Etik

Finnes: Kommunal hemsjukvård Sökes: Manliga sjuksköterskor

8 september, 2017 av Robin Åberg 2 kommentarer

Det är ont om manliga sjuksköterskor. Totalt är det drygt 10 procent av alla sjuksköterskor som är män. I de verksamheter som anses häftiga, ex ambulans och akutmottagningar är andelen män större, ambulanssjukvård har till och med fler män än kvinnor. Inom andra verksamhetsområden är snedfördelningen mellan könen oerhört stor, exempelvis bland barmnorskor och barnsjuksköterskor där runt 99 procent är kvinnor.

Av landets specialistutbildade distriktssköterskor är tre procent män, så hemsjukvård får väl också antas vara mindre häftigt. Det verkar förresten gälla stora delar av socialtjänsten. Det arbetar ca 70 personer med bistånd, rehab och hemsjukvård i vår kommun och av dem är fyra män. Det här är procentsatser man kan fundera över. Man kan även fundera över om den fördelningen hade accepterats om förhållandet hade varit det motsatta. Inom alla yrken där män är överrepresenterade arbetas det hårt med att få in kvinnor. Ansträngningarna har börjat bära frukt och ett bra exempel på det är läkarna som nu har en fördelning på 50-50.

Att ingen på allvar verkar vilja rätta till obalansen inom de stora yrkeskårer som överrepresenteras av kvinnor är märkligt. Ännu märkligare är att de grupper det handlar om till största delen arbetar inom den offentliga sektorn. Är det så att alla stora ord om jämställdhet bara gäller ibland? Vill man inte på allvar ha in fler manliga medarbetare? Och vad skulle i så fall anledningen kunna vara till det? Hmmm…

Att arbetsplatser mår bra av en jämn fördelning mellan kvinnor och män är ett kännt faktum. Arbetsmiljöupplysningen säger till och med att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande med jämnställdhet. Det finns mycket att göra här inom den offentliga sektorn. Mycket fokus läggs på att få kvinnor mindre utsatta på mansdominerade arbetsplatser, men där kvinnor är i majoritet finns samma typ av problem. På grund av att jämställdhet oftast fokuserar på att förbättra kvinnors villkor missas många gånger att män kan vara nog så utsatta.

Man kan säga väldig mycket, skämta väldigt grovt och ge uttryck för plumpa generaliseringar om män utan att någon tycker det är konstigt. Många saker som sägs skulle vara straffbara om de riktades om andra grupper, men eftersom de riktas mot samhällets ”starka” är det bara roligt. Om det nu är någon som tycker att detta inte stämmer, så lyssna lite mer nogrannt vad som sägs i fikarumet och i media. Ni behöver inte lyssna länge. Genom att, även om det är menat som skämt, uttrycka sig på diskriminerande sätt gör man sig själv till en del av systemet och befäster det ytterligare. Den som strävar efter jämställdhet måste skapa utrymme för att alla skall ta del av den.

Dessutom är ju inte alla män stora, starka, bullriga, självgoda och har jättehöga löner. Låt oss nu bara hoppas att fler arbetsplatser avstår från att delta i aktiviteter som bara riktar sig till kvinnor och tvingar männen att klä ut sig för att få vara med i gemenskapen!

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Våga fråga om våld i nära relationer

28 augusti, 2017 av Isabella Olsson Lämna en kommentar

Vill börja med att tacka alla sommarvikarier som jobbat runt om i Sverige denna sommar, ni gör ett kanon jobb & får vården att snurra när vi i den ordinarie styrkan tar ledighet.

Och grattis till alla er som kommit in på sjuksköterskeutbildningen. Ni har en fantastisk framtid framför de bestående av svett, blod & tårar men även en massa massa glädje!

Våga fråga om du misstänker våld i nära relationer!

Nu till månadens inlägg. Allvarligt & fortfarande väldigt skambelagt – våld i nära relation & sexuella övergrepp. Det sker ständigt runt om oss, bland patienter, anhöriga & personalen. Jag läste nyligen en kurs om våld i nära relation & hedersrelaterat våld, en mycket givande kurs, som fick mig att tänka annorlunda när kursen var slut var det lagom dags att börja inom sjukvården igen. Till min förvåning upptäckte jag väldigt fort brister kring detta. Jag frågade min chef om jag fick hålla föreläsning i just detta men med fokus på sjukvårdens ansvar då jag har erfarenhet från mitt tidigare yrke som polis men även efter kursen jag läst. I samband med detta möte frågade jag även chefen om vi har handlingsplan för patienter som utsatts & svaret blev ”vi har nog aldrig haft någon sådan patient”. Jag kände direkt hur jag förvandlades till ett stort frågetecken, hur kan hen säga så? Hur kan man tro att våldet kommer till än & att de är en viss typ av människa? Frågorna blev många.

Jag satt direkt igång med mitt projekt & i samband med anamnesupptagning vid inskrivning frågade jag om patienten någon gång utsatts för våld i nära relation, 19 patienter av 20 var positiva till frågan. 7 av dem hade upplevt eller levde fortfarande i en sådan relation. För att tillägga var några av dessa patienter även de som åt mest & starkast ångestmedicin. Jag tillfrågade patienterna hur de upplever när en sjuksköterska frågar om detta och svaret blev från en som själv varit offer för våld ”äntligen frågar någon, jag har aldrig kommit så långt med mig själv att jag självmant berättar. Jag har träffat så många inom vården och ingen har frågat. Jag tycker verkligen det är jättebra”.

Detta samtal bekräftade min farhåga, att personal är mer obekväma att fråga än patienten, i alla fall i många fall. Enligt forskning vi fick ta del av under utbildningen var de främsta anledningen till att inte fråga 1. Att man skulle kränka individen. 2. Att man la sig i något privat. 3. Att man var rädd för svaret & inte visste hur man skulle handha uppgifterna.

Efter föreläsningen på avdelningen bestämdes att alla skulle börja fråga om detta, många gjorde det & plötsligt kom vi åt roten till mångas ångest. Vi fick höra livsberättelser vi aldrig trodde existerade.

För våld finns överallt, det är inte enbart unga kvinnor eller barn. Det finns överallt bland runt om oss. Barn, ungdomar, vuxna, äldre & personal. Så vi måste börja fråga, vi måste våga prata, vi måste ta bort skamstämpeln kring våld för att kunna hjälp dessa individer. Vi ska inte vara poliser utan ett stöd, som sjukvårdspersonal kan vi hjälpa att ta fram nummer till kvinnojourer, kontakta sjukhuset kurator, ringa polis om patienten önskar, skriva orosanmälan om barn finns i bilden. Vi kan påverka & en endaste fråga kan öppna många dörrar.

Praktiska råd:

Ställ frågan utan att linda in det, jag brukar säga under kategorin psykiska funktioner ”har du upplevt våld i nära relation som barn eller i vuxen ålder”.
Normalisera och förminska inte våldet om en patient ex kommer in med frakturer och man misstänker våld eller att vi vet att det är pga de säga: nu hade du tur, de var bara fraktur på ett revben. För personen är det inte tur utan en ren mardröm.
Våga lyssna & stanna kvar
Var inte rädd att du kränker individen genom att fråga, se de snarare som en del i din profession.
Utsatta kan visa olika beteenden alltifrån aggressivitet, instängdhet till oro/ångest.
Uppmärksamma blåmärken på kroppen (ytterligare en anledning att kontrollera hudkostymen).

Jag vet att jag i början av min sjuksköterskekarriär var rädd att säga bort mig inför patienter att säga något olämpligt eller dumma frågor. Men nu, med några års yrkeserfarenhet vet jag att det är frågorna som ger mig information jag många gånger behöver. Jag vet vad jag bör fråga och när, att tro på sig själv & sin kunskap kan hjälp många men allra helst dig själv.

Så börja fråga, fråga vad ni har för handlingsplan på just er arbetsplats, diskutera detta på arbetsplatsträffar. Lycka till, tillsammans tror jag vi kan förändra.

Följ gärna min vardag på instagram: ssk_vardag

Jag önskar er alla en fortsatt bra sensommar! Vänliga hälsningar / Isabella, sjuksköterska.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medkänslans olidliga lätthet

10 juli, 2017 av Robin Åberg Lämna en kommentar

På kongressen för International Council of Nurses ICN i Barcelona i år möttes 8000 sjuksköterskor från hela världen för att diskutera frågor som jämlik hälsa, migration, jämställdhet, empowerment, påverkan, social rättvisa och mycket mer.

Kongressen fick mig att inse att sjuksköterskor från alla världens länder har en unik roll för planeten just nu. Just vår kunskap, just våra talanger behövs nu mer än någonsin. Världens behov och våra talanger verkar korsa varandras väg. Vi är, vare sig vi vill eller inte, inne i en kritisk period i planetens historia och framtid. Omvårdnadens grundläggande värden samt sjuksköterskors yrkesetiska värderingar spelar roll. Det handlar om att se och främja varje människas unika person och alla människors lika värde. Ett viktigt värde för god omvårdnad är att säga ja till den andra personens närvaro. Att kunna säga ja till att hon eller han är en annan och annorlunda än jag, att helt enkelt acceptera den person som jag står inför.

Medkänsla kan väga så lätt ibland, det gäller framförallt den affektiva medkänslan som ena dagen blommar upp hos människor, för att nästa dag vissna när minnet och nyhetsvärdet falnar.

Det kan handla om en liten kille som ligger drunknad och död på en strand i flyktingkatastrofens skugga, eller någonting annat som triggar identifikationen. Men känslan är kortlivad och ytlig, imorgon är det något annat som pockar på uppmärksamhet. Kanske rädslan för terrorister skapar andra känslor av rädsla och hat. Den typen av flyktig medkänsla är en dagslända och inte mycket att hålla i handen när det blåser.

Den professionella medkänslan innehåller ett logiskt resonemang baserat på känslan, den innehåller etiska ställningstaganden och ett avancerat konsekvenstänk. Känsla, tanke och handling bildar en fördjupad enhet, efterhand fördjupad med alltmer erfarenhet.

Det gör att den har så mycket större förutsättningar att stå kvar när vinden blåser. Den professionella medkänslan är ingen vindflöjel, vänder inte kappan efter vinden. Förankrad i kunskap och erfarenhet av samt förtrogenhet med etiken och empatins betydelse för hälsa, läkande och konstruktiv samhällsutveckling, är den en modets garant.

Vare sig om du jobbar på en vårdavdelning eller befinner dig ute i samhället, bär du med dig din yrkesetiska kod som du delar med andra sjuksköterskor över hela jorden.

När man träffas 8000 sjuksköterskor på en gång inser man: vi är inte maktlösa.

Det är därför vi ska göra det vi är bra på mer än någonsin. Den globala utvecklingen behöver vår kunskap, det är tid för oss NU.

Ta platsen vid bordet! Är du inte inbjuden, ta med din egen stol! Finns det inget bord, bygg bordet! Eller varför inte skapa mötesrummet precis där du befinner dig. (Mancuso)

– Fler och välutbildade sjuksköterskor minskar patientskador och dödligheten i vården (Aiken) men har också en trippeleffekt för samhället. Hälsa, jämställhet och ekonomisk tillväxt förbättras av sjuksköterskors värderingar och gärningar runt om på planeten. (Wakefield)

Det räcker inte med att hitta anledningen till ohälsa, vi måste hitta anledningen till anledningen. “Social injustice is killing on a grand scale” säger Marmot, han talar om Evidence-based policy och likställer det med det som Martin Luther King benämner unarmed truth vilken tillsammans med unconditional love, ”will have the final word in reality”. (M.L. King)

Vi måste ta vår professionella medkänsla och etiska uppdrag på allvar, vi måste förstå vår betydelse, tillsammans kan vi förändra med unarmed truth och unconditional love. Det kan ibland betyda att man måste sätta ner foten och säga stopp. Stopp till odemokratiska krafter. Stopp till våld, förtryck och diskriminering oavsett i vilken skepnad den visar sig. Detta är inte enkelt, ibland är det till och med rent obekvämt.

Men medkänslans etiska ställningstaganden väger inte lätt, den kräver mod.