Ett grabbatag i det allra heligaste…

 

Det sägs att av fyllon och barn får man höra sanningen.
Min numera vuxna och stiliga son kommenterade som liten att min bästa väninna hade myyyycket större bröst än vad jag hade.
Jag gjorde en lite bitter min till svar och han fortsatte tröstande ”Fast dina är ju långa!”
Tack älskling.
Well, det där med frispråkighet stämmer rätt ofta på patienter också.
Vad vore vårt yrke utan samspelet med patienterna?
Utan alla härliga samtal man (allt för sällan) hinner ha. Utan komplimangerna och berömmet som man får.
Utskällningarna och klagomålen, i synnerhet när man faktiskt gjort sitt allra bästa, är kanske inte lika kul.
Tacksamheten är ändå den vanligaste reaktionen hos patienterna.
Nästan dagligen får man i sitt jobb som sjuksköterska känna att man gjort något bra för sin patient och inte bara det som jobbet kräver.
Ibland, vid några få gyllene tillfällen, så får man känna lyckan av att ha förändrat livet på riktigt för en annan människa.
Jag har några sådana skatter med mej.

På den medicinavdelning som jag arbetar har vi ofta återkommande patienter.
En del patienter har jag fått följa under större delen av min yrkeskarriär.
Då utvecklas relationer som lever i ett gränsland mellan det privata livet och yrkeslivet.
Vissa har såklart gått bort i sina sjukdomar, en del sörjer och saknar jag flera år senare, minns våra nära samtal och förtroenden vi delat.
Något som är härligt att prata med gamla människor om är deras långa äktenskap.
Av olika anledningar var det nog både lättare och svårare att vara gift förr i världen.
Jag brukar fråga ”Vad är hemligheten med att hålla ihop ett äktenskap i 50-60 år?”
Nästan alltid får jag svar som ömsesidig respekt, att göra saker för varandra och att acceptera varandras märkligheter.
Inte svårare eller för all del lättare än så alltså.
En kvinnlig gammal patient jag hade en gång talade så varmt om sin make.
Hon sa att han var världens finaste man.  Vi talade om denna stora kärlek de delat under alla dessa år en god stund.
Lite senare kom en äldre stilig man in till mej på expeditionen. Det visade sej vara han… ”världens finaste man.”
Han började tala om sin hustru och det var så lustigt (och så fint) när han sa ”Ett ska du veta, jag har världens finaste kvinna.”
Han berättade hur de träffats när de var unga, han var och arbetade i hennes barndomshem för hennes far. Han fick syn på sin blivande fru och ringde hem samma kväll till sin far och sa ”Vill du träffa din blivande svärdotter innan vi gifter oss så får du skynda dej hit.”
Det gjorde hans far, strax efter det gifte de sej och han hade varit en lycklig man sedan dess.
Ja, ni förstår!
Vilka underbara berättelser man får ta del av.

Det är något som händer med en del gamla människor.
De blir väldigt frispråkiga, ibland fräcka och oförskämda, men väldigt ofta roliga och dråpliga.
Som alltid minns man ytterligheterna bäst.
Jag har fått motta ett antal frieri under mina år i yrket. En del ”hopp ner i säng” erbjudande också. Klappar på rumpan och rena lumparstämningen på manliga fyrsalar.
En patient, i början av min yrkeskarriär, tog ett rejält grabbatag rätt upp i det allra heligaste en varm sommar när jag hade sommarstassen på mej.
Då hängde örfilen i luften kan jag säga.

Det mest dråpliga jag har varit med om i yttrandeväg var en gammal palliativ kvinna vi vårdade för ett antal år sedan. Det var smärtstillande och god omvårdnad som gällde, hon åt inte längre, fick inga dropp och hon hade inte kommunicerat på något vis under åtminstone en vecka, inte ens med blickar.
Jag gick på mitt pass, gick runt och hälsade på mina patienter och kom till den palliativa kvinnan. Jag böjde mej ner över henne, smekte henne på kinden sa någon hälsningsfras.
Kvinnan tittade då plötsligt upp rakt på mej och sa med stadig stämma: ”Så ful du är!”

Ta hand om er!
Anneli Lodén