När julefriden börjar sänka sig runt mig, kansliet och förbundet vill jag äntligen få tid att sväva ut mina rader av information, politik och retorik. För de senaste två månaderna har blivit på ett sådant sätt att den här bloggen fick stå tillbaks till förmån för annat arbete. Arbete i form av planering inför nästa år, introducering av nya förtroendevalda, möten med medlemmar på arbetsplatser och lobbande av Vårdförbundets politik mot företrädare för arbetsgivaren har tagit mycket tid.

Men vi går tillbaka till det här med julefrid. För vården stannar inte på julafton. Ambulanserna kör, akutmottagningarna står till förfogande, analyserna på labben rullar, patienter på avdelningarna lever och avlider, barn föds, CT-apparaturen snurrar unt so weiter.

För att just runt den här tiden får vi många namn. Vi kallas änglar, hjältar, knägångare och samariter. Dessa namn får vi i tacksamhetens tecken. Vi avstår julfirande för kallet. För samhället. För världen. För tiden.

Men vi är ju inte något av det där. Vi är människor. Vi är som alla andra. Vi gör ett uppdrag. Och vi har ett arbete som inte kan stå stilla för att almanackan blinkar rött. Vi får betalt för det. Och ska ha mer betalt eftersom vi borde vara högre värderade.

Vårdförbundets medlem är en medmänniska. En som är glad över sitt yrke. En med yrkesetisk kod som så många andra. En som blir förbannad vid orättvis behandling. En som berörs av livsöden. En humanist. Precis som alla andra. Vissa vill fira jul. Någon vill inte. Några vill dricka sprit på nyårsafton. En annan vill inte. Vi är individer och människor. Och en del av samhället. Och ska värderas på samma sätt som resten av samhället.

Värderas efter kunskap, kompetens och ansvar.
Våra villkor ska vara rättvisa.

Och nu önskar jag er alla GOD JUL på hårdrocksvis i falsett!

Och här är min favoritjulsång: