Tunghäfta eller rappakalja?

Vårdförbundet syns mycket i media och det är en förutsättning för att vi ska kunna skapa opinion hos allmänheten, en opinion som ska kunna leda till förändring.
Vi syns i debattinlägg i tidningar, vi har bloggar, twitterkonton, Instagram och Facebook och ibland får vi ta plats i etern såsom radio och TV.

Igår var det dags för ”lilla jag” att debutera som debattör i etern! Förra veckan uppmärksammades mitt, ganska nystartade twitterkonto av Sveriges Radio som ville ha med mig i P1 Debatts direktsändning med temat ”Vågar man lita på vården?”

Svarade ja utan att blinka. Gulp. Vad har jag gjort?

Gick runt med en liten ångestknut i magen under de få dagarna som återstod innan det var dags att äntra Kulturhuset i Stockholm. Ångestknuten hade då växt sig till orimliga proportioner och orsakade nära på förlossningsvärkar.

Lotsades in i logen, som var allt annat än glamourös ”Sveriges Radio är fattiga”-citat Alexandra Pascalidou, och fick träffa de andra debattörerna som satt och filade på sina argument. ”En kopp kaffe vore inte fel”. Som sagt; radion är fattig, hann inte fram innan det var slut. ”Kanske lika bra, vem vill vara kissnödig när man försöker argumentera med högsta ledningen på SKL?” tänkte jag.

Alexandra Pascalidou, som är P1 debatts lysande programledare, strålade i sin fina klänning och sina skyhöga klackar när hon gick igenom upplägget för debatten. Vilken tur, det är inte meningen att vi ska stå på scenen i två timmar, vi är uppdelade-patient/anhörigberättelser först och vi andra under den senare hälften av programmet. Hmm, jag kanske skulle haft snyggare skor på mig, mina är väldigt….präktiga….?

Det fanns reserverade platser bland publikens, sätter mig strategiskt mitt framför scenen-kortare väg att snubbla på…

Jonnie Roupé berättar om hur hans cancersjuka lilla flicka tvingas resa runt bland våra landsting för att få rätt vård, hur de som föräldrar försöker lindra genom att säga att de ”ska åka på semester, det är därför vi åker till det här sjukhuset”. Får höra många gripande berättelser av hur patienter och anhöriga upplevt den svenska, duktiga, högspecialiserade vården. Är den det? Är den verkligen jämlik? Har alla samma möjligheter? Tyvärr inte…

Mitt i allvaret dyker stå-uppkomikern Ann Westin upp. Lysande! Humor är ett bra sätt att uppmärksamma allvar, vilket hon gjorde på ett ypperligt sätt- hur ser det ut när det bara finns en enda sjuksköterska kvar?

Tar plats på scenen tillsammans med politiker från SKL,  Riksdagen och norra Sverige. DN´s fantastiske skribent  Maciej Zaremba (lite starstrucked!) och läkar-och sjuksköterskekollegor från Stockholms läns landsting.

Känner mig förvånansvärt lugn. Huvudet är tomt. Kommer jag att få tunghäfta? Eller bara säga en massa obegriplig rappakalja?

I ett nafs var radiosändningen över. Vad hände? Känns som det bara gått en kvart?

Jag hade kunnat hålla monolog. Min hand viftade frenetiskt efter uppmärksamhet, men hur intressant hade det blivit om bara undertecknad fått babbla? Tur att det fanns en bra debattledare i Alexandra Pascalidou…

Är uppvärmd rejält och som tur är så fortsätter debatten i webben, publiken får vara delaktiga och det ramlar in en massa från chat och Facebook.

Fortsätter att debattera medan vi går ut i logen, hämtar våra ytterkläder och kliver ut i den milda höstkvällen.

Vad sa jag egentligen? Ingen aning. Men jag hann inte säga en bråkdel av allt jag hade pedagogiskt radat upp på mitt stödpapper. Stödpappret som jag inte tittade på en enda gång.

En erfarenhet rikare; check!

/Åsa Mörner, ständig debattör på webben, nydebuterad i etern.