Sjuksköterskebloggen

  • Om bloggen
  • Om Vårdförbundet
  • Vårdförbundetbloggen
Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Våga fråga om våld i nära relationer

28 augusti, 2017 av Isabella Olsson Lämna en kommentar

Vill börja med att tacka alla sommarvikarier som jobbat runt om i Sverige denna sommar, ni gör ett kanon jobb & får vården att snurra när vi i den ordinarie styrkan tar ledighet.

Och grattis till alla er som kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Ni har en fantastisk framtid framför de bestående av svett, blod & tårar men även en massa massa glädje!

Våga fråga om du misstänker våld i nära relationer!

Nu till månadens inlägg. Allvarligt & fortfarande väldigt skambelagt – våld i nära relation & sexuella övergrepp. Det sker ständigt runt om oss, bland patienter, anhöriga & personalen. Jag läste nyligen en kurs om våld i nära relation & hedersrelaterat våld, en mycket givande kurs, som fick mig att tänka annorlunda när kursen var slut var det lagom dags att börja inom sjukvården igen. Till min förvåning upptäckte jag väldigt fort brister kring detta. Jag frågade min chef om jag fick hålla föreläsning i just detta men med fokus på sjukvårdens ansvar då jag har erfarenhet från mitt tidigare yrke som polis men även efter kursen jag läst. I samband med detta möte frågade jag även chefen om vi har handlingsplan för patienter som utsatts & svaret blev ”vi har nog aldrig haft någon sådan patient”. Jag kände direkt hur jag förvandlades till ett stort frågetecken, hur kan hen säga så? Hur kan man tro att våldet kommer till än & att de är en viss typ av människa? Frågorna blev många.

Jag satt direkt igång med mitt projekt & i samband med anamnesupptagning vid inskrivning frågade jag om patienten någon gång utsatts för våld i nära relation, 19 patienter av 20 var positiva till frågan.  7 av dem hade upplevt eller levde fortfarande i en sådan relation. För att tillägga var några av dessa patienter även de som åt mest & starkast ångestmedicin. Jag tillfrågade patienterna hur de upplever när en sjuksköterska frågar om detta och svaret blev från en som själv varit offer för våld ”äntligen frågar någon, jag har aldrig kommit så långt med mig själv att jag självmant berättar. Jag har träffat så många inom vården och ingen har frågat. Jag tycker verkligen det är jättebra”.

Detta samtal bekräftade min farhåga, att personal är mer obekväma att fråga än patienten, i alla fall i många fall. Enligt forskning vi fick ta del av under utbildningen var de främsta anledningen till att inte fråga 1. Att man skulle kränka individen. 2. Att man la sig i något privat. 3. Att man var rädd för svaret & inte visste hur man skulle handha uppgifterna.

Efter föreläsningen på avdelningen bestämdes att alla skulle börja fråga om detta, många gjorde det & plötsligt kom vi åt roten till mångas ångest. Vi fick höra livsberättelser vi aldrig trodde existerade.

För våld finns överallt, det är inte enbart unga kvinnor eller barn. Det finns överallt bland runt om oss. Barn, ungdomar, vuxna, äldre & personal. Så vi måste börja fråga, vi måste våga prata, vi måste ta bort skamstämpeln kring våld för att kunna hjälp dessa individer. Vi ska inte vara poliser utan ett stöd, som sjukvårdspersonal kan vi hjälpa att ta fram nummer till kvinnojourer, kontakta sjukhuset kurator, ringa polis om patienten önskar, skriva orosanmälan om barn finns i bilden. Vi kan påverka & en endaste fråga kan öppna många dörrar.

Praktiska råd:

  • Ställ frågan utan att linda in det, jag brukar säga under kategorin psykiska funktioner ”har du upplevt våld i nära relation som barn eller i vuxen ålder”.
  • Normalisera och förminska inte våldet om en patient ex kommer in med frakturer och man misstänker våld eller att vi vet att det är pga de säga: nu hade du tur, de var bara fraktur på ett revben. För personen är det inte tur utan en ren mardröm.
  • Våga lyssna & stanna kvar
  • Var inte rädd att du kränker individen genom att fråga, se de snarare som en del i din profession.
  • Utsatta kan visa olika beteenden alltifrån aggressivitet, instängdhet till oro/ångest.
  • Uppmärksamma blåmärken på kroppen (ytterligare en anledning att kontrollera hudkostymen).

Jag vet att jag i början av min sjuksköterskekarriär var rädd att säga bort mig inför patienter att säga något olämpligt eller dumma frågor. Men nu, med några års yrkeserfarenhet vet jag att det är frågorna som ger mig information jag många gånger behöver. Jag vet vad jag bör fråga och när, att tro på sig själv & sin kunskap kan hjälp många men allra helst dig själv.

Så börja fråga, fråga vad ni har för handlingsplan på just er arbetsplats, diskutera detta på arbetsplatsträffar. Lycka till, tillsammans tror jag vi kan förändra.

Följ gärna min vardag på instagram: ssk_vardag

 

Jag önskar er alla en fortsatt bra sensommar! Vänliga hälsningar / Isabella, sjuksköterska.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Arkiverad under: Etik, Medlemsberättelse Taggad som: etik, kvinnojour, omvårdnad, sjuksköterskevardag, utbildning

Därför valde vi att jobba inom hemsjukvården – gästinlägg från Linda och Magnus

19 maj, 2017 av Gästbloggare Lämna en kommentar

Linda Modig och Magnus AhlbomEtt förhållande utsätts ständigt för nya utmaningar och vi har fått det spännande uppdraget att blogga tillsammans! Vi arbetar inom hemsjukvården i var sin ände av Härryda kommun utanför Göteborg, där Magnus rör sig i centralorten och Linda håller till mer på landet. Vi har båda två ansvar för patienter i ordinärt boende, på särskilda boenden och inom LSS. Dessutom har vi var sitt specialområde då Magnus, som i dagarna blir färdig psykiatrisjuksköterska, kommer arbeta med att utveckla psykiatrin i kommunen och Linda sedan en tid tillbaka jobbar med samordning av den palliativa vården. Efter några år på sjukhus, Linda inom gynekologin medan Magnus hann med både infektion och urologi, sökte vi oss till hemsjukvård. Kanske var det av olika anledningar men vi gillar båda arbetssättet som innebär stor frihet, eget ansvar och spännande möten. Att vara gifta och ha samma arbetsgivare är inga problem utom kanske just på sommaren när vi gärna vill ha semester samtidig. Det brukar ändå alltid lösa sig till slut och i år finns det planer på en tur till Norrland och Kebnekaise i augusti.

Vi ser fram emot att få skriva om vårt arbete och läsa de andra blogginläggen. Även om arbetssituationen och förutsättningarna skiljer sig åt är det mycket som förenar oss och det är både spännande och inspirerande att få höra om hur man har det och vilka utmaningar som finns i andra verksamheter. Inom kommunen arbetar sjuksköterskorna med många gränssnitt både i den egna verksamheten och i kontakten med andra vårdgivare. Läkarna finns inom primärvården eller i landstinget, omvårdnadspersonalen och biståndshandläggarna jobbar under socialtjänstlagen, det finns privata utförare, volontärer, kyrklig verksamhet och många, många fler som alla har som mål att hjälpa den enskilde och erbjuda bästa möjliga vård. Hur jobbar vi, ihop med personen som behöver vår hjälp, på bästa sätt tillsammans?

Nu är det tre år sedan sjuksköterskor, biståndshandläggare och rehab blev en egen verksamhet i vår kommun. Tidigare tillhörde sjuksköterskeenheten och rehab samma organisation som omvårdnadspersonalen vilket innebar att hälso-och sjukvården drunknade i angelägenheter som rörde till exempel boenden och hemtjänst. I fördelningen av resurser förfördelades den kommunala hälso-och sjukvården eftersom vi till antal och budget var mycket små i sammanhanget. Det verkade inte heller som om någon hade intresse av det arbete vi utförde och det saknades förståelse för vad kommunal sjukvård faktiskt innebar. Allt detta har ändrats genom en omorganisation där ”Hälsa- och Biståndsenheten” skapades. Det är både naturligt och konstruktivt att hälso-och sjukvårdsprofessionerna jobbar tillsammans med biståndshandläggarna och beställningar/delegering/direktiv ingår i ett gemensamt sammanhang. SoL och HSL kan lättare gå hand i hand och samarbete, kvalitet och effektivitet ökar. En av de viktigaste delarna i ett fungerande samarbete är att lära känna varandra och förstå varandras verksamheter. Utan kunskap skapar man sig lätt bilder som inte stämmer. Samarbetssvårigheter beror oftast på missförstånd och okunskap. Vi har sett att utmaningar löser man oftast bäst tillsammans!

 

// Linda Modig och Magnus Ahlbom

Legitimerade Sjuksköterskor i kommunal verksamhet.

 

Arkiverad under: Medlemsberättelse, Profession, Vårdens utveckling Taggad som: hemsjukvård, kommunal sjukvård, samarbete, Sjuksköterska

Känslan var euforisk! – Gästinlägg Lene Lorentzen

11 maj, 2017 av Lene Lorentzen 1 kommentar

Känslan var euforisk! Efter gymnasieutbildning till undersköterska, jobb på IVA och förlossningen, studier på komvux och två högskoleprov, tre års högskoleutbildning till sjuksköterska, jobb på MAVA och slutligen ytterligare ett års dagspendling mellan Skövde och Göteborg för specialistutbildning, stod jag äntligen här, utanför dörren till operations omklädningsrum och ringde på. När rösten svarade fick jag äntligen säga det: det var Lene, operationssjuksköterska, jag börjar idag!

Jag hade inte jobbat många månader som undersköterska på IVA innan jag visste att det var operationssjuksköterska jag skulle bli. Dessa coola människor som kom när det verkligen var kris. Att jag sen inte kunnat föreställa mig vidden av kunskap man måste besitta för att vara självgående i detta yrke beror till dels på min egen okunskap men också dels på utbildningens låga relevans till yrket. Minns meningen från en föreläsande ortoped: ” ja, vi har ju så kort tid på oss så ni får välja, fotled, knäled eller höftled”. Av någon anledning tyckte man att det var viktigare att vi som blivande operationssjuksköterskor skulle lära oss njurens fysiologi på nivå med en läkare tillsammans med blivande anestesisjuksköterskor än att förberedas för det jobb vi själva skulle utföra. I efterhand kan jag känna att inte ens vår egen utbildning förstod sig på vilken kunskap som behövs för att bli en rustad operationssjuksköterska. Att utbildningen bara bestod av introduktion till två medicinska apparater, C-båge och diatermiapparat, stod på inget sätt i paritet till det kompendium jag fick första dagen på jobbet med 231 apparater jag skulle lära mig.

Som nyfärdig gjorde jag som de flesta andra, stoppade huvudet i alla galler med instrument, kände, klämde, övade, räknade. Vart vill jag ha saxarna, hakarna, pincetterna, dukarna så jag känner mig säker. För det är det det handlar om, säkerhet. Jag ska vid varje givet ögonblick veta var alla instrument, dukar, tork, sugar, kanyler, sprutor, klämmor, hylsor, staeplers finns, om det så är i patienten eller på patienten eller på mina olika bord. Det är operationssjuksköterskan som står ansvarig för att allt finns som vi behöver till operationen och att allt kommer med ut från operationen. Sen sträcker sig ansvaret vidare till all omvårdnad kring patienten, före, under och efter ingreppet, tills patienten är avrapporterad på postop. Det ansvaret är stort då patienten ofta inte kan förmedla sig och behöver hjälp för att säkra sina behov.

Men med åren så är det som fyller mig mest med värme när jag tänker tillbaka på mina 17 år på centraloperation i Skövde, den ynnest det är att få jobba på samma få kvadratmeter som så mycket annan kompetens. På varje operation måste det minst finnas en anestesisjuksköterska, undersköterska, operationssjuksköterska och operatör. Att vara delaktig i ett team där alla tar med sig sin specifika kompetens in i vården kring patienten som ligger i mitten är en fantastisk känsla. Vi har alla olika roller och olika kunskaper som alla behövs för att kunna säkerställa en god och säker vård. Vi hjälps åt i gränslandet mellan våra roller när det behövs men alla vet precis sin uppgift i varje givet ögonblick, alla är fokuserade och respekterar varandras kunskap.

Det är få saker jag är så stolt över i mitt liv som min profession som operationssjuksköterska. Mitt fackliga engagemang kommer just ur den stoltheten och den frustration jag gång på gång upplevde när krav utifrån påverkade min och mina kollegors arbetsmiljö och möjlighet att utföra vårt yrke på bästa sätt för patienten. Jag är övertygad om att de allra flesta av oss sjuksköterskor, oavsett specialistutbildning, inget hellre vill än att göra vårt jobb så som vi vet att det bör göras, men vi blir gång på gång saboterade av yttre faktorer så som för låg bemanning för att med bibehållen god arbetsmiljö kunna leva upp till olika produktionskrav. Vi måste gena i kurvorna, försaka våra egna behov i form av rätten till lunch och arbetspauser, reflektion och förberedelsetid är nästan obefintlig i dagens operationssjukvård, oavsett sjukhus.

Så en uppmaning till alla operationssjuksköterskor runt om i landet, stå på er! Endast ni vet hur lång tid olika moment tar, låt er inte jagas, ta den tid ni behöver, det är av största vikt att det arbete ni utför blir rätt. Patienten framför oss är vårt ansvar, inte den som ligger och väntar. Sträck på er, var stolta, ni är oumbärliga.

 

/Lene Lorentzen

Operationssjuksköterska

Förtroendevald för Vårdförbundet

 

Grattis på sjuksköterskedagen 12 maj

Arkiverad under: Medlemsberättelse Taggad som: Arbetsmiljö, förtroendevald, operationssjuksköterska, utbildning

Nu är ni experter på omvårdnad – Gästinlägg Kristina Sundell

10 maj, 2017 av Gästbloggare 3 kommentarer

Kristina SundellNågot av det allra första vi får lära oss på sjuksköterskeutbildningen är omvårdnadsteorier. Det verkar ju logiskt, eftersom det är omvårdnad som är vårt akademiska ämne. Det är ett tvärvetenskapligt yrke med inslag av många kompetensområden men det är i omvårdnad vi har vår examen.

Den omvårdnadsteoretiker som jag fastnade mest för är Joyce Travelbee. Hon beskrev en mellanmänsklig relation som en väsentlig del av omvårdnaden och även att använda sig själv terapeutiskt för att hjälpa den lidande personen att finna mening.

Nu är ni experter på omvårdnad!

 Det orden fick jag och mina klasskompisar höra på vår examenshögtid år sedan. Jag minns tydligt att jag på examensdagen erkände för en av mina närmsta klasskompisar att jag inte riktigt hade en tydlig uppfattning om vad omvårdnad faktiskt är. Efter tre års studier kunde jag fortfarande inte riktigt definiera mitt akademiska ämne. Jag var ganska säker på att jag skulle klara mig bra som sjuksköterska när jag blivit varm i kläderna, men jag hade nog inte kunnat förklara omvårdnad kortfattat och koncist.

En förklaring till det kan ju vara att det inte finns en enhetlig definition som kan användas över flera språk. På engelska heter det nursing och i vårt grannland Norge heter ämnet sykepleie, alltså samma ord som yrkestiteln. På svenska används ofta ordet vårdvetenskap synonymt med omvårdnad. Det är ord i flera olika ordklasser! Så det är kanske inte så konstigt att jag undrar ibland, vad jag egentligen är expert på?

Jag tänker att det också kan ha att göra med bredden på yrket. Missförstå mig inte, det är helt fantastiskt att vi när vi får vår examen kan jobba med livets början,  livets slut och allt däremellan. Det jag menar är att omvårdnad ser ju väldigt olika ut beroende på vilken arbetsplats vi pratar om. Jag jobbar just nu på en allmänmedicinsk avdelning med en stor andel geriatriska patienter så mina betraktelser har ofta den kontexten.

Kan vi prata om omvårdnad i termer som gäller hela vår yrkeskår, när vad som är omvårdnad skiljer sig så mycket mellan olika arbetsplatser? Jag tror att det är viktigt att vi försöker, för annars riskerar vi att tappa riktning. Vad har sjuksköterskan för roll i teamet runt patienten?

Frågan aktualiserades ännu mer när det senaste numret av Vårdfokus landade på hallmattan. I det numret kan vi läsa om hur flera vårdavdelningar i Skåne nu ska strukturera om sin bemanning och införa det som kallas för kompetensmix.

 

Rekryteringsproblemen ska nu lösas genom att sjukvården ska bli mindre beroende av sjuksköterskor. En större andel undersköterskor ska täcka upp. Jag blev helt beklämd när jag läste det här.  Jag har stor respekt för den kompetens som undersköterskor besitter men den kan inte ersätta min kunskap. Den struktur som politikerna i Skåne föreslår benämns bättre som kompetensförlust än kompetensmix enligt mig. Argumenten för denna nya struktur är bl. a. att sjuksköterskor i dagsläget utför arbetsuppgifter som vi är överkvalificerade för, såsom basal omvårdnad. Om vi befrias från dessa uppgifter så skulle vi enligt regionpolitikerna i Skåne få ”jobba på toppen av vår kompetens och därmed trivas bättre”.

 

Jag anser inte att jag är överkvalificerad för att utföra basal omvårdnad. Basal omvårdnad är något jag lärde mig under min utbildning och det är ofta i utförandet av basal omvårdnad hos en patient som jag gör mina bedömningar om patientens tillstånd. Det känns mycket mer naturligt och värdigt och respektfullt att jag ser över hudkostymen, lyssnar på andningen och kollar om underbenen är svullna när vi ändå bäddar i sängen än att jag ska gå in och lyfta på täcket och titta in under tröjan.

 

Teckning på sjuksköterskaDet finns så oerhört många erfarna och kompetenta undersköterskor. Jag jobbar med ett helt gäng, men att de är duktiga på sitt jobb innebär inte att jag kan lämna över ansvaret för mina uppgifter på dem. Även om de kan se att patienten t.ex. behöver mer morfin så är det jag som måste ge det där morfinet. De kan inte förväntas göra samma bedömningar som förväntas av mig och hur kompetenta vi än är som sjuksköterskor så kan vi bara vara på ett ställe i taget. Om andelen sjuksköterskor minskas så kommer det oundvikligen att innebära att undersköterskor måste utföra uppgifter som i slutet av dagen ligger på mitt ansvar. Då står jag där med min legitimation, som jag potentiellt kan förlora, på grund av något som någon annan har utfört eller missat att utföra.

 

Att en sådan arbetsmiljö skulle få mig att känna att jag trivs bättre på mitt jobb för att jag får jobba på toppen av min kompetens är högst osannolikt. Även här skulle jag vilja byta ut ett ord. Det känns som att jag i en sådan miljö skulle jobba på toppen av min kapacitet, ännu mer än vad jag redan gör.

Det kanske är att vara lite lättkränkt, men en spontan reaktion till den nya kompetensmixen var att det kändes som att politikerna sa: Sluta ni, och dra nån annanstans. Ni behövs ändå inte här. Vi anställer undersköterskor istället.

Det känns som att den lösningen innebär att närma sig problemet från fel håll.

 

Det åligger oss som sjuksköterskor, och sjukvården som helhet att jobba utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Med det i åtanke vill jag tipsa om en studie från KI som visar på att fler och högutbildade sjuksköterskor minskar risken för dödsfall efter kirurgi. Den forskningen rimmar inte så väl med nyheten om kompetensmix.

Vad är det jag ska göra i den här nya strukturen? Vad är min uppgift? Och kommer den uppgiften tillåta mig att efterleva Travelbees ord? Kommer jag ha möjlighet att upprätta en mellanmänsklig relation? Är det omvårdnad vi håller på med? Är det omvårdnad vi ska hålla på med?

Frågorna är många och svaren är få, i alla fall för mig. Trots det så trivs jag som sjuksköterska och känner att vi tillsammans gör vårt jobb bra, även om det ofta är under väldigt tveksamma förutsättningar. Det finns en väldigt inspirerande styrka i vårt kollegium som tack vare sociala medier nu kan delas oavsett geografiska avstånd. Jag tror att vi gör klokt i att fortsätta samla oss och gemensamt lyfta vår yrkesroll.

Joyce Travelbee lyfter fram hopp som något centralt. Hon menar förstås att det är viktigt för patienten att trots sjukdom och lidande kunna känna hopp i sin situation. Jag tror att det är viktigt att vi också känner hopp, trots en svår situation.

Vi är viktiga. Vi har en unik kompetens som inte kan ersättas av andra yrkesgrupper. Kom ihåg det, när kompetensmixen knackar på dörren.

 

//Kristina Sundell

 

 

 

 

 

 

Arkiverad under: Medlemsberättelse, Profession Taggad som: #minyrkesdag, Arbetsmiljö, kompetensmix, omvårdnad, utbildning

Efter operationen sa jag till min mamma – jag vill också bli sjuksköterska!

9 maj, 2017 av Isabella Olsson 1 kommentar

Det är alltid svårt att börja med något för att fånga andras intressen men här kommer mitt försök. Jag heter Isabella och är 26 år gammal. Jag jobbar som sjuksköterska på ett av sjukhusen i region Västmanland. Redan som barn intresserade jag mig för att hjälpa människor, det kanske föll sig naturligt eftersom mamma ofta kom hem och berättade spännande saker hon upplevt när hon jobbat. Mamma är också sjuksköterska och har så länge jag kan minnas jobbat inom vården, alltifrån vårdavdelning, intensivvård, ambulans och nu psykiatrin. Jag minns såväl att jag fascinerades över hennes berättelser över hur hon hade hjälpt andra människor som svävade mellan liv och död, eller hur hon fått den nedstämde mannen att dra ett skämt. Mamma berättade alltid med sådan inlevelse, aldrig på ett sådant sätt att hon röjde patientens identitet, men med stolthet över sitt yrke. När jag och mina syskon slog oss var det alltid mamma som plåstrade om oss och jag tyckte alltid det blev så fint efter att hon plåstrat om mig.

En dag blev jag sjuk. Jag var 14 år och fick akuta magsmärtor. Det var blindtarmen. Vi tog oss snabbt in till barnakuten där jag möttes av en fantastisk sjuksköterska. Jag minns en idag hur hon tog hand om mig, sättet hon pratade och såg andra människor. Efter den operationen sa jag till mamma ”jag vill också bli sjuksköterska, jag vill också hjälpa människor”, idag tolv år senare är jag sjuksköterska. Stoltare än någonsin, för jag har världens finaste jobb.

Varje dag när jag drar kortet för att komma in på avdelningen väljer jag att vara där och jag väljer att hjälpa andra människor. Mötet med patienterna är för mig väldigt betydelsefullt även om det ibland kan vara smärtsamt och psykiskt påfrestande. Många patienter mår väldigt dåligt och är svårt sjuka, men att få vara den person som patienten öppnar sig för är stort för mig. När jag kom tillbaka som sjuksköterska efter att jobbat som polis infann sig en känsla som är svår att beskriva, men det var som att ha hittat hem. Jag är så otroligt stolt över att vara sjuksköterska. Att jag, Isabella, kan påverka andra människors liv. Jag kan smärtstilla och lindra lidande, jag kan ta hand och stötta, jag kan skratta och motivera, jag kan rehabilitera och hjälpa, finnas med vid tråkiga besked och vid dödsbädden, jag kan påverka människors liv varje dag och det är ovärderligt. Jag tycker det är viktigt att inte glömma bort att detta är min vardag som sjuksköterska men för patienten och anhöriga kan det vara början eller slutet av en tung period i livet.

Jag ser fram emot att berätta mer om mitt yrke som sjuksköterska men även om ämnen som våld i nära relation och vilket ansvar jag tycker sjukvården har, samt om psykisk ohälsa och vikten av sjukvårdens bemötande. Ni kan gärna följa min vardag redan nu på min yrkesinstagram: ssk_vardag

Ta hand om er tills vi hörs igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vänliga hälsningar
Isabella Olsson

Arkiverad under: Medlemsberättelse, Profession Taggad som: #minyrkesdag, Sjuksköterska, Sjuksköterskedagen


Robin Åberg är sjuksköterska och professionsansvarig för yrket på Vårdförbundets nationella kansli.

Senaste inläggen

  • Nursing Now; stärk dig själv och rädda planeten!
  • Våga synas!
  • Finnes: Kommunal hemsjukvård Sökes: Manliga sjuksköterskor
  • Våga fråga om våld i nära relationer
  • Medkänslans olidliga lätthet

Arkiv

  • februari 2018 (1)
  • oktober 2017 (1)
  • september 2017 (1)
  • augusti 2017 (1)
  • juli 2017 (1)
  • juni 2017 (2)
  • maj 2017 (6)

Facebook

För redaktörer

Logga in

Följ Vårdförbundet på Instagram

  • Lyssna p era medarbetare!  Vi p golvet vet atthellip
  • Hej Sjukskterskor! Har du en kollega eller en chef somhellip
  • Hej Barnmorskor! Har du en kollega eller en chef somhellip
  • Hej Rntgensjukskterskor! Har du en kollega eller en chef somhellip

Yrkesbloggarna

  • Barnmorskebloggen
  • Biomedicinska analytikerbloggen
  • Röntgensjuksköterskebloggen
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.