Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

2020 – det annorlunda året som utmanade oss alla

by Leave a Comment

Världshälsoorganisationen (WHO) utsåg 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Året där dessa två yrken skulle få ett särskilt utrymme då de har sådan avgörande betydelse för världens folkhälsa. Ingen hade väl kunnat förutse att en pandemi skulle lamslå hela världen och att vårdpersonalen skulle hyllas runt om. Visst blev det sjuksköterskornas och barnmorskornas år, men kanske inte så som det var tänkt från början.

Redan i slutet av januari kom signaler på att det hade dykt upp ett kraftfullt virus i Wuhan, en region i Kina. Först i mars började vi förstå dess omfattning. Den första vågen präglades av ovisshet, föränderliga riktlinjer, personalförflyttningar, brist på återhämtning och en ständig kamp om rätten till adekvat skyddsutrustning. För många blev den välbehövliga sommarsemestern kortare än planerat eller uppskjuten till hösten.

Maria Lindholm, Åsa Sundin och Carita Sturesson
Enheten för Yrke och vårdutveckling

Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och nu ska just du orka igen. Den nödvändiga återhämtningen och vilan har kanske inte varit möjlig för dig att få. Vi på Vårdförbundets nationella kansli har haft möjligheten att ställa om och arbeta hemifrån. Många av våra medlemmar har inte kunnat det.

Kanske är du en av dom som aldrig kan stänga kontoret, du måste alltid finns där: dygnet runt, årets alla dagar.

Samhället har förlitat sig på våra medlemmar som har ställt upp till 100 %. I många fall iförda tunga masker och skyddskläder. Liten eller knappt ingen tid med nära och kära där en annars får vila, reflektera och hämta kraft.

Vi vill hedra dig men också Florence Nightingale, som föddes i maj för 200 år sedan. Hennes engagemang banade vägen för de basala hygienrutinerna inom vården.

Snart är 2021 här och detta år har WHO utsett till Vårdpersonalens år. Vårdförbundet fortsätter att arbeta för att du ska få hälsosamma arbetstider, ett hållbart yrkesliv, professionsutveckling och en lön som speglar värdet av din kompetens och akademiska utbildning.

Vi önskar att du får en vilsam och mysig julhelg och ett gott nytt år oavsett om du jobbar eller är ledig,

Carita Sturesson, Åsa Sundin och Maria Lindholm
Enheten för Yrke och vårdutveckling
Nationella kansliet, Vårdförbundet

“Det borde vara en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg under pandemin”

by 1 Comment

Hösten 2019 sökte jag uppdrag i Halland för att kombinera mitt arbete med min möjlighet att besöka och stötta mina föräldrar i Halmstad. Min pappa har utvecklat en frontallobsdemens som följd efter flera proppar i hjärnan och behöver mycket stöttning. Som ni vet satte Covid-19 stopp för besök av äldre och jag återgick till mitt uppdrag som huvudskyddsombud i Göteborg stad den 11 mars. Samma dag tillkännagav WHO virusinfektionen Covid-19 som en pandemi. Den 31 mars införde regeringen besöksförbud på våra äldreboenden och mina veckovisa besök på pappas boende fick sättas på vänt.

När Folkhälsomyndigheten förtätade sina pressträffar och sin information kändes det viktigt som huvudskyddsombud att lyssna in från FHM och förmedla vidare ut till våra lokala samordnare och skyddsombud. Vi startade upp med veckovisa digitala möten som gav oss en plattform att förmedla ny information men de gav oss också värdefulla berättelser och bilder av våra medlemmars arbetssituation i den kommunala hälso- och sjukvården.

Under de närmsta veckorna utkristalliserades bristen på skyddsutrustning för våra medlemmar som ett övergripande och genomgående problem både ute i landet men också specifikt i kommunens samtliga tio stadsdelar.

Smittan tog sig in på äldreboenden besöksförbud till trots och äldrevård och omsorg blev en följetong på Folkhälsomyndighetens pressträffar under våren.

För oss som arbetade nära eller i verksamheten verkade det inte så märkligt att pandemin kom in på äldreboendena. Vi hade redan innan pandemin erfarenheter av hög arbetsbelastning, personalbrist, tillfälliga anställningar, bemanningspersonal med kompetenstapp och utebliven kompetensutveckling som följd. Dessutom saknades tillgång till godkänd personlig skyddsutrustning (PPE) och det saknades samverkade rutiner för på vilket sätt PPE skulle användas.

Vårdförbundet betonade betydelsen av försiktighetsprincipen i diskussionen kring PPE vilket gav oss argumenten för att ställa krav på att den personliga skyddsutrustningen skulle vara godkänd och säker. Vi betonade även innebörden av arbetsgivarens dokumentationsansvar vid oönskad händelse (tex när det saknas PPE).

Risken att personalen skulle vårda någon utan PPE, som senare visar sig smittad med Covid-19, kändes påtaglig och reell.

Vi formulerade våra krav i en arbetsmiljöframställan (6.6.a), kommunicerade dessa både skriftligt den 9 april men den 30 april skickade vi in framställan till Arbetsmiljöverket (AV) för att få stöd i våra krav. Under samma period lade Fackförbundet Kommunal, ett skyddsstopp med krav på munskydd i omsorgsarbetet på äldreboendet Serafen i Stockholms stad. AV fattade först ett beslut i Kommunals linje. Ärendet fick ett massmedialt utrymme där Arbetsmiljöverkets beslut och inställning till skyddsutrustning ändrades och ifrågasattes. Detta påverkade även oss i Göteborgs stad, frågan om PPE kom att bli en delikat fråga inom Arbetsmiljöverket. Dialogen med representanter för AV kom att handla om munskydd vs andningsskydd eftersom det till staden levererades munskydd som våra sjuksköterskor kändes sig otrygga med.

Under första veckan i juli seglade en ny diskussion upp om PPE där AV tog ställning mot och förbjöd återanvändning av engångsvisir. Efter påtryckningar från oss i samma linje ändrade Göteborgs stad sina rutiner för att enbart omfatta flergångsvisir den 16 juli. En kommuncentral kvalitetskontroll infördes och PPE som inte var godkänd sorterades bort.

Den 28 augusti kom beslutet från AV om ett vitesföreläggande på 150 000 kr med stöd för våra krav. Det kändes både som en facklig seger men även märkligt att den rådande arbetsmiljölagstiftningen sattes ur spel pga bristande tillgång av PPE. Dessutom kvarstår förvirringen kring munskydd vs andningsskydd och droppburen vs luftburen smitta… trots att munskydd endast testas av Läkemedelsverket för att ge skydd mot droppar från bäraren och trots att Folkhälsomyndigheten nu erkänner Covid-19 som delvis luftburen smitta.

Vi vet att många av våra medlemmar har utsattes för onödiga smittrisker för Covid-19 i sitt arbete under våren och sommaren.

Arbetsmiljöverket har tagit emot över 1800 (!) Corona-relaterade anmälningar från Vårdförbundets yrkesgrupper. Och nu befarar vi ett stort mörkertal med långvarig sjukskrivning och rehabilitering som konsekvens parallellt med en ny ökad smittspridning.

I sammanhanget känns det som en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg.

Åsa Sundin
Yrkeshandläggare sjuksköterskor
Vårdförbundet

“Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som jag själv inte vet hur det kommer bli”

by Leave a Comment

Jag arbetar nu i pandemitider som chef inom intermediärvård och har i vanliga fall mitt ordinarie chefsuppdrag på MAVA, som har fem intermediärvårdsplatser, MOA.

På min ordinarie avdelning minskade patientbeläggningen, precis som på många andra vårdavdelningar, i början av pandemin. Till och med MOA hade tomma platser i stor utsträckning. Medarbetare med tid över i det dagliga arbetet behövde stimuleras. Extra kompetensutveckling var en väg och även flexuttag nu när arbetet tillät. Samtidigt var det viktigt att prata om vad som skulle kunna komma. Jag lyfte dagligen att vår annorlunda vardag inte skulle fortgå och att det såg väldigt annorlunda ut i till exempel Stockholm. Vår egen regions intensivvård fick allt högre belastning.

Det var en utmaning att försöka förbereda personalen på något som man inte själv vet hur det kommer att bli.

Enligt pandemiplanen i regionen öppnades en ny intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter. Det gjordes av en annan tillfällig chef med hjälp av bemanningsenheten på sjukhuset samt extern personal och individer från andra avdelningar.

Vi hörde hur nya covid-19 IMA utökade från fyra till nio vårdplatser och att det var tufft läge för personalen där som i vanliga fall inte arbetar tillsammans och många som inte ens arbetat inom intermediärvård. De lyckades otroligt bra trots de tuffa förutsättningarna. Ett beslut togs av lokal sjukvårdsledning att öka både antalet platser och också kompetensen genom att flytta vår MOA:s fem platser och då förstås också MOA-personalen, till den nystartade enheten. Det skulle ske 48 timmar senare.

Vi är en mycket välorganiserad verksamhet, arbetar med mycket medarbetaransvar inom ansvarsområden som man tar stort eget ansvar för. Jag tänkte snabbt ut en grovskiss på vad som måste göras och samlade ihop en grupp nyckelpersoner inom olika områden. De frikopplades. Målet var en större intermediärvårdsenhet för covid-19 patienter men också de ”vanliga” MOA-patienterna. Det handlade om att flytta apparatur och övervakningsutrustning, flytta MOA-specifikt material, få plats med allt detta i de nya lokalerna som innan flytt var planerade för nio platser och nu skulle bli 14. När skulle MOA-personalen visas nya lokaler, nytt ringlednings- och larm system, akutvagn och nödutgångar? När vi pratat ihop oss satte de igång med sitt och jag kunde planera för bemanningsstruktur, grundbemanning och kringfunktioner.

Allt gick så smidigt tack vara alla underbara medarbetare!

Fortlöpande måste jag också förmedla information om de stora förändringarna. Informations kulle ges till de som skulle arbeta kvar på MAVA, de som inte längre skulle ha den erfarna MOA-personalen i närheten att kunna rådfråga, samt hur vi skulle rigga för att tryggheten inte skulle tappas i den kvarvarande verksamheten?

Jag övertog chefsskapet på IMA i och med MOA:s inflytt. Utmaningen nu blev att få ihop de olika personalgrupperna. Bemanningspersonalen och de externa arbetade kvar och MOA-personalen kom till. Rutinerna som startats av den första personalgruppen utifrån en mindre verksamhet skulle nu justeras till att fungera för en större verksamhet med bredare innehåll. Jag tog med viktiga, välfungerande kringfunktioner som samordnare och koordinator eftersom verksamheten på MAVA minskade i och med att MOA flyttade. På så sätt kan personalen som arbetar patientnära avlastas.

Det blev en balansgång mellan att behålla rutiner som redan fanns och också få till rutiner mer hållbara över tid.

Ödmjukhet, flexibilitet och acceptans har varit och är viktiga ingredienser i det arbete som pågår hela tiden.

Jag har ett bra stöd av min närmaste chef och klinikledningsgruppen i övrigt genom daglig kontakt. Jag har en chefskollega på MAVA som nu fokuserar på MAVA-verksamheten men vi samplanerar många saker då det är vår gemensamma personalgrupp som påverkats av både flytt och icke flytt.

Engagerade och kunniga medarbetare har varit och är framgångsfaktorn, att alla lyfter frågor som dyker upp och hitta lösningar tillsammans. Genom att lyssna in och stötta varandra klarar vi det tuffa uppdraget vi har inom covid-19 intermediärvård. ”Vi” är nu ett större ”vi” som stöter på utmaningar, till exempel på grund av material som tar slut, men många hittar tillsammans nya lösningar genom kreativt tänkande. Jag är så oerhört stolt över alla som är en del av detta och vill att de, både nu och när det står om det i historieböckerna i framtiden, också ska känna sig stolta över allt de bidragit med för att reda ut pandemin!

/ Sigbritt Willers
Vårdenhetschef på IMA för covid-19 patienter
Universitetssjukhuset i Linköping

Gästblogg: “Jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren”

by 8 Comments

Kristina Sundell

Kiruna, en stad med 18 000 invånare och en stor tung industri med flera tusen anställda måste ändå räknas som glesbygdsort när vi pratar om sjukvård. Vi har drygt 12 mil till Gällivare och närmsta sjukhus med kirurgi, förlossning/BB och intensivvård. All denna specialistkompetens har funnits i Kiruna men allt eftersom åren gått har verksamheten på sjukhuset blivit allt mindre.

Akutmottagningen finns trots allt kvar, och två så kallade akutsjukvårdsplatser i anslutning till akuten. Det hette tidigare IVA men de platserna ska nu disponeras av de patienter som har störst behov. Det kan innebära att någon behöver ligga på allergi-obs i några timmar innan hemgång men det kan också innebära cirkulatoriskt instabila traumapatienter i behov av invasiv luftväg och inotropt stöd. Vi ska kunna stabilisera dessa patienter och vårda i väntan på transport till Gällivare. Eller till Sunderbyn, där närmsta PCI-lab finns. Dit är det 35 mil. Närmsta neurokirurgiska och thoraxkirurgiska enhet är NUS, 60 mil bort.

Fram tills nu har det funnits minst en specialistutbildad sjuksköterska (IVA eller anestesi) i tjänst på varje arbetspass men på grund av svårigheter med att rekrytera så släpper enhetens ledning nu på det kravet. Enheten som jag jobbar på hette tidigare IVAK men eftersom vi inte längre har några IVA-platser så heter vi numera Akut omhändertagande. Det betyder inte att vi inte längre får de svårt sjuka patienterna hos oss.
Till sommaren kan det alltså potentiellt bli så att grundutbildade sjuksköterskor har ansvar för patienter som kräver vård av sådant slag som enbart bedrivs IVA-enheter, till exempel patienter i respirator. Enbart i väntan på transport är det sagt, men med avstånden och det geografiska läget vi har så kan det ibland röra sig om dygn snarare än timmar eftersom ambulanshelikoptern är tämligen väderkänslig och vädret i fjällen ofta är ostadigt.

Den här verkligheten kan vi titta på från olika håll. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det onekligen problematiskt och det kräver nästan ett helt eget inlägg. Vad innebär det för mig som grundutbildad att stå med det ansvaret? Vad innebär det för de få specialistutbildade sjuksköterskor vi faktiskt har, att deras kompetens inte anses nödvändig? Vad innebär det för möjligheterna att rekrytera i framtiden? Jag kan bara tala för mig själv och jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren. Det känns inte rimligt att jag ska gå varenda arbetspass och oroa mig för att jag ska ställas inför något som jag definitivt inte har kompetens för. Det skulle kännas oansvarigt, både gentemot mig själv och framför allt gentemot patienten. Om något skulle hända under mitt ansvar så skulle jag inte kunna sluta fråga mig själv om det hade blivit annorlunda med rätt kompetens.

Behovet av avancerad akutsjukvård här uppe i norra polcirkeln går inte att förneka men hur ska organisationen se ut för att kunna rekrytera och behålla specialistutbildad personal?
Personligen så ser jag inte någon anledning till att jag själv ska bekosta en specialistutbildning med tanke på vilken brist det är på er vubbade sjuksköterskor, så att införa AST för IVA tror jag vore framgångsrikt. Sedan tror jag det handlar om ungefär samma saker som sjuksköterskor i hela landet efterfrågar. Skillnad i lönekuvertet, bra friskvårdsavtal, märkbart minskad veckoarbetstid, även för oss som “bara” jobbar dagpass inom treskiftverksamheter. Vad skulle få dig att flytta till glesbygden?

/Kristina Sundell
Grundutbildad sjuksköterska på Akut omhändertagande i Kiruna

Gästblogg: Åsa tror att bättre nattvillkor på ambulansen i Jokkmokk skulle minska rekryteringsproblem

by Leave a Comment

blond kvinna Åsa Mattsson

Åsa Mattsson

Jag heter Åsa Mattsson och är specialistsjuksköterska inom anestesi och ambulans och har arbetat som sjuksköterska sedan 1987 och som specialist sedan 2004. Min arbetsplats har varit, och är fortfarande inom primärvården. Jag arbetar nu på Jokkmokks hälsocentral inom ambulansen.

Jokkmokk är en glesbygdskommun i Norrbottens inland den näst största till ytan i landet. Vi är ca 5000 invånare och har långa avstånd och framkörningstid till patienten. Vi har en dygnsambulans samt en dagbil. Vår larmstatistik är ca1,67 (2018) larm per dygn. Det innebär att två besättningar finns tillgängliga från kl. 09:00-16:00, måndag till fredag, därefter endast en besättning fram till kl. 07:00.
Våra närmaste sjukhus ligger i Gällivare, 10 mil bort, samt Sunderby sjukhus, 18 mil bort. Det innebär att vi vårdar patienten under lång tid i bilen och för det mesta på dåliga vägar och under alla väderleksförhållanden. Detta utan risktillägg.
I bilen jobbar vi oftast en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i par.
Hälsocentralen i Jokkmokk är som ett minisjukhus med en observationsavdelning med fem platser och 4721 antal listade patienter. Vi har tillgång till röntgen, laboratorium, sjukgymnastik och arbetsterapi, KBT- terapeut, och så förstås distriktssköterskemottagning och läkarmottagning. Våra distriktsläkare har än så länge beredskap i hemmet på kvällar och helger. Vi har således en ganska mångfacetterad verksamhet.

Vi på ambulansen är integrerade i Hälsocentralens alla verksamheter när vi inte är ute på uppdrag. Bland annat ansvarar vi för den akuta verksamheten och tar hand om oplanerade patienter. Vi bedömer och behandlar självständigt patienter dygnet runt, med stöd av våra distriktsläkare. Ett roligt och mycket stimulerande arbete som också kräver en del kunskap och erfarenhet. Ett annorlunda arbetssätt som skiljer sig från många andra ambulansstationer.

Villkoren för oss sjuksköterskor och oss specialistutbildade skiljer sig dock från andra och framför allt då sjukhus anslutna ambulansstationer. Vi är uteslutna från det nattavtal som Region Norrbotten har med Vårdförbundet. Vi får alltså inte ta del av den betydande förkortning av veckoarbetstid som det avtalet innebär. Dock gäller detta avtal på sjukhusanslutna stationer till exempel i Gällivare. På många andra stationer i vårt närområde har personalen dygnstjänstgöring, vilket gör att det är attraktivt att söka sig dit. På vår Hälsocentral har vi under lång tid haft svårt att rekrytera ny personal. Jag tror det skulle bli lättare om vi hade liknande scheman enligt Vårdförbundets nattavtal. Jag personligen skulle också önska att vi hade liknade scheman.
Lönemässigt har vi tidigare haft en marginellt högre lön i glesbygd än i tätbebyggda områden, men inte nu längre. Det tycker jag att vi borde ha eftersom vi som arbetar i glesbygd med långt till sjukhusexpertisen dessutom har ett större ansvar för patienten. Vi får många gånger lita på oss själva, och är i många lägen utsatta, till skillnad från de sjuksköterskor som arbetar i nära anslutning till sjukhus med alla dess resurser. Vi är inte så många som jobbar i glesbygd, omständigheterna runt våra arbetsplatser gör att jag anser att vi tillhör de särskilt yrkesskickliga, och borde lönesättas därefter.

Åsa Mattsson,
sjuksköterska Jokkmokk hälsocentral