Återskapa tiden för reflektion

Tiden för reflektion är bortrationaliserad.

Igår träffade jag biomedicinska analytiker i Växjö med anledning av att det var Internationella biomedicinska analytikerdagen. Temat för dagen var i år etik – så vi pratade om etik och etisk reflektion i vardagen.

Som yrkesutövare i vården finns många lagar och regler att förhålla sig till, men också flera etiska principer. Människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen vilar vår hälso- och sjukvårdslag på. Vår yrkesetiska kod har vi också att luta oss emot när vi i vår vardag möts av ett etiskt dilemma och det känns som om det blir fel hur vi än gör. De etiska principerna bidrar också till att upprätthålla förtroendet för hälso- och sjukvården.

Samvetsstressen eller den etiska stressen är en av de vanligaste orsakerna till att många av vårdens yrkesutövare mår dåligt idag. Vi kan göra så mycket i vården idag men resurserna räcker inte. Hur vi ska prioritera är en stor fråga för framtidens hälso- och sjukvård. Översatt till det lilla perspektivet kan det handla om att jag som biomedicinsk analytiker inte hinner med att lyssna på patienten därför att det är så bråttom att hinna med nästa patient. Gör jag då rätt som försiktigt talar om att jag inte har tid eller ligger det faktiskt i mitt ansvar att lyssna och i möjligaste mån lotsa patienten rätt med sina frågor, som jag förmodligen inte sitter inne med svaret på.

Vi har under de senaste 20 åren slimmat vårdens verksamhet och successivt plockat bort alla eventuella lufthål. Borta är fredagseftermiddagen på laboratoriet när alla rummen städades och iordningställdes för kommande vecka. Borta är de lite längre överlappningstiderna när det fanns möjlighet att sätta sig ner och reflektera över dagen innan man lämnade arbetet och med den snabba teknikutvecklingen är också många monotona arbetsprocesser på labb borta. Det senare är förstås en positiv utveckling, men under tiden några kollegor utförde dessa arbetsuppgifter fanns möjlighet att tillsammans reflektera över dagens eller veckans arbete.

Den strukturerade reflektionen fyller flera syften, den verksamhetsutvecklar, den skapar en säkrare vård när man genom reflektionen kan sätta fingret på arbetsmoment som innebär risker och sist men inte minst så ger den varje enskild yrkesutövare en möjlighet att lämna arbetet och tankarna kvar på arbetsplatsen när man går hem.

Många är de som vittnar om att känslan i magen inte är bra när man går hem efter ett arbetspass och känner att man under dagen gjort ett vägval som man inte är helt säker på stämmer med ens inre kompass. Man borde kanske ha lyssnat en stund till på patienten som behövde få berätta sin historia. Kanske hade det lett till att han eller hon inte åter sökte sig till akuten veckan efter med sin oro och ångest…?

Det är dags att återskapa tiden för reflektion. Behåll de nya moderna arbetsmetoderna men se till att vårdens yrkesutövare får möjlighet att reflektera över sitt arbete. Det kommer skapa minskade ohälsotal bland personalen och därmed en tryggare, säkrare vård för alla.

Vårdförbundet har tagit fram ett verktyg som vi kallar för reflekterande samtal. Ett kort med fyra frågor som man kan ställa i en grupp kollegor efter arbetspassets slut eller i slutet av veckan eller när det passar verksamheten bäst.

Under 2013 kommer vi att lansera en modell för etisk reflektion som vi arbetat fram tillsammans med IBL. Vi hoppas att den kan bli ett bra arbetsredskap för alla biomedicinska analytiker runt om i landet. Håll utkik !

Journalen är ett verktyg för att kvalitetssäkra och utveckla vården.

Jag läste Svenska Dagbladet i morse och blev frustrerad över den ensidiga ledaren som avslutas med att makten över privat information ska stanna hos ägaren. Ensidig därför att journalen förutom att vara privat information är ett av de viktigaste redskapen vi som yrkesutövare i vården har för att kunna ge en god och säker vård.

För att det inte ska råda något tvivel om var jag står i frågan om tjuvläsning av patientjournaler så är det självklart helt förkastligt om en legitimerad yrkesutövare i vården använder sin position för att olovligen och av ren nyfikenhet gå in och titta i en journal.
Som patient ska jag alltid kunna känna mig trygg med att ingen annan än den som jag har en vårdrelation med läser min journal. Den tryggheten är grunden för en öppen och ärlig kommunikation mellan patient och yrkesutövare i vården och avgörande för att vården ska bli bra, säker och av hög kvalitet.

Vi i Vårdförbundet tycker också att journalen ska ägas av patienten och att patienten ska ha större inflytande över sin vård, men perspektivet att journalen är ett viktigt verktyg för att säkerställa god och säker vård får inte glömmas bort.
Om jag tar mig själv som biomedicinsk analytiker som exempel: jag träffar en patient på en undersökning, jag tar bilder med ultraljud och patienten opereras senare. Om jag vill läsa patientens operationsberättelse för att kunna se om jag tolkade mina bilder rätt så är det en lärandeprocess och ett sätt för mig att kvalitetssäkra mitt arbete. Enligt lagen i dag får jag inte göra det. Patientens resa i vården är ofta lång med många professioner involverade och det är viktigt för mig att kunna följa upp min del av arbetet för att kvalitetssäkra och lära. Här måste systemen kunna hjälpa mig bättre, till exempel genom att avidentifiera dessa uppgifter, vilket inte är möjligt idag.
Det finns en osäkerhet och en okunskap bland vårdgivare, vårdpersonal och ledning i landsting och kommuner om regelverket kring patientjournaler, hur det ska användas och tolkas. Det finns en betydande gråzon och många fallgropar, som gör att även erfaren personal riskerar att göra fel. Sjuksköterskan Anna Granström som berättade sin historia i Vårdfokus 4/2013 är en av dem.

Här behövs insatser. Jag ska inte som legitimerad yrkesutövare i svensk hälso- och sjukvård behöva riskera att göra något olagligt när jag gör mitt jobb.
Patientdatalagen behöver följas upp av verksamheten med policydokument och rutiner där man utifrån en patientsäkerhetsaspekt beskriver hur informationen i journalerna kan användas för att kvalitetssäkra arbetet.

Frågan om patientjournaler och uppföljning handlar om en god vårdmiljö, patientens trygghet och förtroende och vårdpersonalens trygghet i att göra rätt och arbeta i ett system där man utvecklas och får möjlighet att ge en högkvalitativ vård.

Vårdförbundets idé om min vårdbok ger patienten full tillgång till sin journal. När det blir verklighet har vi tagit ett steg närmare en säkrare vård.

 

Vårdmiljö / journaler

Två frågor har varit speciellt aktuella de här senaste dagarna. Den ena är SKL: s rapport om överbeläggningar och den anda är dataintrång dvs att någon läst journaler utan att ha en vårdrelation till patienten.

När det gäller överbeläggningar så fortsatte detta idag med att jag och Göran Stiernfeldt från SKL var med i TV 4 morgonnyheter. Som tidigare sagts så är det verkligen ett steg i positiv riktning att SKL nu uppmärksammar frågan genom att göra mätningar. För ett halvår sedan skrev de en debattartikel om att de tyckte Arbetsmiljöveket var för petiga när de höll på och kollade 80 cm mellan sängarna.

Det som är deprimerande i frågan är att SKL:s ingång i frågan är att mätningar först måste göras ordentligt innan man kan börja tänka på åtgärder. Ett två års perspektiv räknade Göran Stiernfeldt med innan något skulle börja hända. Två år är alldeles för länge! Redan idag går många på knäna för att få verksamheten att fungera. Det är viktigt att vi inte ger upp nu, utan fortsätter ta det professionella ansvar som det innebär att säga ifrån. Detta är en fråga om vår egen hälsa och vår möjlighet att orka arbeta ett helt yrkesliv, men det är också i allra högsta grad en fråga om patientsäkerhet. Att vi får förutsättningar att bedriva den allra bästa vården.

Vem har rätt att läsa en journal? Det var nästa fråga som dök upp. Bakgrunden är att många varit inne och läst i ”Noras” journal. Nora är en patient som SR hade en serie program om för ett tag sedan.

Självklart är det inte ok att gå in och läsa journaler av ren nyfikenhet. Det är alltså inte dem som faller in inom denna kategori som jag nu kommer att skriva om.

Det jag tycker är viktigt i denna fråga är att reda ut gråzonerna. När börjar en vårdrelation och när slutar den? Det kan ju vara viktigt att jag kan fortsätta att följa den patient jag haft, trots att den bytt avdelning. Egentligen ar ju då min vårdrelation avslutad, men vi behöver också lära av vad vi gör. Det sker 100 000 vårdskador och 3000 dödsfall varje år på grund av fel i vården. Här är det viktigt att vi hittar en bra balansgång mellan lärande och personlig integritet.

På en del håll finns det säkert bra gjorda och väl kända regler för vad som gäller ” här hos oss”. Tyvärr är det inte så på alla håll. Det är viktigt att vi pratar om detta och att regler sätts upp. Vi ska inte behöva riskera att bli anklagade och dömda för saker vi gjort för att förbättra vården och göra den säkrare.

Vårdmiljö

SKL har idag släppt en mätning av överbeläggningar på sjukhus runt om i landet. Mätningen är från januari och februari och visar att det är överbeläggningar över allt. Det är givetvis bra att SKL tar problematiken med överbeläggningar på allvar och börjar göra mätningar. Det viktiga är nu att det inte också slutar med att det bara blev mätningar. Nu behövs det nämligen att något händer! Att något händer omedelbart!

Från Vårdförbundets sida har vi påtalat problematiken i flera år. Vi har gjort det på nationell nivå, lokalavdelningarna på lokal nivå och förtroendevalda på arbetsplatsen har gjort det på arbetsplatsnivå. Det borde alltså inte vara någon överraskning för SKL att detta är ett problem.

Problemet med överbeläggningar är ett stort arbetsmiljöproblem. Det sliter hårt på alla och därtill kommer också samvetsstressen över att veta hur mycket man kan kan göra, men det finns inte förutsättningar att utföra det. En dålig arbetsmiljö leder ofelbart till att också patientsäkerhetsrisker uppstår. Att arbeta i en stressig miljö där ingen tid ges till reflektion och utvärdering är långt ifrån ett ultimat läge för patientsäker vård.

Vi som arbetar i vården vill ha förutsättningar att göra ett bra arbete, där patientens behov sätts i centrum. Nu är det dags att arbetsgivaren också tar ansvar och ger oss denna möjlighet. Så SKL titta nu på era mätningar för januari och februari, lyssna på vad era medarbetare säger och förbättra!

Vårdkvalitet

Nu måste politiker ut på banan och förklara vad de vill med vården! Larmrapporter från överallt i Sverige visar att just nu finns det ingen styrsel alls. Det budskap som förs ut är att vård av kvalitet ska utföras, men samtidigt är det kortsiktiga ekonomiska beslut som styr. På det här sättet kan vi inte fortsätta. Det går inte längre att tro att det går att lösa stora ekonomiska problem på ett år, om inte vårdens kvalitet samtidigt försämras. Och fram för allt inte om detta sker år efter år.

När det gäller ekonomiska besparingar så räknar man också resultatet på väldigt kort tid. Man tar absolut ingen hänsyn till kostnader för de fel i vården som sker när organisationer slimmas och ingen hänsyn tas till vilken kunskap personalen har som är på plats. Alla som arbetar i hälso – och sjukvården gör vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt, men rätt förutsättningar krävs för att det i slutändan ska bli bra och rätt.

Jag besökte akutmottagningen på Skånes universitetssjukhus i Lund i förra veckan. Här har de haft en 40 % omsättning på sjuksköterskor under 2012! Med en sådan omsättning så säger det sig själv att kvaliteten sjunker. Inte på grund av att de nya sjuksköterskor som anställts är sämre, men på grund av att erfarenhet gör skillnad. Med så många nya hamnar du i ett läge där nya lär nya och det är aldrig ett bra läge. I Lund beskriver sjuksköterskorna en situation där erfarna slutar, samtidigt som nyanställda inte stannar tillräckligt länge för att introduktionen ska hinna fullföljas.

Akutmottagningen i Lund är ett exempel. Ett annat är Biva i Lund där arbetsgivaren hellre stänger en väl fungerande verksamhet med riksinag än hittar en lösning för att behålla den spetskompetens man har i de sjuksköterskor som nu sagt upp sig. I Dalarna säger arbetsgivaren upp arbetstidsavtal, i Värmland och Västmanland har man stora arbetsmiljöproblem. Barnmorskorna har också med tydlighet förklarat och beskrivit den situation som råder på förlossningarna.

Så politiker – Var är ni? Vad vill ni med svensk hälso- och sjukvård?

Jämställda löner ger en säker vård.

Vi behöver erkännande för vår kunskap. Våra fyra medlemsgrupper är alla legitimerade professioner. Man skulle ju kunna tänka sig att legitimationen borde räcka som signal till våra arbetsgivare att vi besitter kunskap som måste värnas. Legitimationen är ju samhällets garanti för att vården som levereras är säker. Men tydligen räcker det inte.

När legitimerade intensivvårdssjuksköterskor i Lund tar sin legitimation på allvar och larmar om att villkoren är så usla att säkerheten i vården riskeras borde arbetsgivare och politiker lyssna och agera. I stället får vi en pseudodebatt om att det är oansvarigt att ”skrämma” allmänheten.

Att detta sker samma vecka som internationella kvinnodagen ifaller och debatten om jämställda löner åter är på agendan gör det ju inte bättre.

Hur kan landets alla kommun- och landstingspolitiker, som ju faktiskt är ansvariga för hälso- och sjukvården och dessutom ytterst våra arbetsgivare sova gott på nätterna? De villkor vårdens medarbetare har medger inte längre en patientsäker vård. Det är inget vi säger för att skrämmas. Vi säger det därför att vi tar ansvar.

Dessutom bidrar undervärderingen av oss till att vidmakthålla lönediskrimineringen av kvinnor i Sverige. Vi är kvinnodominerade yrkesgrupper – men är det ett godtagbart argument för dåliga villkor?

Jämställdhet

På fredag är det internationella kvinnodagen. Det är oerhört viktigt att vi använder oss av den här dagen så att jämställdhet åtminstone en dag om året är en toppnyhet. Givetvis borde det vara en toppnyhet varje dag året runt tills den dag kommer då vi faktiskt har jämställdhet.

Att ha jämställda löner borde vara en självklarhet i Sverige år 2013. Tyvärr är det inte så. Fortfarande tjänar en kvinna ungefär 85% av vad en man gör. Eller som 15:52 rörelsen säger: kvinnor kan gå hem kl 15:52 för efter det så arbetar vi gratis.

Går det då inte framåt alls? Nej, det är dåligt med det. Ska vi fortsätta i den takt som förändringen sker idag, så lär det vara våra barnbarn som kanske får uppleva det. I vissa frågor är det kanske inte alls fel att jobba med det tidsperspektivet, men i frågan om jämställda löner borde det kunna gå betydligt fortare tycker jag. Ni som var med förra året kommer nog ihåg att vi då sa att kvinnor arbetar gratis efter kl 15:51. Vi har alltså lyckats förflytta oss en hel minut på ett år.

Ska vi uppnå jämställda löner inom kvinnodominerade grupper så är det viktigt att vi får till en faktisk jämförelse med mansdominerade grupper. Detta låter ju självklart, men det är inte det. I offentlig sektor finns väldigt många kvinnodominerade grupper och när arbetsvärderingar görs så brukar det bli så att kvinnodominerade grupper jämförs med andra kvinnodominerade grupper. Detta gör att ingenting händer.

Håkan Sörman, vd på SKL, skriver i sin blogg att kommuner och landsting har de mest jämställda lönerna på arbetsmarknaden. Det kommer sig av just detta. Om Håkan Sörman istället skulle våga titta på hur kvinnlig och manlig kunskap värderas, så hade han sett att mansdominerade yrkesgrupper med tre årig högskoleutbildning har en helt annan löneutveckling än vad kvinnodominerade yrkesgrupper med en tre årig högskoleutbildning har. Här har vi problemet, men det väljer han att bortse från.

Jämställda löner är inget som vi kommer att uppnå genom avtalsrörelser. Här krävs det tydliga politiska beslut. Ska vi få dessa politiska beslut så måste vi prata jämställda löner året runt, alltid. Vi får inte låta denna viktiga fråga bli en fråga som vi enbart pratar om en gång om året den 8 mars. Däremot kan vi ju använda internationella kvinnodagen på fredag som ett startskott för att i alla lägen lyfta den viktiga fråga så att vi kan få till en förändring.

Specialistutbildning

Att det råder en brist på specialistutbildade sjuksköterskor är alla överens om. Alla är även övers om att bristen kommer att bli ännu större framöver. Ännu en sak vi är överens om är att det behövs specialistutbildade  sjuksköterskor för att vi ska kunna upprätthålla en god och säker vård.

Med all denna samstämmighet så tycker man att det borde vara en självklar sak för arbetsgivare och politiker att engagera sig i frågan ”Hur ska vi då säkra att denna kunskap finns i vården i framtiden?”. Men i stället för detta, som vi tycker givna engagemang, så blir detta istället en fråga om ekonomi. Vem ska i så fall betala?

Vårdförbundet har givetvis engagerat sig i frågan om specialistutbildning. Vi har nu också presenterat ett förslag till hur en betald specialistutbildning för sjuksköterskor skulle kunna se ut. Vi är övertygade om att de  specialistutbildade sjuksköterskornas kunskap är nödvändig för vården. Både idag och i framtiden.

Samtidigt som vi har denna övertygelse, så ser vi att antalet specialistutbildade stadigt minskar. Det finns idag inga incitament för grundutbildade att utbilda sig. Du får själv bekosta din utbildning och du får inte betalt för den extra kunskap som du tillför som specialistutbildad. I vissa fall får du inte ens använda din kunskap fullt ut. Den lösning som vi ser är en betald specialistutbildning av samma karaktär som läkarnas ST. Den stora skillnaden är att vi vill ha utbildningen kopplad till akademin.

Det vi vill se nu från arbetsgivare och politiker är ett äkta engagemang för framtidens vård. I detta ligger en betald specialistutbildning.

Vi ska bli fler!

Nu har styrgruppen för vårt medlemsrekryteringsprojekt ”vi ska bli fler” haft sitt sista möte. Projektet är avslutat och nu ska de olika resultaten implementeras i vår organisation. Arbetet initierades redan 2010 i form av ett pilotprojekt. Vårdförbundet var som så många andra fackliga organisationer tvungna att göra något åt det faktum att fler och fler ifrågasätter värdet av ett medlemskap och aktivt väljer att lämna förbundet eller att inte gå med.

Varför är det då viktigt för oss att vara många? Ja som facklig organisation i Sverige vilar ju vår legitimitet på att vi har hög organisationsgrad. Men räcker det som enskilt argument för att du eller jag ska vilja vara med och kanske till och med engagera oss i organisationen? Knappast – det som måste förmedlas är idén – vad vi vill. För att viljan att betala medlemsavgift varje månad ska finnas måste vi som organisation förmedla vad vi vill på ett tydligt sätt och beskriva hur vi tror att vi kommer dit. Vi som redan är medlemmar måste förmedla vår tro på att vi tillsammans i Vårdförbundet kan åstadkomma skillnad. Att vi kan påverka yrkesutveckling och förutsättningar att utöva något av de fyra yrken som vi samlar. Samtidigt är det också viktigt att jag som enskild medlem får ett svar på frågan what’s in it for me? Alltså vår idé kan inte bara vara att gruppen ska få det bättre utan jag som enskild medlem måste också få känna att medlemskapet är något bra för just mig.

Projektets närvaro i vår organisation har under de senaste åren påmint oss om att rekrytering och synliggörande av medlemskapets värde måste vara ständigt närvarande och det har inte alltid varit bekvämt men mycket nyttigt! Fem rekryteringscoacher har inhämtat inspiration från andra organisationer, kartlagt vårt eget arbete och kommit med idéer och förslag. Många förbättringsarbeten har genomförts och slutsatser dragits. Jag vill ge er som arbetat i projektet en eloge för gott arbete trots att det inte alltid varit enkelt att inspirera oss till nya arbetssätt.

Slutrapporten från projektet ska presenteras för förbundsstyrelsen i mars, men redan nu kan jag konstatera att resultatet av ert arbete har satt fokus på t ex vikten av att Vårdförbundet syns på varje arbetsplats och att varje medlem som söker kontakt får snabb support. Nu fortsätter vi tillsammans att skapa en organisation som möter upp mot dessa behov. Vi är på väg att bli ett Vårdförbund i världsklass!