Robin Åberg

Finnes: Kommunal hemsjukvård Sökes: Manliga sjuksköterskor

8 september, 2017 av Robin Åberg Lämna en kommentar

Det är ont om manliga sjuksköterskor. Totalt är det drygt 10 procent av alla sjuksköterskor som är män. I de verksamheter som anses häftiga, ex ambulans och akutmottagningar är andelen män större, ambulanssjukvård har till och med fler män än kvinnor. Inom andra verksamhetsområden är snedfördelningen mellan könen oerhört stor, exempelvis bland barmnorskor och barnsjuksköterskor där runt 99 procent är kvinnor.

Av landets specialistutbildade distriktssköterskor är tre procent män, så hemsjukvård får väl också antas vara mindre häftigt. Det verkar förresten gälla stora delar av socialtjänsten. Det arbetar ca 70 personer med bistånd, rehab och hemsjukvård i vår kommun och av dem är fyra män. Det här är procentsatser man kan fundera över. Man kan även fundera över om den fördelningen hade accepterats om förhållandet hade varit det motsatta. Inom alla yrken där män är överrepresenterade arbetas det hårt med att få in kvinnor. Ansträngningarna har börjat bära frukt och ett bra exempel på det är läkarna som nu har en fördelning på 50-50.

Att ingen på allvar verkar vilja rätta till obalansen inom de stora yrkeskårer som överrepresenteras av kvinnor är märkligt. Ännu märkligare är att de grupper det handlar om till största delen arbetar inom den offentliga sektorn. Är det så att alla stora ord om jämställdhet bara gäller ibland? Vill man inte på allvar ha in fler manliga medarbetare? Och vad skulle i så fall anledningen kunna vara till det? Hmmm…

Att arbetsplatser mår bra av en jämn fördelning mellan kvinnor och män är ett kännt faktum. Arbetsmiljöupplysningen säger till och med att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande med jämnställdhet. Det finns mycket att göra här inom den offentliga sektorn. Mycket fokus läggs på att få kvinnor mindre utsatta på mansdominerade arbetsplatser, men där kvinnor är i majoritet finns samma typ av problem. På grund av att jämställdhet oftast fokuserar på att förbättra kvinnors villkor missas många gånger att män kan vara nog så utsatta.

Man kan säga väldig mycket, skämta väldigt grovt och ge uttryck för plumpa generaliseringar om män utan att någon tycker det är konstigt. Många saker som sägs skulle vara straffbara om de riktades om andra grupper, men eftersom de riktas mot samhällets ”starka” är det bara roligt. Om det nu är någon som tycker att detta inte stämmer, så lyssna lite mer nogrannt vad som sägs i fikarumet och i media. Ni behöver inte lyssna länge. Genom att, även om det är menat som skämt, uttrycka sig på diskriminerande sätt gör man sig själv till en del av systemet och befäster det ytterligare. Den som strävar efter jämställdhet måste skapa utrymme för att alla skall ta del av den.

Dessutom är ju inte alla män stora, starka, bullriga, självgoda och har jättehöga löner. Låt oss nu bara hoppas att fler arbetsplatser avstår från att delta i aktiviteter som bara riktar sig till kvinnor och tvingar männen att klä ut sig för att få vara med i gemenskapen!

Linda Modig och Magnus Ahlbom

Medkänslans olidliga lätthet

10 juli, 2017 av Robin Åberg Lämna en kommentar

På kongressen för International Council of Nurses ICN i Barcelona i år möttes 8000 sjuksköterskor från hela världen för att diskutera frågor som jämlik hälsa, migration, jämställdhet, empowerment, påverkan, social rättvisa och mycket mer.

Kongressen fick mig att inse att sjuksköterskor från alla världens länder har en unik roll för planeten just nu. Just vår kunskap, just våra talanger behövs nu mer än någonsin. Världens behov och våra talanger verkar korsa varandras väg. Vi är, vare sig vi vill eller inte, inne i en kritisk period i planetens historia och framtid. Omvårdnadens grundläggande värden samt sjuksköterskors yrkesetiska värderingar spelar roll. Det handlar om att se och främja varje människas unika person och alla människors lika värde. Ett viktigt värde för god omvårdnad är att säga ja till den andra personens närvaro. Att kunna säga ja till att hon eller han är en annan och annorlunda än jag, att helt enkelt acceptera den person som jag står inför.

Medkänsla kan väga så lätt ibland, det gäller framförallt den affektiva medkänslan som ena dagen blommar upp hos människor, för att nästa dag vissna när minnet och nyhetsvärdet falnar.

Det kan handla om en liten kille som ligger drunknad och död på en strand i flyktingkatastrofens skugga, eller någonting annat som triggar identifikationen. Men känslan är kortlivad och ytlig, imorgon är det något annat som pockar på uppmärksamhet. Kanske rädslan för terrorister skapar andra känslor av rädsla och hat. Den typen av flyktig medkänsla är en dagslända och inte mycket att hålla i handen när det blåser.

Den professionella medkänslan innehåller ett logiskt resonemang baserat på känslan, den innehåller etiska ställningstaganden och ett avancerat konsekvenstänk. Känsla, tanke och handling bildar en fördjupad enhet, efterhand fördjupad med alltmer erfarenhet.

Det gör att den har så mycket större förutsättningar att stå kvar när vinden blåser. Den professionella medkänslan är ingen vindflöjel, vänder inte kappan efter vinden. Förankrad i kunskap och erfarenhet av samt förtrogenhet med etiken och empatins betydelse för hälsa, läkande och konstruktiv samhällsutveckling, är den en modets garant.

Vare sig om du jobbar på en vårdavdelning eller befinner dig ute i samhället, bär du med dig din yrkesetiska kod som du delar med andra sjuksköterskor över hela jorden.

När man träffas 8000 sjuksköterskor på en gång inser man: vi är inte maktlösa.

Det är därför vi ska göra det vi är bra på mer än någonsin. Den globala utvecklingen behöver vår kunskap, det är tid för oss NU.

Ta platsen vid bordet! Är du inte inbjuden, ta med din egen stol! Finns det inget bord, bygg bordet! Eller varför inte skapa mötesrummet precis där du befinner dig. (Mancuso)

– Fler och välutbildade sjuksköterskor minskar patientskador och dödligheten i vården (Aiken) men har också en trippeleffekt för samhället. Hälsa, jämställhet och ekonomisk tillväxt förbättras av sjuksköterskors värderingar och gärningar runt om på planeten. (Wakefield)

Det räcker inte med att hitta anledningen till ohälsa, vi måste hitta anledningen till anledningen. “Social injustice is killing on a grand scale” säger Marmot, han talar om Evidence-based policy och likställer det med det som Martin Luther King benämner unarmed truth vilken tillsammans med unconditional love, ”will have the final word in reality”. (M.L. King)

Vi måste ta vår professionella medkänsla och etiska uppdrag på allvar, vi måste förstå vår betydelse, tillsammans kan vi förändra med unarmed truth och unconditional love. Det kan ibland betyda att man måste sätta ner foten och säga stopp. Stopp till odemokratiska krafter. Stopp till våld, förtryck och diskriminering oavsett i vilken skepnad den visar sig. Detta är inte enkelt, ibland är det till och med rent obekvämt.

Men medkänslans etiska ställningstaganden väger inte lätt, den kräver mod.

Rätt kompetens på rätt plats

29 juni, 2017 av Robin Åberg Lämna en kommentar

Läs Kristinas gästkrönika om rätt kompetens!

//Robin

“Det var bättre förr” är ju ett ganska nött uttryck. Exakt vad som menas med förr är tämligen oklart, och oftast stämmer det nog inte att det var bättre förr. Jag tror att den mänskliga hjärnan är bra på att efterkonstruera och minnas just sådant som var bra. Det verkar evolutionärt fördelaktigt att vi skyddar och bevarar de fina minnena.

Fast vad gäller vården så kan det nog trots allt stämma att det var lite bättre förr.

Minnen som berättas av mina kollegor som varit med i många år kan låta något i stil med:

“När patienterna behövde duscha fick de åka ner till badet, och kom tillbaka nybadade och i rena kläder. När prover skulle tas kom personal från lab, till och med för p-glukos. När en patient skulle till röntgen ringde vi transport. Maten lagades på huset och serverades från färdiga brickvagnar som kom till avdelningen. Efter maten var det bara att ställa tillbaka brickorna, med disk och allt. Vi hade många fler patienter än nu och ändå hann alla få sina mediciner i tid och vi hann ha rast”

“Förr” hade vi här uppe på min nordliga lilla ort både medicin, kirurgi, stroke/rehab, förlossning och BB. Flera avdelningar inom både medicin och kirurgi. Nu har vi en medicinavdelning och en stroke/rehab, ett par ÖVA-platser och ett par IVA-platser. Allt som allt 32 sängar.

Var hände med de resurser som fanns då? Jag är inte tillräckligt kunnig i politiken för att uttala mig om det men tydligt är ju att vi verkar ha en trend där skattemedlen räcker till mindre och mindre vård. Vi har ju förstås en annan folkmängd nu än vi hade på 70-talet, men används verkligen resurserna optimalt? Något säger mig att det inte är så….

Det går ju i säsonger det där med vilken personalstyrka som finns på vårdavdelningarna. Den nuvarande säsongen påbörjades innan jag började inom vården och den tycks bli kvar ännu ett tag och verkar det helt enkelt som att nästan alla uppgifter ska utföras av omvårdnadspersonal. Vi ska tillhandahålla god omvårdnad. Vi ska vara empatiska och närvarande och, enligt min favvo-teoretiker Joyce Travelbee, använda oss själva terapeutiskt för att hjälpa patienten finna mening i sitt lidande. När vi är klara med det ska vi dessutom städa läkar-expar, diska, fylla på förråd, sprita sängar, regelbundet göra funktionskontroller på syrgas och sug och dessutom sitta i telefonkö till sjukresor.

“Förr” fanns enligt mina äldre kollegor ett helt fotbollslag med olika personer som gjorde allt det här. Nu kan vi börja slita på samma argument som de skånska regionpolitikerna använder när de vill konvertera sjukskötersketjänster till underskötersketjänster. De säger att det är viktigt att vi “får jobba på toppen av vår kompetens” Jag anser inte att jag gör det när jag diskar, eller städar, eller dammtorkar datorer. Jag säger inte att det inte är värdefullt arbete. Alla kuggar är viktiga för att hjulet ska rulla, men det är rent ut sagt vansinne att vi som har flerårig utbildning i omvårdnad och ett åliggande att tillhandahålla god vård ska lägga tid på uppgifter som en gymnasieungdom kan utföra precis lika bra. Undersköterskorna ska inte heller köra ut sopvagnen och städa golv. De ska ta hand om patienter.

Den medicinska utvecklingen har ju onekligen tagit sjumilakliv sedan “förr”. Vi kan i teorin bota och behandla allt fler tillstånd men det jag undrar är: vem ska göra det? God vård och god omvårdnad kräver tid och kompetens och visst är det brist på sjuksköterskor men om vi tänkte om lite och tog hjälp för att utföra uppgifter som inte hör till den direkta omvårdnaden så skulle vi som ska ta hand om de sjuka äntligen få göra det.

Däremot, får det inte bli så att uppgifter som bör utföras av legitimerade sjuksköterskor läggs på andra yrkeskategorier bara för att det är svårt att rekrytera sjuksköterskor. Det är inte så att vi ska minska tätheten av sjuksköterskor på avdelningarna i landet, utan samma och gärna högre täthet, men jag önskar att vi i större utsträckning får ägna oss åt det vi är utbildade till och lägga mindre tid på kring-arbete. Vi har tidigare kunnat läsa om hur de på akutmottagningen i Ystad sedanen tid jobbar med fler undersköterskor och färre sjuksköterskor. Ystad och två andra städer går nu ytterligare ett steg längre och kommer bedriva avdelningar helt utan sjuksköterskor. Det är en farlig utvecling. Det finns forskning som visar att det finns direkt koppling mellan minskad andel sjuksköterskor och ökad dödlighet. (Linda Aiken)

Så, plocka in mer personal i vården som kan utföra arbetsuppgifter som inte kräver sjuksköterskekompetens men kompromissa inte med vilket arbete som ska utföras av sjuksköterskor. Min erfarenhet är att sjuksköterskor på vårdavdelning gör sitt bästa jobb nära patienten.

Det var ju lite därför jag blev sjuksköterska, för att skapa mellanmänskliga relationer, som Joyce Travelbee säger.

/Kristina Sundell

Till Florence på födelsedagen

12 maj, 2017 av Robin Åberg 1 kommentar

I Toscana den 12 maj måste det vara strålande vackert och våren 1820 var säkert inget undantag. Här föddes den moderna sjuksköterskan, nära staden Florens. Staden som också inspirerade till hennes namn; Florence Nightingale. Till minne av denna beaktansvärda kvinna firar vi internationella sjuksköterskedagen även i år 2017. Om tre år firar vi tvåhundraårsjubileum, det är nästan så man skulle resa ner då och fira födelsedagen i Toscana.

Florence århundrade var industrialismens. Filosofen Nietzsche sa att ”gud är död” och med honom minskade människosjälens betydelse. Vetenskapsmannen seglade upp guds ställe och naturvetenskapen hette den nya religionen på 1800-talet. Läkaren upphöjdes till den omnipotenta allvetande frälsaren som skulle rädda mänskligheten från allt lidande och död. Patienten var ett objekt, avsaknad av egen vilja. Förtingligandet av människan blev konsekvensen för ett naturvetenskapligt förhållningssätt till kroppen som ett mekaniskt föremål som kunde ”lagas”.

Den omnipotenta vetenskapen satte livets tilltal ur spel. Som om den ”räddade” människan, nåja åtminstone mannen, från det personliga tilltalet. Som om den sa: ”Det är lugnt, ingenting är personligt, du behöver inte kommunicera med det levande, din uppgift är bara att kontrollera den ”objektiva” världen. Det krävs inget av dig, livet gäller inte dig.”

Att slippa bli tilltalad, att slippa tilltala, att slippa svara an, att slippa ta ansvar, slippa bry sig om det levande. Allt vetenskapsmannen behövde göra var att kontrollera materiella världen.

”Patienten är ett objekt, som inte kan beröra mig eftersom jag är placerad över honom och relationen är bruten. Det är bara hans höftled som angår mig eftersom min expertis avgränsas till denna.”

Relationens fundamentala betydelse för helande, läkande och bibehållen hälsa kommer långt senare att kunna påvisas av just vetenskapen, men än i dag lever vi i detta själlösa samhälles efterdyningar. Höftfrakturen på 3:2 kan säkert berätta ett och annat om sina upplevelser på sjukhuset.

– Det vi föreslår är något väldigt radikalt: att se patienten som medmänniska och partner, säger Inger Ekman. Inte som ett passivt objekt.

Det är alltså radikalt än i våra dagar att utgå ifrån att en människa är ett levande väsen som du kan och bör gå i relation med.

Sjuksköterskans kunskap innefattar förmågan att bry sig om hela människan, personen och livssituationen. ”To care”, att överbrygga och hela den brutna relationen och att via relationen förmedla, kunskap, hopp, motivation, tröst, lindring; vad som nu kan bidra med mesta möjliga livskvalitet för den andre.

I skuggan av den iskalla materialismen var det just detta Florence Nightingale insåg betydelsen av.

Som hon säger ”Det finns ingenting sådant som oberoende, i den mån vi är framgångsrika ligger framgången i samverkan.”

Människan har ”en levande kropp, en levande själ” och ”är ingen grönsak”. Människan består av ”levande medveten kraft, inte elektrisk eller gravitationskraft utan mänsklig kraft”.

Florence Nightingale skapade sig själv och sjuksköterskan under industrialismens århundrade. Läkarna skapade inte sjuksköterskan, sjukvakterskorna skapade inte sjuksköterskan, samhället skapade inte sjuksköterskan, tvärtom fanns det ett motstånd i samhället och bland de som bedrev vården, ”fina” kvinnor hade inget i vården att göra.

Men hos allmänheten fanns en saknad efter något som gått förlorat med det mekaniska materialistiska tänkandet. Florence Nightingale fick symbolisera denna längtan, hon blev ”The Lady with the lamp”. En symbolisk men också reell upplysning av eviga värden som barmhärtighet, hjärta, empati och omhändertagande. Sjuksköterskan fyllde ett tomrum som skapats av materialismens dominans i vården.

Dagar som dessa då det finns krafter som strävar efter att förminska sjuksköterskans roll i den svenska och europeiska vården kan vi lära av Florence:

Hon frågade inte någon annan om lov
Hon litade på sin förmåga att läsa och definiera sin samtids problem och hitta lösningar på dessa
Hon handlade, hon pratade inte bara, hon gjorde
Hon var inte rädd för att bryta normer
Hon drog sig inte för att kommunicera med och försöka påverka mäktiga personer
Hon insåg sin egen betydelse för att hjälpa andra människor
Hon gav inte upp

”Nurses are the cornerstone of our health system, …. It is time to act!”

Nu startar vi sjuksköterskebloggen!

8 maj, 2017 av Robin Åberg 2 kommentarer

Nu startar vi upp en blogg för sjuksköterskor. Här blir ett forum för att lyfta angelägna frågor för professionen. Det handlar om yrket, om vården i vardagen, om specialistutbildning, om karriär och om styrkan och stoltheten i att vara sjuksköterska. Vi som bloggar kommer att vara jag, Robin, men också våra ständiga gästbloggare.

Jag som bloggar här tillsammans med våra ständiga gästbloggare heter Robin Åberg. Jag har är leg sjuksköterska sen 1992 så min legitimation firar faktiskt 25 årsjubileum i år! Man kan lugnt säga att det hänt en del på alla dessa år men samtidigt alldeles för lite. Som sjuksköterska har jag jobbat på ortopeden, i äldreomsorgen, där jag sen blev enhetschef. Men jag återvände till yrket med hemsjukvård och vårdplanering. De senaste tio åren har jag lagt min energi på att jobba för förändring vad gäller vården och villkoren. Att jobba för Vårdförbundet känns verkligen meningsfullt. Jag brinner för vården och för yrket. Det är mycket som skulle behöva förändras för att vi på riktigt ska få en personcentrerad vård, jämlik hälsa och jämställda villkor. Jag jobbar som yrkeshandläggare på Vårdförbundets vårdstrategiska enhet. Dessförinnan hade jag ett förtroendeuppdrag som vice ordförande i avdelningsstyrelsen Vårdförbundet Västra Götaland. Jag har också arbetat som verksamhetsutvecklare med kommunala hälso- och sjukvårdsfrågor. Jag har studerat hälso- och sjukvårdsadministration, freds och konfliktkunskap och internationellt samarbete. Har även i yngre år arbetat med drama, musik och teater.

Framöver ser jag ser fram emot att arbeta med yrkesfrågor för sjuksköterskor, yrkesidén, personcentrerad vård, kommunal hälso- och sjukvård och sjuksköterskornas internationella samarbete.

Vill du själv blogga om någonting angeläget som gäller yrket och din vardag hör av dig och skicka gärna in ett blogginlägg till: robin.aberg@vardforbundet.se

Jag och min fru bor i en liten stuga utanför Göteborg. På fritiden betyder trädgården mer och mer för mig. Jag sällar mig till Voltaire som sa att man bör ”odla sin trädgård”. Det har precis som omvårdnaden element av att ansa, leka och lära.

Eller för att citera Mario Quintana:

”Slösa inte din tid med att jaga fjärilar. Sköt om din trädgård, så kommer fjärilarna till dig”.