Som kvinna klarar du allt! Börja med att städa toaletterna!

Att samhället inte är jämlikt, det är ingen het nyhet. De starkaste Alfahannarna har alltid klättrat högst upp i träden och haft makten att välja de bästa bananerna före alla andra. De som hamnat längre ner på trädgrenarna har fått i uppdrag att rensa upp alla bananskal som hamnat på marken. Eller halka på dem.

Vi har i alla fall upplevt en viss förbättring. Åtminstone här i Sverige. Vi har lagar som säger att samhället ska vara jämlikt, demokratiskt och ickediskriminerande. Frågan är hur väl samhället lever upp till det?

Vården är slimmad. Men vi klarar det ändå, eller hur? För trots larmrapporter i flera år om hur vi går på knäna för att det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor, barnmorskor, läkare… osv, så knatar vi på. Varför det?

Därför att vi ”hjälper” varandra.

Missförstå mig inte. Jag är inte helt hjärtlös eller osolidarisk och anser inte att vi ska slita ut våra kollegor från andra yrkesgrupper. Men är det inte konstigt att det bara gäller vissa branscher? Och då menar jag inte mansdominerade branscher med teknisk inriktning. Det tycks självklart att den universitetsutbildade specialistsjuksköterskan ska ”hjälpa till” med att göra rent sängar och tömma soptunnor. ”Vi måste ju hjälpa varandra och arbeta i team” (handlar teamarbete om att vara allt-i -allo?) Ser du många civilingenjörer som rycker in och svabbar golvet när det inte finns tillräckligt med städerskor på företaget? Om hen ändå har rast så kan man ju grabba tag i toalettborsten och gå över toaletterna på jobbet? Skulle inte tro det….

Det handlar om att konsekvent utnyttja kvinnlig kompetens. Vården har byggts upp utifrån att vi ”hjälper” varandra med arbetsuppgifter som faktiskt inte kräver vare sig högskoleutbildning eller yrkeslegitimation. Sedan indoktrineras vi i att vi måste ”hjälpa” varandra, eftersom det vore så synd om våra kollegor om vi faktiskt ägande oss åt det vi är utbildade för. Varför är inte det en självklarhet i manliga branscher?

Jag glömmer aldrig när en barnmorskekollega tillrättavisade mig för att jag inte gått in och tömt sopkorgen efter läkarmottagningen: ”Men lilla gumman, det är väl inte så svårt att tömma en soptunna?” Är det extra komplicerat för läkaren själv att ta med skräpet ut från rummet? Krävs det ”bara” 4,5 års universitetsstudier och två yrkeslegitimationer för att klara av det?

Vården är gravt underfinansierad. Den har dessutom baserats på en förlegad kvinnosyn om att vi minsann ska ”hjälpa” varandra för annars går det inte ihop. Hur vore det om våra sjukvårdspolitiker faktiskt tänkte om och planerade utifrån kompetens och rätt person på rätt plats?

Vi må ha det betydligt bättre än många andra länder. Men jag är trött på att jämföra med sämre exempel. Jag vill att vi ska sträva framåt och uppåt; en uppgraderad version där vi får arbeta med det vi är utbildade för!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska