Den Sexuella Revolutionen

Vi vill bryta normer, krossa förutfattade meningar, släppa lös det fria tänkandet- kvinnor har genom tiderna varit förtryckta, hela den kvinnliga uppenbarelsen har förolämpats till att vara ett kuttersmycke, en avelsko och ett manligt tillbehör.

Kvinnors sexualitet är på många sätt begränsad till att fungera som enbart en tillfredställelse för mannen.  Genom århundraden, eller till och med årtusenden så har den store starke mannens behov varit prio 1. Kvinnlig tillfredställelse, lust och begär räknas som något sjukt, fult och äckligt, i stora delar av världen könsstympas kvinnor för att deras lustkänslor ska upphöra att existera, precis som om lusten enbart sitter i könsdelarna.  Och att sedan kalla det för ”kvinnlig omskärelse….”

Kvinnans arma kropp har manglats genom tidens tycke och smak; småfet, mager, blek, brunbränd, blond, mörk, näpen, moderlig… vad den enskilda kvinnan egentligen vill och vad hennes yttre och inre attribut ger sken av i sig självt, har ingen betydelse, de ska alla stöpas i samma form!

Midja tunn som ett spagettistrå, insnörd i ett plagg som det inte går att ta ett djupt andetag i som förstör de inre organen, fyllig barm, plattbröstad, små fötter som snörs så de förblir små även efter barndomen.  Slanka fingrar som är skickliga på handarbete och matlagning.

Tystlåten.

Den barnafödande kvinnan som alstrar barn efter barn medan hon ömsint vårdar sitt äktenskap, helst med en oföränderlig ungdomslyster i sin hy.

Så kom 1900-talet: vi bryter normer, tar på oss byxor, klipper den frisyr vi vill, går och röstar, får p-piller utskrivna och kan utöva sexuella aktiviteter utan att riskera en oönskad graviditet, som såklart hade varit kvinnans eget fel om det hände.

Frihet?

Medicinska framsteg röner en krokig stig kantad av experimentella plastikingrepp, för att, återigen, stöpa kvinnan i idealets mall. 

Den perfekta kvinnan är smal, bystig, har långt hår, persikohy, fylliga läppar och ett oföränderligt kön, som trots förlossningar framstår som en ung flickas kroppsdel. Det har inte ens behåring.

Nutid. Är det bättre idag? Vi gör våra egna val, jag väljer om jag vill formas in i det snedvridna, sjuka idealet som den evigt unga flickan med storlek 32 och en silikosstinn stjärt.

Det fria valet.

Hur ser samhällets roll ut? Vilket ansvar bär de vuxna om vilket budskap vi ger våra döttrar?

”Var inte nöjd förrän du stöps in i tidens idealmall”

Fast det säger vi inte. Men hur lever vi? Kan vi förvänta oss att de kommande generationerna ska anamma en annan agenda än den de ser hos sina föräldrar, den de växer upp med?

Sjukvården har en ny roll. Den ska inte bara bota och lindra det sjuka.  Den ska forma till det rådande idealet genom injektioner, implantat och lyft.

Nya utmaningar i vården? Felbehandlingar, vanställda utseenden, misslyckade ingrepp. Och vad händer med de som är utanför mallen, som låter tiden rita en karta över huden i form av rynkor, som accepterar sitt eget unika jag? Behöver de extra stöd? Eller är det de andra, de som tillåter sig att formas som behöver stödet? Vården har mallar, utvecklingsplaner och certifieringar för hur den ska fråga och behandla sina patienter gällande våld, sexuell läggning, alkoholvanor, psykosociala leverne och missbruk. Hur hanterar vården människors känsla av otillräcklighet i sexuell attraktion och yttre perfektion? Och vilka spår sätter det egentligen hos individen när man hamnar utanför mallen?

Det finns en trend även hos män, att de ska formas och likställas i jakten på utseendeuniformen. Men den är inte ens i närheten av den fullkomliga hetsjakt på ungdomlig Barbielook som finns hos det motsatta könet.

Kommer det någonsin att förändras?

Behöver vi vara tvärtemot, markera det snedvridna och förskräckliga genom att anstränga oss för att prestera en annan bild av mallen? Behöver vi stöpas in en annan mall för att visa att vi inte accepterar samhällets sociala normspel med vad som är manligt och vad som är kvinnligt? Har inte vi vuxit upp och redan stöps i en form, likt en gipsfigur, vars form endast går att omforma efter att den krossats i tusen bitar? Vem orkar krossa den identitet vi ingjutits i sedan vår födelse?

Du är nöjd när din sexuella attraktionskraft är på topp. Vad händer när den inte är det? Hur långt är vi beredda att gå för att uppnå känslan v upplevde perfektion? Och hur långt är du beredd att gå för att göra motstånd mot idealmallen?

När startar den sexuella revolutionen?

Åsa Mörner