Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

Sjuksköterskebloggen

“Det borde vara en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg under pandemin”

by 2 Comments

Hösten 2019 sökte jag uppdrag i Halland för att kombinera mitt arbete med min möjlighet att besöka och stötta mina föräldrar i Halmstad. Min pappa har utvecklat en frontallobsdemens som följd efter flera proppar i hjärnan och behöver mycket stöttning. Som ni vet satte Covid-19 stopp för besök av äldre och jag återgick till mitt uppdrag som huvudskyddsombud i Göteborg stad den 11 mars. Samma dag tillkännagav WHO virusinfektionen Covid-19 som en pandemi. Den 31 mars införde regeringen besöksförbud på våra äldreboenden och mina veckovisa besök på pappas boende fick sättas på vänt.

När Folkhälsomyndigheten förtätade sina pressträffar och sin information kändes det viktigt som huvudskyddsombud att lyssna in från FHM och förmedla vidare ut till våra lokala samordnare och skyddsombud. Vi startade upp med veckovisa digitala möten som gav oss en plattform att förmedla ny information men de gav oss också värdefulla berättelser och bilder av våra medlemmars arbetssituation i den kommunala hälso- och sjukvården.

Under de närmsta veckorna utkristalliserades bristen på skyddsutrustning för våra medlemmar som ett övergripande och genomgående problem både ute i landet men också specifikt i kommunens samtliga tio stadsdelar.

Smittan tog sig in på äldreboenden besöksförbud till trots och äldrevård och omsorg blev en följetong på Folkhälsomyndighetens pressträffar under våren.

För oss som arbetade nära eller i verksamheten verkade det inte så märkligt att pandemin kom in på äldreboendena. Vi hade redan innan pandemin erfarenheter av hög arbetsbelastning, personalbrist, tillfälliga anställningar, bemanningspersonal med kompetenstapp och utebliven kompetensutveckling som följd. Dessutom saknades tillgång till godkänd personlig skyddsutrustning (PPE) och det saknades samverkade rutiner för på vilket sätt PPE skulle användas.

Vårdförbundet betonade betydelsen av försiktighetsprincipen i diskussionen kring PPE vilket gav oss argumenten för att ställa krav på att den personliga skyddsutrustningen skulle vara godkänd och säker. Vi betonade även innebörden av arbetsgivarens dokumentationsansvar vid oönskad händelse (tex när det saknas PPE).

Risken att personalen skulle vårda någon utan PPE, som senare visar sig smittad med Covid-19, kändes påtaglig och reell.

Vi formulerade våra krav i en arbetsmiljöframställan (6.6.a), kommunicerade dessa både skriftligt den 9 april men den 30 april skickade vi in framställan till Arbetsmiljöverket (AV) för att få stöd i våra krav. Under samma period lade Fackförbundet Kommunal, ett skyddsstopp med krav på munskydd i omsorgsarbetet på äldreboendet Serafen i Stockholms stad. AV fattade först ett beslut i Kommunals linje. Ärendet fick ett massmedialt utrymme där Arbetsmiljöverkets beslut och inställning till skyddsutrustning ändrades och ifrågasattes. Detta påverkade även oss i Göteborgs stad, frågan om PPE kom att bli en delikat fråga inom Arbetsmiljöverket. Dialogen med representanter för AV kom att handla om munskydd vs andningsskydd eftersom det till staden levererades munskydd som våra sjuksköterskor kändes sig otrygga med.

Under första veckan i juli seglade en ny diskussion upp om PPE där AV tog ställning mot och förbjöd återanvändning av engångsvisir. Efter påtryckningar från oss i samma linje ändrade Göteborgs stad sina rutiner för att enbart omfatta flergångsvisir den 16 juli. En kommuncentral kvalitetskontroll infördes och PPE som inte var godkänd sorterades bort.

Den 28 augusti kom beslutet från AV om ett vitesföreläggande på 150 000 kr med stöd för våra krav. Det kändes både som en facklig seger men även märkligt att den rådande arbetsmiljölagstiftningen sattes ur spel pga bristande tillgång av PPE. Dessutom kvarstår förvirringen kring munskydd vs andningsskydd och droppburen vs luftburen smitta… trots att munskydd endast testas av Läkemedelsverket för att ge skydd mot droppar från bäraren och trots att Folkhälsomyndigheten nu erkänner Covid-19 som delvis luftburen smitta.

Vi vet att många av våra medlemmar har utsattes för onödiga smittrisker för Covid-19 i sitt arbete under våren och sommaren.

Arbetsmiljöverket har tagit emot över 1800 (!) Corona-relaterade anmälningar från Vårdförbundets yrkesgrupper. Och nu befarar vi ett stort mörkertal med långvarig sjukskrivning och rehabilitering som konsekvens parallellt med en ny ökad smittspridning.

I sammanhanget känns det som en enkel åtgärd att säkerställa godkänd PPE för nära vård och omsorg.

Åsa Sundin
Yrkeshandläggare sjuksköterskor
Vårdförbundet

“Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig?”

by Leave a Comment

“Jag hör väldigt dåligt men jag är bra på att läsa på läpparna!” hojtar patienten. Jag suckar innanför skyddsmasken och gestikulerar att hen ska plocka ihop mobiltelefon, laddare och id-handling. Under transporten till sjukhuset försöker jag få fram någon slags anamnes, men den blir minst sagt haltande. EKG-elektroderna fastnar i mina handskar när jag försöker lossa dem från patienten.

Omvårdnadsarbetet försvåras av skyddsutrustningen, samtidigt som den är livsnödvändig för att jag ska kunna arbeta just nu.

En äldre patient är ledsen och orolig: “Ska du sitta så nära mig? Du som är ung och ska leva länge till, ska du riskera livet för en sådan som mig? Jag kommer ju ändå dö.”

Jag förklarar att jag är trygg med mitt andningsskydd och att hen inte ska dö idag. Försiktigt stryker jag patienten över kinden, men det är liksom inte samma sak med dubbla vinylhandskar.

Vi är vana vid att ta hand om människor som är allvarligt sjuka och ibland till och med döende. Att möta det är vårt jobb, men detta, att ett helt nytt virus dyker upp och tar livet av folk som annars haft många år kvar att leva, är tufft även för oss. Våra egna kolleger blir inlagda på sjukhus. Jag ser på Facebook att en kollega förlorat sin man och samtidigt är några andra vänner, i andra yrken, ute på krogen. Man pratar om krisavtal och indragna semestrar och jag får en inbjudan till en stor födelsedagsfest i mitten av juni. Födelsedagsbarnet och jag lever inte i samma värld.

Samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är med de karriärval jag gjort. Folk förlorar jobbet, restaurangbranschen går under, personal inom flyg och turism blir permitterade från sina arbetsplatser. Jag kommer aldrig bli av med mitt jobb. Är det något jag kan vara trygg med så är det att folk alltid kommer att bli sjuka och behöva vård och att jag aldrig kommer stå ofrivilligt utan inkomst.

Om några veckor tar sjuksköterskestudenterna examen. Själv är det nio år sedan jag för första gången satte min fot på ett sjukhus i egenskap av legitimerad. Jag hoppas att de kommer orka. Jag hoppas att de får allt det stöd de behöver. Jag hoppas att de fortfarande är mina kolleger om ett år.

Tills dess – håll avstånd och tvätta dina händer.

// Cecilia Nordius
Utbildningsledare
Prehospitalt kunskap och kliniskt träningscenter Region Stockholm
Ambulanssjuksköterska, studentsamordnare AISAB Söder

Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som ASIH-sjuksköterska?

by 2 Comments

En covid-patient som behöver vårdas i hemmet, där det är begränsade ytor och förutsättningar för att ge en bra vård och där oron finns, inte bara hos patienter utan hos deras familjer och närstående. Hur gör man då?

Vården i patientens hem, där det inte finns slussar in till patienten, där jag som sjuksköterska kan ta på mig skyddskläder och i hem där många familjemedlemmar ibland lever på nära varandra på en liten yta. Hur gör man då? Enligt de direktiv vi har fått ska det vara minst två meter mellan mig som sjuksköterska och patienten när jag tar på mig skyddsutrustningen, vilket många gånger är svårt då patienternas hem kan vara små. I dagsläget ställer vi alltid frågan till patienten; har ni ett rum i närheten av ytterdörren som vi kan använda?  

Många praktiska detaljer finns att jobba med. Här behövs kreativitet, nytänk och mycket förberedelser. Samarbete i team och med patienter och närstående är också nödvändigt för att kunna bedriva en bra och säker vård. Än så länge har det gått bra att vårda de patienter som behöver oss. Vi förbereder så mycket vi kan innan hembesöket och de som inte behöver hembesök hanterar vi via telefon. I ibland överlämnar vi material utanför hos patienten.

Många patienter låter oss ha ett rum i anslutning till hallen eller en del av hallen som förberedelserum, där vi kan iordningställa det vi behöver och ta på och av oss skyddsutrustningen. Oron jag möter hos patienter är påtaglig. Det går inte att undvika samtalen om corona. Det gäller att behålla lugnet och ja det är smittsamt, det sprider sig men vi följer alla hygienrutiner vi har för att skydda er och oss själva.  

Men som sjuksköterska är jag bekymrad. Vi får direktiv om att ha allt mindre skyddsutrustning på oss. Långärmade skyddskläder är utbytta till förkläden, munskydd med ventil är utbytta till vanliga munskydd så länge man inte blir utsatt för aerolsoler (om man nu kan veta det i förväg). Skyddsvisiren ska spritas av och återanvändas. Är jag verkligen skyddad mot viruset i mitt arbete som sjuksköterska?

Tänk om jag tar med mig viruset till nästa patient och dennes hem?!

När dagen är slut och jag har bytt om försöker jag mentalt lämna kvar alla känslor och patienter bakom ytterdörren till ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Känslorna får oftast stanna kvar där men ibland kommer jag extra nära någon som inte går att helt släppa i tanken på hemvägen, och det är okej.  

Vi på ASIH står inför fler utmaningar nu då allt fler ska vårdas i hemmet för att avlasta sjukhusvården. Det är tufft och kommer att bli tuffare. Hos oss ställer alla upp. Vi förstärker upp med personal nattetid då vi är som mest sårbara. Vi erbjuder oss att stanna kvar på jobbet och ta extrapass. Vi stöttar varandra genom samtal, skratt och gråt. Vi visar att vi bryr oss om varandra. Vi kommer att ta oss igenom det här, starka och många erfarenheter rikare. 

Sofia Tell
Sjuksköterska på ASIH
Södertälje sjukhus 

Finnes: Kommunal hemsjukvård Sökes: Manliga sjuksköterskor

by 2 Comments

Det är ont om manliga sjuksköterskor. Totalt är det drygt 10 procent av alla sjuksköterskor som är män. I de verksamheter som anses häftiga, ex ambulans och akutmottagningar är andelen män större, ambulanssjukvård har till och med fler män än kvinnor. Inom andra verksamhetsområden är snedfördelningen mellan könen oerhört stor, exempelvis bland barmnorskor och barnsjuksköterskor där runt 99 procent är kvinnor.

Av landets specialistutbildade distriktssköterskor är tre procent män, så hemsjukvård får väl också antas vara mindre häftigt. Det verkar förresten gälla stora delar av socialtjänsten. Det arbetar ca 70 personer med bistånd, rehab och hemsjukvård i vår kommun och av dem är fyra män. Det här är procentsatser man kan fundera över. Man kan även fundera över om den fördelningen hade accepterats om förhållandet hade varit det motsatta. Inom alla yrken där män är överrepresenterade arbetas det hårt med att få in kvinnor. Ansträngningarna har börjat bära frukt och ett bra exempel på det är läkarna som nu har en fördelning på 50-50.

Att ingen på allvar verkar vilja rätta till obalansen inom de stora yrkeskårer som överrepresenteras av kvinnor är märkligt. Ännu märkligare är att de grupper det handlar om till största delen arbetar inom den offentliga sektorn. Är det så att alla stora ord om jämställdhet bara gäller ibland?  Vill man inte på allvar ha in fler manliga medarbetare? Och vad skulle i så fall anledningen kunna vara till det? Hmmm…

Att arbetsplatser mår bra av en jämn fördelning mellan kvinnor och män är ett kännt faktum. Arbetsmiljöupplysningen säger till och med att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande med jämnställdhet. Det finns mycket att göra här inom den offentliga sektorn. Mycket fokus läggs på att få kvinnor mindre utsatta på mansdominerade arbetsplatser, men där kvinnor är i majoritet finns samma typ av problem. På grund av att jämställdhet oftast fokuserar på att förbättra kvinnors villkor missas många gånger att män kan vara nog så utsatta.

Man kan säga väldig mycket, skämta väldigt grovt och ge uttryck för plumpa generaliseringar om män utan att någon tycker det är konstigt. Många saker som sägs skulle vara straffbara om de riktades om andra grupper, men eftersom de riktas mot samhällets “starka” är det bara roligt. Om det nu är någon som tycker att detta inte stämmer, så lyssna lite mer nogrannt vad som sägs i fikarumet och i media. Ni behöver inte lyssna länge. Genom att, även om det är menat som skämt, uttrycka sig på diskriminerande sätt gör man sig själv till en del av systemet och befäster det ytterligare. Den som strävar efter jämställdhet måste skapa utrymme för att alla skall ta del av den.

Dessutom är ju inte alla män stora, starka, bullriga, självgoda och har jättehöga löner. Låt oss nu bara hoppas att fler arbetsplatser avstår från att delta i aktiviteter som bara riktar sig till kvinnor och tvingar männen att klä ut sig för att få vara med i gemenskapen!

 

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Våga fråga om våld i nära relationer

by Leave a Comment

Vill börja med att tacka alla sommarvikarier som jobbat runt om i Sverige denna sommar, ni gör ett kanon jobb & får vården att snurra när vi i den ordinarie styrkan tar ledighet.

Och grattis till alla er som kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Ni har en fantastisk framtid framför de bestående av svett, blod & tårar men även en massa massa glädje!

Våga fråga om du misstänker våld i nära relationer!

Nu till månadens inlägg. Allvarligt & fortfarande väldigt skambelagt – våld i nära relation & sexuella övergrepp. Det sker ständigt runt om oss, bland patienter, anhöriga & personalen. Jag läste nyligen en kurs om våld i nära relation & hedersrelaterat våld, en mycket givande kurs, som fick mig att tänka annorlunda när kursen var slut var det lagom dags att börja inom sjukvården igen. Till min förvåning upptäckte jag väldigt fort brister kring detta. Jag frågade min chef om jag fick hålla föreläsning i just detta men med fokus på sjukvårdens ansvar då jag har erfarenhet från mitt tidigare yrke som polis men även efter kursen jag läst. I samband med detta möte frågade jag även chefen om vi har handlingsplan för patienter som utsatts & svaret blev “vi har nog aldrig haft någon sådan patient”. Jag kände direkt hur jag förvandlades till ett stort frågetecken, hur kan hen säga så? Hur kan man tro att våldet kommer till än & att de är en viss typ av människa? Frågorna blev många.

Jag satt direkt igång med mitt projekt & i samband med anamnesupptagning vid inskrivning frågade jag om patienten någon gång utsatts för våld i nära relation, 19 patienter av 20 var positiva till frågan.  7 av dem hade upplevt eller levde fortfarande i en sådan relation. För att tillägga var några av dessa patienter även de som åt mest & starkast ångestmedicin. Jag tillfrågade patienterna hur de upplever när en sjuksköterska frågar om detta och svaret blev från en som själv varit offer för våld “äntligen frågar någon, jag har aldrig kommit så långt med mig själv att jag självmant berättar. Jag har träffat så många inom vården och ingen har frågat. Jag tycker verkligen det är jättebra”.

Detta samtal bekräftade min farhåga, att personal är mer obekväma att fråga än patienten, i alla fall i många fall. Enligt forskning vi fick ta del av under utbildningen var de främsta anledningen till att inte fråga 1. Att man skulle kränka individen. 2. Att man la sig i något privat. 3. Att man var rädd för svaret & inte visste hur man skulle handha uppgifterna.

Efter föreläsningen på avdelningen bestämdes att alla skulle börja fråga om detta, många gjorde det & plötsligt kom vi åt roten till mångas ångest. Vi fick höra livsberättelser vi aldrig trodde existerade.

För våld finns överallt, det är inte enbart unga kvinnor eller barn. Det finns överallt bland runt om oss. Barn, ungdomar, vuxna, äldre & personal. Så vi måste börja fråga, vi måste våga prata, vi måste ta bort skamstämpeln kring våld för att kunna hjälp dessa individer. Vi ska inte vara poliser utan ett stöd, som sjukvårdspersonal kan vi hjälpa att ta fram nummer till kvinnojourer, kontakta sjukhuset kurator, ringa polis om patienten önskar, skriva orosanmälan om barn finns i bilden. Vi kan påverka & en endaste fråga kan öppna många dörrar.

Praktiska råd:

  • Ställ frågan utan att linda in det, jag brukar säga under kategorin psykiska funktioner “har du upplevt våld i nära relation som barn eller i vuxen ålder”.
  • Normalisera och förminska inte våldet om en patient ex kommer in med frakturer och man misstänker våld eller att vi vet att det är pga de säga: nu hade du tur, de var bara fraktur på ett revben. För personen är det inte tur utan en ren mardröm.
  • Våga lyssna & stanna kvar
  • Var inte rädd att du kränker individen genom att fråga, se de snarare som en del i din profession.
  • Utsatta kan visa olika beteenden alltifrån aggressivitet, instängdhet till oro/ångest.
  • Uppmärksamma blåmärken på kroppen (ytterligare en anledning att kontrollera hudkostymen).

Jag vet att jag i början av min sjuksköterskekarriär var rädd att säga bort mig inför patienter att säga något olämpligt eller dumma frågor. Men nu, med några års yrkeserfarenhet vet jag att det är frågorna som ger mig information jag många gånger behöver. Jag vet vad jag bör fråga och när, att tro på sig själv & sin kunskap kan hjälp många men allra helst dig själv.

Så börja fråga, fråga vad ni har för handlingsplan på just er arbetsplats, diskutera detta på arbetsplatsträffar. Lycka till, tillsammans tror jag vi kan förändra.

Följ gärna min vardag på instagram: ssk_vardag

 

Jag önskar er alla en fortsatt bra sensommar! Vänliga hälsningar / Isabella, sjuksköterska.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medkänslans olidliga lätthet

by 1 Comment

På kongressen för International Council of Nurses ICN i Barcelona i år möttes 8000 sjuksköterskor från hela världen för att diskutera frågor som jämlik hälsa, migration, jämställdhet, empowerment, påverkan, social rättvisa och mycket mer.

Kongressen fick mig att inse att sjuksköterskor från alla världens länder har en unik roll för planeten just nu. Just vår kunskap, just våra talanger behövs nu mer än någonsin. Världens behov och våra talanger verkar korsa varandras väg. Vi är, vare sig vi vill eller inte, inne i en kritisk period i planetens historia och framtid. Omvårdnadens grundläggande värden samt sjuksköterskors yrkesetiska värderingar spelar roll. Det handlar om att se och främja varje människas unika person och alla människors lika värde. Ett viktigt värde för god omvårdnad är att säga ja till den andra personens närvaro. Att kunna säga ja till att hon eller han är en annan och annorlunda än jag, att helt enkelt acceptera den person som jag står inför.

Medkänsla kan väga så lätt ibland, det gäller framförallt den affektiva medkänslan som ena dagen blommar upp hos människor, för att nästa dag vissna när minnet och nyhetsvärdet falnar.

Det kan handla om en liten kille som ligger drunknad och död på en strand i flyktingkatastrofens skugga, eller någonting annat som triggar identifikationen. Men känslan är kortlivad och ytlig, imorgon är det något annat som pockar på uppmärksamhet. Kanske rädslan för terrorister skapar andra känslor av rädsla och hat. Den typen av flyktig medkänsla är en dagslända och inte mycket att hålla i handen när det blåser.

Den professionella medkänslan innehåller ett logiskt resonemang baserat på känslan, den innehåller etiska ställningstaganden och ett avancerat konsekvenstänk. Känsla, tanke och handling bildar en fördjupad enhet, efterhand fördjupad med alltmer erfarenhet.

Det gör att den har så mycket större förutsättningar att stå kvar när vinden blåser. Den professionella medkänslan är ingen vindflöjel, vänder inte kappan efter vinden. Förankrad i kunskap och erfarenhet av samt förtrogenhet med etiken och empatins betydelse för hälsa, läkande och konstruktiv samhällsutveckling, är den en modets garant.

Vare sig om du jobbar på en vårdavdelning eller befinner dig ute i samhället, bär du med dig din yrkesetiska kod som du delar med andra sjuksköterskor över hela jorden.

När man träffas 8000 sjuksköterskor på en gång inser man: vi är inte maktlösa.

Det är därför vi ska göra det vi är bra på mer än någonsin. Den globala utvecklingen behöver vår kunskap, det är tid för oss NU.

Ta platsen vid bordet! Är du inte inbjuden, ta med din egen stol! Finns det inget bord, bygg bordet! Eller varför inte skapa mötesrummet precis där du befinner dig. (Mancuso)

– Fler och välutbildade sjuksköterskor minskar patientskador och dödligheten i vården (Aiken) men har också en trippeleffekt för samhället. Hälsa, jämställhet och ekonomisk tillväxt förbättras av sjuksköterskors värderingar och gärningar runt om på planeten. (Wakefield)

Det räcker inte med att hitta anledningen till ohälsa, vi måste hitta anledningen till anledningen. “Social injustice is killing on a grand scale” säger Marmot, han talar om Evidence-based policy och likställer det med det som Martin Luther King benämner unarmed truth vilken tillsammans med unconditional love, ”will have the final word in reality”. (M.L. King)

Vi måste ta vår professionella medkänsla och etiska uppdrag på allvar, vi måste förstå vår betydelse, tillsammans kan vi förändra med unarmed truth och unconditional love. Det kan ibland betyda att man måste sätta ner foten och säga stopp. Stopp till odemokratiska krafter. Stopp till våld, förtryck och diskriminering oavsett i vilken skepnad den visar sig. Detta är inte enkelt, ibland är det till och med rent obekvämt.

Men medkänslans etiska ställningstaganden väger inte lätt, den kräver mod.