”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd” Eller?

Sjuksköterskor som säger upp sig på löpande band, sjuksköterskor som larmar om risker med den bristande bemanningssituationen, urakut sjuksköterskebrist, insändare av yrkesutövande sjuksköterskor, debattinlägg efter debattinlägg av legitimerade sjuksköterskor, nästintill dagliga insändare av sjuksköterskor som påtalar, nej, skriker ut att det inte längre är hållbart.

Vården är inte patientsäker.

Den tredje mest delade nyheten i sociala medier idag handlar om precis just det här.  Jättebra med spridning och ett mycket klokt och välskrivet inlägg av överläkare Åke Andrén Sandberg. Ju fler som uppmärksammar desto bättre.

Vad som slår mig är att jag får känslan av att det helt plötsligt ligger mer tyngd i överläkare Andrén Sandbergs ord än det någonsin har gjort under alla ÅR av insändare, nyhetsinslag, debatter och sociala mediespridningar.

Varför är det så? Är vi fortfarande fast i hierarkiernas gråvita sjukhuskorridorer där sjuksköterskekårens ord ljuder svagt i bakgrunden, medan doktorernas höga stämmor sätter ton och ger mer pondus?

Inget ont till läkarkåren, tacksamt mottages stöd, hejarop och debattinlägg om hur viktig den legitimerade sjuksköterskan är ”Utan sjuksköterskor stannar vården”.  Jag funderar bara över om det krävs att det är just läkare, en traditionellt sett manligt dominerad yrkesgrupp, överst i hierarkipyramiden, för att budskapet ska nå fram? Fortfarande, år 2015?

Å andra sidan så är det väl målet som är det viktiga, och målet är att bota sjuksköterskebristen och därigenom få säker vård, oavsett vem som uppmärksammar målet eller når det först?

(Rubrik från I Rörelse av Karin Boye)

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska

Leg barnmorska