Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Det är juli månad och fullt i förlossningsvården – Gästinlägg Ia Jeppsson

av

”Det är juli månad o äntligen en ledig dag! Jag sticker upp huvudet som en drunknande o suger i mig luft.. eller i det här fallet; en dags komprimerad vila. För imorgon är det dags att dyka ner igen. Tillbaka till Stockholms förlossningsvård där vi i kaoset försöker räcka till för de födande, för alla nya oerfarna kollegor och för varandra. Det handlar inte så mycket om kvalitet o trygghet längre utan att göra så gott vi kan med minsta möjliga skada.

Jag är inte rädd när jag går till jobbet men många av mina kollegor vittnar om just det. De är erfarna barnmorskor o de är rädda för att gå till sitt jobb! De stängda förlossningsrummen öppnas o nya icke existerande förlossningsrum oxå för den delen. Med minibemanning måste vi bara klara det, för det finns ingen annanstans att skicka de födande.

Det är juli månad och det är fullt i stan. Proppfullt! Vad gör ni? Anna Starbrink Ella Bohlin Dag Larsson Håkan Jörnehed Sineva Ribeiro  ‪#‎stockholmsförlossningsvård‬‪ #‎sommarkaos‬ ‪#‎vemtaransvar‬ ‪#‎patientsäkerhet‬ ‪#‎längtarefterledigt‬”

Den här texten lade barnmorskan Ia Jeppsson upp på sin facebookprofil den 7:e juli. Barnmorskekampen fortsätter!

pavarka-soc-medier-press

barnmorske-dialog-facebook2

Eva-Maria: En framkomlig väg på kvinnors villkor?

av

I möte med barnmorskor under mina första förlossningar blev jag som ung sjuksköterska allt mer klar över att barnmorskeri inte var någon vidareutbildning för mig. En intuitiv känsla som var svår att sätta ord på eftersom jag kopplade det jag upplevde till skuld och otillräcklighet. Ovana känslor för mig! Efter tre sjuksköterskeår i Zambia kapitulerade jag och insåg att jag måste bli barnmorska ändå. Så många kvinnor och barn som dog…

Under utbildningen fascinerades jag av de stärkande födslar jag fick bevittna och beundrade mina modiga handledare som verkligen förstod att bistånd vid födande handlade om att vara följsam till kvinnans behov, att kvinnor är olika. En del ville stå upp och föda, andra stå på alla fyra. Ingenting var omöjligt. Det var högt till tak på Östra sjukhuset i Göteborg i mitten av 80-talet och två av förlossningsrummen var inredda med stora madrasser, kanske 3×3 meter och inga av dåtidens hårda förlossningsbritsar fanns på de rummen.

Mitt tredje barn födde jag under utbildningen. Nu visste jag att det var möjligt att föda på egna villkor och gick med tillförsikt födseln i möte. Min bästa väninna, kurskamraten, skulle bistå mig som en garant. Men handledaren lät mig inte stå kvar på alla fyra – upp på den hårda britsen med benen i benstöd… Lärospån från detta var att det är oerhört svårt att protestera OCH få sin vilja under värkarbete. Det är lätt att manipulera födande kvinnor.

Under åren som följde har jag fått ta del av många berättelser från kvinnor som känt sig överkörda och inte lyssnade på när de födde. Att föda hemma har för en del av dem blivit en utväg för att åtminstone kunna kontrollera vem som är med. Så kanske min motivation för att bistå kvinnor vid hemfödslar bottnar i egna upplevelser om insikten att födsloprocessen är viktig och något kvinnan bär med sig. Hela livet. På detta vis har jag kunnat hjälpa några i alla fall…

I maj är det åtta år sedan föreningen Födelsehuset bildades. Föräldrar, doulor och barnmorskor arbetar tillsammans på olika vis under devisen ”En mänskligare förlossningsvård”. Efter att personligen försökt påverka förlossningsvården genom att arbeta inom konventionell förlossningsvård, ABC-förlossning, hemförlossningar, barnmorskeutbildningen i Borås och politiskt inom Feministiskt initiativ utan att egentligen kunna förändra något inser jag idag att föreningen Födelsehuset är en framkomlig väg! Sakta, sakta tycks en förändring vara på gång. Lagstiftningen finns redan och Sverige har ratificerat konventioner som möjliggör vård på kvinnans villkor. Statens Medicinsk-Etiska råd uttalar sig om integritet, autonomi och informerat val.

Födelsehuset arbetar med lobbyarbete, opinionsbildning och praktisk verksamhet med projektet ”Doula & Kulturtolk” som nu bistått vid ca 900 förlossningar. Dessutom fortbildning för föräldrar och professionen. Nu senast genom en turné till Stockholm, Lund och Göteborg med brittiska barnmorskan Dianne Garland för att öka kunskapsläget om vatten som smärtlindring och födsloplats apropå SBU:s uttalande i mars i år.

Som ordförande i Födelsehuset ser jag idag tre stora utmaningar:

  1. Gravida och födande har rätt till allsidig information för att kunna ge ett informerat samtycke. För att kunna förstå innebörden av metoders för- och nackdelar ska kvinnan kunna vara kritiskt granskande. Detta är svårt under värkarbete så informationen måste erbjudas innan dess. De behöver kunskap om att barnafödande generellt är mycket säkert.
  2. Politiker måste inse förlossningsprocessens betydelse och avsätta tillräckliga medel för att förbättra villkoren för föderskor och deras barn. Idag är dräktiga djur bättre skyddade i lagtext än föderskor. All personal behöver bättre förutsättningar för att kunna arbeta på kvinnors villkor. Differentierade vårdformer är ett exempel på förbättringsåtgärder. En barnmorska per födande ett annat. Hela förlossningsvården behöver omorganiseras så det blir drägliga arbetsförhållanden. All personal behöver uppdateras på rättighetsperspektivet och erkänna födsloprocessen som en i grunden frisk och okomplicerad livshändelse. Barnmorskor behöver ges utrymme att ta makten över sin kompetens och stå upp för sin kunskap.
  3. Barnmorskor måste också erkänna sin kompetens, inse sin makt samt förstå stödets innebörd och betydelse. Se varje individ som unik med egna speciella behov. Möta henne där hon är. För att kunna det är det en stor hjälp med processhandledning som arbetsgivaren borde erbjuda alla barnmorskor. Apparater kalibreras och justeras och skickas på service med jämna mellanrum medan barnmorskor får gå år ut och år in utan handledning, fortbildning eller omplacering.

P.S. Fjärde barnet födde jag hemma i min egen säng och med f.d. kurskamratens fantastiska bistånd. På mina villkor – jag vet att jag kan, jag har en levd erfarenhet av att det är möjligt att gå stärkt och med integriteten i behåll genom en förlossning. Alla borde få möjlighet känna så. Även på sjukhus!

 

Gästbloggare

Eva-Maria Wassberg,

Barnmorska och universitetsadjunkt.

Ordförande i föreningen Födelsehuset och verkar främst för frågor som rör mänskliga rättigheter och barnafödande.

Erfarenhet i barnmorskeyrket från mödravård (såväl landsting som privat samt egen regi), förlossningsvård (Sverige, Norge, Danmark, ABC-vård samt hemförlossningar i 25 år) samt ungdomsmottagning i 13 år.

Greetings on the International Midwifery Day

av

ICN ’s fokus för barnmorskedagen är Millennium Develop Goal 5 (Förbättra mödrahälsan), detta är ohört relevanta och närvarande för barnmorskor bland annat i Afrika.
Tillsammans med ICN är Vårdförbundet engagerat i ett projekt med 6 afrikanska Sjuksköterskeorganisationer med huvudsyftet att stärka organisationen, och mer specifikt att stötta ”young upcoming female leaders”. De flesta barnmorskor i Afrika är både sjuksköterska och barnmorska och därför är också barnmorskor involverade, även om det är ett ICN projekt. Här kommer hälsningar på barnmorskedagen från sex barnmorskor från Lesotho, Malawi, Swaziland, Zambia och Uganda.
Är där någon som är intresserade i att höra mer kan jag etablera kontakt med Nthabiseng, Harriet, PD, Cyndy, Lucy och Jennefer.
/Lis  Munk

ICN = International Council of Nurses

Joyce Lucy Atim UNMU Uganda

I am working as a midwife in Mbale Reginal Referal Hospital.

My joy in my profession as a midwifes is caring for a mother during pregnancy, delivery, and after birth and her new born baby
The challenge in my working life is seeing a mother die during pregnancy and child birth
My wish for the future is for all mothers to have a save delivery in the hands of a midwife, for the midwives of Uganda thank you for always doing your best amidst all the challenges, for the women of Uganda the midwives loves you and wish you a save pregnancy, and happy delivery during child birth, for your self being a midwife has been my passion, and love to do all to save the lives of a mother and child. Wish you all a happy midwifery day

Cyndy Ngulube ZUNO Zambia

I am working as a midwife at Mansa General Hospital
My joy in my profession as a midwifes is seeing a mother and her baby alive
The challenge in my working life is having a maternal death
My wish for the future of Zambia is to achieve the MDG no. 5 {improving maternal health}

Nthabiseng Letumanyane LNA Lesotho

I am working as a midwife in Lesotho, Southern Africa at one of the hard to reach clinics.
My joy in my profession as a midwifes is to see people accessing health services, pregnant women attending antenatal at first trimester so that problems can be identified at early stages and be dealt with before they complicate to avoid maternal morbidity and mortality.
The challenge in my working life is pregnant women travel long distances on feet in order to access the services, we run short of essential equipment like haemacue, urine sticks to check protein and sphygmomanometer, transport to take patients in case of emergencies is a problem. Some Cultural practices also affect the work negatively.
My wish for the future is to have more skills and enough equipment so that I can provide the proper care. For the midwife of Lesotho, we need motivation, annually workshop on emergency obstetric care. For the women of Lesotho, more clinics are needed and every health facility needs a vehicle for emergencies. I want to further my studies by doing advance Midwifery or community nursing so that I can have more skills to apply to my community

Phumzile Dlamini Mhlanga – PD SNA Swaziland

I am working as a midwife in a public health clinic in a peri-urban area where the socio economic status of the people is very low, lack of supplies in facility, especially to allow us to function and provide proper and safe midwifery services.

My joy in my profession as a midwife is seeing more planned pregnancies, less maternal and child mortality, both mother and baby leaving facility alive and healthy and most of all HIV negative babies.
The challenge in my working life is having to send back clients in labour due to lack of equipment and supplies which the patients do not understand. Secondly is having to conduct deliveries under such conditions which further puts client at risk in case complications occurring.
My wish for the midwifes is being allowed to further our education especially advanced midwifery due to lack of obstetricians, provided with the equipment and supplies to carry out safe maternal and child health services. For the women to be afforded the service as required in a safe environment by happy nurses and given dignity they deserve as human beings. For me to be the best help or assert I can be to my people giving them love and care without any discrimination and opening my own maternal child unit as government has or always fails us.

Harriet Nyam’Kira Kapyepye NONM Malawi

I am a trained midwife working in the Malawi Nurses and Midwives Union
My joy in my profession as a midwifes is when a pregnant woman is attended by a skilled attendant and delivers a live healthy baby and both go home in a satisfactory health condition
The challenge in my working life is shortage of skilled birth attendants which predisposes many women especially from the rural areas to complications because they could not access a safe delivery.
My wish for the future for Malawi is that we could train more midwives that shall meet the unmet demand for skilled birth attendance especially for the vulnerable women in the poor rural populations.

AMONO Jennefer (UNMU) UGANDA

I am working as a midwife in Gulu Regional Referral Hospital, Northern Region of the country
Being a midwife is a call from God. You need to be empathetic caring, loving, committed, and sharp, more especially in times of handling emergencies in order to safe life of the babies and mothers during pregnancy, labour and puerperium.
Our main challenges are:
-Shortage of staff whereby you find only one midwife on duty who is to handle deliveries, going to theatre in case of emergencies, giving treatment, dressing wounds for the postoperative mothers, and many other activities done by a midwife. At the end of the day you are never appreciated and only blames from the communities, politicians and some Bosses. This is making most midwives to turn away from the profession because they fear to be penalised.
I would therefore like to appeal to the entire world that the life of human beings is in the hands of God much as midwives try their best in times of difficult situation. If God says yes, no man can say no.