Något av det allra första vi får lära oss på sjuksköterskeutbildningen är omvårdnadsteorier. Det verkar ju logiskt, eftersom det är omvårdnad som är vårt akademiska ämne. Det är ett tvärvetenskapligt yrke med inslag av många kompetensområden men det är i omvårdnad vi har vår examen.

Den omvårdnadsteoretiker som jag fastnade mest för är Joyce Travelbee. Hon beskrev en mellanmänsklig relation som en väsentlig del av omvårdnaden och även att använda sig själv terapeutiskt för att hjälpa den lidande personen att finna mening.

Nu är ni experter på omvårdnad!

 Det orden fick jag och mina klasskompisar höra på vår examenshögtid år sedan. Jag minns tydligt att jag på examensdagen erkände för en av mina närmsta klasskompisar att jag inte riktigt hade en tydlig uppfattning om vad omvårdnad faktiskt är. Efter tre års studier kunde jag fortfarande inte riktigt definiera mitt akademiska ämne. Jag var ganska säker på att jag skulle klara mig bra som sjuksköterska när jag blivit varm i kläderna, men jag hade nog inte kunnat förklara omvårdnad kortfattat och koncist.

En förklaring till det kan ju vara att det inte finns en enhetlig definition som kan användas över flera språk. På engelska heter det nursing och i vårt grannland Norge heter ämnet sykepleie, alltså samma ord som yrkestiteln. På svenska används ofta ordet vårdvetenskap synonymt med omvårdnad. Det är ord i flera olika ordklasser! Så det är kanske inte så konstigt att jag undrar ibland, vad jag egentligen är expert på?

Jag tänker att det också kan ha att göra med bredden på yrket. Missförstå mig inte, det är helt fantastiskt att vi när vi får vår examen kan jobba med livets början,  livets slut och allt däremellan. Det jag menar är att omvårdnad ser ju väldigt olika ut beroende på vilken arbetsplats vi pratar om. Jag jobbar just nu på en allmänmedicinsk avdelning med en stor andel geriatriska patienter så mina betraktelser har ofta den kontexten.

Kan vi prata om omvårdnad i termer som gäller hela vår yrkeskår, när vad som är omvårdnad skiljer sig så mycket mellan olika arbetsplatser? Jag tror att det är viktigt att vi försöker, för annars riskerar vi att tappa riktning. Vad har sjuksköterskan för roll i teamet runt patienten?

Frågan aktualiserades ännu mer när det senaste numret av Vårdfokus landade på hallmattan. I det numret kan vi läsa om hur flera vårdavdelningar i Skåne nu ska strukturera om sin bemanning och införa det som kallas för kompetensmix.

 

Rekryteringsproblemen ska nu lösas genom att sjukvården ska bli mindre beroende av sjuksköterskor. En större andel undersköterskor ska täcka upp. Jag blev helt beklämd när jag läste det här.  Jag har stor respekt för den kompetens som undersköterskor besitter men den kan inte ersätta min kunskap. Den struktur som politikerna i Skåne föreslår benämns bättre som kompetensförlust än kompetensmix enligt mig. Argumenten för denna nya struktur är bl. a. att sjuksköterskor i dagsläget utför arbetsuppgifter som vi är överkvalificerade för, såsom basal omvårdnad. Om vi befrias från dessa uppgifter så skulle vi enligt regionpolitikerna i Skåne få ”jobba på toppen av vår kompetens och därmed trivas bättre”.

 

Jag anser inte att jag är överkvalificerad för att utföra basal omvårdnad. Basal omvårdnad är något jag lärde mig under min utbildning och det är ofta i utförandet av basal omvårdnad hos en patient som jag gör mina bedömningar om patientens tillstånd. Det känns mycket mer naturligt och värdigt och respektfullt att jag ser över hudkostymen, lyssnar på andningen och kollar om underbenen är svullna när vi ändå bäddar i sängen än att jag ska gå in och lyfta på täcket och titta in under tröjan.

 

Det finns så oerhört många erfarna och kompetenta undersköterskor. Jag jobbar med ett helt gäng, men att de är duktiga på sitt jobb innebär inte att jag kan lämna över ansvaret för mina uppgifter på dem. Även om de kan se att patienten t.ex. behöver mer morfin så är det jag som måste ge det där morfinet. De kan inte förväntas göra samma bedömningar som förväntas av mig och hur kompetenta vi än är som sjuksköterskor så kan vi bara vara på ett ställe i taget. Om andelen sjuksköterskor minskas så kommer det oundvikligen att innebära att undersköterskor måste utföra uppgifter som i slutet av dagen ligger på mitt ansvar. Då står jag där med min legitimation, som jag potentiellt kan förlora, på grund av något som någon annan har utfört eller missat att utföra.

 

Att en sådan arbetsmiljö skulle få mig att känna att jag trivs bättre på mitt jobb för att jag får jobba på toppen av min kompetens är högst osannolikt. Även här skulle jag vilja byta ut ett ord. Det känns som att jag i en sådan miljö skulle jobba på toppen av min kapacitet, ännu mer än vad jag redan gör.

Det kanske är att vara lite lättkränkt, men en spontan reaktion till den nya kompetensmixen var att det kändes som att politikerna sa: Sluta ni, och dra nån annanstans. Ni behövs ändå inte här. Vi anställer undersköterskor istället.

Det känns som att den lösningen innebär att närma sig problemet från fel håll.

 

Det åligger oss som sjuksköterskor, och sjukvården som helhet att jobba utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Med det i åtanke vill jag tipsa om en studie från KI som visar på att fler och högutbildade sjuksköterskor minskar risken för dödsfall efter kirurgi. Den forskningen rimmar inte så väl med nyheten om kompetensmix.

Vad är det jag ska göra i den här nya strukturen? Vad är min uppgift? Och kommer den uppgiften tillåta mig att efterleva Travelbees ord? Kommer jag ha möjlighet att upprätta en mellanmänsklig relation? Är det omvårdnad vi håller på med? Är det omvårdnad vi ska hålla på med?

Frågorna är många och svaren är få, i alla fall för mig. Trots det så trivs jag som sjuksköterska och känner att vi tillsammans gör vårt jobb bra, även om det ofta är under väldigt tveksamma förutsättningar. Det finns en väldigt inspirerande styrka i vårt kollegium som tack vare sociala medier nu kan delas oavsett geografiska avstånd. Jag tror att vi gör klokt i att fortsätta samla oss och gemensamt lyfta vår yrkesroll.

Joyce Travelbee lyfter fram hopp som något centralt. Hon menar förstås att det är viktigt för patienten att trots sjukdom och lidande kunna känna hopp i sin situation. Jag tror att det är viktigt att vi också känner hopp, trots en svår situation.

Vi är viktiga. Vi har en unik kompetens som inte kan ersättas av andra yrkesgrupper. Kom ihåg det, när kompetensmixen knackar på dörren.

 

//Kristina Sundell