kräva att du och jag som är anställda ska jobba mer än vad vi kommit överens om och anställts för? Nej stopp, vänta nu – vi måste sluta med det!

Vi måste börja säga NEJ. Vi måste sluta acceptera detta. När du vågar säga nej tar du ditt ansvar. Till skillnad från arbetsgivaren. Om du är trött och känner att du inte orkar arbeta övertid, säg det till din chef! Förvisso finns det samhällsskyddande lagar och regler som gör att arbetsgivaren i det läget kan ha rätt att beordra dig, men att du säger nej synliggör att det finns ett problem och det är så oändligt viktigt. Det är där kampen för förändring börjar! Vi har idag hela verksamheter som är organiserade så att de bygger på övertid. Det är inte ok och det måste upp på bordet! Det är du och dina kollegor som kan bidra till att detta synliggörs! Om det saknas personal är det inte ert ansvar att lösa det!

Återkommande får vi (Vårdförbundet) slängt i ansiktet av arbetsgivaren “jo, övertid, men det är bara frivillig sådan”. Låt mig här vara mycket tydlig; arbetstidslagen gör ingen skillnad på frivillig eller icke frivillig övertid! Övertid är övertid. Och jag vet dessutom att denna “frivillighet” som arbetsgivaren talar om och legitimerar situationen med är något helt annat, som de smidigt gömmer sig bakom. Det rätta ordet är ofta ett helt annat: lojalitet. En självuppoffrande lojalitet gentemot kollegor och patienter. Det vill säga en “frivillighet” som biter oss själva i svansen! Pengar som borde gå till löneutveckling går istället till extra ersättningar och vi blir bärare av en trötthet som påverkar både vår arbetsinsats och vår fritid. Vi måste sluta vara lika kortsiktiga som arbetsgivarna!

Så börja säga NEJ till övertid, extrapass eller vad det nu kallas hos er! Först och främst för din skull. Men också för vårdens framtids skull.

PS Om du säger nej till övertid, och framför skäl till varför du inte bör arbeta mer, och ändå blir beordrad, så kontakta alltid Vårdförbundet så vi kan granska ärendet.

Läs mer om övertid, och vad som gäller här: https://www.vardforbundet.se/lokala-avdelningar/stockholm/aktuellt-i-stockholm/overtid-en-nodvandighet-ibland-men-var-gar-gransen/

Hanna Rönnell
leg sjuksköterska, avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet Avdelning Stockholm

Vi ska inte bli sjuka av att vårda!

av

Här kan ni läsa och även se mitt tal från manifestationen den 4 september.

Som facklig talare vill jag främst vända mig till mina kollegor. Till er jag går till jobbet med på morgonen, fortfarande med grus i ögonen efter föregående kvällspass. Ett av alla arbetspass, någon av årets alla dagar, en av dygnets alla timmar, då det krävs att vi är på plats. Ofta allt för tätt i följd, ofta utan avbrott mellan dagpass och kvällspass, för allt för sällan finns det några marginaler då någon oväntat tvingas vara borta eller belastningen är särskilt tung.
När det sker återkommande får det oundvikligt konsekvenser. Den fjortonde timmen i arbete, med bara nio timmar mellan passet igår och idag, då är jag inte längre en lika bra sjuksköterska. För för lite sömn gör det med en, det leder till försämrad empatisk förmåga, ett ovärderligt verktyg i mötet med patienten. Likaså påverkar det reaktionstid, koordination och uppmärksamhetsförmåga i likhet med att ha 0,2 promille alkohol i blodet.
Ändå hävdar våra arbetsgivare orubbligt att patientsäkerheten inte är hotad. Jag vill tvärtemot hävda, att i ett läge där jag med flera av mina kollegor – av trötthet – är att betrakta som onyktra, då är patientsäkerheten absolut hotad.
Det har gått så långt att vi, med uppgiften att vårda de sjuka, blir sjuka av att vårda. Personal i vård- och omsorg ligger i absolut topp vad gäller sjukskrivningar, där stress utan återhämtning är en av de främsta orsakerna. Självklart bidrar det till en ständig underbemanning, det skapar en ond spiral som inget förutom en förbättrad arbetsmiljö rår på. Jag menar att med en syn på oss som arbetar inom vården, och med arbetstidsmodeller som gör oss sjuka, så är så såväl patientsäkerheten som personalsäkerheten hotad.

För en tid sedan valde jag att lämna den offentliga vården. Men först efter en period då jag själv valt att gå ner i arbetstid. Det blir snabbt kostsamt. Särskilt tydligt blir det när en ser vad det får för effekter i det orangea kuvertet. Jag valde därför att gå vidare, dit där jag fick möjlighet att påverka när och hur mycket jag ville jobba, utan att det gav för stora ekonomiska konsekvenser. Men hela tiden har jag saknat möjligheten att kunna bidra till en god och jämlik vård i det offentliga. En av orsakerna till att jag valde att bli sjuksköterska från början.
Jag är glad att kunna säga att veckan efter nästa börjar jag åter vid en arbetsplats inom landstinget. Men till skillnad från tidigare vid en arbetsplats där ledningen förstått vikten av återhämtning. En arbetsplats där jag och mina kollegor ges möjligheten att arbeta fyra dagar i veckan med full lön. Något som borde vara en självklarhet överallt där det krävs att vi finns dygnet runt årets alla dagar.
Men det är inget som kommit serverat. Vårdförbundets förtroendevalda, tillsammans med kollegor och övriga fackförbund, slogs länge för förändring! Du och dina kollegor kommer att behöva göra detsamma. Efterfråga det på nästa arbetsplatsträff, eller nästa gång du passerar chefen i korridoren. Be hen att hälsa sina chefer, och våra tjänstemän och politiker, att de måste ge oss tid för vila och återhämtning.
Så att vi kan vårda de sjuka – och inte bli sjuka av att vårda.

Jonas Carlsson, sjuksköterska och avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Stockholm

Jonas Carlsson talar på manifestation 4 september