Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Rapport från hängmattan

av 1 kommentar

Är inne på 3:e veckan av 4 på semestern. Blandat väder. Trevliga möten med fantastiska människor. Har i år mest varit hemma och gjort lite kortare utflykter.
Under denna 3:e vecka börjar jag känna mig utvilad. I år har det tagit längre tid än tidigare. Undrar om det har med åldern att göra?

Uppriktigt sagt tror jag inte det. Under våren har jag börjat jobba fackligt på heltid och det har varit som att hoppa in i en tvättmaskin som börjat centrifugera. Innan gick man till jobbet och kunde koppla av mellan uppdragen eller till och med under. Efter 30 år i yrket går mycket på rutin.

Nu deltar jag i ett maskineri med stort ansvar och samtidigt kunna vara med och driva och påverka inriktningen av hur framtidens vård ska bedrivas ur våra professioners perspektiv.

Mötte en medlem som jobbat som vikarie på min arbetsplats för några år sedan, och han sa att nu förstår jag vad du menade med att man inte blir sjuksköterska bara för man blir färdig med sjuksköterskeutbildningen och legitimerad. Det tar ett antal år innan man får erfarenhet och därefter koppla ihop det med de teoretiska kunskaperna från utbildningen. Det känns tråkigt att många väljer att inte fortsätta som sjuksköterska innan man gjort sina hundår och känna att man börjar kunna jobbet.
Det är ett fantastiskt yrke när bitarna börjar falla på plats.

Lön. Vi har en väg att vandra. Jag har under mina snart 30 år som sjuksköterska upplevt en ganska god löneutveckling. Men är definitivt inte nöjd. Varför värderar man en sjuksköterska lägre än en ingenjör med motsvarande universitetsstudier?. Arbetsgivaren är ansvarig för lönebildningen, och hur har man mage att värdera yrken där liv räddas lägre.  Jag erkänner bredvilligt att vi inte nått fram med de argument vi haft i löneprocessen, och i nuläget känns det lite motigt när vi trots skriande brist av sjuksköterskor inte blir värderade av arbetsgivaren.

Vårdkrisen har seglat upp som en viktig fråga till nästa års val. Vi måste se till att alla löften inte faller bort efter valet. Det har tagits en del konstiga beslut som inte alls överensstämmer med min syn på god och patientsäker vård.

Nog om detta. I helgen vann vår championhund Budda en stor hundutställning i Alfta, Hälsingland. Så det blev firande för vinnaren, en korv med bröd i Borlänge.

Vad är sensmoralen i ovanstående firande?

Det finns alltid något positivt att fira i vardagen, och det är du själv som hittar dina guldkorn.

Hitta guldkornen, fira och ha en riktigt skön semester

 

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska med världens bästa jobb

Erfarenhet betalar sig inte

av 1 kommentar

Sjuksköterska – vilket annat yrke har denna bredd med kompetens att arbeta med allt ifrån nyfödda till vård i livets slutskede. Ett fåtal medlemmar innehar chefstjänster. Men i det stora hela finns det få tjänster som matchar de förändrade krav man får ju äldre man blir.

Utvecklingen i vården har de sista 10 åren förändrats från att man hade lugnare perioder och inte fullt så sjuka, till att idag komprimerat vården så mycket att endast de svårast sjuka vårdas på sjukhus. Detta leder till att det inte finns tid till återhämtning i det dagliga arbetet.

För några veckor sedan träffade jag en kollega. En fantastiskt inspirerande och kunnig sjuksköterska. Hen har över 30 års erfarenhet inom sitt specialområde, varit ansvarig för PM och bedrivit vårdutveckling inom området. När verksamheten skulle flytta från en klinik till en annan blev hen tillfrågad om att flytta med. Dels var hen tvungen att läsa in sig i den nya avdelningens specialitet, samt ta ansvar för sina patienter då kunskapen på området var låg i uppstarten. Med den erfarenhet, ansvar för PM och kunskap för övrig personal att luta sig emot borde generera någon form av lönekompensation. Men det var stört omöjligt att förhandla om lön. Kliniken som tog över verksamheten hade inga ekonomiska möjligheter att ge någon löneförhöjning.
Därför valde min kollega att inte flytta med.

• Detta belyser ett av problemen man har i vården, nämligen att differentiera lönen. Idag är lönespridningen näst intill obefintlig. Hur gör jag för att höja min lön? Man har sällan eller aldrig har ett lönesamtal med sin chef. Det måste finnas utrymme för verksamheten att kunna tillgodose även sjuksköterskor med lång erfarenhet.
(Är det bra att alla ska förhandla sin lön själv, jag vet inte.)

• Jag är övertygad om att man måste anpassa vårdarbetet utefter erfarenhet och ålder. Som senior sjuksköterska har man massor med erfarenhet och kunskap, men kanske inte riktigt samma behov av action. Ge sjuksköterskor som jobbat länge möjlighet att inom ramen för sin arbetstid att kompetensutveckla sig. Precis som man gör med de nyanställda i form av traineetjänster.

På min arbetsplats har ett antal personer med lång erfarenhet under kort tid valt att prova på andra arbeten. Det har inte förekommit tidigare i samma omfattning, och jag känner en viss oro för framtiden i den högspecialiserade vård vi bedriver. Det blir dyrt att inte ta vara på erfarenhet.

Hoppas ni som jag får en härlig semester!

Hans Nilsson
Leg sjuksköterska/ Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Felaktiga investeringar räddar inte vården

av

Vården blir alltmer avancerad. Behandlingsmetoder, analyser och teknisk utrustning utvecklas i en galopperande hastighet. Samtidigt minskar antalet specialister i vården och köerna till bla vårdcentraler och operationer blir längre och längre. Det krävs nämligen specialistutbildning för att kunna arbeta inom dessa områden. Men det finns inga sökanden till just de tjänsterna. Och det kommer inte bli fler specialister bara för att det anställs mer personal med lägre kompetens. Villkoren gällande lön, löneutveckling, utvecklingspotential och påverkansmöjligheter är precis lika dåliga ändå. Och det leder inte till fler specialister.

Det finns dessutom vetenskapliga bevis för hur låg sjuksköterskebemanning hotar patientsäkerheten och en stor europeisk studie visar att fler sjuksköterskor med högre utbildningsnivå minskar dödligheten bland patienterna. Mortaliteten efter en operation är högre om det är få sjuksköterskor på vårdavdelningen. Satsningar på fler specialistutbildade är således en investering, inte bara ekonomiskt, utan i liv.

Trots tydliga vetenskapliga belägg finns en bristande insikt från politiskt håll. Satsningar på lägre kompetenser istället för specialistutbildade sjuksköterskor basuneras ut som lysande investeringar för att ”avlasta” den allt krympande sjuksköterskekåren och regeringens investering i förlossningsvården avsätts till lägre kompetenser istället för barnmorskor.

Vi måste prata om det där med ”avlastning”. Redan där är våra beslutsfattare ute och cyklar. Problemet ligger inte i att det behövs ”avlastning”. Problemet ligger i att man under lång tid utnyttjat akademisk kompetens till arbetsuppgifter som inte kräver vare sig högskola eller medicinskt kunnande. Barnmorskor och sjuksköterskor är traditionellt sett kvinnodominerade yrken som behandlats som slasktrattar och allt-i allor. Det är inte avlastning som behövs. Det är en omorganisation där specialistkunskap tillvaratas med renodlade arbetsbeskrivningar om vad som ingår i professionen.

Visst kan en barnmorska fixa grattisbrickan på förlossningsavdelningen. Men det är ett jäkla slöseri av kompetens.Bara för att man kan betyder det inte att man bör. Logiskt sett klarar väl en läkare också av att fixa några mackor och koka te. Men är det verkligen det universitetsutbildningen är till för? Varför är det så när det gäller andra professioner då, tex sjuksköterskor och barnmorskor. Behöver det ens vara en undersköterska?

Självklart finns det massor av uppgifter som inte kräver sjuksköterskekompetens, även om vården har förändrats markant under årens lopp. Teamarbete är grunden till god vård där alla är lika viktiga; från städare till överläkare. Men det finns inga genvägar till minskade vårdskador och säker vård. Det kräver hög kompetens. Det finns till och med vetenskapliga bevis för det. Men istället för att inse att många yrken är värdediskriminerade och faktiskt förbättra villkoren DRASTISKT och därmed utjämna ojämlikheten mellan könen i vårt land så försöker politiken att hitta genvägar. Men genvägarna är ett villospår som vilseleder och gräver en allt djupare vårdkris.

Tragiskt. Djupt tragiskt.

Åsa Mörner
Leg barnmorska, leg sjuksköterska
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

PS: Kära politiker- nästa gång ni ska ”satsa” på vården så kan ni väl bjuda in Vårdförbundet till samtal. Innan ni fattar beslut.

I en chefs skor-med visst obehag

av

För några veckor sedan var det kallt i Sverige, det kan man ju nästan inte komma ihåg nu. Ändå minns jag en dag där jag fick uppleva mycket värme när jag fick gå tillsammans med personalen på kärl thorax-kliniken på USÖ ett arbetspass.

Jag är politisk sekreterare för Socialdemokraterna, vilket innebär att jag inte själv är politiker i regionen, men att jag jobbar med att stötta våra politiker. Jag är dock kommunpolitiskt aktiv inom Örebro kommun.
Framförallt var det Jonas, avdelningschefen på enheten, som jag fick gå med, men jag kom dit lite före honom på morgonen och fick då vara tillsammans med de intensivvårdssjuksköterskor och undersköterskor som redan var på plats.

Jag tillhör den nog rätt så stora del människor som tycker sjukvård är lite obehagligt. När jag numera som förälder dessutom är en del på sjukvården med mina barn märks detta extra tydligt. Samtidigt har jag vid varje besök, både som anhörig och när jag själv behövt besöka vården, mötts av en enorm professionalitet och känt mig både varmt, professionellt och bra bemött.

Den här dagen var verkligen inget undantag. När jag klev in i det ganska lilla rummet som är själva thorax-intensivvårdsavdelningen, var det fortfarande bäcksvart ute, och väldigt tidigt. De patienter som låg där hade mer eller mindre nyss vaknat, i den mån de hade kunnat sova något efter de operationer de hade gjort föregående dag. Det lyste lampor, det var slangar, det pep i apparater, och det var ett ganska stort antal vårdpersonal i rummet. Det kändes lite läskigt, och då kan jag knappt tänka mig hur det måste kännas för den som behöver komma dit av andra skäl än jag.

Jag fick hjälpa till att fixa frukosten till några av patienterna, men också titta på när prover matades in i väldigt avancerade apparater. När lamporna väl var tända i rummet, och det hade ljusnat utanför, insåg jag att rummet visserligen kändes väldigt ”vårdaktigt”, på grund av dess många och avancerade maskiner, men ändå hade en värme. Jag insåg lika snabbt att den värmen inte kom av själva rummet, utan av personerna i det. För mig var det svårt att se eller gissa titlarna på de som jobbade, och när jag senare på dagen både drack en kopp kaffe och åt lunch i det med Intensivvårdsavdelningen gemensamma lunchrummet kändes det helt omöjligt. Det ser jag som ett gott tecken, att en arbetsplats trots många olika kompetenser, ändå kan vara så öppen.

När Jonas hade kommit satt jag med honom i hans kontor och gick igenom vad hans jobb går ut på. Förutom att också han är intensivvårdssjuksköterska, gick hans jobb mycket ut på att se till att arbetspassen under dygnet var täckta med personal. Var någon sjuk eller hade annan frånvaro måste andra snabbt ringas in för att täcka upp. Här pratade vi mycket om vad Regionen kan göra för att locka fler att bli specialistsjuksköterskor och även ta de jobben som innebär att man måste jobba nätter och kvällar. Villkor måste givetvis ses över, men jag blev också imponerad av det tänk som fanns om hur man själv marknadsför sin arbetsplats via sociala medier och regionens arbetsplats.

En annan enormt viktig uppgift var själva logistiken med platserna. Vilka patienter var på ingång med vilka behov, hur såg det ut på andra avdelningar? Det är ju sådant som man som patient inte tänker på, hur viktigt det är.

Jag hade en väldigt bra och givande dag med Jonas och hans kollegor. Jag fick med mig flera tankar som det har tagit en tid att smälta. Jag är väldigt tacksam över att ha fått komma och ser fram emot nästa gång jag får gå en dag i en annan sjuksköterskas skor. Och – mina obehagskänslor inför det som är läskigt med vården har ändå börjat lätta lite.

John Johansson (s) till vänster på bilden och avdelningschef Jonas Broström till höger

John Johansson
Politisk sekretererare (S)
Region Örebro län

Vi är livsviktiga och behövs dygnet runt- dags för våra arbetsgivare och politiker att visa det

av

Sveriges kommuner, regioner o landsting klarar sig inte utan oss, inte en dag inte en sekund. Ändå behandlas vi på många arbetsplatser som ett namn på en rad som behöver täckas. Är det hållbart? NEJ! Det finns massor av bevis på det. Det är dags för våra arbetsgivare att vara rädda om oss. Fråga oss vad vill vi ha för att stanna på arbetsplatsen och för att vilja ta anställning.

Vi har varit på en liten miniturné med politiker i bl a Örebro kommun som vi kallar Vårdvandra. I Hemsjukvården är det väldigt svajigt. På ett område saknas 2/3 av sjukskötersketjänsterna. Ja ni hörde rätt! Och nu kommer sommaren med allt vad den innebär. Sommarvikarier i hemtjänsten som ska delegeras och som är ovan. Från sjukhusen kommer patienter hem snabbt och är svårt sjuka pga plats- och personalbrist. Sjuksköterskor ska ha semester och det löses med att bemanningen dras ned.

Läget är minst sagt förtvivlat. Det finns inte ens bemanningssjuksköterskor så att det räcker. Vi från Vårdförbundet ser att arbetsgivaren är på fråga alldeles för sent. Vi har försökt länge att ha dialog om situation med att sjuksköterskor inte trivs och blir sjuka av en omöjlig arbetssituation. Arbetsgivaren måste ge sjuksköterskor det dom vill ha:
1. Mer i lön.
2. Attraktiva scheman, gärna arbetstidsförkortning med full lön
3. Betald specialist utbildning, gärna AST.
4. Rimlig arbetsbörda med balans mellan krav och resurser.
5. Chefer och ledning som lyssnar och kan stötta sjuksköterskorna.

Listan kan göras lång och det behöver inte vara i den här rangordningen, men det var lite av det som kom fram under Vårdvandringen i Örebro kommun.

Jag önskar er alla en riktigt skön sommar!!

Vid tangenterna:
Nadya Lehto
Förtroendevald/huvudskyddsombud
Styrelseledamot
Vårdförbundet avdelning Örebro

En dag i dina skor

av

En solig torsdagsmorgon i april cyklade jag mot Karlahuset och Avd. 1, Psykiatrisk rehabilitering. På väg genom ett Örebro som ännu inte riktigt vaknat konstaterade jag att jag inte riktigt visste vad som väntade denna dag. Som nytt regionråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor är psykiatrin ett av de verksamhetsområden som jag inte haft mycket inblick i eller kunskap om sedan tidigare. Därför hade jag också önskat att få gå en dag i Vårdförbundets skor just inom psykiatrin.

Väl framme vid Karlahuset möttes jag av min handledare för dagen, sjuksköterskan Ann Kördel, och därmed var jag i goda händer. Hon lotsade mig in på avdelningen, försåg mig med kläder och nyckelknippa, såg till att jag hamnade rätt i avdelningens arbetsflöde, berättade om verksamheten och svarade på alla mina frågor.

Det är förstås del av rehabiliteringsverksamhetens natur att olika patienter har olika behov. Men en av de saker jag inte hade förstått tidigare var hur stor spännvidd det är mellan patienternas vårdbehov på Avd. 1: En patient åt sin frukost och sa sedan ”hej då” och försvann ut genom dörren för en vardag någon annanstans. En annan patient, som sedan länge lever i sin psykos, vandrade rastlöst bakom låsta dörrar och skulle kanske inte alls ha kommit ihåg någon frukost om hen inte hade fått en smörgås i handen och en vänlig uppmaning att äta upp den. Det krävs en hel del av organisationsförmåga och tålamod att få sådan verksamhet att fungera på ett bra sätt.

Jag lärde mig en del om psykiatrisk rehabilitering denna torsdag. Jag imponerades av personalens förmåga att möta varje patient efter hens behov och önskemål, oavsett omständigheterna. Jag imponerades av den noggrannhet med vilken man följde varje enskild patient genom dagen och hur man hanterade friktioner och frustrationer. Jag har fått en inblick i samspelet mellan vårdens yrkesgrupper och roller och förstått mer om vikten av bra samverkan mellan olika myndigheter, mellan region och kommun och med de anhöriga.

Med detta vill jag rikta ett stort tack till Vårdförbundet för inbjudan till att gå en dag i en medlems skor, till alla medarbetare som gjorde dagen så lärorik och framför allt till min läromästare, Ann Kördel.

Karin Sundin
Regionråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor (S)

Sökes: biomedicinska analytiker eller liknande?

av

Eller liknande…? Vad finns det egentligen för alternativ till en legitimerad profession som har högskoleexamen och utbildning inom bla biokemi, laboratorievetenskap och nuklearmedicin, ämnen som dessutom genomsyras av vetenskap och etik.  Och varför ifrågasätter ingen vem det egentligen är som sätter nålen i kärlet och analyserar provet? Skulle det vara ok att boka tid med en advokat men vid mötet få veta att personen du träffar istället är ekonom?

Det är brist på biomedicinska analytiker. Själva källan till bristen handlar, som hos samtliga av Vårdförbundets fyra professioner, om att villkoren för yrket är alldeles för usla för att locka tillräckligt många till utbildningen eller stanna kvar i yrket. Men vad som verkligen sätter spiken i kistan är själva synen på professionen och vad som egentligen krävs för att yrket ska kunna utföras på ett tryggt, säkert och korrekt vis.

Biomedicinska analytiker är ett legitimationsyrke, vilket innebär att man inte får utöva yrket utan att inneha en giltig legitimation, utfärdad av Socialstyrelsen. Men uppenbarligen så får man det eftersom arbetsgivaren, istället för att uppgradera villkoren för yrket, slänger in outbildad personal istället för en biomedicinsk analytiker. ”Vem som helst kan väl ta ett prov?”

Vad står Calprotektin för? Varför måste vissa prover tas fastande? Hur går en perifer cirkulationsmätning till? Vad visar resultatet av scintigrafin?

Nej, det är inte bara att ta ett prov som är innebörden av att arbeta som biomedicinsk analytiker. Varför skulle man behöva läsa tre år på Universitet och högskola då?

Vi har mycket att arbeta med för att allmänheten ska få kännedom om vad yrket legitimerad biomedicinsk analytiker innebär. Det måste vi jobba med. Men att vi ens ska behöva informera arbetsgivare om varför labbet kräver kunskapen och kompetensen av den professionen som faktiskt har yrkesexamen i just diagnostik, provtagningar och analysmetoder är helgalet. En trygg och säker vård kräver rätt kompetens!

Idag är det Internationella Biomedicinska analytikerdagen och vi vill hylla en fantastisk profession som tyvärr ofta hamnar i skuggan av läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. 

Från att se hur hjärtats klaffar slår, till att utplåna svåra infektioner och befrukta ett ägg- den biomedicinska analytikern är unik i sin profession! Idag är det er dag att lysa starkast!

 

Åsa Mörner

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

 

”Lilla gumman, det går faktiskt inte att jämföra en civilingenjör med en barnmorska”

av

Stämningen i sociala medier blir ofta hätsk och hamnar lätt på ”slag-under-bältet-nivå”. Jag brukar inte ta åt mig särskilt mycket av alla troll som härjar runt i flödet, det finns gott om ”mindre vetande” och dessa individer drar sig oftast inte för att basunera ut sina vidriga åsikter.

För några veckor sedan fastnade jag framför dumburken när Opinion Live hade tema om kvinnliga fattigpensionärer.

”Glöm inte den lilla människan som byggt upp detta rika land och som människor från andra kulturer flyr till. Dagens gamla pensionärer, främst kvinnor, många ensamstående, kämpar varje månad med att få sitt livspussel att gå ihop”

Det kliar i mina Twitterfingrar och jag slänger ur mig några statusar baserade på Vårdförbundets livslönerapport, bla om att det skiljer 31% mellan en barnmorskas livslön och en civilingenjörs trots att yrkena kräver lika lång utbildning.

Det tar inte många sekunder innan det smattrar in en mängd svar. Från män. Med en nedvärderande översittarton förklarar de för mig, ”lilla söta gumman” att det är helt orimligt att jämföra dessa yrken. Jag borde väl fatta att det är såååå mycket svårare att både utbilda sig till och arbeta som civilingenjör. Dessutom är det” patetiskt att ta på sig offerkoftan och stå och gråta och tycka synd om mig själv. Varför blev jag inte civilingenjör då? Det är ju ett fritt val?!”

”Buhu, stackars dig. Slit av dig offerkoftan och inse att det är ett fritt val vilket yrke man väljer”

Jag brukar inte bli sårad så lätt. Som politiskt engagerad kvinna så är jag van vid att stånga mig lätt blodig, utan att det brukar bildas några ärr. Men den här gången har jag svårt att skaka av mig debatten, både den på SVT och mitt privata Twitterflöde.

Så jag är alltså mindre värd? Att rädda liv är inte så viktigt och behöver inte värderas särskilt högt? Att vilja förändra och förbättra innebär att jag tycker synd om mig själv?

Efter en sömnlös natt kliver jag upp och skakar av mig.

Det fria valet. Alla barnmorskor borde helt enkelt skola om sig och bli civilingenjörer. Egenvård får en ny dimension. Dags att utveckla bilförlossningskonceptet.

Är det alltså vad som krävs? Eller behöver jag genomgå en könstransplantation också; från kvinnlig barnmorska till manlig civilingenjör.

Är det vad som krävs för att Sverige ska bli jämställt?

Förresten så är jag ingen ”liten söt gumma”!!!!

Åsa Mörner
Värdediskriminerad leg sjuksköterska och barnmorska

Mission: Impossible- får en chefstjänst dig att tänka på Tom Cruise?

av

Varför blir man chef i vården, är inte det ett omöjligt uppdrag? Utifrån rådande omständigheter med bemanningskris, stängda vårdplatser och bristande ekonomiska förutsättningar så kan man lätt tänka tanken, eller hur? Eller är det faktiskt så att det istället finns oändliga förbättringsområden, något som sporrar och peppar drivande personer att söka sig till chefs eller ledaruppdrag inom hälso-och sjukvården?

Enligt Vårdförbundets enkät upplever 7 av 10 chefer att de kan bidra till en positiv utveckling av den vård som deras verksamhet bedriver. Som anställd sjuksköterska eller biomedicinsk analytiker kanske du går runt med en hel uppsjö av kloka idéer kring hur vården skulle kunna utvecklas och förbättras, både ur patient och personalperspektiv. Det liksom kliar i fingrarna; var ska jag göra av alla mina tankar och förslag? Och så dyker ett tillfälle upp- en ledig chefstjänst! Äntligen en möjlighet att få förverkliga alla tankar som grott under åren i verksamheten!

…men det blir inte alltid som man tänkt sig… Med ett personalansvar som ofta medför fler än 50 anställda och bristande förutsättningar för att utföra ett bra arbete där allt för många administrativa uppgifter, ständiga bemanningsproblem, bristande mandat från ledningen eller ett övermäktigt uppdrag begränsar ledarrollen och fungerar som en stoppkloss för alla utmärkta förbättringsförslag kan uppdraget verkligen tyckas omöjligt.

Inom hälso- och sjukvården är chefen ofta en kvinna, eftersom branschen i sig är kvinnodominerad. Kvinnor är i allmänhet chefer över större personalgrupper i jämförelse med manliga chefer inom mansdominerade verksamheter som t.ex. stadsbyggnad och räddningstjänst. Män som är chefer har 18 – 20 anställda och kvinnor i snitt 55 anställda. Det har också visat sig att chefer inom kvinnodominerade verksamheter har större personalansvar och mindre tillgång till administrativt stöd än chefer inom mansdominerade områden. Den värdediskriminering som genomsyrar hela vårdsektorn gräver sig ner även bland cheferna och ger lägre lönenivåer för chefen i den kvinnodominerade verksamheten än för chefen i den manligt dominerade verksamheten (Läs gärna den här boken i ämnet)

Som chef har du ett ansvar att leda samhällsuppdraget som ska ge en förbättrad hälsa för individen och en ökad folkhälsa. Du leder vården och ska driva den framåt tillsammans med dina medarbetare. Ett oumbärligt uppdrag för både anställd, anhörig och patient. Med rätt förutsättningar kan ledarskapet bidra till en positiv samhällsutveckling och en god vårdmiljö.
Förutsättningarna för att leda vården måste dock förändras. Uppdraget som chef eller ledare i vården ska inte få människor att osökt börja nynna på filmtemat till actionfilmer med Tom Cruise.

Åsa Mörner, leg barnmorska
Förtroendevald inriktning chefer och ledare
Missa inte att ta del vårt chefserbjudande!

Varför åka ut i världen och jobba när världen kommer hit!?

av

Så kommer hon, den unga mamman från någonstans långt borta, tillsammans med sina små barn. Ett på armen. De har varit i Sverige i en månad nu, och det är dags för första besöket hos Asyl- och invandrarhälsan. Mötet är väl förberett. Det är inte alltid så lätt att få postgången att fungera så att en kallelse kommer fram. Men det är viktigt att följa upp hälsan efter en lång resa, att fastställa hälsostatus och vaccinationer. Och att förklara hur och när den svenska vården finns till hands.

Mötet är väl förberett. Tolken på plats, kunskapen om hemlandets förutsättningar uppdaterad. Det gäller att skapa förtroende. Alla bär inte bara goda erfarenheter med sig från myndighetsvärlden. Och misstanken att detta har något med de framtida möjligheterna att få stanna eller ej finns ofta där. Samtalet går genom tolken. Barnen leker på golvet. Bygger torn av klossar, ritar en teckning. Kommunicerar enkelt med annat än ord. De vuxna pratar. Och det går bra. Det är ok att ta prover i armen, för hälsans goda. Och visst, hon förstår var vårdcentralen finns och numret till 1177 delas ut och förklaras.

Men hur förklarar man vad ”nödvändig vård” är när förutsättningarna är så olika beroende på var du kommer ifrån? För vissa är feber dödlig, eller magsjuka. Här sätter vi egenvården högt och lär oss att inte söka vård i onödan. Livsnödvändig eller onödig beror på vilka erfarenheter du hänger upp informationen.
På Asyl- och invandrarhälsan finns erfarenheten. Av den svenska vården och dess system, och hur den kan förklaras beroende på vem jag möter just den dagen. För här lever man med stora delar av världens medborgare. ”-Varför åka ut i världen och jobba när världen kommer hit!?” som en av distriktssköterskorna beskrev det.

På mottagningen i Örebro har alla tre sjuksköterskor specialistutbildning och de är överens om att här får de utlopp för sin kompetens. De kan se vården brett. De kan bedöma behov och skriva remisser när så behövs. Och de har en utmaning i att hela tiden hålla sig uppdaterade om läget i världen och hur det påverkar människor som blir deras patienter.

De ser också att den kunskapen skulle de kunna dela med flera. Både med dem som jobbar i vården, men också återkommande till de som kommer till vårt land. Det tar mer än en eller två besök för att lära sig egenvård och att se skillnad på vad som är ett nödvändigt eller onödigt vårdbesök. Hur det skulle kunna arrangeras är en av de tankar jag tar med mig från min dag i distriktsköterska Görel Bergströms skor tillsammans med hennes kollegor på Asyl- och invandrarhälsan i Örebro. Tank för en trevlig, intressant och lärorik dag!

Anna Ågerfalk
Oppositionsråd (L)
Region Örebro