Professionell klagan

Ibland (läs: ofta) så händer det att människor blir lite irriterade (läs: jävligt uppretade) över att till exempel sjuksköterskor och barnmorskor och annat löst folk som arbetar inom sjukvården ”talar ut” (läs: rapporterar uppenbara problem som allmänhet och beslutsfattare BÖR få kännedom om) angående vilka brister det finns inom vård och omsorg, hur det påverkar patienternas säkerhet och hur villkoren på arbetsplatserna bidrar till att många anställda inom vården känner att de inte orkar längre. Raden av gnölande professioner ringlar sig allt längre med artiklar, debatter och olika inlägg på sociala medier om ditten (läs: ickefungerande vård) och datten (läs: ett utdöende släkte av en hel yrkesprofession). Som en kö längs Klagomuren ungefär. Allt för att få beklaga sig över något som man egentligen får skylla sig själv för?

Man kan ju faktiskt fråga sig varför någon vid sitt sinnes fulla bruk väljer att utbilda sig till typ sjuksköterska eller barnmorska idag. Om man tänker sig att lönen stagnerar efter ett par tusenlappar, möjligheten till att söka ledigt minimeras för varje år som går, det etiska samvetet gnager hål i själen och att fler och fler av kollegorna väljer att kasta in handduken och ta jobb i närmaste grannlandet istället. Eller på ICA.

Så; varför finns det fortfarande människor som arbetar med vård? Och varför i hela friden väljer man att gå en vårdrelaterad utbildning på universitetet? Borde man inte blivit avskräckt av alla varningar om brister, stress och utbrändhet och satsa på, säg marknadsföring eller maskinteknik istället….

Det är ju just det. Att söka sig till 3 till 5 -åriga högskoleutbildningar inom vård och omsorg är inget kall. Men det ligger en djupt rotad humanism bakom valet, en tanke om att få arbeta med att hjälpa medmänniskor att må bättre och hålla sig friska som oftast präglar de personer som väljer en vårdprofession. Vi som söker oss till just sådana yrken är dessutom ofta plikttrogna och lojala samt känner ett stort ansvarstagande. Vi vill inte ge upp för att det är motvind. Inte ens när det blåser storm. Och vi ser det som vår skyldighet att delge det svenska folket om hur det egentligen ser ut på vårdcentralen, akutmottagningen eller på beroendeenheten.  En slags ”professionell klagan”. För ni kommer inte se det i första taget eftersom vi gör allt för att sätta dig som patient eller anhörig i centrum. Vore det bättre om ingen faktiskt ville arbeta inom vård och omsorg? Eller är det bättre att de som gör det håller käft om vilka brister och fel som finns?

Men visst vill du väl veta om hur verksamheten fungerar? Det är ju din privata investering vi talar om i och med att just dina skattepengar går till att finansiera vår svenska välfärd. Du vill väl ha aktieutdelning i form av tillgänglig vård och rätt behandling samtidigt som du vill få rapport om vad som funkar och vad som inte funkar. Du vill bevaka din investering helt enkelt.

Vi klagar inte för att få medlidande eller sympatigråt. Vi klagar för att vi vill att du som finansiär ska veta vilken valuta du får för dina investeringar, dvs trygg och säker vård. Och för att vi vill få en förändring.

”Bakom varje klagomål finns ett önskemål”

-Ben Furman

/Åsa Mörner

….. som inte planerar att sluta ”klaga” förrän det sker en förändring