Sedan några veckor arbetar jag som konsultsjuksköterska på en covid-19 avdelning på Södersjukhuset. Vårdavdelningen, som är en av flera fulla avdelningar, där alla patienter är inlagda av samma anledning. Jag fick frågan av mitt bemanningsföretag att hoppa in på en covid-19 avdelning och jag tvekade inte en sekund. I den situation som just nu råder i samhället behöver vården kraftsamla.
Utan något introduktionspass och med mycket kort varsel var jag på plats för mitt första pass. Inställningen till inhyrda sjuksköterskor bland den fasta personalen har tidigare varierat, men nu kändes det verkligen som om alla gick ihop mot ett gemensamt mål; vi måste alla tillsammans göra det bästa av situationen.
Ett bra välkomnade gav mig lugn och någon form av trygghet.
Arbetet på vårdavdelningen skiljer sig från det normala på många sätt. Personal inom olika yrkeskategorier kommer från alla möjliga hörn, vissa arbetar normalt på en mottagning, andra har inte jobbat inom vården på många år men har nu valt att gå tillbaka och hjälpa till medan vissa är inhyrda eller kommer från andra avdelningar.
Nu ska alla tillsammans försöka utföra vård av en ny patientgrupp med många nya rutiner.
På och avklädning av skyddsutrustning hör numera till det normala, personalen påminner varandra och samarbetar för att kunna genomföra alla sysslor så effektivt och smidigt det går, då patientbesöken inne på rummen ska begränsas och tar tid. Min tidigare vana att vara inne mycket hos patienterna för att utföra omvårdnad, göra bedömningar samt stötta patienterna utifrån deras enskilda behov har nu bytts till att prioritera det som är mest akut och icke akuta åtgärder får ibland vänta då besöken på patientrummen måste begränsas. Det finns varken tid eller möjlighet under rådande läge.
Hur påverkade patienterna är av viruset varierar, likaså ålder och bakomliggande sjukdomar. Den senaste helgen har varit tung, i flera bemärkelser. Flera patienter är mycket kritiskt sjuka och i stort behov av hjälp med omvårdnad då de är helt orkeslösa och ligger utslagna i sängarna. Varje gång jag går in på ett patientrum tänker jag efter, har jag med allt som jag behöver, har jag väl gått in kan jag inte gå ut och hämta något igen utan att klä om. På med skyddsutrustningen igen. Svetten rinner, men det har nu börjat bli ett normaltillstånd. Flera patienter på avdelningen är så sjuka att de nu vårdas i livets slutskede. Patienterna är i de flesta fall själva på rummet utan anhöriga. Anhöriga blir erbjudna att komma för att ta ett sista farväl men många gånger avstår anhöriga på grund av rädslan att själva bli sjuka, de kanske själva tillhör riskgruppen.
Att vårda patienter i livets slutskede med minimal bemanning av personal, i munskydd och visir utan anhöriga känns verkligen inte bra. Patienterna är många gånger oroliga eftersom andningen är ansträngd på grund av virusets påverkan på lungorna, de får ingen luft. Att då stå där, fullt påklädd med skyddsutrustning och försöka förmedla någon form av trygghet när någon har väldigt kort tid kvar i livet är en oerhört tuff uppgift som jag gärna hade varit utan. I detta läge har vi inget val. Personalen gör sitt yttersta för att varje patient ska få det så bra som möjligt, inget annat finns att välja på.
Hur länge ska personalen orka jobba så här? Hur många individer ska behöva gå ur tiden till följd av covid-19 på detta sätt? Frågorna är många och svaren få. Tillsvidare kämpar vi på så gott det bara går, samtidigt som oron över situationen ständigt bara växer.
/ Petter Sundin
Bemanningssjuksköterska Södersjukhuset
