Det kollegiala självmordet

sunset-691848_1280

Det kom ett brev till oss….vi har valt att publicera det med författarens godkännande.

 

Innan jag gick ut på min praktik hade jag faktiskt några idéer om att skriva något för att inspirera och sprida positiva, glada känslor om mitt yrkesval. Jag ville skriva om omvårdnad, vad omvårdnad var för mig och varför jag älskat mina tre år som sjuksköterskestudent, varför jag brinner för omvårdnad. Jag ville skriva om hopp och ge en positiv bild av vad yrket kan vara och varför just sjuksköterskeyrket är så fantastiskt.

Jag ville skriva om nya tider och hur vi kan förändra vården.

Sen drog min sista fem veckors praktik igång, den sista verksamhetsförlagda utbildningen innan det var dags att ta klivet ut i verkligheten. Jag var nervös och förväntansfull. Jag var glad och entusiastisk.

Tyvärr försvann allt det där då de fem veckorna blev veckor av en form av psykisk studenttortyr . Jag och min handledare hade helt olika syn på vårt yrke, vad som är viktigt och vad som är ett bra sätt att arbeta på. Det var mycket negativ stress och press och min utveckling som snart färdig sjuksköterska skulle komma att handla om att ”en bra sjuksköterska är en snabb sjuksköterska”. Jag fick höra att ”allt du har läst på universitetet kan du glömma för sån skit har du inte tid med”.

Det värsta var att eftersom det är handledaren som faktiskt bedömer mig som student, som sätter mina prestationer på print, på ett ark som lämnas till universitetet, så jobbade jag på ett sätt som helt strider mot mina tankar på hur en skicklig, empatisk och inspirerande sjuksköterska ska vara. Jag hade det jättesvårt att samarbeta med övriga i teamet. De lyssnade inte på mig överhuvudtaget, utan talade till mig med dålig attityd och behandlade mig illa. När jag tog upp det med min handledare från helvetet blev dennes svar ”Du kommer att stöta på det överallt, de är bittra och har jobbigt hemma” Precis som om det är ok att ta ut all sin privata skit på jobbet, jag har också påfrestande i mitt privatliv ibland, har inte alla det? Gick vidare till avdelningschefen men fick inget större support där heller.

Dessa fem veckor  laddade helt ur mina batterier. Jag tappade min inre ficklampa och det blev svårt att se allt det där jag alltid sett, det ljusa och positiva, det som fått mig att vilja utbilda mig i tre år på högskola/universitet.

Sen kom allt man måste ordna med inför sin Examen och allt man behöver styra upp inför sitt första arbete. Under de senaste dagarna  har jag funderat på vad jag ville skriva om egentligen? Vad var det för härliga vibbar och vilka drivkrafter är det som har fört mig framåt under de senaste åren? ...och har insett att jag orkar inte. För jag vill inte skriva om de negativa känslorna jag fick uppleva, som jag vet är mångas vardag. Jag vill skriva om allt det där jag nämnde först, men jag orkar inte. Jag har inga krafter just nu. Jag måste ladda om batterierna plocka upp den där ficklampan och försöka hitta tillbaka till den upplysta, grönskade väg jag såg innan. Jag vill ge en positiv bild av mitt yrkesval, min Examen och mina första stapplande steg ut som legitimerad, men just i denna stund är det för mycket negativt som flödar.

Men oroa dig inte, jag reser mig alltid upp när jag ramlat, måste bara ta lite sats och vila upp mig först, vila upp mig och känna att det faktiskt är just legitimerad sjuksköterska som är mitt drömyrke.

 

// Före detta sjuksköterskestudent, numera legitimerad sjuksköterska

 

En reflektion från en bloggadministratör: Vad är vi för sorts kollegor som förmedlar den här sorgliga bilden av ett yrkesliv? Hur kan vi förvänta oss att få nya kollegor att arbeta sida vid sida med oss, att utvecklas och få arbetsglädje när vi sprider dåliga vibbar och agerar usla handledare. Om man ens förtjänar att kallas handledare… Är inte det ett kollegialt självmord?

Följ avdelning Örebro i sociala medier!