Archives for maj 2019

Gästblogg: “Jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren”

9 maj, 2019 by Gästbloggare 8 Comments

Kristina Sundell

Kiruna, en stad med 18 000 invånare och en stor tung industri med flera tusen anställda måste ändå räknas som glesbygdsort när vi pratar om sjukvård. Vi har drygt 12 mil till Gällivare och närmsta sjukhus med kirurgi, förlossning/BB och intensivvård. All denna specialistkompetens har funnits i Kiruna men allt eftersom åren gått har verksamheten på sjukhuset blivit allt mindre.

Akutmottagningen finns trots allt kvar, och två så kallade akutsjukvårdsplatser i anslutning till akuten. Det hette tidigare IVA men de platserna ska nu disponeras av de patienter som har störst behov. Det kan innebära att någon behöver ligga på allergi-obs i några timmar innan hemgång men det kan också innebära cirkulatoriskt instabila traumapatienter i behov av invasiv luftväg och inotropt stöd. Vi ska kunna stabilisera dessa patienter och vårda i väntan på transport till Gällivare. Eller till Sunderbyn, där närmsta PCI-lab finns. Dit är det 35 mil. Närmsta neurokirurgiska och thoraxkirurgiska enhet är NUS, 60 mil bort.

Fram tills nu har det funnits minst en specialistutbildad sjuksköterska (IVA eller anestesi) i tjänst på varje arbetspass men på grund av svårigheter med att rekrytera så släpper enhetens ledning nu på det kravet. Enheten som jag jobbar på hette tidigare IVAK men eftersom vi inte längre har några IVA-platser så heter vi numera Akut omhändertagande. Det betyder inte att vi inte längre får de svårt sjuka patienterna hos oss.
Till sommaren kan det alltså potentiellt bli så att grundutbildade sjuksköterskor har ansvar för patienter som kräver vård av sådant slag som enbart bedrivs IVA-enheter, till exempel patienter i respirator. Enbart i väntan på transport är det sagt, men med avstånden och det geografiska läget vi har så kan det ibland röra sig om dygn snarare än timmar eftersom ambulanshelikoptern är tämligen väderkänslig och vädret i fjällen ofta är ostadigt.

Den här verkligheten kan vi titta på från olika håll. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv är det onekligen problematiskt och det kräver nästan ett helt eget inlägg. Vad innebär det för mig som grundutbildad att stå med det ansvaret? Vad innebär det för de få specialistutbildade sjuksköterskor vi faktiskt har, att deras kompetens inte anses nödvändig? Vad innebär det för möjligheterna att rekrytera i framtiden? Jag kan bara tala för mig själv och jag har valt att lämna min arbetsplats inför sommaren. Det känns inte rimligt att jag ska gå varenda arbetspass och oroa mig för att jag ska ställas inför något som jag definitivt inte har kompetens för. Det skulle kännas oansvarigt, både gentemot mig själv och framför allt gentemot patienten. Om något skulle hända under mitt ansvar så skulle jag inte kunna sluta fråga mig själv om det hade blivit annorlunda med rätt kompetens.

Behovet av avancerad akutsjukvård här uppe i norra polcirkeln går inte att förneka men hur ska organisationen se ut för att kunna rekrytera och behålla specialistutbildad personal?
Personligen så ser jag inte någon anledning till att jag själv ska bekosta en specialistutbildning med tanke på vilken brist det är på er vubbade sjuksköterskor, så att införa AST för IVA tror jag vore framgångsrikt. Sedan tror jag det handlar om ungefär samma saker som sjuksköterskor i hela landet efterfrågar. Skillnad i lönekuvertet, bra friskvårdsavtal, märkbart minskad veckoarbetstid, även för oss som “bara” jobbar dagpass inom treskiftverksamheter. Vad skulle få dig att flytta till glesbygden?

/Kristina Sundell
Grundutbildad sjuksköterska på Akut omhändertagande i Kiruna

Gästblogg: Åsa tror att bättre nattvillkor på ambulansen i Jokkmokk skulle minska rekryteringsproblem

9 maj, 2019 by Gästbloggare Leave a Comment

Åsa Mattsson

Jag heter Åsa Mattsson och är specialistsjuksköterska inom anestesi och ambulans och har arbetat som sjuksköterska sedan 1987 och som specialist sedan 2004. Min arbetsplats har varit, och är fortfarande inom primärvården. Jag arbetar nu på Jokkmokks hälsocentral inom ambulansen.

Jokkmokk är en glesbygdskommun i Norrbottens inland den näst största till ytan i landet. Vi är ca 5000 invånare och har långa avstånd och framkörningstid till patienten. Vi har en dygnsambulans samt en dagbil. Vår larmstatistik är ca1,67 (2018) larm per dygn. Det innebär att två besättningar finns tillgängliga från kl. 09:00-16:00, måndag till fredag, därefter endast en besättning fram till kl. 07:00.
Våra närmaste sjukhus ligger i Gällivare, 10 mil bort, samt Sunderby sjukhus, 18 mil bort. Det innebär att vi vårdar patienten under lång tid i bilen och för det mesta på dåliga vägar och under alla väderleksförhållanden. Detta utan risktillägg.
I bilen jobbar vi oftast en ambulanssjukvårdare och en sjuksköterska i par.
Hälsocentralen i Jokkmokk är som ett minisjukhus med en observationsavdelning med fem platser och 4721 antal listade patienter. Vi har tillgång till röntgen, laboratorium, sjukgymnastik och arbetsterapi, KBT- terapeut, och så förstås distriktssköterskemottagning och läkarmottagning. Våra distriktsläkare har än så länge beredskap i hemmet på kvällar och helger. Vi har således en ganska mångfacetterad verksamhet.

Vi på ambulansen är integrerade i Hälsocentralens alla verksamheter när vi inte är ute på uppdrag. Bland annat ansvarar vi för den akuta verksamheten och tar hand om oplanerade patienter. Vi bedömer och behandlar självständigt patienter dygnet runt, med stöd av våra distriktsläkare. Ett roligt och mycket stimulerande arbete som också kräver en del kunskap och erfarenhet. Ett annorlunda arbetssätt som skiljer sig från många andra ambulansstationer.

Villkoren för oss sjuksköterskor och oss specialistutbildade skiljer sig dock från andra och framför allt då sjukhus anslutna ambulansstationer. Vi är uteslutna från det nattavtal som Region Norrbotten har med Vårdförbundet. Vi får alltså inte ta del av den betydande förkortning av veckoarbetstid som det avtalet innebär. Dock gäller detta avtal på sjukhusanslutna stationer till exempel i Gällivare. På många andra stationer i vårt närområde har personalen dygnstjänstgöring, vilket gör att det är attraktivt att söka sig dit. På vår Hälsocentral har vi under lång tid haft svårt att rekrytera ny personal. Jag tror det skulle bli lättare om vi hade liknande scheman enligt Vårdförbundets nattavtal. Jag personligen skulle också önska att vi hade liknade scheman.
Lönemässigt har vi tidigare haft en marginellt högre lön i glesbygd än i tätbebyggda områden, men inte nu längre. Det tycker jag att vi borde ha eftersom vi som arbetar i glesbygd med långt till sjukhusexpertisen dessutom har ett större ansvar för patienten. Vi får många gånger lita på oss själva, och är i många lägen utsatta, till skillnad från de sjuksköterskor som arbetar i nära anslutning till sjukhus med alla dess resurser. Vi är inte så många som jobbar i glesbygd, omständigheterna runt våra arbetsplatser gör att jag anser att vi tillhör de särskilt yrkesskickliga, och borde lönesättas därefter.

Åsa Mattsson,
sjuksköterska Jokkmokk hälsocentral

Gästblogg: Så är det att jobba med forskning – Anna Pilfalk berättar

9 maj, 2019 by Gästbloggare 1 Comment

Anna Pilfalk

Jag skyndar ner för trapporna till entrén där jag ska träffa familjen som den här veckan ska medverka i vår tvillingforskning. Samma sak varje onsdag kl 9, ny familj från någonstans i Sverige som kommer till vår forskningsmottagning för tre dagar av undersökningar. Det första besöket har föregåtts av flera månader av kontakt, för att vi ska få rätt information om deltagarna och för att vistelsen för familjen ska bli så bra som möjligt. Gemensamt för familjerna som kommer är att den innehåller ett tvillingpar, men i övrigt är det en familj med sina speciella förutsättningar och behov. Vilka det kommer att vara kommer att visa sig under de dagar vi ska spendera tillsammans. Jag möter familjen som har flugit ner från Luleå för att kunna delta i studien. Familjen består av föräldrar och ett tvillingpar, killar 16 år. Den ena tvillingen med de neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd (AST), och den andra tvillingen utan några diagnoser. Under tre intensiva dagar kommer jag att följa dem genom psykologtestning, intervjuer, magnetkameraundersökning och olika provtagningar såsom blodprover, urin och faeces, hudbiopsi och lumbalpunktion. Jag kommer till och med att klippa deras hår och naglar för att skicka det olika forskare runt om i världen. När vi säger hejdå till varandra på fredag eftermiddag kommer vi ha tagit oss igenom diverse utmaningar och rädslor tillsammans, och allt som oftast lärt känna varandra ganska väl.

Jag är utbildad specialistsjuksköterska inom barn och ungdom, och arbetar som forskningssjuksköterska på Barn- och Ungdomspsykiatriskt Forskningscentrum i Stockholm. Vår mottagning är ett samarbete mellan Region Stockholm (BUP) och Karolinska Institutet. Här sker forskning och klinisk behandling kring tillstånd som ADHD, AST, tvångssyndrom (OCD) och andra neuropsykiatriska diagnoser. Syftet med studien jag främst arbetar i, är att genomföra grundläggande klinisk forskning för att öka kunskapen om vad som orsakar AST och ADHD. Projektet syftar till att hitta biomarkörer och generera starka hypoteser som kan bidra till utvecklandet av diagnostiska test och medicinska behandlingsmetoder. Rekryteringen fokuserar på tvillingpar som är diskordanta för AST eller ADHD, dvs att den ena tvillingen i ett par har en diagnos och den andra inte. Eftersom enäggstvillingar är genetiskt mycket lika, kan alla skillnader i till exempel beteende, neurobiologi och genetik inom par där bara en tvilling har AST och/eller ADHD vara i hög grad relevanta för att förstå orsak och för utveckling av diagnostik och behandlingar.
Sjuksköterskans roll fyller en viktig funktion i den kliniska forskningen. Även om det inte alltid kan se ut så i första taget spelar omvårdnaden in i många olika delar. Pedagogiken och vikten av korrekt information, har deltagaren förstått vad den har samtyckt till? Forskning är alltid frivillig och när man vill kan man dra sig ur, och precis som i sjukvården är jag studiedeltagarens ombud när det behövs. Särskilt viktigt är detta när vi tar hand om deltagare med nedsatta kognitiva funktioner. Ingen ska känna sig pressad att göra något den inte vill. En del av undersökningarna är invasiva och kan upplevas som obehagliga. Det är mitt ansvar att de som deltar känner sig trygga och omhändertagna, och att alla moment görs på ett säkert sätt. Forskningen måste alltid vila på etiska grunder, och det är starkt grundat i mig och min sjuksköterskeprofession. Som ensam sjuksköterska i en grupp av främst psykologer är det jag som står för den medicinska kompetensen. Jag är den som handhar och ansvarar allt biologiskt material vilket måste ske inom forskningsetiska ramar och utifrån biobankslagen. Sekretessen är naturligtvis även här en självklarhet, allt är skyddat och kodat.

Den kliniska forskningen kan fortgå tacka vare människor som tar av sin tid för att medverka i den. För det ska vi vara oerhört tacksamma! Förutom en summa pengar och förhoppningsvis några spännande dagar, innebär det inga direkta vinster för dem personligen. Däremot för den stora gruppen och det är en vinst för oss alla i vårt samhälle. Tack vare dessa personer får vi större kunskap om sjukdomar, tillstånd och behandlingar. Att få vara en del av det är fantastiskt och känns oerhört meningsfullt. Inte minst är det väldigt utvecklande och roligt att få arbeta i en verksamhet som alltid vill framåt, vill veta mer!

Anna Pilfalk
sjuksköterska

Gästblogg: Teresa berättar varför hon valde att specialisera sig inom vård av äldre

6 maj, 2019 by Gästbloggare 3 Comments

Teresa Hagelberg

Jag arbetar som “äldresköterska” på en vårdcentral i Stockholm 4 dagar i veckan och som projektledare på APC, Akademiskt primärvårdcentrum, en dag i veckan. Hur hamnade jag då här?
Efter 12 år i yrket valde jag att efter mycket funderingar att utbilda mig vidare till Specialistsjuksköterska inom vård av äldre. Det var inget självklart val, men jag har inte ångrat mig en sekund, varken valet av specialistutbildning eller valet att läsa en magisterutbildning.

Mina studier tog mig från slutenvården vidare till primärvården där jag nu har en egen sjuksköterskeledd mottagning med ansvar för de personer som är 75 år och äldre. Och min magisterexamen gjorde det möjligt för mig att leda ett projekt som riktar sig till flera vårdcentraler i Stockholm. Jag får alltså arbeta med flera saker som jag tycker om, människor, i synnerhet äldre, att arbeta för och med våra blivande kollegor, studenterna samt att utveckla och förbättra våra arbetssätt.

På vårdcentralen tillbringar jag större delen av dagen med att möta äldre, oftast äldre äldre, det vill säga personer som är 85 år och äldre. Dessa personer, de allra äldsta, tillhör en sårbar grupp som ofta har en komplicerad sjukdomsbild och nedsatta funktioner som påverkar läkemedlens farmakodynamik och farmakinetik vilket kan leda till att de drabbas av läkemedelsrelaterade problem, LRP. Mitt dagliga arbete går ut på att dels kartlägga om personen har ett hjälpbehov, från kommunen, hemsjukvården eller primärvårdsrehab, men även om de har behov av en fördjupad läkemedelsgenomgång av läkaren i äldreteamet på vårdcentralen.

Att minska risken för LRP kan höja den äldres livskvalitet och genom att de har en korrekt läkemedelslista kan vi minska fel i vårdens övergångar. I kontakt med akutsjukvården kan den äldre vara så pass nedsatt att de inte klarar av att förmedla en korrekt läkemedelslista och då ökar risken för felmedicinering. Studier har faktiskt visat att vi sjuksköterskor upptäcker läkemedelsrelaterade symtom som ingen annan har uppmärksammat tidigare genom att använda oss av standardiserade instrument, men såklart genom lyssnandet och genom att skapa en vårdande relation.

Att arbeta på en äldremottagning ger mig även möjlighet att ha lite längre besök för varje patient, vilket kan vara bra då jag hinner samtala med patienten en stund även om de egentligen kommer för att mäta blodtrycket eller ta en uppföljande vikt. För även depression och ensamhet är ett stort problem för våra äldre och möjligen kan man missa att diagnostisera den äldre för det misstas för att var kognitiv svikt eller liknande. Jag försöker alltid att hålla det i bakhuvudet när jag möter mina patienter. Och jag hoppas att även fler gör det.

Jag tror stenhårt på att sjuksköterskeledda mottagningar och specialistutbildade sjuksköterskor är vägen att gå och ett sätt att ta till vara vår breda kompetens, både inom sjukdomslära, medicinsk vetenskap och genom vår stora kunskap inom området omvårdnad. Att förebygga och främja hälsa och den enskildes möjlighet att leva ett meningsfullt liv, även högt upp i åldrarna tror jag på. Jag vill finnas där för mina patienter, vara någon att få förtroende för, att vända sig till när livet tar en hastig vändning, som det så ofta kan när vi blir äldre. Det skapar ett värde för mig varje dag på mitt arbete.

Teresa Hagelberg
sjuksköterska