Det är sjuksköterskor som äger lösningen på krisen inom vården - Mattis Nilsson

I tio år har jag arbetat som sjuksköterska. Nio av dom på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det har varit år med fantastiska arbetskamrater, skratt, känslor av otillräcklighet, stress och alla ambivalenta känslor som kännetecknar detta yrke. Det har också varit tio år av en sjukvård i kris, av för få vårdplatser personalfykt och ständiga omorganiseringar. Här är ett exempel från varje år. Det finns tyvärr fler.

2008. Psykiatrin hade fått extra pengar för kvalitetsutveckling. På Sahlgrenska gick de till att avlöna en kvalitetsutvecklare. Ett av hennes projekt var att vi skulle lära oss hennes egen utvecklade aikido självförsvar. Med stora långsamma rörelser skulle vi klara oss ur hotfulla situationer. Gensvaret inte det bästa.
2009. En specialiserad välfungerande medicinavdelning med riksintag slås hastigt ihop med en annan avdelning med helt annat inriktning. Vi får två dagars introduktion.
2010. Avdelningens ledning har fått så dåligt betyg i medarbetarenkäten att HR avdelning kopplas in. Deras budskap är att det handlar om inställning och det inte lönar sig att diskutera nedskärningarna bland personalen eftersom ”vi inte äger den frågan”. Året därpå slutar de med enkäten. I
2011. På introdagarna efter sommaren föreläser en konsult från bilindustrin att vi borde arbeta mer som dom. Rätt sak i rätt ordning. Att det är ganska stor skillnad på bilar och människor glömmer han att ta upp.
2012. På introdagarna detta året har en läkare en bildvisning från sin semester i Kenya i 60 minuter.
2013. Utifrån en blombladsmodell ska vi diskutera värdegrund i smågrupper. Ingen förstår vad det går ut på.
2014. Man startar en experimentavdelning kallade ”framtidens avdelning”. Denna tar inte emot patienter nattetid. Så kommer det tydligen bli i framtiden.
2015. Går för tredje gången en utbildning i uppdateringen av det nya journalsystemet som skjutits upp i tre år.
2016. Får gå en utbildning i bemötande med en konsult från restaurangbranschen. Han menar att vi ska se patienter som gäster och alltid göra det lilla extra.
2017. Man gör rockad på massa vårdenhetschefer. Ingen förstår varför. Folk säger upp sig.
2018. Säger upp mig.

Kontentan av det här är väldigt enkel. Lösningen för krisen inom sjukvården ligger hos oss som arbetar i den. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att vi ska kunna bedriva ett bra arbete, vilket betyder att ge en god och säker vård. Vi behöver inga konsulter från fordonsindustrin, nya arbetssätt som folk tvingar på oss eller nya rutiner. Sjuksköterskor vet vad som krävs för att våra kollegor inte ska bli sjukskrivna eller säga upp sig i affekt. Sjuksköterskor skulle aldrig bygga ett Karolinska som inte är anpassat för människor.

Det är vi som äger lösningen på krisen inom vården. Det är dags att ta och utnyttja det.

Ge oss mandaten! En annan vård är möjlig.

/Mattis Nilsson
Sjuksköterska, Malmö


Kommentarer

  1. Mkt bra tänkt och skrivet heder till Dig
    Själv varit anställs inom SU sedan 1977!
    Funderar påsatt skriva en Romsn med titeln ” Rapport fr en sjuksköterska/barnmorska inom SU i över 40 år…. blir nig ingen bestseller el nobelpris men ev självterapi ef pensionen…

  2. Mycket bra skrivet!! Belyser exakt lösningen på problemet !

  3. Håller med fullkomligt, Mattis! Själv började jag som uska 1989 inom akutmedicin inom medelstort länssjukhus. Fick hanka mig fram på ömsom korta vik. ömsom timanställning med timmar lång över heltid o på samma avdelning. Arbetade så några år tills jag fick nog o tänkte sadla om till teknik o maskiningenjör. Det satsades stort på tjejer o teknik i början av 2000-talet. Insåg att det inte var något för mej o 2005 återgick jag om än motvilligt till samma arbetsgivare. Älskar ju att få hjälpa andra människor men hatar den typen av arbetsgivare. Fick ett vik som senare övergick till en t.v.-anställning. Blev lovad 100% med fick 75% då man ville ha fler ”huvuden”. Försökte utveckla mina kunskaper o fick någon projektanställning men löneutvecklingen var usel o efter många olika turer såg jag ingen annan utväg än att som 45-årig ensamstående mamma på heltid, ta ett studielån och utbilda mig till ssk. Har aldrig tyckt att ansvar o lön skulle betala den kompetensutvecklingen men helt plötsligt var jag inskriven på högskolan. I januari 2019 ska jag kunna kvittera ut min leg. om allt går som det ska. Men funderar verkligen mer än någonsin om jag tagit rätt beslut. Jag vill ju arbeta för dem som behöver mig, de gamla och eller de sjuka eller med förebyggande sjukvård. Men
    jag upplever ideligen att jag blir motarbetad, av dem som borde vara mina bästa arbetskollegor. Jag säger ”vi måste vara flera, arbeta fram goda rutiner och ha patienten i centrum” men nej då, man vill ha det som det är, jobba med skygglappar på o vänta in pensionen, oavsett om man har 20 år kvar. Dessutom tycker man att ”vad ska jag göra”? O tycker att 25000 för en nyexad ssk är helt rimligt. Hade jag varit kvar som uska hade jag kanske haft 28000kr
    Det mest skrämmande är att många läkare lyfter 50000-70000.kr… per vecka!!! Och på sin lediga vecka efter jourveckan ork kvar att sätta sig i bilen eller på flyget till annat landsting och lyfta 80-100tusen till för den veckan. Vad är det som händer egentligen??? 😱😱😱😱 ingen ser o ingen förstår, varför vården är sjuk o saknar 40000-50000 sskor. För en rimlig kvalitet måste det finnas fler an behovet. Tack o hej! Vete f-n om jag ska ge mig in i den arbetsmiljö som nu existerar 😩

  4. Heja Mattis!! Fantastiskt bra skrivet! Det kunde lika gärna ha varit mina arbetsår du beskrev…även om jag jobbat den tiden i Stockholm. Nationellt problem där vi äger lösningen. Är helt enig med dig!

  5. Haha! Det är ju så sanslöst och så roligt och så tragiskt. Nyss dog min mamma. En sån där KOL-patient som rökte. Med personer som dig i bakhuvudet väntade jag tålmodigt på akutens första vänterum trots långt besök på VC under dagen och remiss för inskrivning pga mycket dåliga värden, trolig lunginflammation, riktigt dålig syressättning, extrem ryggvärk som kanske var ryggskott, ett igensvullet öga samt ett kalt huvud med lättare brännskador efter att allt håret eldats upp. Hon 70plus, sittandes i rullstol vilket var första gången ever, då och då somnandes vilket även det var första gången ever. Men jag satt snällt stilla och tänkte ”de arbetar så fort de kan”. Och ”alla sjukhus är överbelastade”. Så fick vi till slut komma in i väntrum två. Vi väntade och vi väntade. Min mamma hade då blivit placerad på en brits och skrek högt av smärta upprepade gånger. Hon var inte en människa som skrek högt eller avvek från normer bland folk. Hon blev tidigt lovad morfin mot smärtan och vi väntade. Hon sa men kommer de inte snart? Jag sa att visst gör de det. De arbetar så fort de kan och här är ju fullt. Ja, det var fullt. Timmarna går och däremellan får jag få över henne till en rullstol igen för att rulla henne till en toalett då det tidigare en veckas långa magstoppet släppt och det gällde att vara snabb. Tillbaka till britsen och återkommande rop av smärta. Jag släpper tankarna på att respektera och ödmjukt invänta. Men jag väljer att ödmjukt fråga om det blir något morfin mot smärtan och om hon kommer att få något rum. Jag får veta att rätt ssk kommer snart. Klockan närmar sig tio på kvällen och bedömningen på VC att hon var i behov av inläggning, syrgas etc mm skedde vid fyratiden. Vi får veta att hon inte kan få något rum. Hon ska få morfin, men först måste rätt blodprov tas. Och prov för att kolla influensa. När klockan närmar sig elva måste jag åka för det är långt från Borås till Veddige, halt och snöigt och jag har tre barn och arbetar heltid som lärare i Skene. Hon ler ett tacksamt leende mot mig och jag intalar mig att hon ändå är i rätt händer. Jag har gjort mitt bästa.

    Nästa dag blir hon inskriven på Lungavdelningen. Hon blir kvar där i två veckor. Under tiden har hon behov av syrgas samt diverse. Det visar sig att smärtan i ryggen berodde på en kotförskjutning eller kanske kompression, när jag tänker efter, och det visar sig även att hon har hjärtsvikt. Sviter från att vara rökare och ha KOL. Hon orkar och vågar inte gå på egen hand. Men jag får höra från flera att ”hon är ju envis” och ”hon kan mer än hon tror”. ”Hon måste våga”. Jag märker av irritationen när jag är på plats. Jag känner av diskrepansen mellan min snart 80-åriga, högst korrekta och intelligenta, mammas behov av att få samtala och sätta ord på sina tankar och vilja ha kontroll och de snabba uskarnas och sskarnas behov av att hinna. Det innebär att ingen lyssnar och flertalet talar till henne som vore hon en lägre begåvad. Inom mig skär det då jag vet precis hur fel det är och hur svår den situationen blir för henne.

    Vi har vårdplanering. Jag lämnar mina måsten på jobbet och åker till Borås. Den sköts via skype eller dyl och hemkommunen skall orientera sig i vilka behov hon har när hon skrivs ut. Min mamma har alltid velat klara sig själv. Min mamma ville inte att vi barn skulle ”tala över hennes huvud”. Och så vidare. Vi barn var högst oroliga för hur det skulle gå för henne att vara hemma, ensam. Efter min andra fråga under vårdplaneringssamtalet säger biståndsbedömaren att ”Emelie, du ställer frågor nu som jag inte kan svara på – det är det mest akuta vi ska se över och vilken hjälp vi kan ge”. Typ. Då hade jag frågat om möjlighet att sätta in ett handtag i duschen.

    Ja, jag har ju som så många andra ett gäng år bakom mig inom hemtjänsten och har varit aktiv i vårdplaneringar. Nog diskuterades hjälpmedel vid sådana.

    Senare under samtalet säger en av de andra i samma rum som biståndsbedömaren att det var hon som förfogade över dessa frågor. Tydligen fanns en lista (?) som jag inte följde.

    När jag frågade om möjlighet om korttidsboende fick jag inget svar. Efter första bemötandet orkade jag inte bråka.

    Efter samtalet frågade jag personen på sjukhuset som var med i vårdplaneringen om korttidsboende. Hon var en …arbets(?)terapeut. Hon sa att de nog inte svarade på det för att min mamma ”inte mötte kriterierna”. Fick sedan en tämligen lång, högst subjektiv beskrivning av min mammas sätt att se på sin (o)förmåga etc. Hon skulle prata med kommunen igen ang korttidsboende och även om möjlighet att ordna med säng, då alla bedömde att mamma inte kunde gå i trappor och hon hade endast en säng på nedre plan. Hon skulle skickas hem på fredagen (då måndag) och vi i familjen hade ingen möjlighet att köpa och köra säng innan helgen.

    Om det kan bli kort? Nej.

    Får veta via arbetsterapeuten att kommunen meddelat att ”det dessvärre faller på anhörigas lott” att ordna med ny säng och anpassa hemmet efter hennes nya tillstånd. Fanns heller ingen möjlighet till korttidsboende.

    På fredagen ska hon skrivas ut. Hennes syresmättnad eller vad det heter var fortfarande inte uppe i önskade nivåer, men då har läkare bedömt att det nog heller inte blir bättre. Hon ska skickas hem med fortsatt (utökad samt ändrad) medicinering för sina flertalet besvär (inflammation, KOL, hjärtsvikt, värk etc). Blir uppringd och meddelad att de har ordnat med en mellanlandning på sjukhuset. På så vis kan vi anhöriga hinna anpassa hemmet under helgen (köpa säng, ordna så att det går att gå med rollator etc.) och mamma kan Taxas hem på måndagen. Jag frågar om de på sjukhuset sköter kontakten med hemkommunen och får veta att absolut – de har direktkontakt med dem och ordnar även med taxin.

    Måndag morgon ringer jag ändå hemkommunen. Pratar med biståndsbedömaren. Hon uttrycker att sjukhuset har begått ett flertal fel och inte meddelat i tid. Hon har stått med personal redo att möta upp mamma på fredagen men då har det blivit uppskjutet. Nu – måndag -har hon inte planerat för att ta emot mamma och tror inte att det är möjligt att ordna med personal. Allt är mycket dåligt hanterat, av sjukhuset. Jag säger att oavsett detta kommer deras inskrivna vårdtagare hem under förmiddagen och hon kan inte gå på egen hand (men är för bra för sjukhus och korttidsboende). Hon säger att hon ska se vad hon kan göra men ”hon kan inte lova att någon kan möta upp henne”. Jag frågar om hon vill att det är hennes formella utlåtande utifall att det här kommer till att leda till vidare ärende? Hon svarar ja.

    Min mamma skjutsas hem. Jag får ett samtal av grannen som sett henne komma och som hjälpt taxichauffören att ”släpa in henne i lägenheten”. ”Hon kunde inte gå själv. Jag ska vara ärlig med dig Emelie – jag tror inte att det här kommer att fungera”. Etc. Grannen arbetar själv inom vården och har gjort så ett flertal år. Hon uttrycker att det är ovärdigt. Under all kritik. Och hur hade chauffören gått tillväga om hon inte varit där och hjälpt till?

    Jag tänker – åter – att jag ska vara lite lugn. Jag ska just ha möte med min chef och tänker att hon ska ju ändå vara i trygga händer. Och jag känner inte grannen och kan inte helt vara säker på hennes bedömning.

    Min mamma ringer när jag just påbörjat mitt samtal med min chef. Jag ursäktar mig och svarar. Hon låter annorlunda. Ömklig på något sätt men inte helt. Hon undrar om jag kan komma dit. Jag säger att det kan jag, men nu sitter jag i möte. Hemtjänsten har just kommit dit då och jag kan känna mig lugnare. Hon ringer igen två gånger men jag stänger av telefonen.

    Senare kör jag och hämtar mina barn, lämnar av dem, slänger i mig lite mat (skene till veddige) och sedan veddige till skene. Under tiden ringer mamma ett par gånger. Jag pratar med min syster och jag trycker inte fram henne eftersom jag kör bil och tänker att jag är ju där om en halvtimma. När jag väl kommer sitter hon i soffan och jag ser att de har ställt in lite hjälpmedel. Hon har en lunchbox som är orörd och en halväten dessert. Hon kippar efter andan på ett högst märkbart vis men är glad att se mig.

    Jag är hos henne mellan ca sex och halv tio. Kvällen kommer klockan nio (två – för den ena hade lite extra tid, eg skulle bara en vara där). De är av den där bra sorten. Som pratar på ett vanligt vis och som har förmåga att se att det här fungerar ju inte. Hur ska hon kunna vara hemma? Nä. Jag testade. Innan kvällen kom, och mamma åter behövde gå på toaletten, sa jag att jag ville att hon skulle försöka själv med rollatorn. Jag skulle finnas bakom henne. Ett flertal personer på sjukhuset har sagt att det handlar om inställning, hon kan mer än hon tror, hon är envis etc. (trots denna kvinna som aldrig nånsin vill koppla in hemtjänst eller vill besöka vården). Vi går mot toaletten och när hon ska skjutsa in rollatorn tar det stopp för tröskeln har inte anpassats och den är för hög. Hon faller rakt bakåt och fångas upp till 90 procent av garderoberna i hallen och till 10 % av mig som tänkte att alla som sa något på sjukhuset säkert hade rätt.

    Det hade de inte. Hon kunde verkligen inte ”bara bestämma sig” och så vidare. Hon hade extrem värk, extremt dålig syressättning och hon var svag.

    Jag avlöser kvällen och säger att jag hjälper henne med kläderna och att komma i säng men frågar om natten kan komma och titta till henne. Det tycker de är en bra idé och säger att de ser till att de gör det. De skall komma klockan 10. Jag går halv tio. Då har vi hunnit prata, vi har gått igenom alla påsar med mediciner, skrivit en ordentlig lista för vad som ska tas när etc etc och hon fått två rätt torra smörgåsar och ett glas vatten. När hon får dem frågar hon om det inte fanns kvar någon risifrutti och så säger jag ”men nu har jag ju just gjort smörgåsarna du bad om”. Hon ler och säger att ja men det blir bra. Jag säger att nä, självklart hämtar jag det. Men då är hon tydlig med att det räcker – jag behöver åka hem till barnen och orka med att gå upp till jobbet nästa dag. Jag åker.

    Nästa morgon har jag något möte. Jag pratar med någon om något helt oviktigt. Jag tänker av någon helt obegriplig anledning inte på mamma de där första timmarna (eller jo – men inte så att jag skall höra av mig; hon var i många år en person som helst var långsam på morgonen och sällan pratade vi före tio eller före lunch). I alla fall ringer sjuksköterskan från hemsjukvården där vid halv elva, elva. Hon säger att hon har kommit till min mamma och att hon har funnit henne död i sängen.

    Måndag två veckor före 20 mars: Jag tar med henne till VC och får remiss till Borås sjukhus. Lång tid för inskrivning. Inlagd.

    Måndag en vecka före 20 mars: Vårdplaneringsmöte som var meningslöst på alla sätt och vis med facit i hand.

    Måndag en dag före 20 mars: Hon skickas hem på egen hand i taxi utan att bli kontrollerad av någon läkare och utan att bli mottagen av någon. Hon får inte ens veta hur hon ska kunna ta sig till toaletten. Hon smsar sin granne som hon endast varit ytligt bekant med. Hon smsar en väninna som bor en bit bort men som hjälpt henne en hel del. Hon smsar mig. Hon talar in på mitt telefonsvar och detta hör jag inte förrän senare. När jag har facit.

    Måndag natt till den 20 mars: Hon dör i sin säng.

    Tisdag 20 mars: Jag får veta att min mamma är död.

    Fredag 20 april: Begravning.

    Tisdag natt / Onsdag ”morgon” = nu: Jag har forfarande inte mottagit något resultat från obduktion. Jag har via mail fått veta att deras lex maria (men ännu inte lex sara) är klar och blivit tillfrågad om jag vill sitta ner och gå igenom den. Via telefon har jag och ansvarig medicinsk ssk (?) försökt nå varandra men vi har inte träffat rätt.

    Jag tror att du har rätt. Ni – många av er – vet vad som krävs för att skapa en annan vård. Men jag tror inte att den är möjlig. Det är ingen som vill ordna den.

  6. En beskrivning som alltför många känner igen sig i, frågan som följer är hur vår yrkesgrupp ska hörsammas. Vart jag än vänder mig inom psykiatrin och beroendevård är det läkarna och psykologernas röst man frågar efter…… Vad behöver vi göra?

  7. Jag kunde inte låta bli att le när jag läste din text. Den belyser sjukvårdens problematik där man tror att yttre faktorer ska kunna åtgärda något som gått fundamentalt fel. Det handlar, tror jag, om att hela vårdkedjan ska ha samma värdegrund och hur går det när de där uppe sätter likhetstecken mellan patienter och bilar, och vi som arbetar i vården förhoppningsvis sätter likhetstecken mellan patienter och medmänniskor? Vi utgår från olika utgångspunkter och kommer i det aldrig hitta consensum och en gemensam vision om hur vård ska bedrivas. Jag håller helt med dig om att lösningen finns hos oss som arbetar men tyvärr lyssnar inte de som bestämmer på oss så vad ska vi då hitta på?
    Jag arbetar numera som bemanningssyrra och engagerar mig mycket för att det ska finnas plats för etiken och en personcentrerad omvårdnad men det är inte lätt. Hur gör man när politikerna är som de tre aporna: vill inte se, höra eller prata……

    Hälsningar
    Birgitta Stiefler

  8. Helt rätt beskrivning. Sjuksköterskors kunnande behövs i vården. Det är hög tid att arbetsgivaren visar respekt för vårt professionella kunnande!

  9. Kunde inte sagt det bättre själv! Att få väl fungerande verksamheter och bra arbetsmiljö handlar sällan om stora omvälvande förändringar.

    Tyvärr så är det nästan alltid vad politiker och tjänstemän erbjuder sin personal. I jakten på att kunna redovisa att man faktiskt gör något så kommer man på tokiga idéer på löpande band.

    Det borde vara självklart att införa en policy i kommunala verksamheter att man alltid utgår från personalens kunskaper. Eller som du så fantastiskt uttryckte ”det är vi som äger frågan, ge oss mandat”

  10. ALL HEDER TILL DIG!

    Idag fick jag gå hem från arbetet, utbrändheten börja göra sig påmind igen. Jag älskar mitt arbete och jag trivs med mina kollegor. Men man har bestämt sig för att införa ett system i vården som kräver att man inte reflekterar eller bidrar med sina kunskaper.
    ”Toyota modellen”, impoterad av sjukvården, så man kan låta ekonomin styra utbudet av vårdinsattser. De som avviker från det löpande band systemet, blir betraktade och studerade genom en avvikelse rapport.

    – Säkra vården skrivs det som en förklaring, men detta utan att sattsa på människor med händer, hjärna och hjärta. I ekonomernas ögon är ”Empati” en kostnad och ska enligt några avregleras, oftast av de som inte har förmågan att förstå saker genom den empatiska förmågan.
    Emelie Wermelin ( se ovan i kommentarerna) historia är inte unik. Det finns någons mamma, pappa, förälder, barn eller liknande i telefonen, i väntrummet, på vårdavdelningen eller i hemmet, som kan berätta samma historia.
    Men personalen har blivit avtrubbade pga de ständiga möten med människor i nöd. Whisselblowers blir tystade med hjälp av olika maktstyrningar.
    Lösningar finns inte att hitta på problemen och för att klara sig måste de stänga ner eller så blir de utbrända.
    Att ledningen inte vill hjälpa till att lösa problemen, är också ett aktivt beslut, och detta nästan alltid från någon med makten att kunna förändra.

    Anhöriga till patienter som klagar blir identifierade och betraktade som riskpersoner. Riskperson där hamnar jag också, när min pappa fick sin diarré sjukdom som bidrog till hans död. Symtomen fanns där, men man vägrade analysera det, trots att man var medveten att diarrén härjade på sjukhuset. Han låg där i sin säng, intorkad, och nerbajsad därför personalen hann inte med, eller snarare han avvek från det löpande band systemet och personalen är inte divisonerad för att ta hand om avvikelserna. Han dog några dagar senare.

    Värt att veta är att årligen åker ett antal personer till USA för att analysera hur man kan införa och implantera det löpande band systemet i Sverige. Detta från landet USA, ett land där socialdarwanism, styr i maktens korridorrer. Där ditt värde bestäms av vilken status du har, hur mycket pengar du äger och vilken makt du förfoga över .

  11. Det är märkligt att de vill jämföra med industrin. Det har gjorts tidstudier mm. Men de glömmer att i industrin så gör de personalminskningar när efterfrågan på produkterna minskar. Inom sjukvården så minskar de personalen och trots att efterfrågan kvarstår eller ökar.

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Redo för jobbstarten?

Missa inte vår nya digitala guide för dig som är ny i yrket eller ska börja på en ny arbetsplats.

Läs om guiden här!